Slaget vid Stalingrad

Wikipedia

Slaget vid Stalingrad 1942-43

Tyska trupper på gatorna i Stalingrad.

Datum	Augusti 1942 - 2 februari 1943
Plats	Stalingrad, Sovjetunionen
Utfall	Sovjetisk seger

Stridande

Axelmakterna

Sovjetunionen

Befälhavare

Friedrich Paulus

Erich von Manstein
Hermann Hoth

Vasilij Tjujkov
Georgij Zjukov

Styrka

(aug 42) Den tyska 6 armen och två kårer från 4 pansararmen hade 330 000 man

(nov 42) 1 010 000 man i armegrupp Syd (B) med sina allierade.

(aug 42) Den Sovjetiska 62 armen i Stalingrad hade 40 000 man

(nov 42) Stalingrad Fronten, Sydväst Fronten och Don Fronten hade ca 1 700 000 man

Förluster

ca 480 000 döda
370 000 man sårades eller tillfångatogs.

ca 485 000 döda
650 000 sårade

Kriget på östfronten
Sevastopol – Stalingrad – Kursk – Berlin

Slaget vid Stalingrad, eller känt som världens blodigaste slag, var en militär konfrontation under andra världskriget mellan Sovjetunionen och Axelmakterna vid den sovjetiska staden Stalingrad, numera Volgograd, som kom att bli vändpunkten i kriget till Sovjetunionen och de allierades fördel.

[redigera] Inledning

Stalingrad skulle visa sig bli vändpunkten för Nazitysklands Operation Barbarossa som syftade till att införliva all mark mellan östra Polen och Volga i det Tyska Riket. Operationen inleddes den 22 juni 1941 och var under de första sex månaderna en enorm framgång för tyskarna, ett sovjetiskt motanfall under vintern 1941-1942 hindrade dock tillfälligt offensiven. På våren 1942 var dock offensiven i södra Sovjetunionen, med det oljerika Kaukasus som mål, igång igen. Samtidigt lyckades tyskarna skära av införseln av lend-lease-varor via Iran. Adolf Hitler frestades dock att inta Stalingrad som var en viktig knutpunkt i södra Sovjetunionen.

Axelmakterna riktade in sig på att ta kontroll över det oljerika Kaukasien, samt ockupera floden Volga för att kunna frysa de sovjetiska transporterna från Centralasien, med syftet att knäcka den sovjetiska ekonomin och krigsindustrin.

Att staden dessutom var uppkallad efter Josef Stalin ansågs utgöra ett ideologiskt och symboliskt värde då Hitler trodde att den sovjetiska stridsviljan skulle brytas ifall staden intogs.

[redigera] Framryckning mot Volga

Operation Blau, som var det tyska kodnamnet för angreppet mot sydvästra Sovjetunionen, inleddes slutligen den 28 juni 1942. Offensiven hade inledningsvis stora framgångar och de sovjetiska styrkorna bjöd litet motstånd och retirerade i stor oordning österut. Flera försök att sätta upp försvarslinjer misslyckades då de tyska styrkorna bara fortsatte runt dem.

Under tiden så hade den 2:a ungerska armén tillsammans med 4:e pansararmén inlett ett anfall mot staden Voronezh som slutligen föll den 5 juli.

6:e arméns inledande framgångar gjorde nu att Hitler återigen la sig i planeringen och beordrade 4:e pansararmén att ansluta sig till armégrupp Syd (A) i dess attack mot Kaukasus. Följden av detta blev enorma trafikstockningar då 4:e pansararmén hann ifatt 6:e armén och de båda arméerna blev helt stillastående under en hel vecka. När offensiven nu avstannat ångrade sig Hitler och beordrade på nytt att 4:e pansararmén skulle delta i armégrupp Syd (B) i attacken mot Stalingrad.

I slutet av juni hade de tyska styrkorna drivit tillbaka de sovjetiska styrkorna över floden Don och börjat sätta upp försvarslinjer där de utnyttjade sina italienska, ungerska och rumänska allierade arméer. 6:e armén befann sig nu endast ett fåtal mil från Stalingrad och 4:e pansararmén, som nu befann sig söder om 6:e armén, vände norrut för att delta i anfallet om staden. Ytterligare söderut drev armégrupp Syd (A) vidare in i Kaukasus.

Det började nu gå upp för de sovjetiska befälhavarna vad de tyska planerna var och i juli började man att förbereda ett försvar av Stalingrad. Sovjetiska trupper som fortfarande flydde österut från de avancerande tyska trupperna beordrades till staden samtidigt som andra kommenderades till staden från andra sidan Volga. Den nyligen bildade sovjetiska 62:a armén skulle försvara staden till sista man.

Den 21 augusti 1942 nådde förtrupperna ur den tyska 6:e armén fram till Volga vid byn Rynok som ligger norr om Stalingrad. Några dagar senare nådde den 4:e pansarkåren Volga på den södra sidan av staden. Stalingrad befann sig nu i en stor kris, helt inringad av överlägsna tyska arméer och den enda vägen till nytt manskap och material för sovjeterna var skeppning över Volga.

[redigera] Bombräd mot Stalingrad

Den 23 augusti 1942 lyfte 1 200 av 4:e luftflottans bomflygplan mot Stalingrad och släppte 1 000 ton bomber. Förödelsen var total, närmare 40 000 civila dödades under första veckans bombräder. Staden förvandlades till en brinnande rasmassa. 80 % av alla bostäder i staden förstördes. Tyskarna förlorade inte mer än en tre plan. De tyska bombräderna hade gjort staden till ”dödens fält”. Ruinerna som mest liknade stenhöger gjorde det omöjligt för stridsvagnarna att ta sig fram.

[redigera] Gatustriderna

Den sovjetiska 62:e armén hade cirka 40 000 försvarare som skulle stå emot tyska 6:e armén och två kårer ur den 4:e pansararmén som bestod av cirka 330 000 man, fördelat i 20 divisioner. Detta var den största formationen i tyska armen. Friedrich Paulus fick mycket kritik för att han inte utnyttjade sina trupper bättre, men bara 8 divisioner användes i striderna om staden (132 000 man), 11 andra divisioner bemannade drygt 20 mil av fronten, bara en enda division stannade i reserv

De återstående av den sovjetiska 62:a armén grävde ned sig i staden, redo att försvara den till sista man. Det sovjetiska motståndet blev hårdare för varje dag och striderna allt mer våldsamma.

Stalin hade beordrat avrättning av alla trupper som retirerade. En sovjetisk slogan var ”Inte ett steg tillbaka”. Under striderna avrättades omkring 13 500 sovjetiska soldater på grund av ”feghet”.

Några av de mest brutala striderna utspelade sig på Mamayev Kurgan, en stor kulle i den södra delen av Stalingrad. Kullen skiftade ägare flera gånger, och när tyskarna till slut intog kullen den 12 september kunde de för första gången se ned mot centrum av Stalingrad. Tre dagar senare återtogs dock kullen av den sovjetiska 13:e gardesdivisionen, men under natten blev hela divisionen på 10 000 man utplånad, så när som på 320 man, av det tyska artilleriet. Trots detta lyckades de sovjetiska trupperna hålla delar av kullen under hela slaget.

Utan något slut på striderna i sikte så började de tyska trupperna att föra in allt mer artilleri i staden. Sovjetiskt artilleri besköt ständigt tyska positioner från den östra sidan av Volga. Sovjetiska prickskyttar utnyttjade med stor framgång de många ruinerna. Samtidigt kom det tyska pansaret att spela en allt mindre roll bland ruinerna i staden där de inte kunde ta sig fram.

Tyskarnas armé led svåra förluster men tilläts inte retirera. Mellan den 1 september till 30 november förlorade tyskarna 70 000 man som antingen stupade, sårades eller saknades. Från och med den 12 september till början av oktober förstärktes tyskarna i staden men sovjeterna förstärktes hela tiden nattetid från Volgas andra strand. I november, efter 3 månader av blodiga strider nådde slutligen de tyska trupperna Volga. På vissa ställen stod de inte mer än hundra meter för Volgas strand och kunde beskjuta de sovjetiska båtar som skeppade över förnödenheter och manskap. Tyskarna hade erövrat mer än 90 % av staden och inringat de kvarvarande sovjetiska styrkorna i två smala fickor. Trots tyskarnas materiella överlägsenhet klarade de sovjetiska försvararna att hålla landremsan närmast Volga, samt att döda och binda upp tillräckligt med tyska anfallare för att möjliggöra ett motanfall.

Samtidigt försvårade isflak på Volga att floden nyttjades för att sända över förnödenheter. Trots detta fortsatte striderna om höjden Mamayev Kurgan och fabriksområdena i den norra delen av staden. Striderna om traktorfabriken Röd Oktober och Barrikadyfabriken har blivit världsberömda. Under tiden som tyska och sovjetiska trupper stred om dess två fabriker fortsatte fabriksarbetarna reparera sovjetiska stridsvagnar och andra vapen inne i fabriken.

[redigera] Operation Uranus

I november 1942 började situationen vid Stalingrad stabilisera sig för de sovjetiska stykorna, förstärkningar hade stoppat upp anfallet vid Stalingrad, till ett mycket högt pris av manskap. Den ryska industrin och värvningen av manskap från de mest avlägsna landsändar möjliggjorde en motoffensiv. För att stödja trupperna vid Stalingrad och för att täcka förlusterna hade de tyska divisionerna runt omkring kallats in till striderna i själva staden. Detta ledde till att fronten nordväst och sydöst om Stalingrad endast var försvarad av undermåligt utrustade och dåligt understödda rumänska styrkor. De ansamlade ryska styrkorna på Volgas östra strand började kringgå hela staden i en vid cirkel. Den 11 november inledde tyskarna ett anfall mot de sista sovjetiska ställningarna i Stalingrad med sex divisioner.

Den 19 november inleddes den sovjetiska offensiven från de då nordvästra respektive sydöstra fronterna med målet att innesluta den 6:e armén. Över en miljon man deltog, 13 500 kanoner, 1000 stridsvagnar och 1400 flygplan och tyskarna visste ingenting eftersom dåligt väder hindrade den tyska rutinspaningen. Men armégrupp Syd (B) hade över en miljon man tillsammans med sina allierade, 10 300 kanoner, 700 stridsvagnar och 1200 flygplan vid Stalingrad. Den 3:e rumänska armén som försvarade den tyska 6:e arméns norra flank bröt samman efter en dag. Efter en dags kamp togs 30 000 rumäner till fånga av totalt 152 000 man.

Den 20 november inleddes nästa sovjetiska offensiv, nu söder om staden, ett avsnitt som hölls av 4:e rumänska armén. Denna armé bestod nästan uteslutande av kavalleri och försvaret bröt samman nästan omedelbart. De sovjetiska styrkorna avancerade nu snabbt västerut i en kniptångsmanöver och möttes två dagar senare i närheten av staden Kalatj och inneslöt de tyska styrkorna i Stalingrad. Tyska 6:e armén och delar av tyska 4:e pansararmén och sex divisioner från Rumänien var nu instängda i Stalingrad, omkring 290 000 man med utrustning. Vid mitten av november höll Röda armén endast två små brohuvuden i staden, resten kontrollerades av tyskarna. På grund av det sovjetiska motanfallet inställdes de tyska anfallen i staden, och förband började flytta för att skydda 6:e arméns bakre områden.

[redigera] Understöd från luften

När Hitler fick bud om 6:e arméns inneslutande fick han ett vredesutbrott och beslöt att allt måste göras för att stödja trupperna i Stalingrad. Trots att flertalet av hans närmaste generaler föreslog att göra en utbrytning och ge upp Stalingrad för tillfället, vägrade Hitler. I stället kommenderade han att armén skulle understödjas från luften och att en gigantisk luftbro skulle upprättas. Den tyska 6:e armén fick order från Hitler att inta igelkottsställning och invänta undersättning. De svarade att deras situation var desperat eftersom ammunition och bränsle var på upphällningen. De hävdade att deras enda chans var att bryta sig ut med ett ”knockoutslag”. En undsättningsoffensiv var otänkbar före den 10 december och då skulle situationen för den tyska 6:e armén vara extremt hopplös eftersom de var omringade av tre hela sovjetiska arméer. Hitler svarade att Stalingrad skulle hållas till varje pris, Göring hade skrytsamt lovat att Luftwaffe kunde flyga in 550 ton förnödenheter till den 6:e armen varje dag. Vintern och det förbättrade sovjetiska flygvapnet gjorde dock att man endast lyckades få in cirka 100 ton om dagen, och på tillbakavägen tog man med sig sårade ut ur staden. 20 000 sårade tyskar låg i källarna under Stalingrads ruiner och hoppades på att bli evakuerade men bara 400 om dagen kunde flygas ut, och källarna fylldes hela tiden på med nya sårade. Den 6:e armén stod utan drivmedel och ammunition, men uppmanades av Hitler att kämpa till sista man.

[redigera] Räddningsförsök

Under december 1942 försökte en sammansatt armé av tyska och rumänska styrkor under general Erich von Manstein att rädda de belägrade tyskarna. Den 12:e och 13:e december gick tyskarna över floden Aksaj och den 16:e befann de sig endast 50 km från Stalingrad. Offensiven slogs dock tillbaka i december. Efter nyår blev situationen allt mer desperat för den 6:e armén. De började snabbt få slut på bränsle och mediciner och tusentals började nu dö på grund av frostskador, undernäring och olika sjukdomar.

[redigera] Slutfasen av slaget

I januari inledde de sovjetiska styrkorna ytterligare en offensiv, vilket innebar ett försök att bryta igenom de italienska linjerna utmed Don och ta Rostov. Detta skulle stänga in resterna av armégrupp Syd i Kaukasus vilket skulle ha varit en katastrof för tyskarna. Tyskarna satte dock upp vad man kallade ett mobilt försvar vilket bestod av mindre enheter som försvarade byar och städer till dess att pansar kunde nå fram och hjälpa till. De sovjetiska styrkorna nådde aldrig Rostov, men de tvingade von Manstein att hela tiden dra tillbaka trupperna från Kaukasus för att förstärka fronten omkring 250 km längre norrut och bort ifrån de instängda 6:e armén i Stalingrad.

När alla försök att rädda den inneslutna armén misslyckats, var deras enda chans att överleva vintern på de ransoner som de tyska transportplanen lyckades flyga in, vilket var alldeles för lite. Tiotusentals tyskar dog av sjukdomar och svält medan fickan krympte. Den 10 december anfölls den tyska utsvultna armen av sovjetiska styrkor. I mitten av januari 1943 förlorades de två sista flygfälten som fanns tillgängliga i fickan, vilket innebar att inga mer förnödenheter kunde flyga in. Den 10 januari inleder sovjetiska styrkor med cirka 7000 kanoner ett anfall mot de utsvultna tyska trupperna i Stalingrad, men man mötte nästa inget motstånd alls. Den 24 januari så delades 6:e armén upp i två grupper. Den 31 januari kapitulerar den södra fickan, och den 2 februari 1943 kapitulerade de sista trupperna i Stalingrad. 91 000 man kapitulerade och av dessa var bara 3000 rumäner. Endast 6 000 av alla dessa fångar överlevde den sovjetiska krigsfångenskapen och återvände. Först 1955 återvände de sista överlevande från fångenskapen hem till sina länder.

[redigera] Facit av slaget

Slaget om Stalingrad var ett av krigshistoriens allra största, blodigaste och brutala slag. Detta var bara början på slutet på ett krig som visade sig ta många liv. Under de sex och en halv månaderna striderna pågick deltog över 2 miljoner man från båda sidor, 2000 stridsvagnar, 26 000 kanoner och 2000 flygplan. Striderna pågick under 200 dagar och man räknar med att i fickan vid Stalingrad dödades över 200 000 tyskar. Man lyckades evakuera 34 000 man med flygplan. Sex tyska divisioner förintades utanför inringningen. Tysklands allierade på östfronten, rumäner, ungrare och italienare, förlorade fyra arméer, vilket innebar bortåt 450 000 man som dödades, skadades eller tillfångatogs. Axelmakternas förluster vid Stalingrad var cirka 850 000 döda, sårade och tillfångatagna, och av dessa var det cirka 480 000 som dödades. Tyskarna hade fått hjälp av 50 000 sovjetiska frivilliga i Stalingrad. De sovjetiska förlusterna beräknades till över 485 000 döda och 650 000 skadade. Mer än 40 000 sovjetiska civila förlorade livet i striderna om Stalingrad. Efter det katastrofala nederlaget vid Stalingrad hade tyskarna lyckat evakuera över 1 miljon man från Kaukasusområdet som hotades att ”förintas”. Mellan november 1942 och februari 1943 förlorade axelmakterna 32 divisioner som totalt tillintetgjordes. Ytterligare 16 divisioner förlorade mellan 50 och 75 procent av sina soldater. Längs hela östfronten förlorade axelmakterna sammanlagt 100 divisioner och 1,5 miljoner man under samma period.

Den sovjetiska segern var en av de stora vändpunkterna i andra världskriget. Tyskarna blev tvingade att retirera från Kaukasus och på våren hade fronten pressats tillbaka till Charkiv i Ukraina och vidare norrut. Efter slaget vid Stalingrad återfick aldrig tyskarna initiativet även om det stod och vägde under senvåren och försommaren 1943. Efter att röda armén segrat i slaget vid Kursk övergick initiativet definitivt till Sovjetunionen, som sedan befann sig på en nästan oavbruten offensiv ända fram tills att Berlin kapitulerade den 2 maj 1945.