Mellanöstern

Wikipedia

Karta över Mellanöstern

Mellanöstern (arabiska: الشرق الأوسط, hebreiska: המזרח התיכון, assyriska: ܡܕܢܚܐ ܡܨܥܝܐ, även Orienten) kallas ett område i sydvästra Asien, bestående av länderna på den Arabiska halvön samt Turkiet, Syrien, Libanon, Israel, Egypten, Jordanien, Irak, Iran och de palestinska områdena på Västbanken och Gazaremsan.

Termen Mellanöstern definierar endast ett politiskt område, utan exakta landgränser. Ibland inkluderas därför även Libyen, Sudan och Cypern, p.g.a. dessa länders historiska och kulturella band till regionen. Namnet "Mellanöstern" är i sig motsägelsefullt och vilseledande, eftersom det egentligen rör sig om den allra västligaste delen av Asien, eller "Östern" ur europeisk synvinkel.

Mellanöstern är sedan andra världskriget ett alltid aktuellt politiskt område på grund av konflikten mellan arabstaterna, mullornas Iran, de statslösa palestinierna och den relativt unga staten Israel, samt på grund av områdets synnerliga strategiska betydelse i och med de stora petroleumtillgångarna i området.

[redigera] Konflikter i Mellanöstern

Flera av nutidens mest uppmärksammade politiska och militära konflikter utspelar sig i Mellanöstern.

[redigera] Demokrati och delaktighet i Mellanöstern

En vanligt förekommande missuppfattning eller myt kring politiken i området är att mellanösterns länder skulle präglas av politisk instabilitet och vara extremt förändringsbenägna ^{[källa behövs]}. Faktum är att de flesta stater i regionen (förutom den Islamiska republiken) har varit ovanligt stabila under de senaste årtiondena ^{[källa behövs]}. De politiska systemen som helhet har varit relativt beständiga sedan 1970-talet. Många av de politiska ledarna i Mellanöstern har varit desamma sedan 1970-talet. Quaddafi i Libyen, Quaboos i Oman är bara två exempel på detta. När väl politiska ledare bytts ut har det i de flesta fall varit en smidig transition som ofta inte förändrat det politiska systemet i sig. Ett annat exempel är Turkiet som sedan 1920-talet varit mer stabilt än de Europeiska staterna i dess närområde ^{[källa behövs]}. Detta är givetvis något som i förlängningen talar emot en snabb demokratisk utveckling även om det finns tecken på en samhällsutveckling som kan bryta denna trend, så som att många av länderna i Mellanöstern besitts av gamla ledare samt den växande skaran ungdomar som i och med den globala ekonomin upplevt alternativa politiska och kulturella influenser.

En annan viktig aspekt som påverkar den politiska realiteten i området är det kolonialistiska arvet. Beslut som fattades av fransk och brittisk imperialism fortsätter att påverka området än idag. I ett längre tidsperspektiv är de moderna staterna i området ett relativt nytt påfund. Ofta saknar de en solid grund i de naturliga gränser som finns i området. Även om det koloniala projektet var kortvarigt har det varit mycket viktigt för hur området kommit att utvecklats politiskt. Ländernas många gånger tillsynes godtyckliga gränsdragningar fungerar idag som ett problem för en demokratisk utveckling pågrund av den heterogenitet som demokratin måste klara av att hantera. Ser man till demokratierna i området är just deras största problem olika befolkningsgrupper och minoriteter som skall samlas och samarbeta under samma styre.

Man kan också kunna tänka sig att de stora demokratierna i väst idag skulle kunna fungera som demokratiska föredömen för länderna i Mellanöstern. Problemet är dock att väst saknar legitimitet i demokratifrågan för många i Mellanöstern ^{[källa behövs]}. Exempelvis kan man peka på hur Storbritannien lämnat och därefter stött absoluta monarkier i området ^{[källa behövs]}. USA har länge allierat sig med odemokratiska stater och Frankrike har blivit anklagad för att kringgå demokratiska principer i Algeriet. Inte heller Mellanösterns demokratier erbjuder något större föredöme för resten av regionen. Turkiet ses för sekulärt av många muslimer, Israel räknas som en illegitim stat och Libanons demokrati misskrediteras på grund av det blodiga inbördeskrig som landet var utsatt för.

Något som påverkar det politiska systemet är den ekonomiska situationen, speciellt tydligt är just detta i vissa av Mellanösterns stater. För att kunna diskutera ekonomins påverkan på de politiska systemens stabilitet måste man skilja på länder med goda oljetillgångar och länder utan olja. Oljan har i många länder möjliggjort de mest extrema politiska åtaganden, exempelvis att pumpa upp fossilt vatten för att odla vete på tillsynes icke odlingsbara marker. Ofta har det dock handlat om att bygga välfärdsstater med gratis sjukvård och andra medborgerliga förmåner. Detta har hjälpt till att stabilisera många av de monarkier som finns i området, detta eftersom invånarna inte finner någon anledning i att protestera mot en totalitär regim som tillhandahåller dem mycket mer än många demokratier gör. När ingen skatt tas ut finns inte heller samma incitament att kräva medbestämmande över den offentliga sektorn. För att administrera denna välfärd har man i oljeländerna i stor utsträckning blivit tvungna till att anställa utbildad arbetskraft, ibland till och med immigrerad arbetskraft. Denna utbildade del av befolkningen har förväntats kräva demokrati, något som hittills dock inte skett, vilket ses som lite av ett mysterium bland västvärldens experter på området ^{[källa behövs]}.

En annan faktor som påverkar den tröga demokratiska utvecklingen i området är att många stater tillämpar vissa demokratiska principer, även om detta inte gör dem till demokratier ur västerländskt mått. I flera länder, exempelvis Jordan, Marocko och Kuwait, finns så kallade konsultiva parlament. Alltså parlament som består av det vanliga folket som den styrande regimen tillfrågar vid viktiga beslut. Vissa länder tillämpar till och med regelrätta val till dessa parlament. Andra så kallade revolutionära stater baserar sitt maktutövande på masspartier. Slutsatsen av detta är att länderna i Mellanöstern inte helt undviker det politiska deltagandet och därmed också vinner en viss legitimitet för det politiska systemet.

Ytterligare ett problem i sammanhanget är religionen. Demokrati ses nämligen av många muslimer som tätt sammanbundet med den kristna religionen. En annan faktor är att nyare trender inom islam är konservativa och tillbakablickande mot ett grovt odemokratiskt arv. ^{[källa behövs]}

Det finns dock även faktorer som kan komma att påverka den demokratiska utvecklingen positivt i Mellanöstern. En av dessa faktorer är framväxten av en utbildad urban medelklass, som tidigare nämnts har de hittills inte drivit det demokratiska kravet särskilt hårt men man har under de senaste åren börja kunna skymta framväxten av demokratirörelser bland dessa grupper. En annan faktor är att de mest dynamiska ekonomierna i området just varit demokratiska och kan därför trots sina andra problem kunna fungera som förebilder. En tredje faktor är att många av de faktorer som tidigare nämnts som hjälpt till att legitimera odemokratiska regimer på senare tid börjat minska i betydelse. Det tydligaste exemplet på detta är oljerikedomens minskade betydelse på flera håll i Mellanöstern. En fjärde faktor är knytet till det civila samhällets betydelse för demokratin (Se Bowling alone av Robert Putnam). En del stater i området har ett rikt civilt samhälle med en tradition av fackföreningar och olika politiska partier. Dessa är dock tätt sammanbundna med informella strukturer såsom familjen eller klanen. Något som kan innebära en demokratisk utmaning.