Finska inbördeskriget
Wikipedia
Finska inbördeskriget, januari till maj 1918. I Finland har även benämningarna frihetskriget, klasskriget, brödrakriget och finska revolutionen använts.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund och den röda offensiven
Det finska inbördeskriget 1918 kom att utkämpas mot bakgrunden av ryska tsarrikets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget. I detta hänseende förblir inbördeskriget en intressant detalj under en turbulent tid i världshistorien. Vid oktoberrevolutionen och Lenins makttagande stärktes tanken på självständighet i Finland. Och så, den 6 december 1917, förklarade Finlands lantdag under ledning av P.E. Svinhufvud, landet för självständigt. Någon tid efter nyår 1918 erkände även Lenins regering Finlands självständighet, även om talrika ryska truppförband stannade kvar i landet på grund av det fortsatta kriget mot centralmakterna. Därpå utsågs Svinhufvud till riksföreståndare, och tillsammans med lantdagens borgerliga majoritet utarbetades planen på att göra Finland till en monarki, under den tyske prinsen Friedrich Karl av Hessen.
Efter en lantdagsupplösning och ett nyval där de borgerliga fick majoritet lämnade vänsterpartierna lantdagen och det politiska samarbetet och slog in på revolutionens väg med hjälp av de kvarvarande ryska trupperna. De socialistiska "röda gardena" stod snart i opposition mot de borgerliga "vita" skyddskårerna, de röda gardena beväpnade med vapen från de ryska trupperna. Den 26 januari 1918 erhöll generallöjtnant C.G.E. Mannerheim överkommandot över de vita skyddskårerna som av Finlands senat förklarats vara regeringstrupper. Den 27 januari gav befälhavaren för det röda gardet i Helsingfors order om regeringens arrestering och upprättandet av en revolutionär regering i Finland, det så kallade folkkommissariatet. Revolutionen var därmed ett faktum, varvid merparten av senaten slutligen flydde till Vasa. De röda grep makten i södra Finland, medan de vita höll de norra delarna av landet.
Striderna inleddes med ett våldsamt rött anfall på bred front. Även ryska soldater kämpade på den röda sidan. Trots att de vita linjerna var svagt bemannade och trupperna som bäst höll på att samlas och organiseras, stod det klart redan i början av februari 1918 att den vita fronten skulle hålla. En vit motoffensiv på Karelska näset från den 25 februari varade till den 11 mars och ledde till slaget vid Ahvola, vilket utkämpades i bästa första världskrigs-stil med artilleri och regelrätta skyttegravar.
Under tiden hade den vita regeringen i Vasa erhållit en värdefull hjälp. Den 18-25 februari landsteg den i tyska armén tränade finska trupp, som kallades den 27:e jägarbataljonen och kom att utgöra en välbehövlig grund för den framtida finska försvarsmakten. Jägarna hade kämpat som frivilliga i den tyska armén vid Riga på östfronten, och bataljonen bestod främst av män, som motsatte sig de förryskningsplaner av Finland som tsarregimen hade hyst. Inalles hade ungefär 1 900 finländska män deltagit i "jägarrörelsen".
[redigera] Vit motoffensiv och avslutning
I mars kom så slutligen den väntade vita storoffensiven igång. Eftersom den tyska regeringen meddelat att den ämnade sända en expeditionsstyrka till de vitas hjälp, ansåg Mannerheim det vara nödvändigt att ett avgörande på fronten uppnåddes så snart som möjligt. Klockan 0600 på morgonen den 15 mars påbörjades offensiven mot Tammerfors under hårda strider. Slaget om Tammerfors skulle bli krigets verkliga vändpunkt. Den 5 april intog de vita staden efter att ha kuvat ett synnerligen blodigt och hårt rött motstånd.
Den 3 april landsteg tyska trupper i södra Finland. De röda klarade inte av att försvara Helsingfors mot de annalkande tyska och vita trupperna den 12-13 april 1918. De röda kapitulerade och det revolutionära folkkommissariatet flydde till Viborg. Den 20 april nådde tyska och vita trupper kontakt efter att Lahtis hade fallit.
Även på Karelska näset hade vändningen inträffat. Där bröt de vita styrkorna igenom de röda frontavsnitten vid Rautu - varvid byn totalförstördes under de hårda striderna - och Ahvola, och ställde marschen mot Viborg, de rödas stora fäste på näset. De rödas ledare Kullervo Manner befann sig i Viborg när de vita trupperna gick till anfall. Manner flydde den 25 april med resten av den röda regeringen till Ryssland. Den 5 maj 1918 kapitulerade de sista revolutionärerna i Pyttis. Den 16 maj höll den vita armén i överbefälhavare Mannerheims åsyn ett högtidligt intåg längs Norra esplanaden i Helsingfors, och kriget var därmed slut.
Striderna hade resulterat i ungefär 3 400 stupade på den röda sidan, medan den vita förlorade 3 100. Därtill stupade 600 ryska soldater på den röda sidan och 300 tyska soldater på den vita. En omfattande terror pågick bakom fronten där långt fler dödades än i striderna.
[redigera] Efterdyningar
En del röda aktivister avrättades direkt efter arrestering andra efter att de tilldelats dödsdom av fältdomstol. Många arbetarbrigadister dog också p.g.a. de dåliga förhållandena i fånglägren efter kriget. Den röda terrorn under kriget drabbade de vita men efter kriget skördade den vita terrorn flera offer totalt. Enligt officiella siffror dödades fem gånger fler röda än vita direkt i samband med kriget. Över 21 000 tillfångatagna arbetarbrigadister avrättades eller dog av svält och sjukdomar efter krigsslutet. Statistiken visar att de kvinnliga fångna arbetarbrigadisterna som var särskilt hatade av den vita sidan dog i ännu högre grad än de manliga. Fästningen Sveaborg förvandlades till ett koncentrationsläger, där ett stort antal fångar svält ihjäl eller gick under i epidemier i sommarhettan. Efter påtryckningar från västmakterna förbättrades förhållandena i lägren men de blev ändå en svart episod i Finlands historia. Allt som allt kostade kriget det finska folket 30 000 döda, vidare satt ca 75 000 röda fångar i läger vid krigsslutet. De flesta av de fångar som ännu var vid liv frigavs samma år eller 1919.
På grund av det tyska sammanbrottet den 11 november 1918 förverkligades aldrig planerna på en finländsk monarki. Fredrik Karl av Hessen hade valts till kung av Finland men avsade sig tronen. Istället kunde den västsinnade Mannerheim tillträda som riksförståndare. Han var i London för att söka allianser för ett anfall mot Sovjetunionen och återupprätta ryska monarkin. Finland kom dock inte att delta i det vita angreppet på Sovjetunionen från flera västmakter och det exilryska centralrådet i Paris. När Finland fick förfrågan om att ryska vitgardister skulle få använda finskt territorium för att anfalla Petrograd förhöll sig Mannerheim positiv. Finland ville dock först ha garantier från det exilryska centralrådet i Paris om att erkänna Finlands självständighet. Ett sådant besked ville inte centralrådet ge eftersom det skulle äventyra Petrograds säkerhet vilket gjorde att Finland inte gick med i kriget mot Sovjetunionen. Trots att den vita sidan vann inbördeskriget mot den röda så kunde man alltså inte ansluta sig till den vita sidan i det internationella kriget mot de röda därför att man inte ville riskera sin självständighet.
[redigera] Svenska frivilliga
I Sverige var den allmänna opinionen för den lagliga vita regeringen. De svenska socialisterna kände dock för de röda. Den svenska socialdemokratiska regeringen hyste viss sympati för socialdemokraterna i Finland, därför förbjöds vapenleveranser till de vita, dock transporterades vapen över Bottenviken med godkännande av den socialdemokratiske sjöförsvarsministern Erik Palmstierna. Organisationen Finlands vänner grundades i februari (dess ordförande var friherre Johan Mannerheim, bror till de vitas överbefälhavare) och den anskaffade fyra fältsjukhus (med personal) och ett flygplan till de vita.
De första svenska frivilliga anlände till Torneå 2 februari och de placerades vid Svenska brigaden. Brigaden organiserades i Uleåborg under befäl av Harald Hjalmarson och skickades till fronten 26 mars.
Brigaden fick sitt elddop vid Tammerfors under den "blodiga skärtorsdagen" 28 mars och deltog därefter i stormningen av staden, där för övrigt bland annat Olof Palme (farbror till statsministern) stupade. Därefter deltog man i offensiven mot Valkeakoski och avskärandet av förbindelsen mellan röda armén och Lahtis.
Svenska brigadens organisation
Gevärskompani (Nils Wickström)
Gevärskompani (Lars Valter Runeberg)
Kulsprutekompani (Erik Reichenberg)
Pionjäravdelning
Skidlöpardetachement
Sjukvårdsgrupp
Som mest bestod Svenska brigaden av 803 man och totalt 1 100 man (varav 200 officerare) var vid någon tidpunkt anslutna till brigaden. Utöver Svenska brigaden gjorde svenska frivilliga viktiga insatser på ledande positioner i finska förband och det vita högkvarteret.
Även svenska flygare gjorde insatser för den vita sidan, bland annat utbildades finska piloter vid Enoch Thulins flygskola på Ljungbyhed och flygbaronen Carl Cederström vid Furusund. Ett antal flygplan skänktes från Sverige och svenskar deltog i de vitas "flygvapen" där huvuduppgifterna var spaning, (primitiv) flygbombning och flygbladskastning.
[redigera] Litteratur
- Leino, Olle: Utsikt från skillnaden (1997); ISBN 951-50-0864-6
- Finland 1917-20, Del 2; Ett folk i kamp, Ohto Manninen
- Finlands historia 4, Henrik Meinander, Schildts, 1999
- Efter 1809, Bernces förlag, 1970
- Suomen puolustusvoimat, ennen ja nyt; Maanpuolustuskorkeakoulu, historian laitos, 1998
