Italien under andra världskriget
Wikipedia
Italien var en av axelmakterna under andra världskriget, en allians som bildades 1936 mellan Italien och Tyskland. Det var i samband med detta som Italiens diktator Benito Mussolini myntade begreppet då han i ett tal sade att de två länderna från och med nu skulle bli den axel som resten av Europa rörde sig kring. Italien var dock en av de ekonomiskt svagaste stormakterna i Europa och var inte redo att genast gå med i kriget då Tyskland invaderade Polen 1 september 1939. Det var inte förrän juni 1940 då Frankrike höll på att falla samman militärt under den tyska invasionen som Italien förklarade krig mot de allierade. Mussolini trodde att kriget skulle vara över efter några veckor och hoppades utöka Italiens kolonier på bekostnad av de allierades områden i Nordafrika. Kriget visade sig dock pågå längre än väntat.
Efter en mindre inledande offensiv besegrades Italien snart i Nord- och Östafrika av de brittiska styrkorna. Italiens områden i Östafrika ockuperades snart helt men i Nordafrika stannade motoffensiven upp då styrkor skickades till Grekland. Hotet från britterna i Nordafrika föranledde senare till bildandet av den tyska Afrikakåren. Denna del av andra världskriget heter ökenkriget.
I oktober 1940 invaderade Italien även det neutrala och tyskvänliga Grekland från baser i Albanien vilket delvis motiverades av Mussolinis önskan att begränsa det tyska inflytandet på Balkan (Rumänien hade nyligen gått i allians med Tyskland). Den hastigt arrangerade invasionen gick dock dåligt, och de sämre utrustade grekiska styrkorna lyckades till och med driva tillbaka de italienska styrkorna på albansk mark. Storbritannien började även skeppa in förband från Nordafrika, och från baser i Grekland kunde brittiskt bombflyg nå de för Tyskland mycket viktiga oljefälten i Rumänien. Tyskland ingrep under 1941 och erövrade Grekland; de brittiska styrkorna evakuerades. Italienska styrkor utgjorde därefter en stor del av ockupationstrupperna i Grekland och Jugoslavien. Italien ockuperade även en del av sydöstra Frankrike.
I Medelhavet misslyckades den italienska flottan att besegra de brittiska flottstyrkorna (en bidragande faktor till detta var brist på bränsle och det förödande anfallet mot Taranto) vilket ledde till att britterna kunde förse sina trupper i Nordafrika med förråd och fortsätta kriget där. Den italienska flottan bidrog även med cirka 20 ubåtar till slaget om Atlanten.
Italien skickade även en expeditionskår till kriget mot Sovjetunionen, en styrka som sargades svårt och senare upplöstes i samband med slaget om Stalingrad.
Ett mindre antal italienska bomb- och jaktplan deltog även i slaget om Storbritannien.
1943, efter det att de tysk-italienska styrkorna i Nordafrika slutligen besegrades av britterna och de amerikanska styrkorna som landsattes i Operation Torch och efter att de allierade erövrat Sicilien var stödet för Mussolini och kriget svagt bland det italienska etablissemanget. I hemlighet förhandlade man med de allierade om vapenstillestånd, och i september 1943 fängslades Mussolini men de tyska styrkorna handlade snabbt och lyckades avväpna de flesta italienska styrkorna. En konsekvens av vapenstilleståndet var att de allierade kunde landstiga på det italienska fastlandet utan att möta motstånd, innan tyskarna hann stabilisera läget. Senare fritogs även Mussolini ur fångenskapen av tyskarna och installerades som ledare för Salò-republiken i norra Italien. Italien var nu delat i två delar: i söder fanns den regering som kämpade tillsammans med de allierade och i norr de Mussolinitrogna tyskallierade styrkorna. En stor motståndsrörelse bildades även i norr som slogs mot tyskarna och deras italienska samarbetsmän. Till följd av vapenstillestånden blev Tyskland nu även tvunget att ockupera de delar av Balkan och Frankrike som förut hållits av italienarna.
För de allierades del påbörjades en lång offensiv som gick relativt långsamt bland annat på grund av den bergiga terrängen som var lätt att försvara. De tysk-italienska styrkorna besegrades inte förrän våren 1945.
