Ökenkriget
Wikipedia
Ökenkriget är benämningen på den del av andra världskriget som utkämpades i Nordafrika 1940-43. Huvudaktörer var Nazityskland under ledning av den legendariske pansargeneralan Erwin Rommel (senare marskalk) och Storbritannien under ledning av maskalk Bernard Montgomery. Inledningsvis spelade även Italien viss roll och i slutskedet USA
[redigera] Krigsförloppet
Efter att Hitlers plan att invadera Storbritannien misslyckats bestämde man sig för att attackera britternas positioner i Mellanöstern. Detta skulle ske genom en attack genom Nordafrika. Italien påbörjade en invasion av Egypten från Libyen redan i september 1940 och från Etiopien bröt man också in i Sudan och Somalia. Till en början hade man framgång men då britterna gick till motangrepp på båda ställena och företaget vändes till en katastrof, ansåg sig tyskarna tvingade att ingripa i större skala än vad som var tänkt från början. I Februari 1941 landsattes den s.k Afrikakåren i Libyen under Rommels ledning och fram till Slaget vid El Alamein senhösten 1942 skulle striderna bölja fram och tillbaka mellan tyskarna och britterna. Italienarna lyckades dock Storbritannien besegra redan våren 1941. I maj kapitulerade Italienarna i Somalia.
Tyskarnas mål var att skära av britternas livsviktiga oljeförsörjning från Mellanöstern. Hade man lyckats hade Storbritannien varit mycket illa ute. Nu misslyckades man även om läget ett tag var kritiskt för britterna. I januari 1942 beordrade Rommel en offensiv från östra Libyen och så småningom tvingades britterna in i Egypten och i juni kapitulerade den viktiga garnisonen i Tobruk - 35 000 britter blev krigsfångar. I juli hejdades emellertid tyskarnas framfart vid det första slaget vid El Alamein De följande månaderna inträdde ett jämviktsläge men tyskarna började få problem med underhållet bl.a sköts många
Messerschmitt Me 323 ner och vid det andra slaget i november 1942 vid El Alamein besegrade Montgomery Rommel. Slaget anses vara en av de stora vändpunkterna i kriget. Samtidigt höll tyskarna på att besegras i slaget vid Stalingrad på Östfronten.
Efter detta pressades tyskarna tillbaka. Ungefär samtidigt som britterna segrade vid El Alamein landsteg amerikanska och brittiska trupper i Marocko och Algeriet. Även de tidigare Vichy-trogna franska styrkorna i Marocko och Algeriet anslöt sig till amerikanarna. Tyskarna hotades därmed även i ryggen och som ett motdrag flögs tyska och italienska trupper in och besatte norra Tunisien samtidigt som den italienska styrkan "Sahara-gruppen" ryckte in i södra Tunisien. Rommel insåg att förlusten i ökenkriget var nära förestånde. Hitler var dock helt avvisande till en evakuering men tillförde förstärkningar. I det långa loppet var de ändå chanslösa mot överlägsna allierade styrkor som bl.a sköt ner 43 stycken Messerschmitt Me 323 under våren 1943. Rommels Afrikakår retirerade från Libyen in i Tunisien och efter hårda, men inte helt framgångslösa strider (se slaget vid Kasserine), kapitulerade man vid Tunis 13 maj 1943. Hela 175 000 tyska och italienska soldater blev krigsfångar. Ökenkriget var slut, de allierades nästa stora operation blev invasionen av Sicilien.
Det var Luftwaffes och det italienska flygvapnets oförmåga att bekämpa Royal Air Force:s bombflyg och torpedflyg vilket, tillsammans med den italienska flottans misslyckade bekämpning av den brittiska flottan i Medelhavet, som avgjorde kriget, eftersom bägge sidorna var totalt beroende av tillförsel utifrån av materiel och förnödenheter. Rommel var ett operativt snille, men avsaknaden av resurser kunde han inte att påverka. Tillsammans med Hitler:s patologiska motvilja mot reträtter, blev Ökenkriget en sidokrigsskådeplats som till viss del dränerade Tysklands begränsade materiella resurser och bidrog till den slutliga förlusten i andra världskriget.
