Kanadas historia
Wikipedia
För Kanadas historia före 900-talet, se Kanadas förhistoria.
Kanadas kolonisation började med att vikingar kom på 900-talet. Vikingarna grundade bosättningar på Newfoundland som de kallade Vinland.
Den "moderna" kolonisering av Kanada började med att England och Frankrike på 1500-talet eftersträvade en snabbare väg till Indien. Det dröjde dock till början av 1600-talet innan Samuel de Champlain grundade den första kolonin för Frankrikes räkning vid Saint Lawrenceflodens stränder.
Engelsmännen gjorde anspråk på Newfoundland norr om Frankrikes koloni efter att Henry Hudson 1610 upptäckte vad som senare skulle kallas Hudson Bay. I och med det sjuåriga kriget förlorade Frankrike Québec och vid Parisfreden överlät de Kanada helt och hållet till England. England fick problem med att administrera de 70 000 fransktalande nybyggare som besatte området. Genom Québeclagen år 1774 fastställdes det att nybyggarna fick behålla sitt franska språk, den feodala civilrätten, den katolska religionen och den sekuläriserade utbildningen. Detta gjorde att de engelska nybyggarna revolterade, samtidigt förblev Québec och Nova Scotia. Efter amerikanska revolutionen blev förhållandet mellan USA och de engelska kolonierna spända. 1812 bröt det ut krig mellan staterna, ett krig som USA förlorade dock fortsatte skärmytslingar och territorietvister fram till 1911.
[redigera] 1800-talet
Under 1800-talets början kom en stark ström av engelska, skotska och irländska invandrare. Kanaler byggdes förbi Niagara och S:t Lawrence-floden. Järnvägar byggdes. På östkusten byggdes klipperskepp som gav Nova Scotia en av världens främsta handelsflottor. Efter ett uppror 1837 skickade man Lord Durham till kolonierna för att undersöka problemen. Hans rapport möjliggjorde att Övre och Nedre Kanada kunde förenas och fick inre självstyre 1841.
Under 1800-talets andra hälft oroades den brittiska regeringen för koloniernas kostnad för försvar och utveckling. En grupp politiker från Kanada, New Brunswick och Nova Scotia åkte till London för att föreslå att kolonierna skulle slås ihop till ett självständigt statsförbund inom imperiet. Den 1 juli 1867 föddes den nya staten Kanada.
Kanada skulle bli ett land från hav till hav. När Hudson's Bay Co's marker förvärvades 1869 ledde det till att Manitoba skapades som provins 1870. 1871 valde British Columbia att ansluta sig med kravet att en järnväg skulle byggas så att provinsen skulle kunna förenas med övriga delar av landet. 1885 blev järnvägen färdig. Den gav nya möjligheter att forsla nybyggare till den öppna prärien. Där grundades provinserna Saskatchewan och Alberta 1905.
[redigera] 1900-talet
Kanada blev medlem i Nationernas Förbund efter sin insats i första världskriget. Kanada kunde därmed börja hävda sig som en suverän stat. Under 1920-talet öppnades legationer i Tokyo, Paris och Washington.
1931 var Kanada inte längre automatiskt bundet till Storbritanniens internationella förpliktelser enligt Westministerstatuten. 1930-talets djupa depression förvärrades av att delstaterna tilldelats ansvaret för socialpolitiken men saknade resurser. Centralregeringen hade mer resurser men saknade befogenheter.
Kanada deltog i andra världskriget som en av de allierade. Under efterkrigstiden upplevde landet en väldig expansion. Kanada hade blivit ett av världens rikaste länder, men utvecklingen var ojämn mellan provinserna. Investeringskapitalet kom huvudsakligen från USA, vilket medförde ökande beroende av USA. Frihandel med USA har ur historiska perspektiv haft en betydande roll i valpolitiken. 1880, 1911 och 1941 motsatte sig kanadensarna med uppslitande strider en rad handelsöverkommelser. Men ändå undertecknade premiärministern Brian Mulroney det största bilaterala frihandelsavtal genom tiderna, för att förhindra en ekonomisk isolering för Kanada.
