Slaget vid Midway

Wikipedia

Slaget vid Midway
Del av Andra världskriget
En Dauntless störtdyker mot sitt mål
Datum 4–7 juni 1942 Plats Utanför Midwayöarna, Stilla Havet Utfall Strategisk seger för USA
Stridande
USA	Japan
Befälhavare
Chester Nimitz, Frank J. Fletcher, Raymond A. Spruance	Isoroku Yamamoto, Chuichi Nagumo, Tamon Yamaguchi†
Styrka
3 hangarfartyg 8 kryssare 15 jagare	4 hangarfartyg 2 slagskepp 7 kryssare 11 jagare
Förluster
1 hangarfartyg 1 jagare 307 man	4 hangarfartyg 1 kryssare 3 057  man

Slaget vid Midway utkämpades 5-7 juni 1942. Endast en månad efter slaget om Korallhavet så slog den amerikanska flottan tillbaka en japansk attack mot Midwayatollen, vilket kom att bli en vändpunkt för andra världskriget i Stilla havet.

Den japanska attacken mot Midway, som också innehåll en avledningsmanöver mot Alaska med en mindre flotta för att locka den amerikanska flottan i en fälla. Japanerna hoppades att kunna hämnas den amerikanska attacken på de japanska huvudöarna två månader tidigare (Doolittleräden), täppa till hålet i deras östra försvarslinje som skapades av det av amerikanerna kontrollerade Midway, förgöra den amerikanska Stillahavsflottan och möjligtvis också kunna inta Hawaii. Hade japanerna lyckats med sina mål med Midway skulle de då få herraväldet i Stilla Havet, då resten av den amerikanska flottan var stationerade på andra sidan jordkloten, i norra Atlanten. Liksom japanernas attack mot Pearl Harbour, så var detta slag inte ämnat i syftet att kunna inta det amerikanska fastlandet utan att frånta USA dess strategiska makt i Stilla Havet och lämna det vidöppet för japanerna att få herravälde över hela Stillahavsregionen.

[redigera] Innan slaget

Midway i sig var inget viktigt mål för japanerna. De var mer intresserade av att ta Nya Kaledonien, Samoaöarna och Fiji för att på detta sätt isolera Australien och också utöka sitt territorium in sydöstra Stilla Havet. Men Midway var det fäste som amerikanarna hade som låg närmast Japan och därmed också starkt befäst.

[redigera] 7 december 1941

Söndagen den 7 december 1941 började ett 23 minuter långt bombardemang från jagarna Sazanami och Ushio, under befäl av kommendör Koname Konishi. Amerikanska marinstyrkor besvarade elden med 76 mm och 127 mm artilleri och träffade båda skeppen.

[redigera] Planen

Amiral Isoroku Yamamotos anfallsplan var komplicerad. Som de flesta av japanska flottans strategiska doktriner, var den utformad att locka stora delar av den amerikanska flottan till att äventyra sin situation. Yamamotos huvudstyrka av slagskepp och kryssare följde efter hans hangarfartyg och de skulle slå ut de skepp som amerikanarna skickade till Midways undsättning. Genomförandet skyndades på för att svara på Doolittleräden som genomfördes av amerkanska arméns B-25:or som startade från hangarfartyg och bombade Tokyo, en kraftig chock för japanerna som visade att den japanska militären inte kunde förhindra attacker mot det japanska fastlandet. Yamamotos plan var baserad på att Enterprise och Hornet, som utgjorde Task Force 16, var de enda hangarfartygen som vid denna tid fanns tillgängliga för de amerikanska Stillahavsstyrkona. Detta sedan japanerna bara en månad tidigare sänkt Lexington och allvarligt skadat Yorktown i slaget om Korallhavet. Dessutom var Saratoga på varv på den amerikanska västkusten för reparationer efter en torpedträff.

[redigera] Den amerikanska upprustningen på Midway

I maj 1941 togs Midways flygfält i bruk och de stationerade följande flygstyrka där:

Amerikanska flottan

• 14 Catalina sjöflygplan
• 2 Catalinor som evakuerats från Nederlänska Antillerna

Amerikanska flygvapnet

• 4 B-26 Marauder bombplan
• 17 B-17 Flying Fortress tunga bombplan

Amerikanska marinkåren

• 19 SBD Dauntless dykbombare
• 17 SB2U Vindicator dykbombare
• 21 Brewster Buffalo jaktflygplan
• 7 F4F Wildcat jaktflygplan

[redigera] Amerikanska underrättelsetjänsten

Den amerikanska underrättelsetjänsten hade tillsammans med den brittiska och hollänska lyckats knäcka den japanska koden (JN-25 en krypteringskod) så att man sedan en tid delvis kunde avlyssna den japanska kommunkationen. Koden hade precis ändrats till JN-25 innan anfallet mot Pearl Harbor och och man gjorde stora framgångar med att fullständigt knäcka den nya versionen. Det överflöd av material som samlats in via radioavlyssning i samband med den japanska flottans desperata jakt på Doolittlerädens styrka hjälpte ytterligare till att knäcka JN-25. I maj visste amerikanerna att japanerna förberedde en offensiv som skulle äga rum i början av juni och de hoppades att man skulle kunna lägga sig i bakhåll för dem. Men en del koden ar fortfarande oklar. Punkten AF var tydligen huvudmålet för anfallet men man visste inte var AF låg någonstans. Vissa var övertygade om att det var Midway medan andra (i huvudsak OP-20-G i Washington) menade att det var de Aleutiska öarna utanför Alaska. Men det gick inte att fastställa var det var. Ett klurigt förslag från en ung officer vid namn Jasper Holmes hjälpte till att avslöja den japanska planen. Han bad befälhavaren på Midway att via radio kontakta Pearl Harbor, med hjälp av ett komprometterat krypto, och rapportera att dricksvattnet började ta slut eftersom vattenverket gått sönder. Ett meddelande som snart uppsnappades noterade att AF hade problem med dricksvatten och att de skulle planera därefter. Man lyckades med denna krigslist identifiera punkt AF.

Det gick långsamt att dekryptera informationen från JN-25 och det var inte förrän i sista minuten som Chester Nimitz, befälhavare för Stilla Havet (CINCPAC), hade tillräckligt med information för att kunna organisera bakhållet för anfallet mot Midway. Han hade tillgång till viceamiral William Halseys hangarstyrka, bestående av två hangarfartyg, som för tillfället stod under befäl av konteramiral Raymond A. Spruance då Halsey var drabbad av en hudsjukdom.

Nimitz kallade tillbaka konteramiral Frank J. Fletcher och hans hangarstyrka från sydvästra Stilla Havet. Yorktown (CV-5) hade skadats allvarligt i slaget om Korallhavet men arbetarna vid varvet i Pearl Harbor jobbade dygnet runt för att få henne i stridsdugligt skick igen. På 72 timmar gick hon från att tillbringa en lång tid på varv till en fungerade om ändå inte helt reparerat hangarfartyg. Flygdäcket var lagat, hela sektioner av skott var utbytta och en ny flygstyrka hade baserats på henne. Nimitz nochalerade helt gängse procedurer för att få sitt tredje hangarfartyg i stridsdugligt skick. Reparationerna fortsatte även efter att Yorktown lämnat Hawaii. Efter endast tre dagar i en torrdocka seglade hon åter och skeppsbandet spelade "California, here I come".

Efter sitt deltagande i slaget om Korallhavet så hade det japanska hangarfartyget Zuikaku gått på varv i Truk på Karolinöarna och väntade dessutom på ersättning för de flygplan som förlorats. Shokaku var endast lätt skadat men väntade också på reparationer. Yamamotos brådska placerade spaningsubåtar på fel ställen, orsakade otillräckligt med tid för reparationer på Shokaku medan han placerade hangarfartygen i frontlinjen och slagskeppen på behörigt avstånd för att slå till när slaget var avgjort (detta var typiskt förfarande på den tiden). När Nimitz inte svarade som Yamamoto hade planerat så förstörde det Nagumos spaning och han skulle inte få reda på det förrän det var försent. Men Yamamoto, vid tillfället till sjöss ombord på Yamato skulle ändå inte kunna varna honom, av rädsla att bryta radiotystnaden. Nimitz däremot, visste hela tiden var Nagumo var och höll Fletcher informerad från sitt högkvarter på Pearl Harbor.

USS Yorktown träffas

[redigera] Slaget

Viceamiral Chuichi Nagumo startade det inledande luftattackerna i gryningen den 4 juni. Det japanska flyget bombade och förstörde stora delar av amerikanarnas bas på Midway. De amerikanska långdistansbombplanen som var stationerade på Midway, där ibland B-17, gjorde flera anfall mot japanerna men lyckades inte åsamka några större skador. De Midwaybaserade jaktpiloterna gjorde en stor insats i att försvara basen trots att de flög i omoderna Brewster F2A plan. Detta ledde till att anfallstyrkans ledare rapporterade till Nagumo att det behövdes ytterligare en anfallsvåg för att neutralisera fienden innan japanerna kunde landsätta sina trupper på Midway.

[redigera] Efterspelet

Förlusten av fyra hangarfartyg och med endast Zuikaku och Shokaku kvar så stoppades den japanska expansionen i Stilla Havet och Japan fick gå på defensiven. Det som gjorde detta till en vändpunkt var att den japanska flottan förlorade flera av sina hangarfartyg och med dem många erfarna piloter vilket japanerna aldrig återhämtade sig ifrån.

[redigera] Inverkan på kriget

Slaget vid Midway var mer eller mindre en vändpunkt för västmakterna i andra världskriget. Från och med denna tidpunkt gick det bättre och bättre, plus att Japan var ute ur räkningen.

[redigera] Upptäckter

Den 19 maj 1998 lyckades Robert Ballard och hans team av forskare och Midwayveteraner (även japaner deltog) hitta och fotografera vraket efter Yorktown, det amerikanska hangarfartyg som sänktes under slaget. Fartyget var förvånansvärt intakt efter att ha legat på havets botten sedan 1942. Mycket av utrustningen och målarfärgen var fortfarande synlig.

Hiryu anfalls av B-17 bomplan (ungefär så här borde det sett ut för piloterna på störtbombarna)