Finska vinterkriget

Wikipedia

Finska vinterkriget
Del av Andra världskriget
Mannerheim-linjen, den finska försvarslinjen tvärs över Karelska Näset.
Datum 30 november 1939 - 13 mars 1940 Plats Finland Utfall Sovjetisk seger; fredsavtal slöts och Sovjetunionen fick igenom militärt strategiska krav. Karelsk-Finska SSR bildades 31 mars 1940.
Stridande
Finland	Sovjetunionen
Befälhavare
Carl Gustaf Emil Mannerheim	Kliment Vorosjilov, Semyon Timoshenko
Styrka
200 000 man 32 stridsvagnar 119 flygplan slutskedet: 250 000 man 30 stridsvagnar 130 flygplan	460 000 man 1 500 stridsvagnar 1 000 flygplan slutskedet: 1 000 000 man 3 000 stridsvagnar 3 800 flygplan
Förluster
22 830 stupade 43 557 sårade 1 000 tillfångatagna	126 875 stupade eller saknade 264 908 sårade 3 100 tillfångatagna

Finska vinterkriget (Finska: Talvisota, Ryska: Зимняя война) utkämpades efter att Sovjetunionen anföll Finland 30 november, 1939, tre månader efter att andra världskriget brutit ut. Efter ett mycket hårt och envist motstånd tvingades Finland gå med på fred och göra stora landavträdelser.

[redigera] Bakgrund

Under det finska inbördeskriget, även kallat "frihetskriget" och "finska revolutionen" 27 januari 1918 - 15 maj 1918 hade ryska trupper som tidigare varit stationerade i Finland deltagit på den röda sidan. Därmed stod det klart att bolsjevikerna och Ryska SFSR som samma år erkänt Finlands självständighetsförklaring helst hade sett att de socialistiska "röda gardena" vunnit inbördeskriget.

Förtroendet från rysk-sovjetisk sida gentemot Finland ökade inte heller av Aunusexpeditionen 1920, där finländsk militär besatte delar av Östkarelen. Ledande finska militärer såsom den vita sidans överbefälhavare general Mannerheim ville dessutom att finländska trupper skulle inta och erövra St. Petersburg under inbördeskriget i Ryssland 1918-1922.

Under 1930-talet hade Finlands regering i sin utrikespolitik understrukit sin nordiska orientering och att vid internationella konflikter hålla på landets neutralitet. Förhållandet till Sovjetunionen var normalt men inte hjärtligt. 1932 hade ett treårigt icke-aggressionsavtal tecknats vilket förlängdes på tio år 1934. 1938 hade Sovjetunionen vid kontakter med regeringen gjort klart att man önskade något slags avtal om militärt bistånd mellan de två länderna - sovjetiska militärbaser och rätt för röda armén att ingripa för att "skydda" Finlands oberoende. Finland avvisade kategoriskt dessa propåer.

Efter att Sovjetunionen och Tyskland slutit Molotov-Ribbentroppakten hade Sovjetunionen en betydande stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober överlämnade man följande krav på Finland:

• Finland skulle arrendera ut Hangö udde på trettio år för en flottbas.
• Sovjetflottan skulle få använda Lappvik nära Hangö som ankarplats.
• Finland skulle överlämna några öar i Finska viken, däribland det befästa Björkö.
• Den finsk-sovjetiska gränsen på Karelska näset skulle flyttas västerut.
• Befästningar på Karelska näset skulle förstöras.
• Finland skulle överlämna västra delen av Fiskarhalvön vid Norra ishavet.

Som motprestation skulle Finland tilldelas delar av Östkarelen samt få tillåtelse att befästa Åland.

Finlands utrikesminister Eljas Erkko drog dock parallellen mellan de sovjetiska kraven och hur Tyskland, efter att Tjeckoslovakien gjort landavträdelser, ändå ockuperat landet 1938. Från finländsk sida kunde man gå med på mindre gränsjusteringar men vid ett möte i Moskva i oktober förklarade Josef Stalin att de sovjetiska kraven inte var eftergivliga. Vid nya förhandlingar i november gjorde den finländska delegationen fler eftergifter vad gäller gränsjusteringar, men gick inte med på en sovjetiska marinbas på Hangö.Därmed hade förhandlingarna kört fast. Några veckor senare sade Sovjetunionen upp icke-aggressionsavtalet från 1932 samtidigt som finländska gränspatruller kunde se hur sovjetiska trupper drogs samman till gränsområdet.

Sovjetisk propagandaaffisch under vinterkriget.

Vad gäller styrkeförhållandet var Sovjetunionen överlägset både till personal, beväpning och utrustning. Finlands armé bestod i det första skedet av 200 000 man, 32 stridsvagnar och 119 flygplan medan Röda armén som till störst del bestod av nyrekryterade soldater anföll med 460 000 man, 1 500 stridsvagnar och 1 000 flygplan. Det stod således klart redan från början att Sovjetunionen var den klart överlägsne motståndaren, så det var inte tal om en offensiv från finsk sida. Finlands armé riktade istället in sig på försvarskrig och intog försvarsställning. Man visste att terrängen som bestod av tätbevuxen skog, och stora sjöar tillsammans med rätt stridsteknik skulle kunna hindra en sovjetisk frammarsch med flera dagar.

De finländska soldaterna hade dock kanske den bästa utbildningen i vinterkrigföring i Europa och var mycket goda skyttar.

Under sommaren 1939 hade ett antal fästningar på huvudförsvarslinjen, som senare kom att kallas Mannerheim-linjen, slutförts. Denna linje var avsedd att vara ett omfattande nätverk av färdigställda befästningspunkter över Karelska näset. Linjen var emellertid endast delvis slutförd då kriget bröt ut.

Stalins optimistiska planering för kriget utgick från en snabb seger inom "mellan tio och tolv dagar" (skattning av artilerigeneral Grigorij Kulik).^[1]

[redigera] Kriget

Finländska soldater under finska vinterkriget. I krigets inledning var det krigsmateriella tillståndet i Finland bedrövligt, både vapen och kläder var det brist på. Många gånger fick man använda äldre material, t ex var en stor del av kanonerna av 1877 års modell och så sent som i januari 1940 hade bara var femte till fronten ankommen utfyllnadspersonal officiell militärpersedel på sig.

Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Den officiella Sovjetiska förklaringen var att Finland beskjutit Sovjet vid Mainila. Då de ryska arkiven öppnades för forskare bevisades det alla visste sedan tidigare, att de så kallade "skotten vid Mainila" var en sovjetisk konstruktion. På förmiddagen anfölls Viborg och Helsingfors med bombplan. President Kyösti Kallio utsåg fältmarskalken Mannerheim till överbefälhavare.

Många städer i Finland drabbades av flyganfall under kriget: Helsingfors, Viborg, Villmanstrand, Lahtis, Åbo, Riihimäki och Vasa. Vid krigsutbrottet lämnade över 100 000 människor Helsingfors men många återvände inom kort. Orsaken var bombskräcken och under krigets 105 dagar skedde nästan 1 000 bombanfall mot civila mål där 100 000 bomber fälldes. 956 personer dödades och nästan 2 000 skadades vid anfall mot de finländska städerna (frånsett Viborg).

Trots att man i huvudsak blev tvungen att retirera lyckades man vid några tillfällen slå tillbaka hårt mot de sovjetiska anfallen. Vid anfall runt Tolvajärvi norr om Ladoga lyckades man genom att anfalla flankerna döda 4 000 soldater ur Röda armén och ta 600 fångar.

Sovjetiska trupper på Raate-vägen efter strid.

I striderna vid Suomussalmi hade den finländska skidbataljonen om 1 800 man mot sig ungefär 35 000 - 40 000 soldater försedda med stridsvagnar och artilleri. Efter att ha fått förstärkningar inleddes striderna under julhelgen och man lyckades bryta upp den sovjetiska 163:e divisionen i flera fraktioner, s.k. "motti". Efter nyår gick man till angrepp på den sovjetiska 44:e divisionen som hade grävt ned sig i ställningar längs den närbelägna vägen mot Raate. Genom att fälla träd över vägen hade finländska trupper sett till att denna inte kunde användas för understöd. Slutresultatet blev att av cirka 40 000 sovjetiska soldater som anfallit stupade 23 000.

Under resten av januari var det förhållandevis lugnt. På den sovjetiska sidan byttes armékommendören Jakovlev ut mot marskalk Timosjenko och man utbildade trupperna för att förbättra samverkan mellan stridsvagnar, infanteri och artilleri så att inte de egna trupperna skulle kunna splittras upp vid anfallen. På finländsk sida utbildade man pansarnärstridsgrupper och man improviserade fram bensinfyllda flaskor igenkorkade med bomull som antändes - en Molotov-cocktail, döpt efter den sovjetiska utrikesministern.

Den 1 februari 1940 inledde Röda armén en förnyad offensiv. De finländska trupperna kunde till en början hålla stången men den 11 och 12 februari lyckades de sovjetiska trupperna bryta igenom Mannerheim-linjen vid Lähde på Karelska näset. Innan genombrottet hade den finländska 3:e divisionen till och med varit tvungen att låta trosskuskar och kockar strida. Genombrottet fick överbefälhavaren Mannerheim att beordra reträtt till de s.k. mellanställningarna

[redigera] Hjälp från Sverige

Den svenska utrikesministern Rickard Sandler hade länge verkat för en Finlands-vänlig politik. Hans partikamrat i regeringen, finansminister Ernst Wigforss, kunde å sin sida tänka sig en neutralitetsförklaring. Sandler förordade en avvaktande hållning och Sverige förklarade sig vara icke-krigförande vilket innebar att det blev möjligt att stödja Finland materiellt och tillåta rekrytering av frivilliga. Föreningen Finlandshjälpen såg till att ordna fadderhem åt evakuerade finska barn. Finlandskommittén organiserade värvning av män till en frivilligstyrka under parollen Finlands sak är vår. Den 27 februari 1940 kom de första frivilliga från Sverige till fronten. Till Finland anlände sammanlagt 8 260 svenskar, 727 norrmän och 60 tolkar från Frivilligkåren, varav 33 personer stupade. I kåren ingick även 12 jaktplan och 4 bombplan som deltog i strid från den 10 januari 1940. Dessa kom från det svenska flygvapnet och de 12 jaktplanen var en tredjedel av den svenska jaktplansflottan.

[redigera] Hjälp från de allierade

Hemkomst till byn i Österbotten, efter freden våren 1940. En finländsk soldat poserar tillsammans med sin familj.

Den finländska regeringen hade underhandskontakter med regeringarna i London och Paris som erbjöd militär hjälp: en expeditionskår skulle sändas genom Nordnorge och Norrbotten. Under genommarschen skulle man kunna ockupera Narvik och malmfälten som var mycket viktiga för den tyska industrin. Hela styrkan skulle omfatta en motoriserad armékår på kanske 22 000 soldater samt tungt artilleri från Storbritannien och Frankrike. Att regeringarna både i Oslo och Stockholm vägrade gå med på genommarsch var en mindre hake. Den svenske utrikesministern Christian Günther gjorde klart att Sverige med våld skulle motsätta sig en genommarsch. Det är knappast troligt att det fanns så många soldater att skicka utomlands i det läge som gällde 1940 och en mindre styrka hade troligtvis nöjt sig med att besätta Narvik och Norrbotten. Att skicka soldater till Finland skulle för Storbritannien och Frankrikes del inneburit en krigsförklaring mot Sovjetunionen. Med tanke på hur dessa länders soldater klarade sig vid den tyska ockupation av Norge eller vid det tyska blitzkriget mot Frankrike under våren 1940 kan man nog inte räkna att dessa skulle ha kunnat utföra några storverk.

För den finländska regeringen var det också tydligt att västmakterna inte med själ och hjärta ville hjälpa Finland, att de allierade trupperna skulle komma fram först i slutet av april och att svenska regeringen inte tänkte tillåta genommarsch. Samtidigt var det militära läget kritiskt, på Näset fanns 8 finländska divisioner mot 22 sovjetiska. Norr om Ladoga var det bättre, i Kitelä höll de finländska trupperna på att förinta den 18:e sovjetiska divisionen och den 34:e sovjetiska pansarbrigaden. Finlands armé hade inga reserver att sätta in. I det läget såg man sig tvungen att inleda fredsförhandlingar med Sovjetunionen.

[redigera] Fredsavtalet

[redigera] Fosterbarn

Under vinterkriget 1939-1940 och fortsättningskriget 1941–1944 kom 70 000 finländska barn att transporteras till de nordiska länderna, huvudsakligen till Sverige. Av dessa kom 10 000 att adopteras av sina svenska familjer.

[redigera] Litteratur

• Kolomyets, Maksym: Pansar i vinterkriget 1939 - 1940, (2006) ISBN 91-975894-1-1
• Stenström, Lars: Krigsvägar - Finlandssvenska fältförband 1939 - 1944 (1995) ISBN 951-52-1553-6

[redigera] Se även

• Finska fortsättningskriget
• Finska kriget (det krig 1808-1809, då Sverige förlorade Finland till Ryssland)

[redigera] Referenser

1. ^ Simon Sebag Montefiore Stalin den röde tsaren och hans hov, s.334

[redigera] Externa länkar

• http://winterwar.com
• http://www.svenskafrivilliga.com
• Journalfilm från 1959 med samtida filmbilder från Statens ljud- och bildarkiv