Finska fortsättningskriget
Wikipedia
Finska fortsättningskriget, fortsättningskriget, väpnad konflikt 1941-44 som utgjorde en del av andra världskriget. Huvudmotståndarna var Finland (på axelmakternas sida) och Sovjetunionen (på de allierades sida).
Innehåll |
[redigera] Sammanfattning
Efter det finska vinterkrigets slut hade Finland gjort sig beroende av tyska leveranser, och tyska trupper var stationerade i finska Lappland. Vid Tysklands anfall på Sovjetunionen i juni 1941 förhöll sig Finland på ett öppet öppet tyskvänligt sätt. Sovjetunionen ansåg sig provocerat av finska handlingar varpå finländska städer bombades och ett krig utbröt mellan Sovjet och Finland. Finland kunde gå till motanfall och besatte bl.a. Karelska näset och Östkarelen där över hälften av den ryska civilbefolkningen sattes i interneringsläger. Den förda politiken ledde till slitningar med Storbritannien, USA och Sverige. Kriget är intressant dels då det visar hur två demokratiska stater, Finland och Storbritannien, hamnar i krig med varandra - även fast inga indirekta eller direkta strider fördes dem emellan - dels hur en demokratisk stat kan tvingas av omständigheterna att delta i ett återerövringskrig.
[redigera] Bakgrund
I och med de hårda villkoren vid Moskvafreden 1940 efter det finska vinterkriget fördrevs en tiondel av den finska befolkningen från sin hembygd, Karelen, vilket naturligtvis innebar stora svårigheter för regeringen att ordna med bosättning och arbete för dessa. Finland förlorade Viborg och hela Viborgs län, östra stranden av Ladoga med städerna Sordavala och Kexholm, några öar i Finska viken, området öster om Märkäjärvi i Lappland och en del av Fiskarhalvön. Misstron mot de sovjetiska avsikterna vad gäller Finland var utbredd, särskilt efter att Estland, Lettland och Litauen ockuperades av sovjetiska trupper och annekterades under sommaren 1940.
På grund av andra världskriget var den finländska utrikeshandeln begränsad till Östersjö-området. För exporten av träprodukter, nickel och koppar var i praktiken Tyskland den enda möjliga handelsparten som i sin tur försåg Finland med livsmedel och stenkol. Efter vinterkriget hade armén lidit stora förluster i material och den som återstod var utsliten eller föråldrad. För att kunna rusta upp Finlands armé fanns också där bara ett enda alternativ - den tyska vapenindustrin. I augusti 1940 avtalades det om finska vapenköp från Tyskland.
Till följd av den sovjetiska militärbas som fanns i Hangö hade regeringen den 8 september avtalat med Sovjetunionen om militära järnvägstransporter dit och det var noga reglerat hur många soldater, hur mycket vapen, vilka transporter mm. som tiläts. Den sovjetiska basen i Hangö fylldes med stridsvagnar och fältkanoner samtidigt som den sovjetiska ambassaden ekonomiskt stödde det revolutionärt kommunistiska Sällskapet för fred och vänskap med Sovjetunionen, SFS. Sällskapet var klart för en politisk omstörtning och krävde en "baltisk" lösning för Finland. Sovjetunionen gjorde regelbundet gränskränkningar och finländska gränssoldater greps och fängslades i Sovjet.
Samtidigt hade tyskarna upptäckt Finlands militärstrategiska läge. Tyskarna var intresserade av att från Finland köpa nickel som användes för att härda stål. Inför planeringen av det ryska fälttåget var det också välkommet om Finland kunde öppna en nordvästlig front och neutralisera hotet från den sovjetiska Hangö-basen. Den 18 augusti tog den tyska riksmarskalken Hermann Göring kontakt med överbefälhavaren Mannerheim och meddelade att tyskarna var beredda att sälja vapen men också att diskutera transitering av tyska trupper till Norge via Finland. Mannerheim diskuterade erbjudandet med statsminister Ryti och den 12 september 1940 avtalade man om hur transiteringstrafiken skulle gå till. Till skillnad från Sverige, som hade ingått ett liknande avtal, var det inte reglerat i det finsk-tyska avtalet hur många soldater som samtidigt fick transiteras eller hur stor beväpning de kunde medföra. Däremot informerades inte Finlands president Kallio omedelbart, då denne drabbats av slaganfall. Några dagar senare anvisade regeringen 1 500 miljoner mark för inköp av vapen från Tyskland.
I december 1940 slöt Finland ett militärt avtal med Tyskland där tysk trupp stationerades i finska Lappland vid den sovjetiska gränsen.
Med avtalen hade tyskarna brutit mot Molotov-Ribbentroppakten där det var stipulerat att Finland låg i den sovjetiska intressesfären samtidigt som Finland brutit, om inte formellt så ändå mot andan i en paragraf från Moskvafreden att inte ingå en allians riktad mot Sovjetunionen - i praktiken att alliera sig med Tyskland.
Från Moskvas synpunkt var det uppenbart att Finland förbundit sig att med Tyskland föra krig mot Sovjetunionen, och stora styrkor ur Röda armén förlades nära gränsen beredda att gå till aktion vid behov. Genom att binda sig vid Tyskland och den folkopinion som önskade revansch för vinterkriget var det inte möjligt för Finlands regering att inleda några förtroendeskapande åtgärder.
Tidigt under 1941 stod det klart att förhållandet mellan Sovjetunionen och Tyskland hade försämrats, och generalstabschefen Erik Heinrichs träffade fältmarskalk Wilhelm Keitel och generalöverste Alfred Jodl i Salzburg den 24 maj för överläggningar. Tyskarna förklarade att vid ett krig med Sovjetunionen ville de anfalla mot Murmansk från finska Lappland medan finska trupper anföll Karelen och den sovjetiska basen i Hangö. Heinrichs förklarade dock att Finland endast kunde gå i krig om Sovjet anföll först.
Den 9 juni inkallades 50 000 man till armén. Den 15 juni anlände en division tyska bergstrupper till Rovaniemi, och under månaden anlände tyska trupper, fordon, militär utrustning och flygplan till Lappland. Den 17 juni utgick order om allmän mobilisering av det finländska försvarets sexton divisioner. Tidigt på morgonen den 22 juni lade tre finländska ubåtar ut minor utanför Estlands kust.
[redigera] Krigets inledning
På morgonen på söndagen den 22 juni 1941 anföll Tyskland Sovjetunionen. De tyska trupperna i Lappland deltog inte. Under måndagen och tisdagen bombade tyskt flyg Hangö-basen. Den sovjetiska ambassadören i Helsingfors, Pavel Orlov, förklarade dock att Sovjetunionen tänkte iaktta välvillig neutralitet mot Finland så länge inte tyska trupper i Finland angrep Sovjet.
Redan innan Tysklands invasion av Sovjetunionen publicerades ett uttalande av Hitler i finska "Helsingin Sanomat" där han bl.a. sa att Tyskland och Finland snart skulle göra gemensam sak mot Sovjet. Finska myndigheterna fann artikeln generande varpå hela tidningsupplagan drogs in. (Källa: Aleksej Isajev, "Det stora förljugna kriget").
Den 21 juni placerade finska ubåtar ut minspärrar ute i Finska viken. Dagen efter, 22 juni 1941 flög tyska bombplan från Ostpreussen ut för att lägga ut minor i Finska viken. Efter utfört uppdrag fortsatte de vidare över Finska viken och tilläts att landa på finska flygplatser. Sovjetunionen tog detta för en öppen provokation och ett i praktiken öppet ställningstagande från finsk sida. (Källa: Aleksej Isajev, "Det stora förljugna kriget").
Med anledning av detta bombades under onsdagen den 25:e juni finländska städer av sovjetiskt flyg, bl.a. Helsingfors, Åbo, Borgå, Heinola, Villmanstrand och Lovisa. Samma dag sammanträdde Finlands riksdag och kunde bara konstatera att krigstillstånd rådde mellan Finland och Sovjetunionen.
Överbefälhavaren Mannerheim fastställde den 28 juni krigsplanen: att först erövra Ladoga-Karelen med Sordavala och sedan erövra Karelska näset. Hangö-basen skulle tills vidare endast hållas omringat. Den 10 juli började finländska trupper röra sig österut, och den 15 juli erövrades Sordavala, dagen därpå nåddes Ladogas strand.
Den 22 juli nåddes gränsen till Östkarelen och finska trupper gick över floden Svir och intog en stad på den sovjetiska sidan. Ryssarna återtog kort därpå staden varpå Mannerheim beordrade sina soldater att på nytt anfalla. I det läget vägrade de finska trupperna att gå till anfall mot starkt befästa ryska ställningar, varpå Mannerheim tvangs att avbryta framryckningen.
Den finska armén gick även in på sovjetiskt territorium (i Östkarelen, som aldrig tidigare tillhört Finland) och skar av järnvägsförbindelsen mellan Leningrad och Murmansk vilket försatte Leningrad i en mycket svår situation. Detta var en starkt bidragande orsak till att mellan 600 000 och 1 000 000 invånare dog i staden till följd av svält och umbäranden åren 1941-1944.
De finländska trupperna på Karelska näset hade stannat vid floden Vuoksen, men den 22 augusti beordrades fortsatt anfall, och den 29 augusti kunde en finländsk patrull hissa Finlands flagga i slottstornet i Viborg. Den 2 september hade armén nått 1920 års östgräns och började befästa den.
I finska Lappland hade de tyska trupperna redan den 22 juni besatt Petsamo med dess nickelgruva. Den 29 juni inleddes ett anfall med tyska och finska trupper över ödemarken med målet att erövra Murmansk och den strategiskt viktiga järnvägen Murmansk-Leningrad. Det sovjetiska motståndet var mycket hårt samtidigt som de tyska trupperna hade svårigheter i den ogästvänliga terrängen, och i september fick offensiven avbrytas.
[redigera] Mannerheims dagorder
Genast efter krigsutbrottet uppkom det diskussion om krigets slutliga mål. Regeringen med statsminister Johan Rangell ville endast korrigera orättvisan i Moskvafreden genom att finska landavträdelser nära Leningrad byttes kompensation på annat sätt, medan president Ryti och överbefälhavaren Mannerheim ville gå längre och upprätta ett Storfinland genom att inkorporera Östkarelen med dess etniskt närbesläktade befolkning. Den 10 juli utfärdade Mannerheim en dagorder till krigsmakten:
Tjugotre år har Fjärrkarelen bidat infriandet av detta löfte; över ett år har det Karelen, som frånrycktes oss efter vårt ärorika vinterkrig, legat öde i väntan på ljusningen av en ny dag.
Kämpar från frihetskrigets tider, hjältar från vårt vinterkrig, mina tappra soldater! Den dagen har randats. Karelen reser sig, i edra led marschera dess egna bataljoner. Ett fritt Karelen och ett stort Finland stiger fram för våra blickar ur mäktiga världshistoriska händelsers svall. Må den försyn, som länkar folkens öden, förunna Finlands armé att infria löftet jag givit Karelens folk.
Soldater! Den jord ni beträder är helig mark, mättad av stamfränders blod och lidanden. Edra segrar skola skänka Karelen dess frihet, Edra dåd skapa Finland en stor och lycklig framtid.”
— ,.
Dagordern stod i strid med tanken att Finland endast gått i krig för att återerövra de territorium som förlorats efter vinterkriget. Östkarelen avstyckades från resten av Karelen redan vid Nöteborgsfreden 1323 och hade aldrig varit en del av Finland. Under århundradena hade Östkarelen blivit religiöst rysk-ortodoxt och påverkad av rysk kultur. Mannerheims dagorder får anses ha försämrat Finlands ställning hos regeringarna i Stockholm, London och Washington. Men samtidigt uttryckte Mannerheim också att han aldrig såg att dessa områden skulle införlivas med Finland för evigt - ty det skulle stormakten i öster aldrig acceptera. Tanken var att använda dessa områden som förhandlingsobjekt vid krigsslutet för att på så sätt få behålla de områden man hade rättmätig rätt till.
Den 29 augusti fortsatte offensiven, och under hösten kunde hela Östkarelen erövras. De finländska trupperna tog ställning vid floden Svir som sammanbinder sjöarna Ladoga och Onega, och den offensiva delen av kriget avlöstes av ställningskriget fram till 1944. trots tyska propåer vägrade Mannerheim under hela kriget att aktivt delta i belägringen av Leningrad eller i något anfall mot staden.
[redigera] Behandling av civilbefolkningen
När finska trupper intog huvudstaden Petrozavodsk (på finska Petroskoi, under kriget användes också ett "förfinskat" namn Äänislinna - ett för övrigt vanligt förfaringssätt som även sker idag i Finland, att man ger ortsnamn finska namn) i sovjetrepubliken Karelen gick en gammal dröm i uppfyllelse för aktivisterna i den storfinska rörelsen Akateeminen Karjala-Seura (AKS) och deras allierade. Befolkningen på 80 000 invånare delades in i finskbesläktade och ryssar. Genom folkomflyttningar gjorde försök att skilja den finsk-ugriska från den slaviska befolkningen. Över hälften av den ryska civilbefolkningen sattes in i interneringsläger. Man ansåg att dessa var sådana som förflyttats in under Stalins förrryskningssträvanden och avsikten av att förflytta dem tillbaka. Genom adminstrativa beslut och faktisk matbrist gavs mindre matransoner till ryssarna än till den finskbesläktade delen av befolkningen. Följden blev hög överdödlighet i lägren särskilt våren och sommaren 1942. Faktorer som bidrog till detta var den allmäna livsmedelsbristen och att Stalin order i Juli 1941 att tillämpa den brända jordens taktik, bränna säd och bomba broar. Totalt dog 3516 under 1942. Efter att man fått igång jordbruket under hösten 1942 kunde ransonerna höjas och dödligheten sjönk drastiskt. Källa Finland i Krig, Andra delen ISBN951-50-1140-x
Den ryska civilbefolkningen utanför lägren diskriminerades också genom att den fick lägre lön än den finskbesläktade. På flera sätt sökte den stor-finska rörelsen att förfinska området. Evangelisk-luthersk missionsverksamhet sattes igång med stor iver bland den helt övervägande rysk-ortodoxa befolkningen. Infödda lärare utbildades på lärarläger i Finland och talrika finska folkskolor grundades för de finska barnen och ett finskt gymnasium i Petrozavodsk. Trots de stora ansträngningarna från finsk sida lyckades förfinskningen inte vinna intresse ens hos den befryndade befolkningen. En del av diskrimineringen upphörde mot slutet av ockupationen när Sovjetunionen med sin propaganda fått västmakterna att uppmärksamma på kritiken. Efter kriget ställdes på begäran av Sovjetunionen flera finska militärer inför rätta för krigsförbrytelser varav många tjänstgjort i lägren i Östkarelen. De flesta friades men några fälldes till straff.
Ryska desanters övergrepp på finsk civilbefolkning är inte tillnärmelsevis så uppmärksammade som finländarnas behandling av ryska civila. De ryska desanternas mord, våldtäkter, rån, plundringar och överfall skrivs det väldigt lite om i finsk och rysk efterkrigslitteratur. En bra bok som behandlar detta ämne är dock "Det Nedtystade Kriget" av Veikko Erkkilä ISBN 91-89080-74-2.
Inte heller är det tillnärmelsevis så uppmärksammat hur Ryssland diskriminerade de finska minoriteterna (och även andra minoriteter), hur dessa fördrevs, sattes i läger, mördades och rensades ut med stor precision. Sällan fokuseras på de ryska övergreppen - utan här, precis som i andra sammanhang, vill man främst visa hur illa Finland behandlade ryssarna.
[redigera] Diplomati
I och med anfallet på Sovjetunionen försämrades förhållandet med Storbritannien väsentligt. Winston Churchill hade förklarat att varje land som sluter sig till Hitler är vår fiende. Den 22 september krävde den brittiska regeringen att alla finländska trupper skulle dras bort från sovjetiskt område. Finlands utrikesminister Rolf Witting förklarade att det av militära skäl inte var möjligt. Under hösten var försörjningsläget svårt i Finland, och Tyskland erbjöd 175 000 ton spannmål mot att Finland skrev under Antikominternpakten. Regeringen såg inget annat val utan skrev under den 25 november. Undertecknadet kan ses som att Finland ytterligare bundit sitt öde vid Tysklands. Det fick regeringen i London återupprepa sina krav på Finlands tillbakadragande den 29 november, och när svaret blev detsamma förklarade Storbritannien Finland krig den 6 december 1941 - ett exempel på att även två demokratiska stater kan hamna i krig med varandra. Men inga krigshandlingar utspelades någonsin mellan Finland och Storbritannien, ty Storbritanniens ledning med Winston Churchill i spetsen var realpolitiska nog att inse Finlands utsatta läge och därför lät man udda vara jämt.
Under vintern 1941-1942 blev det tydligt att kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen skulle bli en långdragen affär, och den finländska statsledningen började undersöka möjligheten att dra sig ut ur kriget. Men för landets försörjning var man i behov av Tyskland som också hade trupper i landet. Banden mellan Finland och Tyskland underströks inte minst genom Adolf Hitlers uppvaktning vid Mannerheims 75-årsdag den 4 juni 1942.
Under hösten 1942 framkom också att det fanns ett visst, men relativt begränsat, motstånd i opnionen mot att Finland stred på samma sida som Tyskland och att Finland borde sluta fred med Sovjetunionen utan att hävda territoriella anspråk. Det tyska nederlaget vid Stalingrad i januari 1943 gjorde det klart att Finland måste få fred med Sovjetunionen medan man ännu kunde räkna med rimliga fredsvillkor. Fredssonderingar som gjordes via Washington under våren 1943 ledde ingenstans, då villkoret från rysk sida fortfarande var villkorslös kapitulation. Samtidigt var det riskfyllt att få ett slut på kriget samtidigt som det fanns tyska trupper i Finland. Regeringen kunde inte göra så mycket mer än att se tiden an, vilket är en av tolkningarna. Det finns även andra.
I december 1943 kom en förhandlingsinvit från Sovjetunionen via den sovjetiska ambassadören i Stockholm, Aleksandra Kollontaj. Utgångspunkten för förhandlingar skulle vara 1940 års gränser. Det finska svaret blev att Finland var berett till förhandlingar men kunde inte godta 1940 års gränser. Vid fortsatta kontakter i Stockholm krävde Sovjetunionen även att de tyska trupperna i landet måste interneras eller tvingas ut. Den 28 februari lade regeringen fram de sovjetiska kraven inför riksdagen. En knapp majoritet gav regeringen sitt stöd. Regeringen krävde dock förutsättningslösa fredsförhandlingar, och sådana kunde påbörjas i Moskva i slutet av mars 1944. Vid dessa krävde Sovjetunionen 1940 års gränser, Petsamo-området och 600 miljoner dollar i skadestånd. Efter förhandlingarna lades villkoren fram för riksdagen som enhälligt avvisade de sovjetiska fredsvillkoren den 12 april 1944.
Beslutet får ses i ljuset av att Finlands armé fortfarande stod utanför Leningrad och vid Svir. Känt var också Ungerns öde sedan landet hade försökt dra sig ur kriget. Hitler hade då ockuperat Ungern och satt in en tyskvänlig regering.
Efter att Finland avvisat fredsvillkoren gav Josef Stalin order om att förbereda en offensiv mot Finland. Efter 10 dagar skulle Viborg ha erövrats och Helsingfors tre veckor senare. Hela Finland skulle ockuperas och införlivas med Sovjetunionen. Under ledning av general Leonid Govorov inledde Sovjetunionen den 9 juni 1944 en kraftig offensiv mot de finländska ställningarna på Karelska näset. De finländska trupperna tvingades retirera förbi Viborg, som föll den 20 juni. Krigströttheten var utbredd, och under sommaren utdömdes, men verkställdes aldrig så många som, 250 dödsdomar för desertering. Den finländska armén utrymde också Östkarelen och drog sig tillbaka till den gamla riksgränsen. Trots att den finska armén var på defensiven lyckades den genom starka avvärjningsstrider begränsa den ryska offensiven och tillfoga angriparen långt större förluster än vad man själv led.
Förhållandet med Tyskland hade försämrats efter alla fredsinviter men efter att president Ryti personligen gått i god för att Finland inte skulle sluta separatfred med Sovjetunionen levererades i mitten av juni tyskt pansarvärn, luftvärn och ammunition. Tyskland bistod även med en hel flygdivision (Kuhlmey) bestående av 70 plan och tillhörande piloter. Speciellt har divisionens insatser i juli ansetts ha stor betydelse för utgången.
De finländska trupperna lyckades i sista stund stoppa den sovjetiska offensiven i sydväst som hade hotat bl.a. Helsingfors. Efter det största slaget som någonsin stått på nordisk mark, det vid Tali-Ihantala då finländarna knäckte den sovjetiska offensiven fullständigt kunde fronten stabiliseras. I och med att Finland lyckats hejda angriparen såg Stalin att det inte längre var möjligt att både inta Finland och slå tyskarna så snabbt som man ville, så förflyttade man stora styrkor från de "finska" fronterna till Baltikum.
[redigera] Fredsförhandlingar
I takt med att tyskarna drog sig tillbaka från Estland ökade istället risken för att södra Finland skulle flygbombas från det av Sovjet ockuperade Estland. Underhandskontakter med den sovjetiska ambassaden i Stockholm gjorde klart att med en ny president och ny regering fanns inget hinder för förnyade fredsförhandlingar. Den 4 augusti 1944 efterträdde Mannerheim Ryti som president. Mannerheim var inte bunden av Rytis löfte vad gäller separatfred eftersom det hade Ryti givit personligen och utan något riksdags- eller regeringsbeslut i konselj. Vid nya kontakter med Sovjet kom man överens om att ingå en vapenvila från och med den 4 september. En finländsk delegation reste till Moskva där de fick motta villkoren för vapenvila:
- 1940 års gränser
- Petsamo till Sovjetunionen
- Krigsskadestånd på 300 miljoner dollar till 1938 års kurs
- Finländsk avmobilisering på 12 veckor
- De tyska trupperna skulle drivas ut ur Lappland
- Upplösning av alla "fascistiska" organisationer i Finland (se Lapporörelsen/Fosterländska folkrörelsen)
- Porkala udde utarrenderas under 50 år (se Porkalaområdet)
- Finland skulle överlämna några öar i Finska viken, däribland det befästa Björkö
- Bestraffning av krigsförbrytare
Den 19 september undertecknades vapenvilan i Moskva. Ett slutligt fredsavtal med samma innehåll skrevs under 1947.
Vad gäller de tyska trupperna i Lappland förklarade den tyske generalöversten Lothar Rendulic stora delar av Lappland som ockuperat. De finska trupperna på 75 000 man anföll och tyskarna sprängde broar, vägar och flygfält innan de drog sig undan norrut, se kriget i Lappland.
[redigera] Sammanfattning
I fortsättningskriget förlorade Finland ca 59 000 stupade. 145 000 sårades av vilka 77 000 fick bestående invaliditet. De karelare som hade återvänt till hembygden under kriget fick ge sig av hals över huvud under 1944. Sammanlagt var en halv miljon människor hemlösa under hösten 1944. Trots allt hade landet behållit sin självständighet, och inte blivit ockuperat av Sovjetryssland. Hur många skadade och döda ryssar fortsättningskriget resulterade i vet ingen med bestämdhet. Historikern Ohto Manninen anger siffran 256 000 för tiden 1941-44 i sin bok "Molotovin Coctail - Hitlerin Sateenvarjo" från 1994.
Den förda politik som ledde till krigsutbrottet får ses i ljuset av omständigheterna. Sovjetunionen drev efter vinterkriget en politik gentemot Finland som knappast kunde väcka förtroende. Tillsammans med det nationella trauma som förlusten av Karelska näset innebar drevs Finlands regering att binda sig politiskt - dock aldrig avtalsmässigt - vid Tyskland. Samtidigt är det svårt att se det rationella i Sovjets beteende: ett förtroendefullt förhållande med Finland och en sovjetisk flottbas i Finska viken skulle kunna ha stärkt Sovjets ställning gentemot Tyskland. Det sovjetiska beteendet förklaras av en del bedömare med att man aktivt ville sprida bolsjevismen till hela världen med hjälp av omstörtande verksamhet. Andra ser ett realpolitiskt agerande hos en stormakt av liknande karaktär som hos andra stormakter eller Tsarryssland. Senare forskning har visat att det ryska överkommandot, Stavkan, gjorde upp detaljerade planer för ett anfall på Finland i september 1940. Anfallet skulle innefatta 49 divisioner och även innefatta Åland där befolkningen skulle deporteras. Historikern Kenneth Gustafsson har forskat mycket i detta i de ryska arkiven.
Vinter- och fortsättningskriget var grunden för det särskilda förhållande, så kallad finlandisering, som rådde mellan Sovjetunionen och Finland ända fram till slutet av 1980-talet. Finland förblev alliansfritt och tog i sin utrikespolitik alltid hänsyn till sovjetiska intressen. Det viktigaste faktumet kvarstår dock; Finland stred för sin självständighet och lyckades som enda nation i den sovjetiska "intressesfären" att behålla den.
[redigera] Källor
- Järv, Harry: Oavgjort i två krig 2006.
- Finland i krig 1-3**
- Erkkilä, Veikko: Det nedtystade kriget ISBN 91-89080-74-2
- Sandström, Allan: Fortsättningskriget ISBN 91-7194-828-7
[redigera] Övrig litteratur
- Mäkelä, Jukka L: Strider i fjärrkarelen (2003) ISBN 951-50-1383-6
- Mäkelä, Jukka L: Den 9 juni 1944 kl 05.55 (1984) ISBN 951-553-401-1
- Stenström, Lars: Krigsvägar - Finlandssvenska fältförband 1939 - 1944 (1995) ISBN 951-52-1553-6
