Maginotlinjen

Wikipedia

Maginotlinjen
Nordöstra Frankrike
Ingången till Ouvrage Schoenenbourg längs Maginotlinjen i Alsace.
Typ:	Försvarslinje
Byggd:	1928–36
Konstruktionsmaterial:	Betong, stål
I användning:	1935–69
Kontrollerad av:	Frankrike
Slag/krig:	Andra världskriget

On ne passe pas

"Här kommer man inte förbi" - Maginotlinjens motto.

Maginotlinjen är en försvarslinje och en linje av befästningar byggd av Frankrike längs dess gräns mot Tyskland och Italien under mellankrigsperioden (1928-1936). Med termen "Maginotlinjen" menas ibland det hela systemet, men oftast menar man enbart försvaret mot Tyskland. Försvaret mot Italien kallas även Alpinlinjen.

[redigera] Ursprung, projektet och konstruktionen

[redigera] Konsekvensen av det första världskriget

Den 11 november 1918 slutade det första världskriget för Frankrikes del. Bakom sig lämnade det ett Frankrike i ruiner, blodlåtet och som inte önskade sig någongting annat än att undvika en ny konflikt med Tyskland efter detta, världshistoriens mest fruktansvärda krig. Konstruktionen av Maginotlinjen under 1920- och 30-talet kan härledas direkt från denna konflikt. Kriget hade förvärrat den demografiska situationen i Frankrike, vilket gjorde det mycket svagt jämtemot Tyskland: vid ett nytt krig skulle det vara av nöden att rädda så mycket "franskt blod" som möjligt, vilket särskilt uttrycktes av nationalisterna under mellankrigsperioden. Under kriget hade även Frankrike utsatts för närmast total destruktion i krigsområdena vilket påverkade de större städerna, bördig jord och industriella råmaterielkällor. Vid ett eventuellt framtida krig skulle det vara av nöden att pressa fienden tillbaka så snabbt som möjligt för att garantera det egna territoriets integritet.

Det första världskriget innebar även den franska strategin helt modiferades. Enligt det franska högkvarteret var de stora offesivernas tid var förbi - nästa krig skulle bli ett positionskrig. Därtill hade det första världskriget visat att ett kontinuerligt försvar, där varje tum av landet kan försvaras av kulsprutor och artilleri, är ointagligt.

När Frankrike återfick de områden som förlorats i 1870-71 -års krig ledde detta till att fortifikationerna vid Séré de Rivières, byggda på 1880-talet, nu var för långt ifrån gränserna och dessutom var deras beväpning hopplöst föråldrad.

[redigera] Målet med Maginotlinjen

De nya befästningarna vid Maginotlinjen hade många funktioner vid ett eventuellt krig:

• rädda livet på trupperna och därmed kompensera för de "försvunna åldersklasserna" orsakade av första världskriget
• försena ett överraskningsanfall från Tyskland och säkra den franska mobiliseringen
• skydda industrins basområden samt gruvorna i Alsace och Lorraine
• användas som ett uppmarschområde för ett eventuellt motanfall
• tvinga ett fientligt anfall att gå igenom Belgien eller Schweiz. Alla visste att tyskarna vid ett eventuellt anfall skulle försöka att gå runt Maginotlinjen. Eftersom de franska generalerna hade genomlevt första världskriget visste de att tyskarnas redan hade gått igenom Belgien 1914 på grund av de franska befästningarna. Gick samma väg igen skulle Storbritannien, vilket var Belgiens beskyddare, vara tvunget att slåss emot Tyskland med hjälp av Frankrike.

[redigera] Projekt och konstruktionen

De första projekten i samband med Maginotlinjen såg dagens ljus strax efter det första världskrigets slut. Detta skedde med skapandet av Commission de Défense des Frontières (CDF) (Kommissionen för försvaret av gränserna) år 1922. Denna organisation, under marskalk Petain, utförde grundarbetet för projektet. Organsisationen avvecklades senare och gav plats åt Kommissionen för organiseringen av de befästa områdena Commission d'organisation des régions fortifiées (CORF), vilket kom att bli den organisation avsedd att sköta byggandet av Maginotlinjen.

Arbetet påbörjades 1928 och eftersom den italienska fascismen var mera hotfull vid denna tidpunkt än den tyska Weimarrepubliken koncentrerades arbetet mot the italienska gränsen. Många fortifikationsbyggen pågick under 1929 däribland arbeten i nordost. Anslagen fordrade för uppförandet röstades igenom i senaten den 14 januari 1930 (med 90% av rösterna). Bland de främsta förespråkarna för gränsförsvaret var dåvarande krigsminister André Maginot, en före detta soldat sårad allvarligt år 1914. Fortifikationslinjen bär hans namn.

De första anslagen uppgick till 2,9 miljarder francs (motsvarande omkring 1,7 miljarder euro.) Maginotlinjen kom att kosta över 5 miljarder franc, vilket inte var någon speciellt stor del av den franska statens budget, men på grund av den konstanta inflationen var man tvungen att minimera utgifterna så mycket som möjligt. Detta kom att synas i arbetskvaliteten.

Arbetena med befästningarna pågick till 1933, då huvudarbetena avslutades. 1934 startades en ny serie av byggen i nordost i det franska Saarområdet och omkring Montmédy vid den Belgiska gränsen. Nya anslag gavs 1935 (efter Hitlers och Mussolini befäst sina positiona) för att täcka hela gränsen, dessa fästningsanläggningar kom att bli kända som nybörjarbyggen, "de nya ansiktena". Dessa kom aldrig upp i samma kvalitet som de första konstruktionerna. CORF upplöstes och ansvaret överfördes till de lokala militära befälhavarna. Man kan säga att arbetet på Maginotlinjen slutfördes 1936. Under de följande åren kom ingenjörtrupper Services Techniques du Génie (STG) och den militära arbetsorganisationen Main d’Œuvre Militaire (MOM) att uppföra tusentals betongvärn längs hela gränsen, till och med utanför de befästningar som byggts av "de gamla ansiktena" från CORF-organisationerna; konstruktionskampanjen fortsatte fram till 1940 och bar vittnesmål om en ändring i taktiken i användningen av Maginotlinjen. Från att ursprungligen ha varit konstruerad för att försena en brutal offensiv på ett begränsat område ansågs den nu utgöra en betongvägg oöverkomlig för hela arméer, vilket inte var dess ursprungliga mål.

[redigera] Organisation

[redigera] Centralorganisation

Organisationen av försvaret längs gränserna 1939-40

Maginotlinjen är indelat i befästningsområden och försvarssektorer. Längs den nordöstra gränsen var dessa sektorer indelade i två befästningsområden: Metz och Lauter.

[redigera] Metz befästningsområde

Metz befästningsområde anses som den mest utbyggda delen och det beror på flera orsaker, dels på grund av staden Metz historia, men även för att detta område var ett av de tidigast påbörjade områdena. Området sträcker sig från Crusnes i väst till Saar i öst.

[redigera] Crusnes befästningssektion

Detta var den sista sektorn som befästes innan de "nya ansiktena" påbörjade arbetet vid Ardennerna och i nord. Sektorn utgörs av tre större fort (Fermont, Latirmont, Bréhain) och fyra mindre (Ferme Chappy, Mauvais Bois, du Four och d'Aumetz) samt en serie av kasematter vilka tillåter kontinuerlig eldgivning över området.

[redigera] Thionvilles befästningssektion

Den befästa sektorn vid Thionville var tillsammans med den befästa sektorn vid Boulay, de viktigaste och bäst befästa delarna av linjen. På de 25 km denna sektor täcker kan man hitta hela sju kraftiga artillerifort (Rochonvillers, Molvange, Soetrich, Kobenbusch, Galgenberg, Métrich och Billig), fyra mindre infanterifort (Immerhof, Karreskogen, Oberheid och Sentzich) samt ett stort antal kasematter, skydd och observationsplatser. Denna befästa sektor är troligen den enda byggd i enlighet med CORFs direktiv och var fullständigt till sitt utförande. Även de gamla fort uppförda av tyskarna före första världskriget ingick i denna organisation, däribland forten Guentrange, Koenigsmacker, Illange och Aisne.

[redigera] Boulays befästningssektion

Som en fortsättning av den starka Thionvillesektorn fortsatte den vänstra flanken av Boulaysektionen med sina starka fästningar. Den östra flanken utgjordes dock enbart av små bunkrar utan artilleri. Det finns 4 större artillerifort av vilka ett är fortet Hackenberg (ett av de två största forten i hela Maginotlinjen, tillsammans med Hochwald i Haguenausektorn), samt forten Mont des Welches, Michelsberg och Anzeling (vars huvudtunnelgång är nästan 2 200 m lång och den längsta i hela Maginotlinjen). Sektorn har även 8 mindre fort (Coucou, Hobling, Bousseskogen, Berenbach, Bovenberg, Denting, byn Coume samt den norra utbuktningen vid Coume). Därtill finns ett stort antal kasematter och andra betongfästen.

Hackenberg - Ovanför block 7

Hackenberg - Huvudgalleriet

Hackenberg - Kanontorn för två snabbskjutande 135mm pjäser vid positionen batterie

Hackenberg - Samma torn vid block 9 i nedsänkt läge

[redigera] Faulquemonts befästningssektion

Faulquemont var den sista sektorn i Metz befästningsområde. Faulquemontsektorn var en relativt svag sektor eftersom den enbart hade 8 infanterifort (Coume, den södra utbuktningen vid Coume, Mottenberg, Kerfent, Bambesch, l'Einseling, Laudrefang och Téting) samt 13 kasematter. Det fanns inget artilleri i denna 15 km långa sektor som säkrade vägkorsningen mellan Boulay och Saar. Detta berodde på att budgeten hade minskats. Kanonerna var tänkta att installeras i en andra omgång. Bristen på artilleri fick grymma åverkningar i denna sektor 1940.

[redigera] Lauters befästningsområde

Det befästa området vid Lauter fick sitt franska namn från en vattenmarkering av gränsen mellan Wissembourg och Rhen. Detta 70 km breda område är indelat i tre sektorer:

[redigera] Rohrbachs befästningssektion

Rohrbach-lès-Bitche-sektionen byggdes 1930. Man byggde två stora artillerifort: Simserhof och Schieseck och ett mindre fort vid Otterbiel nära staden Bitche. Denna sektion förstärktes av många kasematter.

[redigera] Vosges befästningssektion

Geografin vid Vosgesmassiven är fördelaktigt för försvararen: skogklädda höjder genomskurna av kärrdalar. Man kunde förlita sig på vattnet som försvarskonstruktion. Resten kunde täckas av defensiv eld från många kasematter och tre fort: ett litet vid Lembach och två starka vid Grand Hohekirkel och Four à Chaux.

[redigera] Haugenaus befästningssektion

Block 6 vid Hochwaldfortet hade tre 75mm kanoner av modell 29.

Haguenausektorn inkluderar den sista stöttepelaren vid Vosges du North, fortet Hochwald, som var det största bygget vid Maginotlinjen.

Ammunitionsingång vid Schoenenbourgfortet.

Återstoden av linjen är utspridd på slätterna vid Alsace fram till Rhen och bildar en linje av kasematter som skyddas av det kraftiga artilleriet vid fortet Schoenenbourg.

[redigera] Alplinjen

Ingång till fortet Saint-Ours Haut, typiskt för de stora forten i Alperna

Ingång till ett litet fort vid Moutière. Här ser man skillnaden mellan de olka forttyperna i Alperna.

I jämförelse med den nordöstra delen av Maginotlinjen var Alplinjen organiserat på ett annorlunda sätt. Bergen gav ett naturligt försvar. Det är mycket svårare att föra fram en armé bland höga berg än på de stora slätterna i nordöstra Frankrike. Forten vid Alplinjen konstruerades för att blockera de viktiga passagerna i dalarna. Man kunde inte bygga en kontinuerlig eldlinje som den i nordost, utan man koncentrerade elden för att stoppa frontalanfall eller flankerande rörelser.

Man hade dock byggt ut försvaret i djupet. Nära gränsen fanns utposter i små bunkrar, vars primära uppdrag var att slå larm vid misstänksamma fientliga truppförflyttningar. Bakom dessa utpostlinjer fanns artilleri som motsvarade det artilleriunderstöd de som kunde återfinnas i nordost. Därtill finns ett stort antal mindre bunkrar utspridda med jämna intervall på landet. Dessa hyste enbart trupper.

Värt att notera är att de större forten i detta område var mindre bestyckade (tungt artilleri är nästan omöjligt att uppföra i bergen) och vissa saknade även luftfilter till skydd mot giftgas eftersom ett giftgasanfall på denna höjd nästan saknar effekt.

[redigera] Savojens befästningssektion

Denna sektor som är befann sig vid Borough-Saint-Maurice och Mauriennedalen koncentrerar sig främst på försvaret av ingången till Mauriennedalen vid Modane. Försvaret utgjordes av de stora forten Sapey, Saint Gobain, Saint Antoine, Lavoir och Pas du Rock samt de mindre forten och utposterna vid Arrondaz, Rochilles och Frejus.

Försvaret av Borough-Saint-Maurice skyddades av några mindre infanterifort (Versoyen, Chatelard och Cave à Canon)

[redigera] Dauphinés befästningssektion

Dessa fort var koncentrerade omkring Briançon och Ubayedalen och skyddade de viktiga positionerna vid passagen till Briançon och ingången till Ubaye.

Det finns ett stort fort, Janus, så väl som flera mindre fort, däribland Buffere (ej färdigställt), Granon (ej heller färdigställt), Aittes och Gondran E.

Ubaye var ett viktigt område och man hade därför uppfört forten Roche-la-Croix, Saint-Ours Haut, Restefond (ej färdigställt eftersom det befann sig på en höjd på över 2 000 m, vilket också var det högst belägna fortet på hela Maginotlinjen) samt de mindre befästningarna Plate Lombarde, Saint-Ours Bas, Poste de Larche, Restefond, Barnskommunen och Moutière.

[redigera] Alpes-Maritimes befästningssektion

Maginotlinjen slutade vid Medelhavet vid Chin med befästningsverken vid Bonette och beskyddade även dalarna Tinée och Vésubie, nära Sospel. Linjen avslutades vid foten av cap Martin nära Menton. Denna starkt befästa sektor förhindrade tillgången till dalarna i området.

Följande fort återfinns (från norr till söder): Crous, Valette, Gros Rimplas (det första fortet som byggdes i Maginotlinjen år 1928), Fressinea, Valdeblore, Serena (ej färdigställt), Caire Gros (ej färdigställt), Fort (ej färdigställt), Gordolon och Flaut, Baisse Saint Vérant (ej färdigställt), Plan Caval (ej färdigställt) l'Authionmassivet, La Beole, d'Agnon, La Dea, Brouis, Monte Grosso, Champ de tir de l'Agaisen, Agaisen, Saint Roch, Barbonnet och Castillon, Banquettes, de stora forten Sainte Agnès, de mindre befästningarna des Gardes, Mont Agel, Roquebrune, Réservoir och slutligen det stora fortet vid Cap Martin. Dessa fort understöddes av 16 utposter.

[redigera] Djuporganisationen

Maginotlinjen är ett enormt komplex som sträcker sig längs nästan hela den franska gränsen i norr och öster. Maginotlinjen konstruerades inte på något homogent sätt och dess realisering följde vanligtvis inte den linje de ursprungliga planerna stakat ut. Detta berodde främst på budgetorsaker. I de områden som följde ursprungsprogrammet (speciellt i Thionvillesektorn), kan man urskilja fyra distinkta delar:

1. Längst framme fanns utpostlinjen som var till för att upptäcka och sinka ett överraskande anfall. Genom minering av vägar skulle man ge huvudlinjen tid att försätta sig i alarmberedskap.

2. Huvudförsvarslinjen som låg omkring 2 km bakom utposterna innefattade forten och stridsenheterna. Den komplementerades av ett nätverk med anti-tankdiken och taggtråd längs gränsen.

3. Längre bak fanns skyddsrum med jämna intervall. Dessa gav skydd åt de stridande trupperna och var enbart underjordiska baracker, utrustade för närstrid.

4. Bakom linjerna fanns den logistiska organisationen: telefonnätverk och elektricitet, vägar och smalspåriga militära järnvägar (0,60 m), ammunitionsdepåer, fredstida baracker mm..

[redigera] Inne i forten

Ammunitionsingång vid fortet Kobenbusch

Maginotlinjens fort är organiserade kring sin bestyckning och sina uppdrag, därför ser konstruktionerna lite annorlunda ut, beroende vilken roll de spelade. Nyttjandet av terrängen och geografin var dock alltid dominerande i organiseringen av de befästa områdena. Det fanns dock alltid några gemensamma grundelement: vissa bunkrar används som manskapsingångar och så fanns det bunkrar som vid lossning och bunkring av pjäsammunition. I vissa fall används ingångarna för båda syftena samtidigt och då var det främst på grund av praktiska orsaker (speciellt i bergsforten) eller i de små befästningarna som saknar artilleri: i detta fall var det inte ändamålsenligt att ha en separat ingång för den ofarligare småkalibriga ammunitionen.

Från dessa ingångar kom man in till nätverket av gångar som byggde upp fortet. Maginotforten var belägna under jord för att ge extra skydd och för att synas så lite som möjligt. Enbart ingångarna och stridsbunkrarna befann sig ovan jord. Bestyckningen var samlat i stridsbunkrarna och dessa var utspridda över området för att minimera effekten av fientlig artilleribeskjutning. Ingångarna till forten befann sig även långt bakom stridsbunkrarna, i vissa fall flera kilometer bakom.

Manskapskammare (St Ours Hautfortet)

All verksamhet skedde under jord. Ett fort hade vanligtvis flera kilometer av underjordiska gångar (det fanns uppsakttningsvis 10 km gångar i de största forten) men gångarnas längd berodde på fortets storlek och den geografiska situationen. Inne i fortet finns barracker, med rum för trupperna, ett kök, en sjukstuga som ibland kunde inhysa ett operationsrum, en kraftstation som kunde ha upp till 4 elektricitetsproducerande generatorer (hela fortet fungerade med elektricitet), i vissa fall hade man ett huvudlager med ammunition (dessa var kända som M1-lager). Alla dessa avdelningar fanns nära utgången till fortet. De var förbundna med stridsbunkrarna genom en huvudtunnel som kunde vara flera kilometer lång. I de längsta tunnlarna hade man ett litet tåg som transporterade material och ammunition till stridsbunkrarna. Bredvid stridsbunkrarna fanns mindre ammunitionslager och omkring allt detta fanns ett starkt, armerat betongskal.

[redigera] Bestyckningen och skydd

Man använde mängder med betong för att skydda kanonerna och manskapet: tusentals kubikmeter betong var nödvändigt för konstruktionen av ett enda fort. Man använde även bepansring för att skydda infanteriet och artilleripjäserna. Det system av fortifikationer som byggts upp vid Verdunfortet 1916, förbättrades och införlivades i Maginotlinjen.

Det fanns två typer av skydd: kasematter och bepansrade avdelningar. Kasematterna utgjordes av armerade cementblock som kunde vara upp emot 3 m tjocka, där de olika vapeninstallationerna fanns. De bepansrade avdelningarna kan delas in i två kategorier: fasta bepansrade avdelningar, s.k. "klockor" som främst användes för observation och som kunde utrustas med kikare, olika typer av periskop eller infanterivapen, beroende på modell och den andra typen var s.k. "nedsänkbara torn". Dessa rörliga torn kunde sänkas ned i fortet för att skydda pjäserna. I nedsänkt läge var enbart hatten synlig och denna var tillverkad av 30 cm tjockt specialstål. I upphöjt eldgivningsläge befann sig tornet omkring 30 cm högre, vilket gjorde att eldmynningarna blev fria och möjliggjorde snabb eldgivning från de två pjäserna i tornet. Tornet kunde rotera 360° och var mycket kompakt emedan det ändå hade stor eldkraft.

Nedan följer en lista på de olika vapen som användes i Maginotlinjen:

Tungt artilleri:

• 135mm haubits : dessa pjäser fanns antingen i kasematterna eller i de nedsänkbara kanontornen.
• 75mm kanon : den berömda franska 75mm kanonen var i bruk i Maginotlinjen i olika varianter. Denna pjäs var den mest numerära artilleripjäsen. Den är bl.a. monterad i kasematterna (modellerna 75-29, 75-32 samt 75-33 som enbart användes i de franska alperna), det fanns även en 75mm granatkastare i kasematterna (modell 75-31) samt i tornen: modell 75R32 (med förkortat eldrör) eller modell 75-33.

Granatkastare av modell 75-31

• 81mm granatkastare: i torn eller i kasematter.

81mm granatkastare

Lätt artilleri:

• 47mm pansarvärnspjäser : förekom enbart i kasematterna, dessa kanoner kunde penetrera bepansringen på alla stridsvagnar vid denna tidpunkt.
• 37mm pansarvärnspjäs : förekom enbart i kasematterna.
• blandade vapen : en 25mm pansarvärnskanon och två 7,5mm kulsprutor under en "klocka"
• två 7,5mm kulsprutor i ett torn, kasematt eller klocka.
• en lätt kulspruta av modell FM24/29 : som kunde monteras i en klocka (av modell GFM "Guetteur Fusil-mitrailleur" Gutteur lätt kulspruta) eller i en kasematt.
• 50mm granatkastare : användes mest i klockorna och mera sällan i kasematterna.
• lansgranat : en beväpnad klocka som var till för närförsvar. Trots att dessa klockor blev färdigställda fick de aldrig sin bestyckning.

Maginotlinjens artilleri baserade sig främst på 75mm pjäserna som visat sig vara en mycket kraftfull pjäs 1914-1918 och som igen fick visa sitt värde i Maginotlinjen : 75R32 tornet kunde till exempel skjuta iväg 60 skott per minut från sina båda kanoner, med en dödlig precision.

[redigera] Maginotlinjen i strid

[redigera] Slaget om Frankrike

Maginotlinjen kunde inte förhindra Frankrikes kollaps i början av det andra världskriget år 1940, eftersom de tyska divisonerna gick omkring konstruktionerna och anföll Sedanområdet. De allierade arméerna var därmed delade i två delar. Delar av den franska armén, de brittiska styrkorna och belgarna inringades och stängdes in vid Dunkirk. Britterna lyckades dock sända hundratals fartyg och båtar för att evakuera de soldater som var fångade inne i fickan i Operation Dynamo. De östra franska arméerna och de regementen som befann sig bakom Maginotlinjen fann sig snart inringade mellan Tyskland och de tyska styrkor som snabbt avancerade i deras rygg mot den schweiziska gränsen.

Maginotlinjen fortsatte inte ända till Nordsjön utan stannade vid Montmédy vid den belgiska gränsen. Maginotlinjen hade byggts som en del av det försvarssamarbete som man hade mellan Frankrike och Belgien och som skulle komplettera varandras försvarssystem mot Tyskland. Olyckligtvis för fransmännen valde belgarna att förklara sig neutrala 1936. Detta tvingade fransmännen att anta en riskfylld strategi som innebar att man gick genom Belgien för att möta en eventuell tysk invasionen. Denna strategi skulle visa sig vara ett fatalt misslyckande i maj 1940.

Kort efter det första världskrigets slut förklarade de franska generalstabsgeneralerna en önskan om att byta strategi till följd av det senaste krigets karaktär: under de första månaderna 1914 hade de tyska styrkorna varit offensiva, därefter följde åren med skyttegravskrig, med fruktansvärda åverkningar på städer, industri och manskap. Strategiändringen påverkades även av de nypacifistiska vindar som blåst upp i det franska samhället. Den franska huvudstaben beslöt att i "nästa krig mot Tyskland" var det nödvändigt att övergå från en offensiv strategi till en defensiv. Man började därför bygga upp Maginotlinjen. Linjen innehöll dock ett gap vid Ardennerna eftersom vissa experter, såsom marskalk Pétain, Verduns hjälte, ansåg att området var "ogenomträngbart" för mekaniserade styrkor (1934). Likaså trodde man att floden Meuse och Albertkanalen i Belgium bildade oöverkomliga hinder. Man byggde sakta upp en falsk känsla av säkerhet i och med uppförandet av Maginotlinjen, praktiskt taget varenda fransman ansåg sig säker mot en tysk aggression. Maginotlinjen hade dock aldrig konstruerats för att vara varken ogenomträngligt eller oförstörbart, utan dess syfte var att uppehålla ett aggressivt tyskt anfall så länge att man kunde genomföra en allmän mobilisering under goda förhållanden. Olyckligtvis förlitade sig generallstaben fullständigt på Maginotlinjen år 1940, trots att deras rådgivare hade avvikande åsikter. Detta är en av huvudorsakerna till Frankrikes fall.

Lugnade av denna jättekonstruktion och stödda på gamla militärdoktriner påbörjade generalerna sitt krig mot Hitler. Högkvarteret försatte dock möjligheten att skapa en mobil anfallsstyrka genom att samla stridsvagnarna i kraftfulla stora grupper, såsom tyskarna hade gjort i sina pansardivisioner. Den politiska kris som utspelade sig i den franska tredje republiken spädde ytterligare på problemen. Tyskarna kunde snabbt att erövra landet. När Frankrike tvingades förklara krig mot Tyskland fortsatte man att vända på huvudet och förneka realiteten - en realitet som abrupt skakade om Frankrike den 10 maj, 1940, när den tyska offensiven började i väst. Inom det kaos som då genomströmmade den franska armén visade Maginotlinjen upp sitt trots. Linjen kom att hålla stånd medan resten av landet bröts ned och erövrades. Den 14 juni 1940, när tyskarna erövrade Paris, förorsakade fortet Saar ett svårt tyskt bakslag trots svåra förhållanden. När vapenstilleståndsavtalet skrevs under den 22 juni 1940 fanns det nästan 400 000 soldater^[1], som ännu gjorde motstånd och en vecka senare, den 1 juli 1940, gavs Maginotlinjens besättning order att kapitulera trots att man inte hade blivit besegrade. Soldaterna överfördes till fångenskap i Tyskland.

Italienarna, som var utnumrerade 10 mot 1 kunde inte ha haft ett bättre läge. De slapp se sig själva retirera eller bli bortsprängda av alpforten. Kaptenen i fortet Menton-Garavan, såg noggrant till att låsa fortet innan han lämnade området med sina vapen och sitt bagage. Denna bastion var ännu oerövrat vid det fransk-italienska stilleståndet.

[redigera] Från juli 1940 tills idag

Amerikanska trupper inspekterar fortifikationerna 1944

Maginotlinjens historia slutar inte här eftersom tyskarna använde dem som skydd för sig själva och som underjordiska fabriker. Fästningslinjen gjorde det även möjligt för tyskarna att flera gånger kasta tillbaka de amerikanska styrkorna 1944-1945. Efter kriget återupprustade den franska armén linjen, moderniserade den och inkluderade den i NATOs nätverk mot det sovjetiska hotet. År 1961 började den franska armén att uppge delar av linjen som snabbt plundrades och vandaliserades. Lyckligtvis tog vissa föreningar som sitt uppdrag att restaurera vissa fort och öppnade dem för allmänheten.

[redigera] Se även

[redigera] Närliggande artiklar

• Siegfriedlinjen

[redigera] Externa länkar

• ((Franska)) Maginotlinjen - Molvange
• ((Franska)) Maginotlinjen
• ((Franska)) Schœnenbourgs fort
• ((Franska)) De små befästningarna vid fortet Rohrbach-les-Bitche
• ((Franska)) La-ligne-maginot.com, många fotografier från sektorerna Faulquemont och Boulay).
• ((Franska)) Det lilla fortet Kerfent, summering över slaget i juni 1940 och fotografier från denna tidpunkt.

[redigera] Noter och referenser

1. ^ John Keegan, The Second World War , ISBN 0-14-011341-X, s 84