Norge

Wikipedia

Kongeriket Norge
Kongeriket Noreg

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk: Alt for Norge (kung Haralds motto) Eidsvolleden 1814: Enige og tro til Dovre faller
Nationalsång: 'Ja, vi elsker dette landet'

Huvudstad	Oslo 59,92° N, 10,73° Ö
Största stad	Oslo
Officiella språk	Norska (bokmål, nynorsk), samiska, kvänska / finska
Statsskick Regent Statsminister	Konstitutionell monarki Harald V Jens Stoltenberg
Självständighet • Deklarerad • Erkänd	från svensk-norsk union 7 juni 1905 26 oktober 1905
Yta • Totalt • Vatten	385 199¹ km² (60:e) 6 %
Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet	4 610 820 (115:e) 14,9 inv/km² (165:e)
BNP (PPP) • Totalt 2005 • Per capita	$195 130 miljoner (22:a) $42 364
Valuta	Norsk krone (`NOK`)
Tidszon	UTC + 1
Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod	Galdhøpiggen 2 469 m ö.h. Mjøsa 368 km² Glomma 598 km
Nationaldag	17 maj
Landskod	NO, NOR²
Landsnummer	`+47`
¹Inkluderat Svalbard och Jan Mayen ²Svalbard och Jan Mayen har tilldelats ladskoderna SJ och SJM och Bouvetön har tilldelats BV och BVT.

Norge (på nynorska: "Noreg"; namnet kommer av fornnordiska Norðrvegr, "vägen mot norr") är en konstitutionell monarki i norra Europa, väster om Sverige på Skandinaviska halvön. Förutom Sverige gränsar landet till Ryssland och Finland. De närbelägna öarna Svalbard och Jan Mayen står under norskt självstyre och betraktas som en del av kungadömet, medan Bouvetön i Atlanten och Peter I:s ö i Stilla havet är underordnade Norge men inte räknas som en del av riket. Norge har även gjort anspråk på Dronning Maud Land i Antarktis.

[redigera] Historia

Huvudartikel: Norges historia

[redigera] Tidig historia

Norge blev ett enat rike under 1000-talet och hade överhöghet över områden som Island, Grönland, Orkneyöarna, Hebriderna med flera. Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 dock ett hårt slag och landet hamnade i skuggan av sina grannländer.^{[källa behövs]} Den ursprungliga norska kungasläkten och högadeln dog så småningom ut. Genom Kalmarunionen kom Norge under danskt inflytande. Under åren med Danmark förlorade Norge sina gamla territorier Bohuslän, Jämtland och Härjedalen. Napoleonkrigen, med Danmark som allierad med Frankrike, betydde slutet för danskarnas tid i Norge. Vid fredskongressen i Kiel i 1814 överlämnades Norge till Sverige. Kraftiga nationella protester resulterade emellertid i en norsk konstitution och valet av Kristian Fredrik till kung 17 maj 1814. Men den svenska kronprinsen, senare kungen Karl XIV Johan sade nej och Sverige attackerade Norge. Efter några veckors krig kapitulerade den norska armén och Norge blev tvunget att gå i personalunion med Sverige genom konventionen på Moss. Norge behöll dock sin nya grundlag med de förändringar som unionen krävde, och nationalförsamlingen Stortinget valde Karl XIII till norsk kung 4 november. Detta blev startskottet för stark politiskt och kulturell utveckling, och stora ekonomiska framgångar.

[redigera] Unionsupplösning

Norge blev fullt självständig 1905. På 1890-talet hade Norges olust med unionen ökat starkt. Att Sverige gång på gång nekat Norge att ha en egen utrikespolitik och ett eget konsulatväsen bidrog till detta. Det senare hade rent praktiskt en stor betydelse för den betydande norska handelsflottan. Det hela kulminerade med att Stortinget år 1905 beslutade att Oscar II inte längre kunde räknas som norsk kung: han ville inte ratificera Stortingets beslut. Många fruktade att krisen kunde sluta som i 1814, att Sverige igen skulle gå till krig mot Norge och som den starka parten kunde diktera en bitter fred. Förhandlingar i Karlstad mellan de båda ländernas regeringar lyckades dock skapa ett fredligt slut på unionen. Den norska tronen erbjöds de svenska prinsarna, men alla tackade nej. Det blev istället Danmarks prins Carl som tackade ja och valdes till Haakon VII av Norge.

[redigera] Andra världskriget

9 april 1940 började Tyskland sin attack mot Norge. Sänkandet av den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden gav kungafamiljen och regeringen tid att fly från Oslo. Städerna Molde, Elverum, Kristiansund, Steinkjer och Namsos skadades hårt i tyska bombattacker. Det tog 62 dagar för tyskarna att erövra Norge och därefter etablerade de en marionettregering med Vidkun Quisling som regeringschef. Kungen och den lagliga regeringen lyckades fly till Storbritannien. Då Tyskland kapitulerade 1945 befann sig 350 000 tyska soldater i Norge. Krigsdödade norrmän under de 5 åren beräknas till drygt 10 000, av dessa var 700 judar. 9 000 norrmän hade suttit i tyska koncentrationsläger. Finnmark var den del av Norge som drabbats hårdast. Det flyende Wehrmacht brände byarna och förstörde 1944 och 1945 nästan all infrastruktur under sitt försök att sakta ner Röda armén. Civilbefolkningen på nära 60 000 tvångsflyttades söderut.

[redigera] Efterkrigstid

De 30 åren efter kriget präglades av en kraftig ekonomisk tillväxt. Erfarenheterna från andra världskriget medverkade starkt till att Norge valde sida i kalla kriget och var med att grunda Nato. Landet har i två folkomröstningar sagt nej till medlemskap i EU.

I slutet av 1960-talet hittades olja i Nordsjön och inkomsterna därifrån har betytt mycket. Norge har i dag inga statsskulder. Landet var 2004 världens tredje största oljeexportör efter Saudiarabien och Ryssland^[1]. Statens petroleumsfond, den så kallade "oljefondet", är det oanvända överskottet från norska statens oljeinkomster. Fonden investerar i utländska aktier och obligationer. I november 2005 var värdet 1 280 miljarder norska kronor.

[redigera] Geografi

Huvudartikel: Norges geografi

Den norska naturen är klippig och utmärks av fjordar, öar och glaciärer (Norges kust är 20 000 km lång, vilket är 10 % längre än till exempel USA:s kust). Norge gränsar till Sverige, Finland och Ryssland i öster och har kuster mot Skagerrak i söder, Nordsjön (Stora Fiskebanken) i sydväst, Norska havet i väst och Barents hav i norr.

Norges högsta berg är Galdhøpiggen, omkring 2 469 meter. Ibland anges Glittertind som högre med en höjd på 2 472 meter, men då är istäcket inräknat, vilket ju varierar i tjocklek (själva berget når 2 452 meter).

Norge har ett tempererat klimat längs med kusterna mycket tack vare golfströmmen med strängare klimat i inlandet och subarktiskt klimat i norr. Den högsta temperaturen som uppmätts i Norge är 35,6 grader i Nesbyen den 20 Juni 1970. Kallast har man haft i Karasjok på Finnmarksvidda i nordligaste Norge. Där hade man -51,4 grader den 1 januari 1886.

Högsta punkt: Galdhøpiggen 2 469 m
Naturtillgångar: petroleum, gas, timmer, aluminium, koppar, zink, järn, fisk
Befolkningens medellivslängd: 79,5 år^[2]
Religion: Evangelisk-luthersk tro 90 % (1990), frikyrkliga 2,5 %, katoliker 0,5 %

Total yta: 385 199 km² varav
- Svalbard 61 020 km²
- Jan Mayen 377 km²
- sötvatten 17 900 km²

Karta över Norge (en detaljerad karta återfinns här)

[redigera] Städer

Efter antal invånare 2006

Se även:

[redigera] Öar efter yta

Spetsbergen, 37 673 km² (Svalbard)
Nordaustlandet, 14 443 km² (Svalbard)
Edgeøya, 5074 km² (Svalbard)
Hinnøya, 2204,7 km²
Senja, 1586,3 km²

[redigera] Se även

[redigera] Politik

Norge är en konstitutionell monarki med en parlamentariskt utsedd regering. Statschefens uppgifter inom det politiska systemet är främst ceremoniella. Den norska grundlagen från 1814 ger statschefen rätten att självständigt utnämna sin regering men sedan 1884, då parlamentarism infördes i Stortinget, har det blivit så att statsministern måste ha stöd i Stortinget. Formellt sett kan statschefen utnämna vem han vill som statsråd i regeringen men i praktiken utnämns statsråd efter förslag från statsministern.

Det norska parlamentet, Stortinget, består av 169 ledamöter från år 2005, valda från 19 regioner, fylken. Valsystemet är proportionellt med val vart fjärde år. Stortinget består av Odelstinget och Lagtinget med något olika uppgifter.

På regional och lokal nivå hålls också val vart fjärde år, i regel två år före/efter valet till Stortinget.

Den evangelisk-lutherska Norska kyrkan är ej skild från staten utan lyder i Norge under Stortinget.

Högsta domstol är Høyesterett. Det finns även en riksrätt, Riksretten, som hör mål mot regeringens och Stortingets ledamöter. Den har dock inte varit i bruk sedan 1927.

Norge leds sedan stortingsvalet 2005 av en koalitionsregering med Jens Stoltenberg (Arbeiderpartiet) som statsminister. Regeringen består av Arbeiderpartiet, Senterpartiet och Sosialistisk venstreparti.

Vid stortingsvalet 2005 fick Arbeiderpartiet 32,7 %, Høyre 14,1 %, Fremskrittspartiet 22,1 %, Sosialistisk venstreparti 8,8 %, Senterpartiet 6,5 %, Kristelig folkeparti 6,8 %, Venstre 5,9 % samt övriga 3,1 %.

[redigera] Demografi

Norge har 4 577 457 invånare (2004), varav ungefär en halv miljon bor i Oslos kommun. Omkring Oslo bor dock ungefär 1 miljon människor. Den största delen av Skandinaviens samisktalande befolkning bor i Norge.

Folkmängden ökar med 0,4 % per år (uppskattning i juli 2004). Av invånarna är 50,5 % kvinnor och 49,5 % män. Uppdelat i ålder (2004): 0–14 år 19,8 %, 15–64 år 65,4 % och 65 år och äldre, 14,8 %.

Norska är officiellt språk i Norge. Språket består av de två skriftvarianterna bokmål och nynorsk. Ungefär 95% av Norges befolkning talar norska som modersmål. Samiska är minoritetsspråk och officiellt språk i några kommuner i Nord-Norge.

När det gäller etniskt ursprung är den största delen av befolkningen nordisk eller nordgermansk medan en mindre del i norra delen av landet är samisk eller finsk. Under de senaste åren har invandringen utgjort mer än hälften av befolkningstillväxten och en ökande andel av befolkningen är invandrare, 7,3 % per 1 januari 2003. De största invandrargrupperna är svenskar, danskar och pakistanier.

[redigera] Adminstrativ indelning

Huvudartikel: Norges fylken

Norge är indelat i 19 fylken:

[redigera] Världsarv

I Norge belägna platser upptagna på Unescos världsarvslista.

Bryggen i Bergen (1979)	Urnes stavkyrka (1979)	Røros (1980)	Hällristningarna i Alta (1985)
Vegaöarna i Nordland (2004)	Struves meridianbue (2005)	Geirangerfjorden (2005)	Nærøyfjorden (2005)

[redigera] Kultur

[redigera] Kända norrmän

Ivar Aasen - språkman, nynorskans upphovsman
Niels Henrik Abel – matematikgeni
Roald Amundsen – först till sydpolen
Elisabeth Andreassen – sångerska
Sverre Anker Ousdal – skådespelare
Tone Bekkestad – meteorolog TV4
Gro Harlem Brundtland – politiker
Ole Bull – fiolspelare, kompositör
John Carew - fotbollspelare
John Arne Riise - fotbollspelare
Tryggve Gran – skidtränare och pilot, till sydpolen med Robert Falcon Scott
Edvard Grieg – kompositör
Carl I. Hagen – politiker
Knut Hamsun – författare
Morten Harket – sångare och kompositör i popgruppen A-ha
Anita Hegerland - sångerska
Sonja Henie – konståkningsstjärna och skådespelerska i Hollywood
Thor Heyerdahl – arkeolog och historiker, drivkraften bakom Kon-Tiki-projektet
Henrik Ibsen – författare
Åse Kleveland – sångerska och politiker
Sissel Kyrkjebø – sångerska
Trygve Lie – första generalsekreterare för Förenta nationerna
Edvard Munch – konstnär
Lise Myhre – serietecknare, grundare till seriefiguren Nemi
Wenche Myhre – sångerska
Fridtjof Nansen – äventyrare, forskare, diplomat
Vidkun Quisling – nazist och anklagad för landsförräderi under andra världskriget
Aud Schønemann – skådespelerska, mest känd från TV som Marve Fleksnes' mor
Jon Skolmen – komiker, skådespelare, mest känd från "Sällskapsresan"-filmerna
Ole Gunnar Solskjær - fotbollspelare
Jahn Teigen – musiker
Peder Tordenskjold – sjömilitär under stora nordiska kriget
Liv Ullmann – skådespelerska
Sigrid Undset – författare
Rolv Wesenlund – komiker och skådespelare, mest känd från TV som Marve Fleksnes