Tjeckoslovakiens historia
Wikipedia
Tjeckoslovakien existerade som suverän stat från 1918 till 1992 med avbrott under andra världskriget.
Innehåll |
[redigera] Tysk-romerska riket och Ungern
Landskapen Böhmen och Mähren i vad som idag är Tjeckien enades under tidig medeltid till ett kungadöme inom det Tysk-romerska riket medan Slovakien blev en del av det ungerska kungadömet. 1620 besegrades den böhmiska adeln av Österrikes kejsare och Böhmen/Mähren blev en del av det österrikiska kejsardömet, styrt av Habsburgarna. Slovakien var en integrerad del av kejsardömet Ungern som också hamnade under Habsburgarna och mellan 1571 och 1784 var Bratislava Ungerns huvudstad. 1867 upprättades dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
[redigera] Frihetskamp
Kampen för ett upprättande av Tjeckoslovakien tog fart först under första världskriget. I Ryssland fanns tjecker som arbetade för ett slaviskt imperium i Centraleuropa under rysk ledning och den ryske tsaren lät sätta upp en tjeckisk-slovakisk brigad i september 1914. I det Österrike-Ungerska parlamentet fanns mer än 100 tjeckiska ledamöter som hade olika åsikter om framtiden för tjeckerna. I takt med att kriget gick allt sämre för kejsardömet blev dessa dock allt mer positiva till tanken på en egen stat. Den 8 januari 1918 presenterade USA:s president Woodrow Wilson sina fjorton punkter med krav på centralmakterna där punkt 10 var ett krav på autonomi för folken i Österrike-Ungern. I ett tal den 27 maj 1916 förklarade Wilson att every people has a right to choose the sovereignty under which they shall live. Tanken bakom detta var att varje folk hade rätt till nationellt självbestämmande men tanken bakom var då främst autonomi, inte nya statsbildningar. I Paris 1916 bildades det Tjecko-Slovakiska nationalrådet. I ledningen fanns Tomáš Masaryk, Edvard Beneš och Milan Štefánik. De tre arbetade för en tjeckoslovakisk stat, Masaryk i USA, Beneš i Paris och London samt Štefánik i Paris. När kriget närmade sig slutet utropade nationalrådet sig självt som provisiorisk regering och den 28 oktober 1918 presenterade nationalrådet en självständighetsförklaring. Då höll kejsardömet Österrike-Ungern på att falla samman.
Gränserna fastställdes genom freden i St. Germain 1919 och Trianonfördraget i juni 1920. Därvid använde man de historiska gränserna för de provinserna Böhmen och Mähren samt Slovakien. Utgångspunkten hos krigets segermakter var inte bara varje folks rätt till självbestämmande, vid nationsbyggandet ville man också se till att de nya staterna blev stora nog att vara bärkraftiga, både ekonomiskt och politiskt. Den faktiska verkligheten krockade med principerna eftersom det inte var möjligt att dra gränser längs etnonationella bosättningsområden, för detta bodde olika folkgrupper alltför blandat. Resultatet blev att alla länder i Centraleuropa hamnade i gränstvister med sina granner. Till Tjeckoslovakien fördes hertigdömet Teschen i Schlesien som hade en polsk befolkning och Karpatorutenien där det bodde ukrainare.
[redigera] Den första republiken
Den första nationalförsamlingen bildades på grundval av röstsiffror från 1911 och bestod enbart av tjecker och slovaker. Tyskar, ungrare, rutener och polacker var inte representerade trots att det fanns fler tyskar än slovaker.
Denna första Nationalförsamling antog en författning den 29 februari 1920 där tjeckoslovakerna gjordes til det statsbärande folket. Därigenom sopade man under mattan ett problem som skulle återkomma, att tjecker och slovaker var olika folk med olika bakgrund. Andra folk definierades som minoriteter. I gränsområdena mot Tyskland fanns sedan medeltiden tyskar och 1918-1919 ville en majoritet av dessa tre miljoner tillhöra Tyskland. Slovakien hade i hundratals år styrts av Kungariket Ungern och ungrarna där ville leva kvar i Ungern. Polackerna i det omtvistade gränsområdet Teschen ville tillhöra Polen. Hos segrarmakterna fanns det dock inget intresse att gynna krigets förlorare Tyskland och Ungern. Resultatet blev att den nyfödda staten hade en stor andel av befolkningen som var misstänksam mot den egna staten.
För många slovaker var frågan om politisk autonomi viktig. 1918 hade Masaryk kommit överens med exilslovaker i Pittsburgh, USA att ge slovakerna politisk autonomi och ett eget parlament. Den första Nationalförsamlingen beslutade dock om att det krävdes centralstyre för att skapa politisk stabilitet. Som modell användes det centralstyrda Frankrike och Slovakien fick ingen officiell status. Den välutbildade elit av slovaker som arbetat för självständighet och som dominerade slovakisk politik under 1920-talet såg hellre ett närmande mellan tjecker och slovaker än ett federalt system. Denna åsikt delades dock inte av det Slovakiska folkpartiet lett av prästen Andrej Hlinka som under hela mellankrigstiden kämpade för slovakisk autonomi.
Även i Tjeckoslovakiens östligaste del, Karpatorutenien, var missnöjet stort med den tjeckoslovakiska staten. Vid fredsavtalet i Paris i januari 1919 hade området getts rätt till lokal autonomi som inte heller här uppfylldes. Området var mycket fattigt och saknade helt industrier. Befolkningen var (slovaker, ungrare, ukrainare mm.) och religioner (romersk-katolska, uniater, grekisk-ortodoxa mm.).
I maj 1919 ockuperades delar av Slovakien av Ungern där kommunisterna under Béla Kun utropat en rådsrepublik. Rådsrepubliken fick dock ett snabbt slut när rumänska trupper ockuperade och plundrade Budapest den 1 augusti 1919.
Den första Nationalförsamlingen valde också Masaryk till landets president, Karel Kramar till statsminister och Beneš till utrikesminister.Landets splittring i olika nationaliteter, religioner och sociala klasser fick som resultat ett splittrat parlament med upp till 15 partier. Ändå präglades den tjeckoslovakiska politiken av stabilitet eftersom samma fem partier alltid ingick i regeringen: Republikanska agrarpartiet, Tjeckoslovakiska Nationaldemokratiska partiet, Socialdemokraterna, Tjeckoslovakiska Folkpartiet och Tjeckoslovakiska Nationalsocialistiska partiet (ej att förväxla med nazister). Efter 1926 ingick även tyska partier. Agrarpartiets Antonin Svehla var statsminister under större delen av 1920-talet. Kommunistpartiet var hela tiden tillåtet men Under 1920-talet splittrades socialdemokraterna och en Moskva-trogen fraktion under ledning av Klement Gottwald bildade Tjeckoslovakiska Kommunistpartiet som anslöt sig till Komintern och förespråkade en mycket aggressiv politik.
Utrikesminister från 1920 till 1935 var Beneš och säkerhetspolitiskt knöt han 1924 landet till Frankrike för att få militärt stöd vid en krissituation. Även Sovjetunionen förband sig 1935 att militärt stödja Tjeckoslovakien på villkor att Frankrike gjorde detta. Den uppenbara svagheten var att Tjeckoslovakien inte gränsade till endera landet vilket skulle ha inneburit praktiska svårigheter att ge militärt stöd. Den franska politiken visavi Östeuropa förändrades också under 1930-talet och landet försökte närma sig Tyskland.
[redigera] Sudetkrisen
- Huvudartikel: Sudetkrisen
Sudettyskarna bodde i Böhmen och Mähren, främst i gränstrakterna mot Tyskland och Österrike, och uppgick till ungefär 25 procent av Tjeckoslovakiens befolkning. 1935 bildades Sudetendeutsche Partei, SdP. Partiet sade sig sträva efter rättvis behandling av den tyska minoriteten och decentralisering. Partiet leddes av Konrad Henlein. Vid parlamentsvalet 1935 fick partiet 60 procent av sudettyskarnas röster. Med tiden blev partiet allt mer radikalt och ställde allt större krav på regeringen, bland annat autonomi. Inför valet 1938 gick flera av de tyska partierna ihop med SdP och vid valet fick partiet 85 procent av rösterna.
På hösten 1938 hade regeringen gått med på att ge de sudettyska områdena autonomi. Beslutet följdes dock av omfattande demonstrationer i protest och i Sudetlandet utbröt uppror som slogs ned av polisen. Henlein och andra partiföreträdare flydde över gränsen till Tyskland.
Efter att den brittiske premiärministern Neville Chamberlain mött Hitler i Berchtesgaden den 15 september 1938 förklarade de brittiska och franska regeringarna att områden med tysk majoritet borde avträdas till Tyskland. Förslaget möttes av den tjeckoslovakiska opinionen med raseri och demonstrationer. Den tjeckoslovakiska regeringen införde då undantagstillstånd i hela landet, avskaffande av tryckfrihet-, mötes- och föreningsfrihet. Den 20 september förklarade dock den tjeckoslovakiska regeringen att de inte kunde gå med på förslaget. På natten den 21 september träffade Beneš den franske och brittiske ambassadören och förklarade att han såg den brittisk-franska planen som ett ultimatum. Därmed kunde presidenten och regeringen anta planen utan att kalla in nationalförsamlingen.
När beslutet offentliggjordes utbröt stora demonstrationer i Prag som krävde regeringens avgång. Regeringen avgick och en ny tillträdde. Den 23 september infördes allmän mobilisering.
Den 29 september träffades Hitler, Chamberlain, Mussolini och Éduard Daladier i München och kom vid Münchenöverenskommelsen överens om att tyska trupper skulle besätta Sudetlandet från och med den 1 oktober. På eftermiddagen den 30 september fick tjeckoslovakerna veta att president Beneš beslutat att falla till föga för kraven. Beneš avgick den 5 oktober och lämnade landet fem dagar senare.
Från den 1 oktober korsade tyska armén gränsen och besatte de avsatta områdena. Samma höst besatte polska styrkor Teschen och ungerska styrkor de södra delarna av Slovakien. Slovakien och Karpatorutenien fick autonomi och det politiskt försvagade landet döptes om till Tjecko-Slovakien. Den 14 mars 1939 utropade Slovakien sin självständighet och dagen efter ockuperade Nazityskland Böhmen och Mähren och gjorde det till ett tyskt protektorat. Karpatorutenien utropade också sin självständighet men ockuperades genast av Ungern.
[redigera] Andra världskriget
Efter sin avgång tog sig Beneš till London där han efter krigsutbrottet blev ledare för en tjeckoslovakisk exilregering. För att få tjeckoslovakiska kommunister på sin sida gjorde han stora eftergifter till dem vad gäller efterkrigspolitiken, bland annat förstatligande av den tunga industrin. Exilregeringen krävde bland annat att München-överenskommelsen revs upp. Med oppositionella sudettyskar vägrade han ha någon som helst kontakt. Från hösten 1944 och framåt befriades Tjeckoslovakien av sovjetiska Röda armén. De allra västligaste delarna med bl.a Pilsen befriades dock av trupper från USA.
[redigera] Efter befrielsen
Beneš hade redan under kriget förberett en omläggning av utrikespolitiken. Frankrikes och Storbritanniens undfallenhet inför Tyskland under Münchenkrisen hade skapat något av ett Münchenkomplex hos honom och han ville därför att Tjeckoslovakien skulle närma sig Sovjetunionen.
Efter befrielsen i maj 1945 styrdes Tjeckoslovakien av en koalitionsregering av samtliga tillåtna partier. Agrarpartiet och Slovakiska folkpartiet förbjöds eftersom de ansågs ha varit tyskvänliga under kriget. Oppositionspartier tilläts endast om de ställde sig bakom regeringsprogrammet. De tillåtna partierna bildade en Nationell Front som bestämde vilka som fick ge ut böcker och tidningar. I ett tal vid Tjeckoslovakiens Journalistförbund den 27 juni 1945 förklarade Beneš att pressfriheten måste ge efter för det allmännas bästa och att avsikten var att förhindra att "obestämda, mystiska och hemliga" avsikter låg bakom utgivandet av tidningar och böcker. I juni 1945 överlämnades den östra delen av Tjeckoslovakien, Karpatorutenien, till Sovjetunionen.
Efter sin återkomst till Tjeckoslovakien förklarade Beneš att regeringen skulle gå in för att etniskt rensa landet från den tyska minoriteten. Sommaren 1945 dödades massor av tyskar vid en massaker i Usti nad Labem och överallt begicks övergrepp mot tyskar. Det finns uppgifter om att upp till 250 000 tyskar dog på grund av våldsamheter eller svält under fördrivningen. Tyskarnas egendom konfiskerades utan kompensation. Hösten 1946 återstod endast 10 procent av den tyska minoriteten i landet.
Vid parlamentsvalet våren 1946 fick kommunisterna 38 procent av rösterna och tillsammans med socialdemokraterna besatte de 151 av de 300 mandaten. Det kommunistiska partiets ordförande Klement Gottwald blev premiärminister.
När USA i juni 1947 lanserade Marshallprogrammet tackade Tjeckoslovakien först ja till att delta i detta återuppbyggnadsprogram men efter att Gottwald fått klart för sig att Sovjetunionen inte tänkte tolerera detta drog sig landet ur.
Samarbetet inom koalitionsregeringen och den Nationella Fronten blev allt svårare och kommunisterna och socialdemokraterna kunde med sin majoritet genomdriva sin politik. Den 20 februari 1948 avgick de borgerliga statsråden i protest mot att den kommunistiske inrikesministern fyllde höga tjänster inom poliskåren med kommunister. Tanken var att president Beneš skulle vägra godta avgångsansökningarna och istället utlysa nyval. Planen förutsatte att även de socialdemokratiska statsråden skulle avgå men detta hände inte. Istället godtog presidenten avgångsansökningarna den 25 februari.
[redigera] Folkdemokratin införes
Efter att regeringskrisen var övervunnen inleddes våldsamma kampanjer mot de borgerliga partierna, borgerliga tidningar och den katolska kyrkan. Genom en ny författning som röstades igenom av parlamentet den 9 maj 1948 utropades Tjeckoslovakien till en folkdemokrati. Det kommunistiska partiet gavs "en ledande roll" i det tjeckoslovakiska samhället vilket innebar att de demokratiska valen avskaffades och ekonomin centralstyrdes. Även om Tjeckoslovakien formellt sett fortsatte vara en flerpartistat avgjordes politiskt deltagande av kommunisterna. De borgerliga partierna, som själva hade förbjudit politisk opposition 1945, fick nu själva känna på hur det var att tillhöra oppositionen. President Beneš vägrade godkänna författningen och avgick.
Ny president blev istället den kommunistiske partiordföranden Gottwald. För att uppnå det kommunistiska samhället beslagtogs 7 miljoner böcker och fram till Pragvåren spärrades 130 000 människor in i arbetsläger. Alla biskopar, munkar och nunnor sattes i läger. Många hade suttit i läger under nazisterna men fick efter några års frihet åter smaka på lägerlivet. Terrorn riktades också mot de som varit aktiva i partilivet fram till 1948, veteraner från de västallierades arméer, medlemmar ur den icke-kommunistiska motståndsrörelsen under kriget mm. mm. Mellan 200 och 300 personer avrättades och tusentals dog i fängelser och läger.
Hösten 1948 började utrensningarna även bland de mest ortodoxa kommunisterna. Kommunistpartiets förstesekretarare Rudolf Slánský, som själv deltagit i utrensningar och terror, dömdes till döden 1952 efter en skådeprocess och hängdes.
Vad gäller ekonomin skedde efter 1948 en omfattande förstatligande av det privata näringslivet. Alla företag med mer än 50 anställda privatiserades och privatpersoners äganderätt av jord begränsades. Regeringen satsade på den tunga industrin trots att landet var förhållandevis fattigt på nödvändigt råmaterial (se även Lettlands historia för en liknande utveckling vid samma tid). Den tjeckoslovakiska industrin blev därför mer och mer beroende av råvaror från Sovjetunionen.
Det är en ödets ironi att Gottwald som i allt följde Stalin dog mindre än två veckor efter denne, i mars 1953. Utresningarna och terrorn fortsatte dock under Gottwalds efterträdare, förstesekretare Antonín Novotný. Sommaren 1953 utbröt strejker i protest mot prishöjningar bland industriarbetarna men regeringen satte hårt mot hårt med hjälp av polis. Khrusjtjov tal vid det sovjetiska kommunistpartiets tjugonde partikongress 1956 där han berättade om stalinterrorn fick inga följder i Tjeckoslovakien, till skillnad från Polen och Ungern.
Under 1950-talet fortsatte kampanjen för att, som man kallade det, "få bort kulakerna som en klass från landsbygden", dvs. få bort bönderna. Från 1958 till 1960 minskade antalet bönder från 542 000 till 256 000. Genom att tvinga bönderna att leverera en viss mängd av varor fick man många att istället bilda kollektivjordbruk. Den förda jordbrukspolitiken ledde dock till minskad produktivitet, 1959 hade jordbruksproduktionen inte överträffat förkrigsnivåerna. Det blev också förbjudet för privatpersoner att ha anställda. Samma sak med egenföretagare, vid slutet av 1960 fanns endast 6 600 stycken kvar i hela landet. Anledningen var att kommunistpartiet vid sin kongress 1960 förklarade att Tjeckoslovakien hade blivit ett socialistiskt land och att vägen låg öppen mot "en lycklig kommunistisk framtid". Landet fick en ny författning 1960 och landets officiella namn blev Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken. Marxism-leninismen förklarades vara landets statsideologi.
Vid 1960-talets början hade Tjeckoslovakiens ekonomi stagnerat och den industriella tillväxten var en av Europas lägsta. Inom Kommunistpartiet växte det fram kritik mot det ekonomiska centralstyret och några av de mest hårdföra stalinisterna avpolleterades från partiledningen. Inom partiet diskuterades hur man skulle kunna decentralisera den ekonomiska styrningen, producera varor som verkligen efterfrågades och uppmuntra till arbete. Förstesekreterare Novotný och hans anhängare var dock tveksamma men under hösten 1967 utmanades han av den slovakiske partisekreteraren Alexander Dubček. Novotný bad om stöd från den sovjetiske partisekreteraren Leonid Brezjnev men när denne kom till Prag på Novotnýs begäran förklarade Brezjnev att han inte ville bli en part i målet. Under sin visit träffade Brezjnev Dubček och de båda kom mycket bra överens. Dubček hade vuxit upp i Sovjetunionen och talade ryska obehindrat. Utan stöd från Brezjnev var Novotnýs dagar räknade och vid ett centralkomittémöte den 5 januari 1968 valdes Dubček till ny förstesekreterare.
[redigera] Pragvåren
Huvudartikel: Pragvåren
Novotný var dock kvar som president ännu en tid men den 25 februari 1968 flydde generalmajor Jan Šejna landet och överlämnade sig till USA. Det framkom nu uppgifter att militären hade planerat att arrestera Novotnýs motståndare i december 1967. Sant eller inte så var uppgifterna besvärande för presidenten. Tidningarna skrev öppet om den korruption och de intriger som förekommit i kretsen kring Novotný och den 22 mars avgick han från presidentposten. Han ersattes av Ludvík Svoboda.
I början av april antog Kommunistpartiet ett handlingsprogram som senare har kallats för Pragvårens manifest. I programmet togs fel och brister i samhället upp - maktkoncentrationen, bristen på inflytande, maktfullkomlig byråkrati, godtycke, korruption, misstagen i den ekonomiska politiken med mera. Handlingsprogrammet utlovade pressfrihet, föreningsfrihet, mötesfrihet, en ny vallag, ökad autonomi för Slovakien, rätt att lämna landet med mera. Kommunistpartiets "ledande roll" i samhället skulle dock vara kvar. Det bestämdes att en extraordinarie partikongress skulle hållas den 9 september. Under sommaren valdes 1 600 delegater till kongressen genom hemliga val vilket blev en stor framgång för reformisterna inom partiet.
Under våren 1968 avskaffades presscensuren. En av nyheterna var presskritik mot förhållandena i grannländerna. Vid en Warszawapaktskonferens den 8 maj dit Tjeckoslovakien inte var inbjuden antogs en resolution där handlingsprogrammet liknades vid en "plattform för kontrarevolutionen", krävde återinförande av censuren och förklarade att de "socialistiska framstegen i Tjeckoslovakien" var en angelägenhet inte bara för Tjeckoslovakien självt utan alla dess grannländer. I Östtyskland, Polen och Ungern hade det redan inträffat allvarliga strejker eller uppror mot den förda politiken och ledarna i dessa länder insåg att deras egen ställning undergrävdes för varje dag.
Den tjeckoslovakiska partiledningen träffade också den sovjetiska politbyrån i gränsstaden Čierna nad Tisou den 29 juli. Dubček försvarade reformpolitiken, lovade fortsatt samarbete med Warszawapakten och SEV men lovade att sätta stopp för "antisocialistiska tendenser" och stoppa bildandet av ett socialdemokratiskt parti. Dubček menade att tvärtom hade socialismen stärkts i Tjeckoslovakien och att folket välkomnade hur partiet använde sin ledande roll. Dubček ville både fortsätta på den inslagna vägen samtidigt som han uppehöll goda relationer med grannländerna, något som knappast var möjligt. Oavsett hur lojal han än var mot Sovjetunionen skulle den politik han förde få konsekvenser i grannländerna.
För Tjeckoslovakiens grannländer stod det klart att någonting måste göras före den extra partikongressen medan det ännu fanns motståndare till reformrörelsen kvar i partiledningen.
Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Östtyskland, Polen, Ungern, Bulgarien och Sovjetunionen. Anfallet bestod av 27 armédivisioner med sammanlagt 500 000 man, 800 plan, 6 300 stridsvagnar och 2 000 artilleripjäser mm. Enligt den sovjetiska nyhetsbyrån TASS skedde det efter att "tjeckoslovakiska parti- och regeringsföreträdare bett om hjälp för att bistå det tjeckoslovakiska folket". Dubček arresterades. De utländska trupperna möttes av passivt motstånd och försöken att bilda en ny regering utan reformister misslyckades. Den 22 augusti hölls en extraordinarie partikongress i en fabrik utanför Prag dit 1 200 delegater lyckats ta sig som valde en ny partiledning, protesterade mot ockupationen och utlyste en entimmes generalstrejk till nästföljande dag.
Den gamla partiledningen och president Svoboda befann sig i Moskva där de fick lova att ställa in den extra partikongressen och att de sovjetiska trupperna skulle vara kvar i landet tills vidare. Tillbaka i Prag höll Dubček ett radiotal där han förklarade att det var nödvändigt att tillfälligt inskränka de demokratiska reformerna och tryckfriheten.
[redigera] Normalisering
Dubček trodde att invasionen hade berott på att grannländerna hade missuppfattat den förda reformpolitiken och att det var möjligt att återfå förtroendet om man kunde övertyga om Tjeckoslovakiens goda vilja. Förstesekreteraren i det slovakiska kommunistpartiet, Gustav Husák, hade däremot klart för sig vart skon klämde. Husák sade sig stödja Dubček men i praktisk handling stod han mellan reformisterna och de konservativa. Under hösten 1968 skedde en utrensning av reformister, presscensuren återinfördes och ett formellt avtal slöts mellan Sovjetunionen och Tjeckoslovakien att de sovjetiska trupperna skulle vara kvar i landet, Fördrag om villkor för den tillfälliga stationeringen av sovjetiska trupper på Tjeckoslovakiens territorium. Fördraget kunde endast sägas upp om båda parter var överens och det framgick ingenstans hur länge den tillfälliga stationeringen skulle vara eller hur stora trupperna fick vara.
Gång efter gång fick Dubček ge vika för krav från "realisterna". Hans ställning som förstesekreterare underminerades alltmer medan hans motståndare kunde flytta fram sina positioner. Efter en ishockeymatch mellan Tjeckoslovakien och Sovjetunionen i ishockey-VM utbröt antisovjetiska demonstrationer och Dubček tvingades att avgå den 17 april 1969 och efterträddes av Husák. Dubček stannade kvar som ledamot i partiets centralkommitté och som nationalförsamlingens talman fram till oktober 1969. Som talman skrev han under de undantagslagar som 1969 började användas för att på olika sätt trakassera reformanhängare. I december 1969 utnämndes han till ambassadör i Turkiet men slutade som tjänsteman på skogsvårdsförvaltningen i Bratislava.
Under början av 1970 rensades hela samhället från reformister. Från universitet, skolor, ministerier, tidingar och radio fick människor som hade stött reformerna sparken. Mellan 1968 och 1970 lämnade cirka 130 000 människor landet. All form av opposition och motstånd slogs ned. Genom en förbättrad ekonomisk utveckling hoppades man att motståndet skulle klinga av, industriarbetare gavs bra löner, men oljekrisen 1973 gjorde de ekonomiska problemen uppenbara. Den ekonomiska utvecklingen stagnerade.
Det fanns dock en grupp som öppet visade sitt motstånd mot hur Kommunistpartiet styrde landet: en grupp oberoende intellektuella - författare, poeter, journalister och akademiker - publicerade tidningar och böcker, däribland ett öppet brev i december 1972 där de protesterade mot att landet hade politiska fångar. Tjeckoslovakien hade skrivit under Helsingfors-fördraget 1975 som garanterade medborgarna mänskliga rättigheter, men detta ignorerades av myndigheterna. Den 1 januari 1977 grundades Charta 77 och Václav Havel, Jan Patočka och Jiři Hájek valdes till talesmän. Charta 77 sade sig sträva efter ett samhälle där civila lagar och mänskliga rättigheter respekterades. Den hemliga polisen höll dem under övervakning och Havel arresterades några dagar senare. Myndigheterna trakasserade dissidenterna på alla vis och mellan 1977 och 1980 dömdes 61 av Charta 77:s medlemmar till fängelse. Under 1980-talet riktade dock säkerhetspolisen sitt intresse på andra håll och lättade på trycket mot Charta 77:s medlemmar.
[redigera] Sammetsrevolutionen
När Leonid Brezjnev avled 1982 hade Husák fört en politik som kan sägas ha varit mer Brezjnev-trogen än Brezjnev själv. Mot Ungern, som från 1980-talet förde en mer liberal politik och som 1982 blev medlem av Internationella valutafonden, fördes en kampanj mot vad man i Prag kallade "imperialistiska reaktionärer". Den sedvanliga Moskva-politiken fortsatte även under Jurij Andropov och Konstantin Tjernenko. När Michail Gorbatjov 1985 valdes till generalsekreterare för det sovjetiska kommunistpartiet blev det snart klart att den gamla politiken var ett minne blott. Gorbatjov rensade bland de Brezjnev-trogna i partiledningen och i sovjetrepublikerna och visade intresse för de ekonomiska reformerna i Ungern utan att bry sig ett smack om den marxist-leninistiska renlärigheten hos tjeckoslovakerna.
Dröjsamheten hade sina uppenbara skäl. Sedan 1969 hade partiledningen i stort sett varit intakt och man var väl medveten om att all kritik mot de politiska förhållandena i Tjeckoslovakien skulle slå tillbaka på partiledningen självt. Inom partiledningen hade dock premiärminister Lubomir Štrougal börjat plädera för en översyn av den förda politiken efter Gorbatjovs makttillträde och vid partikongressen i mars 1986 pläderade han för att Tjeckoslovakien skulle följa Sovjetunionens exempel. Motstånd fanns dock bland partiledningens mest konservativa, anförda av Vasil Bilak som efter att ha lytt minsta vink från Moskva nu hävdade att man inte skulle kopiera andra länder rakt av utan endast med varsamhet ta till sig erfarenheter från andra socialistiska länder. Husák höll sig i bakgrunden fram till mars 1987 när han förklarade sig vara en varm anhängare av Gorbatjovs reformer.
Husák avgick som Kommunistpartiets generalsekreterare i december 1987 och efterträddes av den konservative Miloš Jakeš. Den första protestdemonstrationen ägde rum den 25 mars 1988 i Bratislava och krävde medborgerliga rättigheter och religionsfrihet. Demonstrationen upplöstes av polisen. Demonstrationer skedde också på nationaldagen 28 oktober 1988 i flera städer och på årsdagen av invasionen 1989. Under sommaren 1989 hade spänningarna ökat. Reformerna hade fortsatt i Polen där Solidaritet deltog i regeringen och i Ungern hade taggtrådsstängslen mot Österrike tagits bort och allmänna val utlysts till september.
Den 17 november 1989 demonstrerade studenter i Prag för att hylla Jan Opletal, en student som dödades av nazisterna vid den tyska ockupationen femtio år tidigare. Demonstrationen slogs ned brutalt av polisen. Som svar gick skådespelarna ut i strejk och på teatrarna hölls manifestationer. Vid ett sådant bildades oppositionsrörelsen Medborgarforum. Demonstrationerna fortsatte de följande dagarna och Medborgarforum utlyste en tvåtimmars generalstrejk till den 27 november. Under veckan efter strejken åsidosattes också presscensuren och tjeckoslovakisk TV rapporterade öppet om händelserna. I Slovakien bildades reformrörelsen Allmänheten mot våld, där Alexander Dubček ingick.
Den 29 november avskaffades artikel 4 i författningen där Kommunistpartiets ledande roll angavs. I december bildades en samlingsregering med representanter för oppositionen och allmänna val utlystes till juni 1990. Den 29 december 1989 valdes Václav Havel till president och Dubček blev återigen nationalförsamlingens talman.
[redigera] Början till slutet
- Huvudartikel: Upplösningen av Tjeckoslovakien
I juni 1990 hölls allmänna val och det blev en stor framgång för Medborgarforum och Allmänheten mot våld. Kommunistpartiet deltog under parollen Ingen pluralism utan kommunisterna och fick ungefär tio procent av rösterna.
Det blev redan från början klart att en stor utmaning var att hålla samman landet. Tjeckoslovakien hade blivit en federal stat 1969 men Slovakien hade en svag ställning gentemot centralmakten i Prag. Bråket började redan när det blev aktuellt att ta bort landets officiella namn Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken. Slovakerna ville ha in ett bindestreck och kalla landet Tjecko-Slovakien. Det slutade med att landets namn blev Tjeckiska och Slovakiska Federala Republiken.
En annan stötesten var exakt hur federalismen skulle se ut. Vid valen 1992 vann Václav Klaus' Demokratiska Medborgarparti (ODS) i den tjeckiska delrepubliken på att centralmakten skulle fortsätta de ekonomiska reformerna medan Vladimír Mečiars HZDS vann i den slovakiska delrepubliken då de ville öka Slovakiens autonomi och skydda den slovakiska industrin mot alltför snabb omställning. Det var uppenbart för alla att det skulle bli svårt att styra landet under sådana förhållanden och Klaus förklarade att federationen var död. Efter att ha misslyckats att få till stånd ett nyval avgick Havel som president. Klaus menade att det enda rätta var att upplösa Tjeckoslovakien och trots slovakiskt motstånd lyckades den federala regeringen få stöd av tre femtedelar i nationalförsamlingen den 25 november 1992 för att upplösa Tjeckoslovakien.
