Andra världskriget: Frankrikes nederlag

Wikipedia

Frankrike besegras

En av de viktigaste punkterna på Adolf Hitlers program var att få revansch på Frankrike efter det tyska nederlaget i första världskriget 1918. Efter att Polen besegrats inom loppet av en månad i september 1939 var riskerna för ett tyskt tvåfrontskrig tills vidare undanröjda. Hitler hade med all säkerhet dock inte kalkylerat med att västmakterna skulle förklara krig mot honom efter att Molotov-Ribbentroppakten undertecknats. Hitler hade dämed kommit i krig mot både Frankrike och Storbritannien, och ett krig mot britterna hade han egentligen aldrig önskat sig.

[redigera] Förberedelser för tysk invasion

Frankrike och Storbritannien förklarade krig mot Tyskland 3 september 1939, två dagar efter att Polen invaderats. Den utlovade hjälpen till Polen blev aldrig av. I ett halvår efter den polska kapitulationen rådde "passivitet" på västfronten medan förberedelserna för en tysk invasion var i full gång, endast till sjöss ägde stridshandlingar rum (se slaget om Atlanten)-

Hitler ville invadera Frankrike redan hösten 1939 men den militära ledningen övertygade honom om att Wehrmacht ännu inte var redo för ett så stort företag, Frankrike ansågs ha en av världens absolut starkaste krigsmakter.

Den slutliga invasionen inleddes inte förrän 10 maj 1940 och liksom i första världskriget lyckades tyskarna överraska fransmännen med attackplanen. Till stor del var det ett upprepande av Schlieffenplanen från första världskriget med skillnaden att även Nederländerna berördes av invasionsstyrkorna. Fransmännens strategi var defensiv, och man förlitade sig till de starka försvarsbefästningarna utmed Maginotlinjen. Genom att invadera samtliga tre Beneluxländer kunde tyskarna gå runt Maginotlinjen. Den tyska anfallsstrategin planlades av Erich von Manstein, Hitlers skickligaste strateg.

[redigera] Krigsförloppet

Av styrkeförhållanden att döma var tyskarna i underläge. Fransmän och britter förfogade över 146 divisioner jämfört med 127 tyska, resp 3000 stridsvagnar mot 2700. Tyskarna var emellertid överlägsna taktiskt, och deras Blitzkrieg där man utnyttjade pansarvapnet och flygvapnets starkaste sidor till fullo gav återigen mycket stora och snabba framgångar.

Nederländerna och Belgien kunde inte bjuda mycket motstånd. De förstnämnda kapitulerade redan efter fyra dagar, och även belgarna var snart besegrade. Under första världskrigets inledning hade belgerna bjudit tyskarna hårt motstånd men nu var man chanslösa. Man bad om hjälp från Frankrike och Storbritannien men mycket hjälp kom inte. Flera städer i både Nederländerna och Belgien utsattes för mycket kraftiga bombangrepp. De brittiska styrkor som ändå avdelades från britterna kunde inte bidra med mycket.

Tvärtom hjälpte detta tyskarna då de anföll med stora truppstyrkor genom Ardennerna. 14-22 maj inneslöts flera franska och brittiska armeer i en stor kniptångsmanöver, redan den 23 maj hade tyska styrkor nått fram till staden Calais vid Frankrikes kust mot Engelska kanalen. Efter endast två veckors krig hade de tyska styrkorna nåt exceptionella framgångar, och de allierade styrkorna var redan mycket illa ute. Den oerhört snabba tyska framryckningen till engelska kanalen innebar att de allierade styrkorna blivit avskurna från varandra.

I slutet av maj inträffade vad som brukar kallas ett av andra världskriget stora mirakler. Stora brittiska och franska styrkor hade retirerat till hamnstaden Dunkerque och 27 maj inleddes en enorm evakuering, hela 335 000 allierade soldater lyckades fly från Frankrike till Storbritannien, händelsen är känd som "undret vid Dunkerque". Evakueringen möjliggjordes av att de tyska förbanden av skäl som aldrig blivit riktigt klargjorda stoppade offensiven mot Dunkerque 23 maj. Trots jätteevakueringen var detta ändå en oerhörd motgång för de allierade på kort sikt. I ett längre perspektiv innebar ändå undret vid Dunkerque att stort nederlag för Nazityskland då de evakuerade styrkorna var en del av de allierade styrkor som fyra år senare skulle befria Frankrike.

Motståndsviljan var fortfarande stark hos de brittiska förband som var kvar i Frankrike men vare sig de eller de franska styrkorna kunde stoppa tyskarnas marsch mot Paris. Exakt en månad efter invasionens start, 10 juni gick stora tyska styrkor över Seine och fyra dagar senar föll Paris. Frankrike kapitulerade den 22 juni efter att regeringen avgått. Den nya regeringen under ledning av den gamle krigshjälten Petain första åtgärd var att begära vapenstillestånd.

Den tidigare fruktade franska krigsmakten och de allierade brittiska styrkorna hade blivit grundligt besegrade på sex veckor. Den enorma framgången för tyskarna hade uppnåtts med ett i jämförelse med blodbaden under första världskriget relativt lågt antal stupade soldater, "bara" 45 000 soldater på vardera sidan.

[redigera] Hitlers triumftåg

Efter segern mot Frankrike stod Hitler på höjden av sin makt. Den tyska armén verkade oövervinnelig, och ärkefienden Frankrike var besegrad. För att förödmjuka fransmännen ytterligare tvingades de underteckna kapitulationen på samma plats som Tyskland undertecknat vapenstilleståndet som avslutade första världskriget 11 november 1918, i Compiègne. Hitler höll sedan ett triumftåg i Paris. Planer fanns att därefter jämna den franska huvudstaden med marken men lyckligtvis realiserades inte dessa planer. Ca två tredjedelar av Frankrike ockuperades av tyska trupper medan resten av landet sattes under förvaltning av en lydregim med säte i Vichy (Vichyregimen) som även förvaltade de franska kolonierna.

[redigera] Storbritannien fortsätter kampen

Efter Frankrikes nederlag stod britterna ensamma i kampen mot Nazityskland. Den relativt nytillträdde premiärminstern Winston Churchill hade emellertid inga tankar på att ge upp. Han avvisade ett fredsförslag från tyskarna och lovade att kampen skulle fortsätta fram tills den dag då "den fria världen befriat Europa från det tyska tyranniet".

Churchill förslog t.om en union mellan Storbritannien och Frankrike om fransmännen fortsatte kampen men det förslaget avvvisades. Churchill visste emellertid att han hade en pålitlig bundsförvant i USA:s president Franklin D Roosevelt. I Storbritannien bildades också en fransk exilregering ledd av Charles de Gaulle. Vad gäller det fortsatta kriget mellan de västallierade och Nazitysklans se följande:

• Slaget om Storbritannien
• Blitzen
• Ökenkriget
• D-dagen
• Slaget om Atlanten
• Kriget i luften
• Invasionen av Sicilien
• Frankrike befrias
• Tysklands sammanbrott

[redigera] Källor

• Bra böckers världshistoria