Slaget om Moskva
Wikipedia
| Slaget om Moskva | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Andra världskriget | |||||||
 Sovjetiska trupper i vinterkamouflage |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
| Tyskland | Sovjetunionen | ||||||
| Befälhavare | |||||||
| Fedor von Bock | Georgij Zjukov | ||||||
| Styrka | |||||||
| 1 500 000 soldater från Armegrupp Nord och Armegrupp Mitte | 1 000 000 försvarare och frivilliga, förstärkta av 500 000 veteraner från Sibirien |
||||||
| Förluster | |||||||
| 300 000 dödade, sårade eller tillfångatagna | 725 000 dödade, sårade eller tillfångatagna | ||||||
Slaget om Moskva är benämningen på den stora tyska offensiven mot Sovjetunionens huvudstad Moskva och Röda arméns motoffensiv under Operation Barbarossa hösten–vintern 1941-42.
Kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen inleddes 22 juni 1941 med en jättelik invasion. Kriget på andra världskrigets Östfront hade startat, ett krig som skulle bli det blodigaste och mest intensiva som någonsin utkämpats mellan två stater. De sovjetiska försvararna togs med överraskning och led kolossala förluster under sommaren och hösten. Till Hitlers och tyska arméledningens förvåning kollapsade emellertid inte röda armén, istället hårdnade motståndet efterhand.
Hösten 1941 såg läget ändå hopplöst ut för Röda armén. Trots intensivt regnande som förvandlade de flesta vägar till lerstigar fortsatte den tyska offensiven. I Kiev togs i september inte mindre än 665 000 krigsfångar. Den tänkta slutoffensiven mot Moskva inleddes 2 oktober under ledning av fältmarskalk Fedor von Bock. Drygt en vecka senare tog röda arméns mest legendariska befälhavare Georgij Zjukov över högsta ansvaret för försvaret av huvudstaden.
Sovjetuniones diktator Josef Stalin beordrade att staden skulle försvaras till siste man och stannade faktiskt själv kvar, trots att staden utsattes för intensiva flyganfall oktober - november. Att landets högsta politiska ledning trots allt stannade kvar i huvudstaden bidrog till att stärka försvarsviljan hos såväl stadens försvarare som civilbefolkningen. Den tyska offensiven fortsatte emellertid, och i månadsskiftet november-december befann sig von Bocks tätgrupper bara 30 km från Moskva. Nu hade dock röda armén fått hjälp av en trogen "allierad" från såväl Napoleonkrigen som Karl XII:s invasion i början av 1700-talet. Den ryska vintern började på allvar andra hälften av november med mycket låga temperaturer och vinterkrigföring var Wehrmacht inte utrustad för. Anfallen körde nu fast, bilarna och stridsvagnarna fungerade inte, och tusentals och åter tusentals soldater dog av köldskador.
Att huvudorsaken till att tyskarnas anfall hade kört fast skulle vara lera, snö och kyla är mestadels en myt. Självklart underlättade inte dessa faktorer för dem, men samma förhållanden gällde även för den Röda armén, som dock var bättre rustad för dylika förhållanden. Hitler hade inte planerat för en längre tids krigföring i Ryssland, och det är där man får leta efter det grundläggande felet till tyskarnas misslyckande på östfronten.
Huvudorsaken till tyskarnas misslyckande utanför Moskva var de långa underhållslinjerna, som hade blivit extremt utdragna. Det var svårt att få fram bensin till stridsvagnarna, ammunition till kanonerna och mat till soldaterna. Avstånden över vilka allt detta skulle transporteras var enorma. Dessutom hårdnade ryssarnas motstånd i takt med att tiden gick. Röda armén började organiseras om under hösten 1941, enheterna fick fler soldater, vapen och stridsvagnar. Uppsättningen av förband bestående av civilbefolkning hjälpte också till att hejda tyskarna. Civilisterna deltog aktivt i försvaret av Moska också genom att gräva stridsvagnshinder.
Zjukov hade dessutom ett kort kvar som tyskarna inte var beredda på. I Sibirien fanns cirka 40 välutrustade divisioner, men av rädsla för att Japan skulle attackera Sovjetunionen hade man sommaren 1941 valt att inte mobilisera dem i kriget mot Nazityskland. Några månader senare stod det emellertid klart för Stalin att Japan inte tänkte angripa Sovjetunionen varpå de flyttades västerut. Zjukov ville dock vänta med att sätta in dem vid ett "lämpligt tillfälle". Detta tillfälle ansåg Zjukov infunnit sig i början av december. Tyskarna var utmattade och led svårt av att Hitler inte valt att förse dem med adekvat vinterutrustning. Den 5 december gav Zjukov order om att de utvilade sibiriska förbanden skulle sättas in och dagen efter inleddes motoffensiven.
Tyskarna blev mycket överraskade, och deras positioner längs hela Östfronten kom i gungning. En desperat Hitler förbjöd reträtt men Röda armén pressade ändå tillbaka angriparen. En månad senare hade Wehrmacht pressats tillbaka upp till 250 km. Det innebar att chansen att erövra Moskva var borta, och i praktiken hade man förlorat hela andra världskriget. USA hade nu gått med i kriget mot Hitler och med amerikanarnas gigantiska resurser fanns ingen realistisk möjlighet för Hitler att vinna andra världskriget. För ryssarnas del var segern mycket viktig även ur moralisk synvinkel; Werhmacht var trots allt inte oslagbar.
Vad gäller utgången av Moskvaslaget menar många militärhistoriker att Adolf Hitler i praktiken redan hade förlorat chansen att erövra den sovjetiska huvudstaden i slutet av sommaren. Han hade då gett order om att truppstyrkor från den centrala armégruppen som anföll i rikting mot Moskva skulle överföras till Armégruppe Süd vars huvuduppgift var att erövra Ukraina och nå de för röda arméns del livsviktiga oljekällorna i Kaukasusregionen. Armégruppe Mitte försvagades därmed och under hösten blev det också allt större problem att förse styrkorna med tillräcklig mängd ammunition mm, fronten var på hösten drygt 3 000 km lång, ett problem som den tyska militärledningen underskattat i planeringen inför kriget.
Förlusterna var enorma på båda sidor. Röda armén beräknas ha förlorat 700 000 i döda, skadade och saknade under hela Moskvaslaget - okt 1941 - jan 1942. De tyska förlusterna uppgick till ca 300 000 döda, skadade eller saknade. De materiella förlusterna omfattade 1800 stridsvagnar, 55 000 motorfordon och 180 000 hästar. För armégrupp Mitte var detta ett förödande nederlag. Armégruppen kunde aldrig mer återupprätta sin forna styrka. Mellan den 22 juni 1941 och april 1942 hade armégrupp Mitte förlorat 796 000 man. Under samma period hade de tyska trupperna vid den sovjetiska fronten förlorat 1,5 miljoner man.
