Koncentrationsläger
Wikipedia
Ett koncentrationsläger eller interneringsläger är ett samlingsområde för politiska motståndare, etniska, kulturella, religiösa eller andra grupper, där dessa grupper hålls frihetsberövade. Vissa koncentrationsläger är till för att döda dem som hålls fängslade där, medan andra är till för att utnyttja dem som arbetskraft, eller helt enkelt bara förvara dem, bland annat för att hindra dem från att delta i motståndsrörelser eller på annat sätt stödja fienden.
Benämningen koncentrationsläger kan första gången ha använts om vissa krigsfångeläger under det amerikanska inbördeskriget 1861-1865. Under boerkriget användes koncentrationslägerkonceptet av britterna. Sedermera användes lägerinrättningar i Finland, Sovjetunionen, Sverige, USA och forna Jugoslavien.
Termen blev vanlig då det upptäcktes att den nazistiska regimen i Tyskland tidigt anlade arbetsläger och uppsamlingsläger för politiska motståndare. Under andra världskriget lät de även bygga förintelseläger, utrotningsläger, för att genomföra de utrotningar som skulle komma att kallas Förintelsen. De flesta förintelseläger byggdes i det ockuperade Polen. Detta har också gjort att koncentrationsläger lätt blandas ihop med rena utrotningsläger. Det fanns även läger byggda både som koncentrationsläger och som förintelseläger, t.ex. Auschwitz.
Den främsta skillnaden mellan ett interneringsläger och ett koncentrationsläger är att ett interneringslägers enda uppgift är att internera folk, medan ett det i ett koncentrationsläger även förekommer tvångsarbete och i vissa fall utrotning.
