Slaget vid Kursk
Wikipedia
| Slaget vid Kursk | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av Andra världskriget | |||||||
 Slaget vid Kursk |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Tyskland |
 Sovjetunionen |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Erich von Manstein | Georgij Zjukov Ivan Konev Konstantin Rokossovskij |
||||||
| Styrka | |||||||
| 800 000 man 2 380 stridsvagnar 2 000 flygplan 10 000 artilleripjäser |
1,5 miljoner man 3 600 stridsvagnar 3 500 flygplan 30 000 artilleripjäser |
||||||
| Förluster | |||||||
| 56 000 stupade och sårade 278 stridsvagnar 200 flygplan |
177 800 man döda och sårade 1 600 stridsvagnar 1 000 flygplan |
||||||
| Kriget på östfronten |
|---|
| Sevastopol – Stalingrad – Kursk – Berlin |
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Slaget vid Kursk var ett stort fältslag mellan Sovjetunionen och Tyskland under andra världskriget. Stora mängder pansar deltog i slaget, som av många militära bedömare anses ha haft en större betydelse för utgången av kriget än vad slaget vid Stalingrad hade. Det tyska kodnamnet för operationen var Operation Zitadelle. Tyskarna såg "slaget om Kursk" bara som operation Zitadelle, medan Sovjet såg slaget om Kursk som operation Zitadelle som följdes upp av Operation Kutuzov och Operation Polkovodets Rumyantsev. Vad som är viktigt att påpeka är att de två sistnämda operationerna vann den Röda armen stort. Denna artikel handlar bara om operation Zitadelle. Och siffrorna i rutan till höger är siffrorna under "zitadelle" 4-22 juli 1943 och inte för Kursk som Sovjet såg det.
Efter segern vid Stalingrad så anföll de sovjetiska styrkorna i söder på bred front. I mitten av mars lyckades tyskarna slå tillbaka de sovjetiska styrkorna i Charkov-området och återerövrade staden. Detta lämnade för sovjeterna en farlig utbuktning, 190 km lång och 120 km bred, inom vilket trängdes fem sovjetiska armékårer. I mitten av utbuktningen låg Kursk, en viktig järnvägsknutpunk 80 mil söder om Moskva. För de tyska generalerna var läget frestande att med en klassisk kniptångsmanöver innesluta och förinta de sovjetiska styrkorna i Kurskbågen, något som med man hoppades skulle ha vända den tyska krigslyckan i Öst. Operationen fick kodnamnet Zitadelle. I mars 1943 hade tyskarna 3 miljoner man på östfronten medan röda armen hade 5,1 miljoner. Sovjet hade nära 10 000 stridsvagnar vid sommarens början, medan tyskarna hade drygt 3 500 stridsvagnar längs östfronten. De tyska stridsvagnarna hade betydligt bättre eldkraft än de sovjetiska stridsvagnarna och det skulle visa sig under striderna sommaren 1943 att de tyska vapnen orsakade oerhörda pansarförluster för Röda armen.
[redigera] Styrkeförhållanden
Vid Kursk förfogade tyskarna över cirka 800 000 man med 2 380 stridsvagnar, 10 000 artilleripjäser och 2 000 flygplan. Medan de sovjetiska styrkorna uppgick till 1,5 miljoner man med 3 500 stridsvagnar, och dessutom fick de förstärkningar på nästan 300 000 man och 1 200 stridvagnar, och hade ställt upp så mycket som 100 kanoner per kilometer (ca 30 000 artilleripjäser) samt 3 500 flygplan. De sovjetiska pjäserna vägde mellan 2 000 och 2 500 kg, medan tyskarnas tyngre pjäs vägde 5 400 kg.
[redigera] Skepsis från tyska generaler
Många inom den tyska militären var emot operationen, fältmarskalk Erich Von Manstein, general Alfred Jodl och fältmarskalk Gerd von Rundstedt protesterade våldsamt mot ett sådant massivt anfall och ansåg att Tyskland skulle fokusera sig på en defensiv strid under 1943 och de insåg också vad en förlust skulle betyda för det redan instabila ställningen på Östfronten men Hitler var besluten att genomföra operationen. Hitler hoppades att en tysk seger här skulle kunna bli avgörande för krigets utgång. Ryssarna hade emellertid fått bra underrättelsuppgifter om tyskarnas planer och var väl förberedda.
[redigera] Slagets förlopp
Den 4 juli anföll till slut tyskarna. Nästan omedelbart stötte de på ett oväntat hårt motstånd, särskilt i norr. De tyska trupperna i söder stred med en viss framgång, trots att de var kraftigt underlägsna i antal. De tyska stridsvagnarna var vid det här läget bättre tekniskt utvecklade, och de lyckades gång på gång slå sönder dåligt organiserade sovjetiska pansarförband. Den 12 juli når tyskarna fram till Prochorovka, vilket skulle bli krigets största stridsvagnsdrabbning, ungefär 800 sovjetiska stridsvagnar och 600 tyska stridsvagnar stötte samman på mycket nära håll. Vid Prochorovka stoppades visserligen tyskarna, men de var inte slagna. Det var Röda armens operationer på andra delar av fronten som tvingade dem att avbryta. Sovjet fick 334 total förstörda stridsvagnar och drygt 21 000 man i förluster. Tyskarna fick sannolikt inte mer än 24 totalt förstörda stridsvagnar och nästan 5 500 man. Den 12 juli började Sovjet sin motoffensiv mot de tyska styrkorna i norra och östra utbuktningen, och på kvällen den 14 juli hade de avancerat mer än 16 km. Den 17 juli gick Sovjet till kraftigt angrepp mot det tyska försvaret i söder.
Detta blev första gången som Hitler själv valde att avbryta en offensiv, vilket kan ses som att han hade fattat att det snart var över. Sovjeterna återtog nu initiativet på österfronten, och de städer de tog tillbaka efter detta förlorades aldrig mer. Tyskland beräknas ha förlorat 56 000 stupade och sårade, 278 stridsvagnar och 200 flygplan. Sovjets förluster uppgick till cirka 177 800 stupade och sårade, 1 600 stridsvagnar, 1 000 flygplan. Sovjeternas förluster var mycket lättare att ersätta vad tyskarnas förluster var. Tyskarna hade samlat så stora resurser inför slaget att det var mycket svårt att ersätta dem, eftersom de tyska industrierna bombades sönder av västallierat flyg.
Söder om de tyska retirerande 9e och 4e arméerna ställdes generalen Von Mansteins med 42 divisioner mot 120 sovjetiska. Den 3 augusti bröts den tyska fronten och de sovjetiska styrkorna kunde snabbt befria Belgorod och Bogodukov. De svepte sedan fram genom Ukraina och den 22 augusti återerövrades Charkov av sovjetiska styrkor. Den 7 september hade Von Mansteins arme reducerats så att inte hade något annat alternativ än reträtt. I mitten av september drog sig de 1a och 4e pansararméerna och den 8e armen tillbaka över floden Dnjepr mellan Saporosje och Kiev. Sovjetiska trupper följde snabbt efter och denna gång hade de kommit väster om Dnjepr för att stanna. Den 6 november föll Kiev och det blev något av en symbol för ett troligt nederlag för Tyskland i Sovjet. Under sommaren 1943 hade båda sidor fått stora förluster. Tyskland hade förlorat 1 331 stridsvagnar och 365.000 man och ett okänt antal sårade man brukar räkna med för varje men som dödas så har 3 blivit sårade och detta skulle då ge en siffra på ca 1,1 miljoner, största delen vid Kursk och under reträtten till Dnjepr. Sovjet hade förlorat 9 400 stridsvagnar och 863 000 döda och sårade.
[redigera] Slagets följder
Många anser att slaget innebar att den sista tyska strategiska offensiva förmågan på östfronten försvann i och med det tyska nederlaget - initiativet tippade slutgiltigt över till Röda Arméns fördel. Slaget var dessutom första gången som Röda Armén lyckats besegra Wehrmacht i ett större fältslag under sommaren vilket visar att Röda Armén blivit lika kompetenta (eller bättre) på krigföring på operativ nivå som Wehrmacht.
