Norge under andra världskriget
Wikipedia
Innehåll |
[redigera] Norges läge våren 1940
Vid andra världskrigets utbrott hade Norge förklarat sig neutralt. Såväl Storbritannien som Tyskland stod våren 1940 i begrepp att ockupera Norge eller åtminstone skaffa sig stödjepunkter i landet. Den 8 april lade brittiska flottstyrkor ut minor i Ofotenfjorden och förberedelser gjordes för att ockupera punkter längs kusten. Tyskarna hade sedan hösten 1939 förberett Operation Weserübung och i början av april kom uppgifter från diplomater i Berlin om att ett tyskt angrepp på Skandinavien var nära förestående. Efter midnatt den 9 april 1940 anföll tyskarna hamnstäderna Oslo, Bergen, Trondheim, Narvik och Kristiansand. Norge stod illa rustat för att möta ett militärt angrepp. I Nord-Norge hade en brigad mobiliserats redan i januari pga det finska vinterkriget men i södra delen av landet hade inga försvarsförberedelser gjorts. Klockan 01:30 på natten samlades den norska regeringen till krismöte, och klockan 05:00 anlände den tyske ambassadören med ett ultimatum att acceptera en tysk ockupation av Norge. Vid invasionen träffades en av Tysklands modernaste kryssare "Blücher" av norsk kanoneld vid fortet Oskarsborg vid Drøbaksundet i Oslofjorden. Blücher gick till botten och tog med sig över tusen tyska soldater. Salvorna avlossades från två gamla tyska kanoner döpta till "Moses" och "Aron". Sänkningen av "Blücher" fördröjde ockupationen av Oslo så mycket att kungafamiljen och regeringen kunde lämna Oslo klockan 07:00 och resa norrut till Hamar. Tiden medgav knappast någon mobilisering i södra Norge, men brigaden i norra Norge kunde senare med hjälp av brittiska, franska och polska styrkor återta Narvik. Hegra fästning norr om Trondheim var den fästning som stod emot tyskarna längst. På grund av händelserna på västfronten blev man dock tvungen att ge upp, och kungen och regeringen lämnade Norge den 7 juni och bildade en exilregering i London.
[redigera] Ockupation
Vid det tyska anfallet grep ledaren för Nasjonal samling, Vidkun Quisling makten. Av allt att döma improviserade Quisling utan att att vara säker på stöd från tysk sida och redan efter någon vecka ersattes Quisling av ett administrationsråd lett av I.E. Christensen. Till norsk rikskommissarie utnämndes Josef Terboven. Den 1 februari 1942 genom statsakten på Akershus utnämndes Quisling till ministerpresident dock utan reell makt.
Under kriget uppkom en väpnad motståndsrörelse. Där ingick Milorg vilken utförde sabotageoperationer med hjälp av vapen nedsläppta i fallskärm från brittiska flygplan. Bland annat sprängdes av Norsk Hydros produktionsanläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark - den så kallade tungtvannsaksjonen.
Under ockupationen fängslades 35 000 personer och 1 400 personer dog i koncentrationsläger. Vid Tysklands kapitulation den 7 maj 1945 fanns 372 000 tyska soldater i landet.
[redigera] Efter ockupationen
Efter kriget anklagades 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 000 personer fick böter, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 personer avrättades.
Av de kvinnor som haft umgänge med Tyska soldater fängslades 14,000. 5,000 tvingades utan rättegång till tvångsarbete i ett och ett halvt år och utsattes för misshandel och våldtäkter. De ca. 10,000 barn som var resultatet av dessa förbindelser utsattes under hela sin uppväxt för övergrepp, ofta sexuella.[1]
[redigera] Litteratur
- Linder, Jan: Norge 1940 - drama i 9 akter (2005) ISBN 91-631-6620-8
- Holmström, Arne: Frontrapport - Finska vinterkriget 1939-1940 och invasionen av Norge 1940. (2005) ISBN 91-971315-6-1
