Finland

Wikipedia

Republiken Finland
*Suomen tasavalta*

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk: inget
Nationalsång: 'Vårt land'

Huvudstad	Helsingfors
Största stad	Helsingfors
Officiella språk	finska, svenska
Statsskick president statsminister	republik Tarja Halonen Matti Vanhanen
Självständighet • Deklarerad • Erkänd	från Ryssland 6 december 1917 3 januari 1918
Yta • Totalt • Vatten	338 145 km² (63:e) 9,4%
Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet	5 231 372 (110:e) 17,1 inv/km² (159:e)
BNP (PPP) • Totalt 2003 • Per capita	157 MDEUR (2005) (28:e) 30 005 EUR (2005)
Valuta	Euro (`EUR`)
Tidszon	UTC+2
Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod	Halde fjäll 1 328 m ö.h. Saimen 4 400 km² Kemi älv 552 km
Nationaldag	6 december
Landskod	FI
Landsnummer	`+358`

Finland, ( fi: Suomi, Suomen tasavalta, sv: Republiken Finland (info)), är en republik i norra Europa. Finland är sedan 1995 medlem i Europeiska unionen och det enda nordiska land som har infört euro som sin valuta. Det svenskspråkiga Åland (finska Ahvenanmaa) utgör ett självstyrande landskap inom landet. Finland är tvåspråkigt och finska och svenska har samma status i landet.

[redigera] Historia

Huvudartikel: Finlands historia

Jason Lavery (2006). The History of Finland. Westport, Greenwood Press. Suomen historian pikkujättiläinen (2001), Werner Söderström Osakeyhtiö, WS Bookwell Oy.

[redigera] Storfurstendömet Finland

Efter att under mer än 700 år varit en del av Sverige - parallell till Svealand, Götaland och Norrland - erövrades Finland av den ryske tsaren Alexander I:s styrkor och blev ett storfurstendöme med mycket långtgående autonomi inom det ryska imperiet 1809. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland och en tsar lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem.

Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en nationalistisk rörelse, och det finska språket, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses till exempel boken Seitsemän veljestä (Sju bröder) av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar". Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar (fortfarande långt in på 1900-talet gällde delar av 1734 års svenska lag i Finland) och egen regering (se vidare Storfurstendömet Finland).

I slutet av 1800-talet infördes flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland och oroligheter utbröt, bland annat på grund av februarimanifestet 1899, vilket införde vidare förryskningsåtgärder. Den ryske generalguvernören Bobrikov sköts i Helsingfors 16 juni 1904 av Eugen Schauman, varefter Schauman tog även sitt eget liv. Schauman ansågs efter detta vara något av en nationell hjälte. I november 1905 utfärdades novembermanifestet, som återgav Finland många av de rättigheter som fråntagits landet i februarimanifestet. År 1906 förnyades Rikets ständer, som var ett arv från tiden då Finland var en del av Sverige, till en av den tidens modernaste enkammarparlament. Samtidigt införde storfurstendömet Finland allmän rösträtt som andra i världen efter Nya Zeeland, vilket innebar att kvinnor fick rösträtt. Finland var dock först i världen med att ge kvinnor fulla demokratiska rättigheter, dvs. att kvinnor också kunde ställa upp i val. Vid den första sessionen av Finlands första riksdag 1907 fanns 17 kvinnor bland de invalda. Efter att oktoberrevolutionen i Ryssland förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917. Självständigheten ratificerades av den ryska bolsjevikregeringen sista december 1917. 4 januari 1918 godkändes självständigheten även av parlamentet, och därmed vågade övriga länder också ratificera självständigheten.

I det självständiga Finland hade dock borgerliga och socialister svårt att komma överens och det finska inbördeskriget utbröt.

[redigera] Andra världskriget

Under andra världskriget satt Finland i en mycket prekär situation. Landet fick erfara tre skilda krig, varav två var mot Sovjetunionen och ett mot Tyskland. Tiden präglades av en riskfylld politisk balansgång i kampen om att behålla landet självständigt.

[redigera] Vinterkriget

Under 1930-talet var relationerna till grannen i öster, Sovjetunionen, normala men inte hjärtliga. År 1932 ingick länderna en nonaggressionspakt. 1939 var läget spänt i Europa och Sovjetunionen ställde territoriella krav på Finland. Kraven avvisades och Finland hänvisade till sin neutralitet och till de avtal som länderna ingått. Den 28.11 drog Sovjetunionen sig ensidigt ur nonaggressionspakten med hänvisning till skotten i Mainila, dagen efter det bröts de diplomatiska kontakterna och den 30.11 kl 6.50 öppnade sovjetiskt artilleri eld på det Karelska näset. Samma morgon fick Helsingfors erfara flygbombningar. Det Finska vinterkriget hade börjat. Det sovjetiska anfallet fördömdes världen runt (förutom av Tyskland som förhöll sig neutral i konflikten), men trots detta stod Finland ensamt, utan allierade i kriget. Kriget gick dock inte enligt planerna för Sovjetunionens del eftersom man misslyckades i erövrandet av landet. Kriget som egentligen skulle vara över på några veckor drog ut över tre månader. Den 13.3.1940 skrev statsminister Risto Ryti under ett fredsavtal som dikterats från Moskva. Finland var tvunget att avstå stora landområden och 400 000 flyktingar skulle omplaceras.

[redigera] Tiden mellan krigen

Under den korta tiden av fred efter Vinterkriget skedde stora förändringar i Europa. Danmark och Norge invaderades av Tyskland bara en månad efter Vinterkrigets slut, och Frankrike och Storbritannien (som ville att Finland hade fortsatt sitt krig mot Sovjetunionen) var i stor nöd då den tyska armén på en kort tid avancerat ända fram till den Engelska kanalen. Haven på det norra halvklotet bevakades av den tyska marinen. I slutet av sommaren 1940 hade Sovjetunionen dessutom lagt beslag på Estland, Lettland och Litauen, vilket hade stor inverkan på finländarnas attityder. Uppfattningen om att vinterkriget trots allt var det enda sättet att behålla självständigheten blev allt starkare.

Under Vinterkriget hade Finland orienterat sig mot Skandinavien. Den 14.3.1940 berättade president Kyösti Kallio att man föreslagit en försvarspakt med Sverige och Norge. Moskva reagerade snabbt och efter en vecka meddelade Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov att den planerade nordiska försvarspakten var emot Moskvafredens villkor. Att Norge invaderades av Tyskland påverkade också projektet, men den var inte helt begraven ens då. I oktober 1940 kom saken fram igen i form av en svensk-finsk union. Sveriges utrikesminister Christian Günther meddelade att en sådan union förutsatte att Finland avstod från alla planer på revansch mot Sovjetunionen och att unionen måste ha både Tysklands och Sovjetunionens godkännande. Det sista kravet kom att stoppa projektet helt, då Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop redan i slutet på oktober meddelade sin negativa inställning till projektet, medan Sovjetunionens representant i Sverige, Alexandra Kollontaj, gav Günther en allvarlig varning i början av november med anledning av unionsplanerna. För säkerhets skull betonade även Molotov att en sådan union skulle ogiltigförklara Moskvafreden.

[redigera] Fortsättningskriget

Alla dessa händelser gjorde att Finland började vända sig till stormakten i söder, Nazityskland. Då rykten om att relationerna mellan Sovjetunionen och Tyskland under vårvintern 1941 möjligen närmade sig en brytning började man drömma om att ta Karelen tillbaka. Möjligheten för karelarna att återvända hem vägde tungt i Finlands politik och en del kretsar såg möjligheten att också göra Östra Karelen till en del av Finland. I och med samarbetet med tyskarna blev man snart medveten om tyskarnas planerade operation mot Sovjetunionen. Vidare koordinering skedde och bland annat flyttades tyska trupper från Norge till Norra Finland i början av sommaren 1941. På natten den 22.6.1941 påbörjade Tyskland Operation Barbarossa och anföll Sovjetunionen på bred front. Hitler hade i sin anfallsdagorder nämnt att Finland stred vid dess sida, men trots att tyskarnas anfall börjat och vetskapen om Hitlers tal förklarade Finlands regering att den förblev neutral i konflikten. Den 25.6.1941 bombades dock ett flertal finländska städer av sovjetiskt flyg och i samband med det förklarade statsministern att Finland befann sig i krig. Fortsättningskriget hade börjat. Det givna målet med det nya kriget var till en början något varierande. Statsminister Rangell meddelade att det var frågan om ett nytt försvarskrig och en strid mot bolsjevismen. Riksdagens olika grupper stödde regeringen, men missnöjda röster hördes både från höger och vänster. De borgerligt sinnade Samlingspartiet och Agrarförbundet samt det radikalt nationalistiska Fosterländska Folkrörelsen talade om Stor-Finland under sina talturer. Den slutliga ståndpunkten blev dock att det var frågan om ett försvarskrig, vars mål var att få tillbaka Karelen med stöd av Tyskland. Dessutom tog man i bruk en tes enligt vilken Finland förde ett eget krig mot Sovjetunionen skilt från de tyska målen. Mot slutet av kriget gjorde Tyskland påtryckningar som skulle ha tvingat Finland att strida vid Tysklands sida till krigsslutet. Krigslyckan hade vänt och Sovjetunionen hade den 22.6.1944 krävt att Finland ger upp utan villkor. Ännu var man inte villig att göra det, trots att landet var i desperat behov av mera militär hjälp. Det enda landet som kunde erbjuda sådan hjälp var Tyskland, men tyskarnas villkor var att Finland inte slöt en enskild fred med Sovjetunionen utan tyskarnas godkännande. President Risto Ryti skrev personligen under det så kallade Ribbentrop-avtalet så att man senare enkelt kunde lösgöra sig från dess förpliktelser. Med den materiella hjälpen från Tyskland lyckades man stabilisera fronten. Efter det började man skynda sig med en lösning för att lösgöra Finland från kriget. Mellanfreden i Moskva skrevs på den 19.9.1944 vilket officiellt avlutade Fortsättningskriget.

[redigera] Lapplandskriget

Ett av fredsvillkoren från Sovjetunions sida var att Finland skulle göra sig av med de tyska trupperna i landet. I Norra Finland fanns vid den tiden 210 000 tyska soldater, ungefär 60 000 häst- eller motorfordon samt 200 stridsplan och pansarvagnar. Därmed började Lapplandskriget som pågick från september 1944 till april 1945. Till en början skedde inte många strider eftersom de tyska trupperna var väldigt samarbetsvilliga i tillbakadragandet, men den sovjetiska övervakningskomissionens viceordförande, generallöjtnant G. Savonenkov, krävde den 30.9 av regeringen att man senast nästa morgon skulle påbörja aktiv krigföring mot tyskarna. Anfallet mot Kemi nästa dag, samt de påföljande anfallen mot Torneå och mot Rovaniemi (16.10) var redan fullt blodigt krig. Kriget orsakade stora förluster för Lappland eftersom den tyska generalen Lothar Rendulic använde sig av den brända jordens taktik vartefter de tyska trupperna drog sig tillbaka. 41 306 byggnader, 516 landsvägs- och 218 järnvägsbroar, 48 färjor och ungefär 80 % av alla båtar förstördes.

[redigera] Krigsslutet

Till skillnad från andra länder som hörde till Sovjets intressesfär ockuperades aldrig Finland. Under perioden 1944 - 50 rådde dock stor osäkerhet och man har spekulerat över detta (se Varför Finland aldrig blev en Folkrepublik).

[redigera] Efterkrigstiden

Efter andra världskriget skedde en total omläggning av Finlands utrikespolitik av president Paasikivi där man dels iakttog neutralitet, dels ville ha Sovjetunionens förtroende. Genom VSB-fördraget kunde Finland få Sovjetunionens hjälp av försvara sig mot ett militärt anfall. Paasikivi-linjen fortsatte under president Kekkonen som tveklöst hade ett gott samarbete med de sovjetiska generalsekreterarna Chrusjtjov och Brezjnev. Denna typ av beroendepolitik i det fördolda har internationellt fått det nedsättande namnet finlandisering.

Karta över Finland (en detaljerad karta återfinns kort.htm här)

[redigera] Från Kekkonen till EU

Kekkonen var Finlands president ända fram till 1981 och efterträddes av Mauno Koivisto som fortsatte den försiktiga politiken. Utrikeshandeln med Sovjetunionen var av stor vikt för den finländska industrin och när Sovjetunionen stod inför upplösning drabbades Finland av en svår konjunkturnedgång. Finland blev medlem av EU 1995, samtidigt med Sverige och Österrike.

[redigera] Geografi

Huvudartikel: Finlands geografi

Finland gränsar i söder till Finska viken och Östersjön, och i väster till Ålands hav, Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken. Landgränserna i norr vetter mot Sverige, Norge och Ryssland. I söder, på andra sidan Finska viken, finns grannlandet Estland.

Finland nämns som de tusen sjöarnas land, tack vare det stora antalet, speciellt i sydöstra Finland. Antalet sjöar större än 500 kvadratmeter är 187 888 stycken och den största av dem är Saimen med en yta på cirka 4 400 kvadratkilometer, vilket gör den till Europas femte största insjö.

I Österbotten och längs de västra kusterna är terrängförhållandena, på grund av landhöjningen, annorlunda. Kustområdena domineras av vida slätter.

Naturtillgångar: timmer, koppar, zink, järn, silver och guld.

[redigera] Styrelseskick

Huvudartikel: Finlands politik

Finland är en demokratisk republik med semipresidentialism. Dess nuvarande grundlag antogs 2000, och där stadfästs att konstitutionen "skall trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället".

Republiken leds av presidenten som väljs vart sjätte år. Presidenten kan sitta högst två mandatperioder. Sedan år 2000 är Tarja Halonen president (omvald 2006). Till presidentens (republikens president) uppgifter hör bland annat att stadfästa lagar och att leda utrikes- och säkerhetspolitken tillsammans med regeringen. Presidenten utnämner enskilda ministrar och högre tjänstemän, och befriar också dessa från deras uppgifter.

Finland är en representativ demokrati, vars lagstiftande församling, en folkvald enkammarriksdag, företräder folket, genom direkta och proportionella val. Valen sker regelbundet vart fjärde år i mars. Finlands regering kallas statsrådet (fi. valtioneuvosto). Regeringen leds av en statsminister. Efter riksdagsvalet utser presidenten efter samråd med riksdagens talman och riksdagsgruppernas ledare, en statsministerkandidat till riksdagen som antingen godkänner kandidaten eller förkastar förslaget. Efter detta utnämns statsministern av presidenten och tillsammans utser de regeringen, som sedan godkänns av riksdagen. På senare år (efter Mauno Koivisto) har statsministerns makt ökat vilket har lett till att statsministern numera har en makt som motsvarar Sveriges statsminister.

Inom Finland utgör Åland ett demilitariserat och självstyrande landskap. Åland är även enspråkigt svensktalande, vilket innebär att det är den enda del av landet där finska inte har officiell status. För den områdesvisa statliga förvaltningen är landet i övrigt indelat i sex län, där också Åland räknas in som ett län. Länen indelas i landskap. I Finland finns både historiska landskap, vilka har ungefär samma ställning som de svenska landskapen, och moderna landskap, vars gränser fastställts av staten. De moderna landskapen har även vissa uppgifter. Lokalförvaltningen handhas av kommuner som producerar bastjänster för invånarna, bland annat utbildning, social- och hälsovårdstjänster, samhällsteknik och miljötjänster. De kommunala beslutsfattarna väljs vart fjärde år i kommunalvalet. Kommunernas antal är 431, av vilka 113 är städer.

Finlands huvudstad är Helsingfors (fi. Helsinki), vilken även är landets största stad. De största städerna därefter är i ordningsföljd: Esbo (fi. Espoo), Tammerfors (fi. Tampere), Vanda (fi. Vantaa) Åbo (fi. Turku) och Uleåborg (fi. Oulu). Esbo och Vanda utgör tillsammans med Helsingfors och Grankulla (fi. Kauniainen) en sammanhängande stadsbildning (huvudstadsregionen eller Stor-Helsingfors).

[redigera] Demografi

I Finland bor finländare, varav en minoritet, ca 5,8 %, är svenskspråkiga. Ca 91,5 % har finska som modersmål. Många svenskspråkiga finländare skiljer noggrant mellan finländare (ett samlingsbegrepp för alla som bor i eller kommer från Finland), finnar (de som har finska som modersmål), och finlandssvenskar (finländare som har svenska som modersmål). I de norra delarna av landet bor samer. På senare tid har även en omfattande invandring från det forna östblocket skett, främst av personer med anknytning till finskt språk eller finsk/karelsk/ingermanländsk kultur.

I det svenskspråkiga landskapet Åland, som har självstyrelse, kallas befolkningen för ålänningar, och inte för finlandssvenskar.

83 procent av finländarna är medlemmar av den evangelisk-lutherska statskyrkan. Trots detta är finländarna ett relativt sekulariserat folk (likt svenskarna) och det religiösa engagemanget inskränker sig vanligen till dop, konfirmation, vigsel och begravning. Engagemanget i dessa riter är dock mycket stort; 90% av alla nyfödda döps och 90% av alla ungdomar konfirmeras (att jämföra med situationen i Sverige där 70% av alla nyfödda döps och ca 55% av alla ungdomar konfirmeras). Den finska evangelisk-lutherska kyrkan upplever inte något större medlemstapp. Drygt 1 procent av finländarna hör till den ortodoxa kyrkan, som också har ställning som statskyrka. Statskyrkorna är inte, i motsats till Svenska kyrkan, skilda från staten.

Befolkningens medelålder: 40,3 år

Religion: lutheraner 83 %, ortodoxa 1 %, ingen 14 %, annan 1 % (2005)

[redigera] Språk

Huvudartikel: Språk i Finland

Finland är konstitutionellt tvåspråkigt. Finska och svenska har samma juridiska status, även om den stora majoriteten talar finska som modersmål. Myndigheter är skyldiga att erbjuda service på båda språk i kommuner där minoriteten utgör en viss minimiandel av befolkningen. Av Finlands 431 kommuner (2006) är 19 enspråkigt svenska och en ännu större andel tvåspråkiga. Se även finlandssvenska och Finlands språklag. Finskan tillhör språkfamiljen finskugriska språk.

[redigera] Ekonomi

[redigera] Industri

Den finska industrin har precis som den svenska historiskt varit knuten till skogs- och pappersindustrin. Den finska verkstadsindustrin har inte varit inriktad på samma tunga verkstadsindustri som den svenska. Efter kriget med Sovjetunionen tvingades Finland betala stora krigsskadestånd men fick samtidigt en stor handelspartner. Under 1950-talet slog den finska industridesignen igenom internationellt och företag som Marimekko, Iittala och Fiskars har fortsatt i den traditionen. Fiskars är ett tydligt exempel på finsk industri där industridesignen lett till framgångar och där produkten varit av det mindre slaget (knivar, saxar).

I slutet av 1960-talet etablerade Saab-Scania personbilstillverkning i Nystad (fi. Uusikaupunki). Idag är fabriken i Nystad en legotillverkare för personbilsindustri och har bland annat tillverkat för Opel och Porsche. Finland har inte haft en egen personbilsindustri men har lastbils- och traktortillverkning (Valmet, Sisu).

Under 1990-talet blev Nokia den finska industrins stora motor och hade en viktig del i den finska ekonomins återhämtning efter den ekonomiska krisen som Sovjetunionens kollaps orsakade.

[redigera] Ekonomi i siffror

BNP: 157 MD €(2005)

BNP/capita: 30 005 € (2005)

BNP-tillväxt: +2,9% (2005) Prognos 2006 +4,5%, 2007 +3,0%

Inflation: 0,9% (2005) Prognos 2006 1,5%, 2007 1,3%

Arbetslöshet: 8,4% (2005) Prognos 2006 7,7%, 2007 7,4%

Statsskuld: 38,2% av BNP (2005) Prognos 2006 35,8%, 2007 34,4%

Näringsgrenar: Tjänster 65,8%, sekundärprod. 31,3%, primärprod. 2,9%

Viktigaste industrigrenar: Elteknisk (21,0%), kemi (11,6%), papper/massa (11,0%) och verkstad (10,3%). (2004, andel av industriprod.)

Utrikeshandel (MEUR, 2005) Import Export Balans Totalt 47 027 52 453 5 426 Sverige 4 967 5 658 691

Importandelar Tyskl. 14,9%, Ryssl. 13,9%, Sverige 10,6%, Kina 6,0% (2005) Exportandelar Ryssl. 11,0%, Sverige 10,8%, Tyskl. 10,6%, UK 6,7% (2005)

(Källa: Sveriges Ambassad, Helsingfors)

[redigera] Korruption

Transparency International har sedan år 1998 gjort en lista över korruptionen i världen och med undantag av åren 1998, 1999 och år 2005 då Finland rankats på andra plats har Finland varit rankad på första plats bland de minst korrupta nationerna.

Ur resultat från Transparency Internationals rapport för år 2006 finner vi Finland med ett betyg på 9,6 på en tiogradigskala tillsammans med Island och Nya Zeeland.

Se även hela listan över nationer för år 2006 Transparency International: Corruption Perceptions Index 2006 (Engelsk)