Erwin Rommel

Wikipedia

Generalfältmarskalk Erwin Rommel (1891-1944).

Erwin Johannes Eugen Rommel, född 15 november 1891 Heidenheim, Baden-Württemberg, Tyskland, död 14 oktober 1944 i Herrlingen (påtvingat självmord), var en tysk militär; generalfältmarskalk 22 juni 1942. Rommel tilldelades Riddarkorset av Järnkorset med eklöv, svärd och briljanter 1943.

Rommel blev mest känd som ledare för Afrikakåren, den tyska enhet i Nordafrika som stred mot britterna 1941-1943. Under hans ledning lyckades Afrikakåren vinna flera slag mot britterna, tills den själv blev besegrad i slaget vid el-Alamein nära Alexandria. Stor del av dess framgång brukar tillskrivas Rommels militärstrategiska sinne. Han kom att kallas "Ökenräven" (tyska Wüstenfuchs).

Rommel var även med och utformade Ardennerplanen 1940, i vilken Tyskland lyckades besegra Frankrike under bara ett par veckor genom att låta tanks slå igenom Ardennerskogen och på så vis kringgå Maginotlinjen.

[redigera] Liv och karriär

Rommel ville i sin ungdom studera till ingenjör, men efter påtryckningar från fadern mönstrade han in i den tyska armén 1910. 1914 (vid utbrottet av första världskriget) blev Rommel befordrad till löjtnant. Han kämpade på västfronten där han även tilldelades järnkorset. 1915 blev han förflyttad till den italienska fronten, och efter att ha lett attacken mot Monte Matajur befordrades han till kapten. I samband med detta erhöll Rommel det tyska kejsardömets högsta militära utmärkelse Pour le Mérite (även kallad Blaue Max).

Efter kriget stannade Rommel kvar i armén, och 1929 fick han tjänst som instruktör på infanteriskolan i Dresden. I oktober 1935 började han som lärare på krigsakademin i Potsdam.

Rommel var en utmärkt lärare. Hans föreläsningar om infanteritaktik publicerades i bokform 1937. När Adolf Hitler läste boken blev han djupt imponerad och tilldelade honom militära uppdrag i Österrike, Tjeckoslovakien och senare även Polen. Rommel blev tilldelad en egen pansardivision, och i maj 1940 deltog han i invasionen av Frankrike. Rommels trupper förflyttade sig snabbare och längre än någon annan trupp någonsin gjort tidigare. Efter att ha nått Engelska kanalen styrde han söderut och stannade inte förrän han nådde gränsen till Spanien.

Rommel mellan Tobruk och Sidi Omar.

Efter sin succé i Frankrike blev Rommel befordrad till general. När Mussolini bad om hjälp i Nordafrika skickade Hitler Rommel som chef över över Afrikakorps (senare utvidgad och omdöpt till Panzerarmee Afrika), som sedan oväntat lyckades driva britterna ut ur Libyen och hösten 1942 rycka fram till el-Alamein i Egypten. Nordafrika var då för länge sedan prisgivet av krigsledningen, och Rommel saknade i allt väsentligt underhåll. Hans uppgift var egentligen att föra uppehållande strider och därmed binda brittiska styrkor i Nordafrika. Det var dock inte en av Rommels starka sidor, så han drog i gång den berömda offensiven. Vid el-Alamein var det emellertid stopp, och man kan ifrågasätta det kloka i att tvinga de numerärt överlägsna brittiska styrkorna till ett avgörande slag. När de amerikanska trupperna sedan landsteg i Marocko och Algeriet tvingades Rommel lämna Afrika. Hans trupper blev till stor del krigsfångar.

I början av 1944 blev Rommel kontaktad av general Ludwig Beck och Carl Goerdeler för att få hans stöd i julikomplotten. Rommel vägrade och ansåg att det fanns en risk att Hitler skulle bli martyr om han mördades. Han föreslog istället att Hitler skulle arresteras och dömas i domstol.

Rommel (till vänster) inspekterar Atlantvallen.

Rommel skickades nu till Frankrike att vidta försvarsåtgärder inför en allierad invasion. Rommel ansåg att de dåvarande fortifikationerna i Atlantvallen var otillräckliga och satte genast igång med att förstärka dem. Under hans ledning byggdes en sträng av bunkrar i armerad betong längs stränderna eller en bit inåt land för att rymma kulsprutor, pansarvärnsvapen eller lätt artilleri. Minfält och hinder för pansarfordon lades ut på själva stränderna, och undervattenshinder och minor placerades en bit ut i vattnet för att förstöra landstigningsfarkoster innan de ens hann lasta av. Vid troliga landningsplatser för glidflygplan och fallskärmsjägare satte tyskarna upp pålar, så kallade Rommelspargel (Rommelsparris).

Men till och med Rommel var oförmögen att stoppa de allierade trupperna under Operation Overlord, och den 15 juli 1944 varnade Rommel Hitler att Tyskland var på väg att bli besegrat och uppmanade Hitler att avsluta kriget.

Då det efter julikomplotten mot Adolf Hitler 1944 upptäcktes att Rommel stod högt på den lista som de sammansvurna hade tänkt tillsätta i landets ledning efter Hitlers död, beslöt man att röja Rommel ur vägen. Dessutom hade Rommels prestige blivit så stark att den bedömdes kunna konkurrera med Hitlers. Man kunde dock varken döma eller arkebusera Rommel på vanligt sätt. Man gav honom alternativen att begå självmord och få en statsbegravning och garantier för att fru och barn inte skadas eller att bli dömd för högförräderi och avrättad. Rommel erbjöds ett gift som enligt uppgift skulle ta livet av honom inom tre sekunder. Efter självmordet kördes kroppen till sjukhuset i Ulm, där Rommels familj senare fick se honom. Den officiella dödsorsaken var hjärnblödning.

Rommel statsbegravning hade all den pompa, ståt och propagandautspel propagandaminister Joseph Goebbels kunde uppbåda. Misstankarna om vem som planerade mordet på Rommel har riktats mot just Goebbels.

Huruvida Rommel bar på nazistiska övertygelser under någon period av sitt liv är en fråga som än i dag är omdebatterad bland historiker. En betydande del av historieskrivningen kring Rommel och dennes förehavanden är romantiserad, delvis till följd av Rommels taktiska geni och ridderlighet gentemot sina motståndare. Klarlagt är dock att Rommel vid flera tillfällen uttryckte beundran och vördnad för Hitler och dennes ledarskap samt i flera brev till sin fru påtalat att "Führern vet vad som är rätt för oss". Rommel var likväl en av få framträdande medlemmar av den tyska krigsmaskinen som friades från misstankar om krigsförbrytelser i kölvattnet av Tysklands kapitulation.

Sonen Manfred Rommel har efter kriget varit borgmästare i Stuttgart.

[redigera] Litteratur

• Bierman, John & Smith,Colin: The Battle of Alamein: Turning Point, World War II. (eng) (2002). ISBN 0670030406
• Ellis, Chris: 21st Panzer Division: Rommel's Africa Korps Spearhead (Spearhead Series) (eng) ISBN 0711028532
• Greene, Jack: Rommel's North Africa Campaign: September 1940 - November 1942. (eng) ISBN 1580970184
• Heckman, Wolf: Rommels krig i Afrika (sv)
• Kelly, Orr: Meeting the Fox: The Allied Invasion of Africa, from Operation Torch to Kasserine Pass to Victory in Tunisia. (eng) ISBN 0471414298
• Latimer, Jon: Alamein (eng) ISBN 0674010167
• Latimer, Jon: Tobruk 1941: Rommel's Opening Move (Campaign, 80) (eng) ISBN 1841760927
• Mitcham, Samuel W.: Rommel's Greatest Victory. (eng) ISBN 0891417303
• INSIDE THE AFRIKA KORPS: The Crusader Battles, 1941-1942. (eng) ISBN 1853673226

[redigera] Externa länkar