Belgiens historia
Wikipedia
 |
Denna artikel behöver wikiformateras. |
| Hjälp gärna till med den här och andra artiklar som saknar wikiformatering. |
 |
Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:Belgiens historia för detaljer. Se även fler artiklar med brister |
Belgiens historia spänner sig sedan från folkvandringstid till dagens Belgien.
Innehåll |
[redigera] Folkvandringstid
Vid tiden för Caesars galliska krig, omkring år 50 f. Kr., förekommer namnet Belgien första gången i historien, men omfattade då hela det av belgier bebodda området emellan Seine och nedre Rhen. Den del av detta område, som innefattas av det nuvarande Belgiens gränser, erövrades av Caesar och ingick sedermera i den romerska provinsen Germania inferior. Belgierna var av keltiskt, men här också delvis av germanskt ursprung. Det germanska elementet förstärktes, när frankerna på 400-talet införlivade landet med sitt rike.
[redigera] Medeltid
Vid utskiftningen av Karl den Stores rike (i Verdun 843) mellan dennes ättlingar delades Belgien, varvid Schelde blev gräns, till en början emellan Frankrike och konungariket Lothringen, sedermera (925) emellan Frankrike och Tyskland. Inom den franska delen uppstod grevskapen Flandern och Artois, den tyska tillhörde hertigdömet Nedre Lothringen, och vid dess upplösning uppstod under 900- och 1000-talen grevskapen Namur, Hainaut, hertigdömena Brabant, Luxemburg, Limburg, herrskapet Malines och andliga furstendömet Liége. Feodalväsendet nådde en stark utveckling i dessa nejder, vilka jämte de norr därom liggande (nuvarande konungariket Nederländerna) kallades "Nederländerna". Men trots de krig och inre stridigheter av alla slag, som hemsökte dem, bildade sig i de samtidigt uppblomstrande, idoga stadssamhällena (bland vilka exempelvis Ypres, Brügge, Gent, Antwerpen i fråga om handel och industri räknades till de förnämsta i Europa) "gillen" till skydd mot de världsliga och andliga stormännens övervåld. Den främsta platsen bland länsherrarna intog de flandriska grevarna. Deras arvtagare (1384), hertigarna av Burgund, lyckades småningom förena under sitt välde samtliga de nederländska landskapen, i både norr och söder, och dessa gick, jämte övriga burgundiska länder, genom arv (1482) över till det habsburgska huset.
[redigera] Upproren mot Spanien
Vid Karl V:s tronavsägelse (1555) övergick Belgien till huset Habsburgs spanska gren, representerad av Filip II. Emot dennes despotism reste sig samtliga Nederländerna, men medan de 7 norra, till största delen protestantiska provinserna under kampen för religiös och politisk frihet bildade en av Spanien oberoende stat, "Republiken Förenta Nederländerna" (1579, erkänd 1648), bevarades de södra, rent katolska provinserna åt spanska kronan och kallades vanligen, i motsats till de förra, Spanska Nederländerna. De led under Spaniens följande krig med Frankrike, för vilka de var skådeplatsen, betydande minskning (Artois, delar av Flandern mm.), innan de efter spanska tronföljdskrigets slut (1713) tillföll Österrike. Kejsar Josef II :s våldsamma reformer i de dåmera s.k. Österrikiska Nederländerna framkallade oroligheter, varunder 1790 alla provinserna förklarade sig oberoende under namn av Belgiens förenta stater, men innan årets slut ånyo måste underkasta sig Österrikarna. Striderna vid Jemappes (1792) och Fleurus (1794) bragte landet i fransmännens våld.
[redigera] Den franska tiden
Föreningen med Frankrike (till vilket Österrike formellt avträdde landet 1797 och 1801) medförde för provinserna en mängd samhällsförbättringar av stort värde: avskaffandet av alla gamla feodala privilegier, förbättrad undervisning, billig finansförvaltning, likartad förvaltning (9 departement) och lagskipning ("Code Napoléon", "Code pénal") osv.
[redigera] Förening med Nederländerna
Genom Wienkongressens beslut förenades 1815 provinserna med den forna nederländska republikens område till "konungariket Nederländerna" under huset Oranien (författning av 24 augusti 1815). Föreningen var dock i många hänseenden så onaturlig, att den svårligen kunde äga långvarigt bestånd. Till skiljaktigheterna i religion, språk och seder sällade sig även stridiga materiella intressen: de norra provinserna var företrädesvis handelsidkande, de södra däremot fabriksidkande. Det dröjde heller inte länge, innan allvarliga slitningar uppstod. Regeringen sökte lösa dem genom att förfölja den oberoende pressen och de förnämsta oppositionsledarna (de Potter m.fl.). Den franska julirevolutionen blev den tändande gnistan.
[redigera] Det belgiska upproret
Uppror utbröt först i Bryssel 25 augusti 1830 (närmast under intryck av operan "Den stummas" uppförande), sedermera i andra städer. En provisorisk regering slog i september tillbaka ett holländskt angrepp på Bryssel och utfärdade 4 oktober Belgiens oavhängighetsförklaring, vilken 19 november, medan holländarna bombarderade Antwerpen, bekräftades av en nationalkongress och 20 december erkändes av stormakterna på Londonkonferensen. En ny författning antogs 7 februari 1831, och den protestantiske prins Leopold I (1831-1865) av Sachsen-Koburg valdes 4 juni samma år till konung. Frågan om gränsen (delningen av Luxemburg och Limburg) medförde krigiska förvecklingar (en holländsk härs infall i Belgien och segrar vid Hasselt och Louvain 1831, men fördrivning genom en fransk kår; fransmännens erövring av det av holländarna besatta citadellet i Antwerpen 23 december 1832) och fick sin avslutning först sedan Holland (1838) och Belgien (1839) antagit de på Londonkonferensen 6 oktober 1831 angående delningen beslutade "24 artiklarna". I den slutliga freden 19 april 1839 bestämdes om holländarnas rätt att uppbära Schelde-tull och Belgiens andel (5 miljoner gulden årlig ränta) i den holländska statsskulden. 15 november 1831 hade stormakterna garanterat Belgien ständig neutralitet.
[redigera] Det självständiga Belgien under 1800-talet
Belgiens historia efter suveränitetens förvärvande och fram till första världskriget är historien om ett i alla riktningar fortgående inre utvecklingsarbete under ständig slipning emellan partierna: "klerikala" och "liberala" samt "socialisterna". Måhända har man att i Belgiens garanterade neutralitet till en del söka anledningen till att uppmärksamheten så intensivt riktats inåt och att partikampen blev så förbittrad. Men även de nationella och ekonomiska motsatserna emellan flamländarna, som till större delen idkade åkerbruk, och de industriidkande vallonerna gjorde sitt till. Eftersom i Belgien ett strängt parlamentariskt styrelsesystem tillämpades, lämnar en översikt av ministärerna en bild av partiernas växlande övervikt: de Theux och Muelenaere (klerikala) 1834-40, Lebeau och Rogier (liberala) 1840-41, Nothomb (moderat-klerikal) 1841-45, van de Weyer (liberal) 1845 -46, de Theux (klerikal) 1846-47, Rogier (liberal) 1847-52, som gjorde sig förtjänt om folkupplysningen (stadga för elementarundervisningen 1850) och det allmänna välståndet (handelsfördrag, inrättande av en nationalbank), Bruekére (moderatliberal) 1852-55, som lyckades avvärja Napoleon III:s annexionsförsök, greve Yilain XIIII och de Decker (moderatklerikale) 1855-57, Rogier (liberal) 1857 -67, som fick kamrarna att bevilja storartade anslag till slopande av de gamla fästningsverken vid sydgränsen och till Antwerpens förvandling till en fästning av första rang; då ej långt efter Leopold II :s tronbestigning (1865) Napoleon III misslyckades, delvis genom Belgiens åtgöranden, i försöket att annektera Luxemburg 1867 och ånyo riktade sina blickar på Belgien, beviljade representationen för militära ändamål 60 miljoner francs. Vidare: Frére-Orban (liberal) 1867-70, som fick arméns årskontingent ökad och den aktiva tjänstgöringstiden utsträckt; d'Anethan (klerikal) 1870-71, som under fransk-tyska kriget medelst extra anslag mobiliserade armén till gränsens försvar och trots de allmänna sympatierna för Frankrike strängt uppfyllde neutralitetens förpliktelser; de Theux (klerikal) 1871-74, i vilken ministär finansministern Malou var själen, liksom i ministären d'Aspremont-Lynden (klerikal) 1874-78.
[redigera] Konflikt mellan klerikaler och liberaler
Under ministären d'Aspremont-Lynden, som lät flamska språket komma till användning vid domstolarna i flamska provinser, tillväxte det klerikala partiet i styrka och förmätenhet. Grundsatsen om kyrkans skilsmässa från staten upprätthölls starkt, ungdomen drogs till de av jesuiterna ledda gymnasierna och till det fria universitetet i Louvain; klostrens antal växte, och kyrkan ingrep med sina maktmedel vid kommunal- och riksdagsmannaval. Förgäves slöt sig vallonska och flamska liberaler tillsammans vid valen 1876; genom en ohöljd valkorruption segrade de klerikale, men framkallade också därigenom 1877 antagandet av en lag mot bestickning vid val och om ökning av stadsrepresentanternas antal. Vid valen i juni 1878 segrade liberalerna. Den liberala ministären Frére-Orban (1878 -84) genomdrev därpå 1879 en folkskolestadga, som bestämde, att i alla kommuner skulle - i nödfall med statsunderstöd – inrättas allmänna skolor under statens uppsikt med lärare, som fått sin bildning vid statens seminarier, varjämte de andligas deltagande vid barnuppfostringen inskränktes till religionsundervisningen. När kyrkan belade statsskolorna med bann och använde alla till buds stående medel att locka föräldrarna att skicka sina barn i dess skolor, vände sig regeringen till påven med begäran om ett hejdande av prästerskapets framfart, och då den slutligen kom till insikt om, att påven gillade den kyrkliga oppositionen, avbröt den 1880 de diplomatiska förbindelserna med den heliga stolen. 1881 fördubblades statsgymnasiernas antal och fler lärarseminarier startades. Men en statsbrist, delvis förorsakad av utgifterna för statsskolorna, medförde nya eller ökade skatter, och den i viss mån antireligiösa läroplanen visade sig opraktisk, omständigheter som gav klerikalerna vapen i händerna. Detta i förening med de liberalas brist på sammanhållning och en radikal fraktions (under Paul Jansons ledning) krav på allmän rösträtt gav klerikalerna vid 1884 års val majoritet i bägge kamrarna. Den nye konseljpresidenten, Malou, gick emellertid för bröstgänges till väga i klerikal iver (återknytandet av förbindelsen med Rom, utfärdandet av en klerikal skollag av 20 september 1884), så att han tack vare det hastigt växande missnöjet måste träda tillbaka i oktober, varefter den moderat-klerikale Beernaert (1884-94) ställdes i spetsen för regeringen. Det gick nu lös över statsskolorna: redan vid 1885 års slut voro av de 1,933 statsskolorna 877 stängda, men 1,465 av de andliges förklarade för allmänna. De genom socialistiska agitationer framkallade arbetaroroligheterna i Liége och Charleroi (vilka endast genom vapenmakt kunde stillas, mars 1886); det avtagande inflytandet hos de doktrinärliberala, dvs. de, som upprätthålla det gamla liberala partiets traditioner, nämligen kamp för folkupplysning och frihandel samt mot klerikalismen; förföljelselustan och den hänsynslöst framträdande ateismen hos radikalerna, dvs. de liberala, som fordrade stora samhällsreformer, särskilt till arbetarnas bästa - allt detta ökade den klerikala majoriteten i kamrarna vid valen 1886. Klerikalerna, som numera hade tyngdpunkten av sitt parti i de flamska, jordbruksidkande provinserna, medan liberalerna hade sin huvudstyrka i de vallonska industriidkande provinserna, arbetade med berömvärd iver för flamländarnas likställighet med vallonerna och genomdrev, till och med mot de flamske liberalernas motstånd, 1887-88 att officerarna måste ha kunskap i det flamska språket och att detta förklarades valfritt vid domstolarna i flamska och halvflamska provinser. Regeringens finansförvaltning lämnade genom sparsamhet och en skickligt fullföljd räntekonvertering lysande resultat i motsats mot den föregående liberala ministärens, och den kunde, ytterligare stärkt genom 1890 års gynnsamt utfallande val, förmå kamrarna att acceptera den av dem redan 1885 såsom Kongostatens suverän erkände konung Leopolds önskan om ett räntefritt lån på 25 miljoner frcs på 10 år för Kongostaten, efter vilken tid Belgien skulle ta över nämnda stat med alla dess rättigheter och skyldigheter. Vid denna tid offentliggjordes konungens testamente (af 11 aug. 1889), enligt vilket under alla omständigheter Kongostaten skulle tillfalla Belgien efter konungens död.
[redigera] Den allmänna rösträtten
1890 antog rösträttsfrågan väldiga proportioner. Den gällande lagen, som inskränkte de politiskt röstberättigades antal till omkring 2 procent av befolkningen, tillfredsställde ej längre Över 100,000 arbetare i södra Belgien. demonstrerade genom en strejk i maj 1890 för allmän rösträtt, och en "folkriksdag" i Bryssel riktade i augusti samma år en i hotfull ton avfattad skrivelse om samma sak till konungen. Denne framhöll i ministerrådet nödvändigheten av en författningsrevision, och en sådan beslöts av representantkammaren i november samma år enhälligt, på Jansons förslag. I över tre och ett halvt år behandlades nu revisionsfrågan, innan man kom till ett slutligt lagfäst resultat. Meningarna var delade om hur långt rösträtten skulle utsträckas: om den skulle bli allmän, fästas vid en lägre census, förbehållas vissa stora kategorier av medborgare osv. En stark rörelse för allmän rösträtt gjorde sig gällande bland arbetarna, som av socialistagitatorer eggades att genom allmän strejk framtvinga en sådan. Då i april 1893 alla författningsförslag föll i kamrarna, började också arbetarna sätta en allmän strejk i verket, och det kom till blodiga sammanstötningar. Under intrycket därav antog bägge kamrarna i april ett av Kyssen väckt förslag om allmän rösträtt, nämligen om l röst för alla belgier, som fyllt 25 år, samt dessutom l eller 2 röster för vissa kategorier av medborgare (sk. pluralvalsystem). Då Beernaert ej lyckades ordna bestämmelserna härom, bildade den strängt klerikale inrikesministern de Burlet i mars 1894 ett kabinett, som lyckades genomföra rösträtts- och valreformen med sådana garantier mot en maktförskjutning, att de klerikala segrade vid de med utomordentlig spänning motsedda första valen på den allmänna rösträttens grund i oktober samma år. Med denna utgång av valen kan det doktrinärliberala partiet sägas ha spelat ut sin roll. I april 1895 antog kamrarna trots arbetarpartiets bullrande protester en ganska konservativ kommunalvallag och samma år en ny skollag. Till följd av sitt motstånd mot ny härordning (med allmän värnplikt) trädde de Burlet i febr. 1896 tillbaka för förre finansministern de Smet de Naeyer, som dock ej löste härordningsfrågan och, då konungen yrkade på en reform av den i vida kretsar impopulära vallagen, i januari 1899 lämnade rum för kabinettet Vandenpeereboom. Då dess förslag till proportionella val (avsedda endast for de sju större antiklerikala valkretsarna, varigenom de klerikalas makt skulle fastslås) rönte motstånd och en vallagskommitté ej kom till enighet, blev de Smet i augusti åter konseljpresident. Ett från radikalt håll väckt förslag om allmän och lika rösträtt förkastades av kamrarna, som däremot antog en lag (utfärdad 29 december) om proportionella val. (1896 hade propoitionsval införts för de kommunala valen i städer med över 30,000 invånare.) Vid denna lags första tillämpning, i maj 1900, minskades den klerikala majoriteten något i bägge kamrarna. Enligt 1890 års överenskommelse stundade nu tiden för Kongostatens förening med Belgien; många yrkade därpå, men konungen protesterade mot en omedelbart verkställd förening med hänvisning till sitt testamente, och ett regeringsförslag om uppskov antogs i juli 1901. 1902 upprördes Belgien av en av socialisterna och de radikale iscensatt våldsam agitation till förmån för allmän och lika rösträtt. l mars tillställde alla antiklerikala partier en massdemonstration i Bryssel för en författningsrevision i nämnda riktning, och i april antog rörelsen en rent av revolutionär karaktär. Dagligen förekom blodiga sammanstötningar, stundom formliga gatustrider emellan arbetarna och ordningsmakten, och en "storstrejk", antagligen den största Europa dittills sett, sattes i verket. Men kamrarna avslog 18 april förslaget om författningsrevision med ty åtföljande allmän och lika rösträtt, arbetarna återgick till arbetet, och vid valen i maj ökades regeringspartiets majoritet i representationen. Vid valen till provinsråden 1904 led emellertid det klerikala partiet flera förluster.
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
