Storfurstendömet Finland
Wikipedia
Storfurstendömet Finland blev efter Finska kriget det nya namnet på Finland. Landet blev en del av det ryska kejsardömet med mycket långtgående autonomi och lydde under den ryske tsaren, varvid Finland efter att ha varit en del av Sverige nu uppstod som självstyrande landsdel inom Ryssland. Utöver de landskap som ansetts vara delar av Finland, anslöts även Åland och delar av Lappland, som tidigare setts som delar av Sverige. Enligt en extrem tolkning var Finland i personalunion med Tsarryssland.
Perioden benämns i Finlands historia även som "Ryska tiden" och "Kejsartiden".
Innehåll |
[redigera] Arvet från svenska tiden
Den ca 700 år långa gemenskapen med Sverige hade satt tydliga spår i det finländska samhället, varav de viktigaste var samhällsskicket, det juridiska systemet och religionen.
Den monarkiska traditionen i Finland, först genom det svenska valkungadömet, i vilket representanter från Finland också deltog och senare efter Gustav Vasa genom arvkungadömet. Den framväxande demokratin i Sverige fanns likaså i Finland, främst genom ståndsriksdagen från medeltiden, som i Storfurstendömet blev ståndslantdagen. Frihetstiden 1718-1772 hade vidare bidragit till den demokratiska traditionen.
Det juridiska systemet var rotat i ett rättsmedvetande byggt på principen "Land skall med lag byggas". Det fanns också kvar en juridisk tradition från de medeltida landskapslagarna. Många lagar från svenska tiden behölls länge. 1734 års lag gällde delvis in på 1900-talet. Regeringsformen 1772 och Förenings- och säkerhetsakten 1789 bekräftade den ryske tsarens makt under hela ryska tid och åberopades även av monarkisterna i början av självständigheten.
Finland kristnades till Katolicismen något efter Sverige och när Sverige blev lutherskt gällde detsamma för Finland. Detta i motsats till den ryska grekisk-ortodoxa kyrkan, som också fanns i östra Finland
[redigera] Storfurstendömets historia
Från den 22 mars till den 19 juli 1809 möttes lantdagen i Borgå för att reglera hur förhållandet mellan de nyerövrade områdena och den ryska tsaren, Alexander I, skulle se ut. Gustaf Mauritz Armfelt hade utvisats ur Sverige som landsförrädare och blev rådgivare åt den ryske tsaren. Armfelt övertygade tsaren att Finland borde bli ett storfurstendöme. Den 29 mars gjorde tsaren sin kungaförsäkran där han lovade att behålla de gamla lagarna och privilegierna medan stånden svor tsaren sin trohet. Vid freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 avträdde Sverige formellt de sex länen i Finland, delar av Västerbotten och Lappland samt Åland.
Då Finland nu var autonomt blev man tvungen att bygga upp en administration. I Åbo inrättades regeringskonseljen 1809 ("Kejserliga senaten för Finland" från 1816) som leddes av en rysk generalguvernör.[1] Vid hovet i Sankt Petersburg fanns "Kommittén för de finska ärendena" 1811-1826 som leddes av Armfelt. 1812 bestämdes att Helsingfors skulle vara huvudstad och ämbetsverkena flyttade dit. 1826 avskaffades kommittén och arbetet sköttes av en ministerstatssekreterare.
1835 publicerades det finska nationaleposet Kalevala av Elias Lönnrot, en samling av sagor och historier från Karelen. Detta innebar startskottet för ett nationellt uppvaknande för finskheten. Den nationella rörelsen leddes till en stor del av den svenskspråkiga överklassen för att skapa en fosterlandskänsla. Många av dem började lära sig finska, och försökte använda det istället för svenska. Förfinskningen av namn blev också vanligt. Einar Lönnbohm blev Eino Leino, Alexis Stenvall blev Aleksis Kivi osv.
Den finska lantdagen sammankallades åter den 18 september 1863 med representanter för de fyra stånden. Tsar Alexander II lovade att lantdagen skulle samlas regelbundet åtminstone var femte år. Lantdagen möttes åter 1869 och blev snabbt ett centrum i Finlands politiska liv. Vid valen till lantdagen 1872 gick två språkbaserade partier, Fennomanerna och Svekomanerna framåt på bekostnad av liberalerna. Striden gällde det finska språkets ställning som först 1863 hade börjat användas inom byråkratin. 1892 blev finska officiellt språk.
Under slutet av 1880-talet inleddes en pressdebatt om Finlands statsrättsliga ställning. I Ryssland publicerade K.F. Ordin Finlands underkuvande som förespråkade att Finlands särskilda ställning skulle upphöra medan historikern Johan Rikard Danielson-Kalmari menade att Finland fortfarande styrdes av 1772 års regeringsform samt Förenings- och säkerhetsakten från 1789. Efter Nikolaj II:s trontillträde gjordes ytterligare försök med en förryskningspolitik, bland annat föreslogs att den finländska armén skulle upplösas, att värnpliktstiden skulle förlängas och att värnpliktiga skulle kunna tvingas göra sin värnplikt utanför Finland. I Finland uppkom två läger, dels gammelfinnarna som kan sägas stå för en undfallenhetspolitik medan ungfinnarna förespråkade att Finlands statsrättsliga ställning skulle försvaras.
Den 15 februari 1899 skrev tsaren under Februarimanifestet som tog ifrån lantdagen dess lagstiftande makt. Genom namninsamlingar och manifestationer försökte man protestera mot detta som man ansåg stod i strid med kungaförsäkran men tsaren ville inte ens ta emot en delegation som skulle överlämna underskrifterna. Den nya värnpliktslagen utfärdades den 12 juli 1901. Den ryske generalguvernören Bobrikov kunde inte bryta det både passiva och aktiva motstånd som fanns mot värnpliktslagen trots presscensur, brevcensur, deportationer och ökade befogenheter för hemliga polisen.
Bobrikov verkade vara på väg att övervinna motståndet när det rysk-japanska kriget utbröt 1904. Bobrikov mördades den 16 juni 1904 i Senatshuset och den ryska statsmakten försvagades av den oväntade förlusten i kriget och blev tvungen att gå med på reformer. Efter en landsomfattande storstrejk 30 oktober - 6 november 1905 fick tsaren gå med på att införa allmän rösträtt och de första valen genomfördes i mars 1906.
[redigera] Se även
[redigera] Källor
