Filosofins historia
Wikipedia
Filosofins historia förklarar både hur olika problem och frågeställningar i filosofin uppstått och hur de besvarats genom historien. Genom denna katalog av frågor och svar är en filosof bättre rustad för att hantera både tidlösa och nya frågeställningar. Historia är därför betydligt viktigare i filosofi än de flesta andra ämnen. Genom filosofins historia har argument brutits mot argument och därigenom givet en skatt av uppslag för att lösa filosofiska problem.
Även för ett nytt ämne som bioetik kan det vara meningsfullt att se vad filosofer genom historien tänkt i liknande frågor. Vilken betydelse har till exempel Jeremy Benthams skrifter för en given fråga i etik, eller kan Konfucianism eller någon gestalt i indisk filosofi ge ett bidrag till frågan?
Filosofins historia kan studeras som en del av idéhistoria. Vetenskapshistoria och de politiska idéernas historia är näraliggande ämnen.
[redigera] Antikens filosofi
- Se huvudartikel Antikens filosofi
[redigera] Försokratikerna
- Huvudartikel: Försokratikerna
Den västerländska filosofins historia börjar med försokratikerna. De är de första som ställer sig frågor om världen utan att försöka svara på ett vidskepligt eller religiöst sätt. Genom att lägga fram teorier om hur världen är till utan att blanda in övernaturliga förklaringar utvecklades ett vetenskapligt arbetsätt. Idéer kritiserades och förnyades med de insikter som diskussion gav. Försokratikerna är på detta sätt föregångare till den moderna vetenskapen. Matematik och Fysik användes förvisso sen förut men ett nytt synsätt växte fram under den försokratiska eran. I matematiken kan det nya synsättet beskrivas så att då man tidigare var nöjd med att man fått fram en formel för att bygga ett altare eller dela upp en vinst, så var nu beviset för formeln viktigt. Att filosofin börjar med Thales som menade att allt bestod av vatten kan ha avskräckt en och annan student, men den metod som användes, att ta fram en djärv hypotes och utsätta den för skarp kritik så ett en bättre hypotes kan uppstå ur spillrorna, skulle komma att visa sig vara den grund som byggde den västliga civilisationen med dess vetenskap och teknologi. Kända försokratiker är Thales från Miletos, Parmenides, Pythagoras, Demokritos och Herakleitos, och deras frågeställningar kretsade huvudsakligen kring metafysiska frågor som sökandet efter ett urämne.
[redigera] Antiken - Platon och Aristoteles
Med Sokrates och Platon mognar filosofin till ett större system. Sokrates skrev aldrig något - det vi har av honom är det som nedtecknats av Platon. Teorin om idévärlden och exempelvis Platons grottliknelse är viktiga bidrag från Platon. Genom sina texter gav Platon bidrag till nästan alla filosofins områden till exempel kunskapsteori, politisk filosofi, etik och metafysik.
Aristoteles studium av korrekta respektive inkorrekta slutledningar brukar ses som logikens ursprung, som vetenskap betraktat. Se syllogismer. Aristoteles tankar kom i stor grad att påverka den lärda medeltida världen. Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser. Det betydde att människor också är sociala varelser och att varje förståelse av mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar och klassificerade dem som monarki, oligarki, tyranni, demokrati och republik.Aristoteles fysik var för sin tid mycket nyskapande och är ett vidare begrepp än det vi idag kallar fysik. Aristoteles definition av rörelse innefattar till exempel nästa alla former av förändring, alltså även tillväxt, åldrande m.m. Världsalltet sades bestå av fem element och var indelat i åtta sfärer. Fyra av elementen finns i den innersta sfären, d.v.s. på, runt och i jorden. Dessa element är jord, luft, eld och vatten. Jorden är tyngst och har en naturlig rörelse som stävar nedåt.
Sofister var under antiken en slag lärare som mot betalning delade med sig av sin vishet, en slags lärare eller professionella filsofier.
[redigera] Senantiken
Aristoteles dog året efter Alexander och i de århundraden av strider som följde upplösandet av Alexanders rike kom livsåskådningsproblem upp i förgrunden och olika filosofiska livsåskådningar dök upp i konkurrens med olika religioner och kulturer som var på uppgående (Mithraskulten, kristendomen med flera). Bland dessa filosofiska livsåskådningar märks epikurismen, stoicismen och skepticismen.
Senantiken innebar inte bara livsåskådningar, utan även vetenskap. Euklides beskrev det som senare kom att kallas euklidisk geometri. Euklides mest kända verk heter Stoicheia, eller Elementa på latin. I den sammanfattade han all den då kända geometriska kunskap. Verket är delat i 13 böcker, av vilka de sex första handlar om planfigurer och deras egenskaper, de tre följande om talteori och de fyra som återstår om irrationella tal och rymdgeometri. Euklides betydelse för matematiken är lätt att inse, för filosofin är kanske den betydelse han fick för rationalismen viktigare. Genom att utifrån grundläggande antaganden bevisa en mängd geometriska satser gav Euklides ett exempel för andra filosofer. Descartes, Hobbes och Spinoza försökte använda metoden för filosofiska system i motsats till empirister, som John Locke, som menade att kunskapen inte kom från tänkandet utan från erfarenheten. Som kuriosa kan nämnas att det dröjde det ända till 1800-talet innan icke-euklidisk geometris legitimitet blev allmänt accepterad.
[redigera] Österländska filosofer
- Huvudartikel: Österländsk filosofi
Västerländsk filosofi som en kontinuerligt växande enhet tar sitt ursprung och utvecklas sedan efter Platon över den muslimska världen och västvärlden. Det hindrar inte att filosofi har funnits även i andra världsdelar och i andra sammanhang. Särskilt utvecklad har filosofin varit i österlandet. Termen österländsk filosofi refererar brett till olika filosofier i bl.a. Indien, Kina och Japan. Förutom en mängd berömda indiska filosofer finns bland andra filosofer och läror Lao-tse och taoismen, Kung-Fu Tse och konfucianism samt Buddha och buddhism.
[redigera] Medeltiden
- Huvudartikel: Medeltida filosofi
Medeltida filosofi brukar avgänsas som filosofi tiden mellan Augustinus (350-talet e.Kr.) och Wilhelm av Ockham (1350-talet e.Kr.]. Den medeltida filosofi som har sitt ursprung i Platon och Aristoteles hade sin första blomstring inom muslimsk filosofi för att sedan få sitt centrum i europa och har över tiden en drift från att ha Platon och nyplatonism i centrum till ha Aristoteles som auktoritet och inspiration.
Anselm av Canterbury är berömd för sitt gudsbevis. Många av medeltidens filsofer var även teologer, ett typexempel på det är Tomas av Aquino vars stora insats är att förena förnuft hos Aristoteles med en tro på den kristna Guden, resultat blev thomism en filsofisk riktning som har företrädare än idag.
Pierre Abaelard kom att betyda mycket för skolastiken, den utvecklade form för argumentation utifrån auktoriter, särskilt Skriften, kyrkofäder och Aristoteles, som är så särpräglad för medeltida filosofi.
Men, medeltiden var inte bara religionsfilosofi och skolastisk metod, det fanns också stor aktivitet inom metafysik, logik och språkfilosofi. Universaliestriden och dess diskussion om allmänbegreppens (universaliernas) realitet engagerade många filosofer. Frågan om förhållandet mellan det universella och det individuella hade dryftats redan i den antika filosofin (Platon, Aristoteles, nyplatonismen) och övertogs av den medeltida filosofin. Anselm av Canterbury förfäktade en realistisk uppfattning, d.v.s. att allmänbegreppen har en objektiv existens. Nominalisten Roscelin av Compiègne menade däremot, att universalierna enbart är namn som inte besitter någon realitet. Frågan fick ny aktualitet genom Wilhelm av Ockham och den senare nominalismen.
Under renässansen kom man att vara mycket oförstående inför medeltidens filosofi och de medeltida filosofer kom att vara baktalade och bortglömda ända fram till i slutet av 1800-talet då man började upptäcka de framsteg som gjorts under medeltiden. Det till exempel först i och med Gottlob Frege som logik och språkfilosofi på allvar kunde utge sig för att övertrumfa det som åstadkommits under antiken och medeltiden.
[redigera] Revolution i vetenskapen
- Huvudartikel: Vetenskapliga revolutionen
Renässansen betecknar återfödelsen av den antika kulturen och filosofin. Under renässansen kom den stora brytningen med den antik-kristna kunskapssynen och man började bygga upp en "ny vetenskap byggd på observationer, orsaksförklaringar och matematik". Konst och teknologi utvecklades av bland andra Leonardo da Vinci.
Francis Bacon - var en vetenskapens härold och en förelöpare till den brittiska empirismen. Bacon var en av de första som tydligt såg behovet av vetenskaplig metod för vetenskaplig framväxt och dessutom de frukter i form av teknologi vetenskapen kunde ge om man gjorde en satsning på vetenskaplig växt. Man kan säga att Bacon var en av de första som aktivt jobbade med vetenskapsteori. Bacon är känd för att ha varit en dålig vetenskapsman - trots sina bidrag till vetenskapsteorin. Galileo Galilei - både praktiker och teoretiker inom vetenskapen. Hans fokus på experiment och tester i verkligheten gjorde honom på många sätt närmare oss, än Francis Bacons metodlära.
Astronomin utvecklades starkt av bland andra Nicolaus Copernicus och Bruno. Istället för att ha människan och jorden som självklart centrum i världen visade det sig att den heliocentriska världsbilden, med solen i centrum, var den rätta. Även Giordano Bruno, Tycho Brahe och Galileo Galilei gav viktiga bidrag till detta.
Isaac Newton utvecklade den mekaniken och differentialkalkylen och hans model för mekaniken kom att bestå ända till att Albert Einstein återigen revolutionerade mekaniken med den allmänna relativitetsteorin och den speciella relativitetsteorin.
Carl von Linné revolutionerade botaniken
[redigera] Revolution i samhälle och samhällsteori
Politisk filosofi och teologi påverkades av renässansen. I teologin kom det att leda till reformationen och motreformationen och i samhället förändrade sätt att styra länder och ibland gav det till revolutioner, till exempel den franska revolutionen. Samma anda som fick vetenskapsmän att lämna studiet av auktoriteter och istället studera naturen genom experiment fick teologer att studera bibeln på grundspråken och filosofer att läsa klassikerna. Gemensamt ifrågasatte de den kyrka och det samhälle som traditionen givit och prövade med förnuftet vad som var sunt, rätt och värt att behålla.
Erasmus av Rotterdam uppmuntrade det vetenskapliga studiet av bibelns grundspråk och gav ut en grekiska utgåva av Nya testamentet 1516. Läsningen av grundtexterna var en viktig del av reformationen, när man själva kunde läsa de Heliga texterna kunde man också själva besluta hur man skulle leva efter dem utan att vara beroende av traditionens tolkning. I Sverige är Luther den kanske mest kända reformatorn, men i många länder har Calvin fått större betydelse. Zwingli är kanske den mer extreme reformatorn, men det gör också att han tydligare illustrerar tidsandan, han avfärdade användandet av bilder och musik i gudstjänsterna och Jesu närvaro i nattvarden. Han avskaffade dessutom altare och mässkläder och införde gudstjänster som enbart bestod av predikan och bön. Alla yttre kyrkobruk avskaffades, och kyrkorummet skulle vara helt odekorerat. I stället för transsubstantiationsläran hos den katolska kyrkan såg Zwingli nattvarden enbart som en minneshögtid. Reformatorerna förde så bort från traditionens dekorationer och komplikationer i kyrkorum och teologi och mot studier av grundtexterna och en direkt relation till den Gud de trodde på. Kanske var det på samma gång ett första steg på vägen mot sekularisering.
Filosfin hade vid den tiden direkt påverkan på samhället. Bakom den franska revolutionen och den amerikanska revolutionen låg inte bara materiella orsaker, (se Marxism). Filosofer hade givit teori för hur den fria individen skulle leva i ett gott och rättvist samhälle. François Voltaire, Jean-Jacques Rousseau och John Locke var alla filosofer i upplysningen som genom sina bidrag till politisk filosofi kom att ge en teoretisk grund för revolutioner och de mänskliga rättigheterna i den tidens samhälle. För dessa filosofer var Samhällskontrakt och naturrätt var viktiga begrepp.
Vid sidan om John Locke gav Thomas Hobbes viktiga bidrag till liberalismens utveckling, även om Hobbes teori naturtillståndet som "allas krig mot alla" ger en mer dyster människosyn än Lockes fria männsiskor som sluter sig samman och genom ett kontrakt bildar en stat.
Utifrån en konservativ utgångspunkt argumenterade Edmund Burke för det felaktiga i den franska revolutionen och det sundare i den amerikanska revolutionen. Än idag är frågan om förnuftet eller traditionen ska ha övervikt mycket diskuterad och frågan kanske mer komplicerad än vad den ser ut att vara från början. Den svenska välfärden var från början ett progressivt och lätt revolutionärt projekt, att idag förvaras den med flera konservativa argument. EU-motståndet som drivs starkt av, åtminstone tidigare, revolutionära rörlser försvaras med många argument som påminner mer om Edmund Burke än den franska revolutionens. Detta på samma gång som de så kallade konservativa partierna är snabba att hänvisa till förnuftet i argumentation.
Många av de grundläggande frågor som diskuteras i samhället idag får sina argument från tankar som tänktes i renässansens och upplysningens intellektuella liv.
[redigera] Rationalisterna
- Huvudartikel: Rationalism
Rationalism är en beteckning för alla filosofiska riktningar, som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), tänkandet och tingens logiska ordning. Rationalismen utvecklades under 1600- och 1700-talen då filosoferna René Descartes, Baruch Spinoza och Gottfried Wilhelm Leibniz byggde upp metafysiska system i motsättning till empirismen. Rationalismen kom att prägla upplysningens tänkande, och därigenom den moderna vetenskapsuppfattningen. Enbart förnuftet är alla tings mått, och med dess hjälp kan alla problem lösas.
En stark inspiration för rationalisterna var det deduktiva vetenskapsidealet har sin början i Euklides Elementa där han beskriver hur man ur ett fåtal antaganden som är uppenbara för var och en kan härleda mängder av satser i geometrin som var och en kan härledas tillbaka till grunden. Euklides geometri kom att bli av en stor intellektuell upplevelse om sann och ren vetenskap för många unga intellektuella som genom århundraden försökt att förverliga en deduktiva system på andra områden än geometrin.
René Descartes bygger sin filosofi utifrån cogito ergo sum, jag tänker [alltså] är jag. Utifrån att ha ifrågasatt och tvivlat på allt hittar den fasta grunden i att han existerar och lyckas utifrån detta härleda en komplett filosofi däe det mesta som behövs i en värld och samhälle kan härledas fram. René Descartes gjorde också viktiga insatser i matematik och naturvetenskap, till exempel brukar man tala om cartesiska koordinatsystem. Hans latinska namn är Cartesisus.
På politikens område är Thomas Hobbes Leviathan berömd för sin deduktiva uppbyggnad och sina skrämmande slutsatser om ledarens legitima och närmast oinskränkt makt i samhället.
[redigera] Empiristerna
Den brittiska empirismen förebådades av Francis Bacon men grundlades av John Locke som menade att all kunskap kom från sinneserfarenheter, utecklades av George Berkeley som argumenterade för att endast sinnesimpressioner existerar, d,v.s idealism, och fullbodrades av David Hume som fullt ut drog de logiska konsekvenserna av empirismens premisser. En av dessa konsekvenser utmynnar i Humes kritik av orsak-verkanrelationen som leder till en stark kritik av induktion (filosofi) som en del av den vetenskaplig metoden. I och med att det inte finns något direkt logiskt samband mellan orsak och verkan och genom att det inte finns någon sinnesefarenhet av sambandet mellan orsak och verkan finns det inte någon grund för att säga att orsak följer efter verkan annan än vanan. Att vi förväntar oss att solen går upp i morgon grundar vi egentligen inte på annat än att den gick upp igår och att vi är vana med att den går upp varje morgon. Som vi ser kan empirism ha både en epistemologisk och en ontologisk del. Epistemologisk så tillvida att vi kan veta och lära endast av det vi får genom sinnena, Ontologisk om man argumenterar att endast det som kommer via sinnena existerar. Ontologisk empirism innebär förnekande av materiens existens, vilket också var det som gjorde George Berkeley både känd och ökänd i den samtida filosofin.
[redigera] Kant och romantiken
Immanuel Kant skrev banbrytande verk, bl.a. inom områdena etik och kunskapsteori. Som etiker är han känd för det kategoriska imperativet, vars vanligaste formulering lyder: "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Kants kunskapsteori en sammanjämkning kunnat ske mellan den rationalistiska traditionen, med Descartes i spetsen via Spinoza och Leibniz, samt den empiristiska traditionen med Locke i spetsen via George Berkeley och David Hume. Rationalisterna menade att själen eller förnuftet, oberoende av all erfarenhet, var bärare av fundamental kunskap om verkligheten, medan empiristerna hävdade att all giltig kunskap (om den inte var analytiskt sann) måste går att återföra på sinnesintryck. När vi undersöker vår värld, gör vi detta utifrån en rad grundantaganden om verkligheten, som ter sig nödvändiga men icke desto mindre obevisbara. Dessa grundantaganden betecknade han som syntetiska satser a priori och frågade sig hur de var möjliga. Hur kan vi till exempel säga att "alla händelser har en orsak" när det varken är analytiskt sant eller aposterioriskt, dvs. empiriskt, verifierbart? I sitt verk Kritik av det rena förnuftet (som lika gärna kunde ha hetat "Det rena förnuftets kritik av sig självt") går Kant till botten med den erfarenhetsoberoende förnufts- eller förståndsförmågan. Hans uttalade mål är att fälla ett avgörande i den synbara konflikten mellan rationalister och empirister angående kunskapens ursprung, och resultatet blir en medelväg: det finns rena förnuftsidéer, men endast som regulativa i erfarenhetens tjänst. Han konstaterar att tid, rum, orsakssamband och andra för den empiriska världen obligatoriska element inte kan existera som oberoende verklighet, utan endast som former för möjlig erfarenhet.
Johann Gottlieb Fichte och Friedrich von Schelling efterföljare till Kant genom att förneka tignet i sig blev de är kända för sin idealism.
Friedrich Hegels filosofi är inte lätt för nuvarande läsare, hans idealism, dialektik och tankar om världsandan har ändå kommit att starkt påverka vår tid. Arvtarna till Hegel delades upp i två läger, högerhegelianerna framhöll det konservativa draget hos Hegel, större påverkan på världen fick dock vänsterhegelianerna som betonade det revolutionära i Hegels filosofi. Bland vänsterhegelianerna fanns Karl Marx. I Berlin kom Marx i kontakt med Friedrich Engels och anslöt sig till en grupp s.k. unghegelianer som följde Friedrich Hegels dialektiska teoretiska metod. Senare gjorde han upp med denna teori som han menade "stod på huvudet" och som man var tvungen att ställa på fötter. Marx behöll dialektiken tekniskt i sitt tänkande men bytte ut Hegels idealistiska synpunkter på människans idéer som drivkraft för utvecklingen mot den materialistiska dialektiken, som beskrev människans drivkraft till utveckling som ekonomiska." Marx och jag var väl nära nog de enda ... som räddat den medvetna dialektiken över till den materialistiska uppfattningen av naturen och historien". skrev Engels i Anti-Dühring. Marxism, kommunism, socialism och arbetarrörelsen har alla Karl Marx att i olika grad tacka för sitt ursprung och idéarv.
[redigera] Utililitarism och existentialism
Utilitarism är en konsekventialistisk etiklära som syftar till att maximera det goda för kollektivet. Som lärans fäder brukar filosoferna Jeremy Bentham, James Mill och John Stuart Mill nämnas. De brittiska öar som utilitarismen uppstod i hade lagar och samhälle som sakta växt fram utan att någon egentlig genomtänkt plan och många saker kunde inte försvaras eller förklaras av förnuftet. Hägrande för utilitaristerna var däeför inte bara en filosofisk lära, utan även en rationell grund för hur samhället skulle reformeras och lagar stiftas inte på godtycke utan med goda argument.
Nietzsche betecknas ofta som existentialist och bland hans grundtankar finner vi teorin om viljan till makt, ett komplext begrepp som både inrymmer en individuell makt (självgestaltning), men också en social och politisk makt(krig, imperialism etc). Mest känd är förmodligen Nietzsches uppdelning av moralen i Herre- och slavmoral. Någon allmängiltig moral kan ej finnas skriver Nietzsche, med udden riktad mot kristendomen, Kant och socialismen. Mot jämlikhetstänkandet och idén om lika rättigheter ("slavmoralen") satte Nietzsche de "förnämas" moral, som tillika var en "omvärdering av alla värden". Nietzsche sammankopplas ofta med nihilismen, även om den inte är hans skötebarn. Däremot har han kommenterat nihilismen med att den - vårdslöst sammanfattat - skulle innebära ett hot mot människan. Delar av Nietzsches filosofi har, efter hans död 1900, anammats av en rad olika politiska och filosofiska riktningar. Mest omhuldad var han av nazismens ideologer i [[Hitler]s Tredje rike, där han blev något av statsfilosof. Nietzsche själv tvekade inte att gissla Tyskland i skarpaste ordalag. Han brukade ibland (osant) hävda att han var polsk adel. Nietzsches eventuella idémässiga samband med nazismen är ett tvisteämne inom forskningen. Somliga anser att Nietzsche själv bär ansvaret för mottagandet genom sina maktpolitiska idéer, medan andra istället lägger ansvaret på hans syster, som stödde Hitler vid dennes maktövertagande och därtill redigerade och gav ut broderns kvarlämnade skrifter.
Vid sidan av Nietzsche märks bland existentialister särskilt Arthur Schopenhauer och Søren Kierkegaard
[redigera] Samhälle och vetenskap i 1700 och 1800-tal
Adam Smith gav grunden för den den ekonomiska vetenskapen och gav en teoretisk grund för kapitalismen. Konseravativa läror vanliga till exempel hos Hegel, men den filosof som idag idag läses som förvarare av en konservativ hållning är Edmund Burke.
Med en utgångspunkt i Hegels läror kom Karl Marx att ge en stark teoretisk grund för arbetarrörelsen och marxismen kom också till slut leda till revolutioner under 1900-talet. Från början närstående till Karl Marx var Michail Bakunin som företrädare för den mindre auktoritetsberoende anarkismen.
Läran om evolutionen framtagen av Charles Darwin förändrade för alltid vår syn på människans ursprung.
Arbetarrörelsen och kvinnlig frigörelse (se feminismens historia) hade sin början under 1800-talet och kom under 1900-talet att förändra samhället.
1800-talets levnadsförhållanden ledde till att folkrörelserna trädde fram. Väckelsen, nykterhetsrörelsen och sporten (se sportens historia) kom att vara viktiga som förberedelse för 1900-talet.
[redigera] 1900-talets filosofiska riktningar
1900 talet kan sägas haft fyra filosofiska huvudriktningar: marxism, nythomism, kontinental filosofi och Analytisk filosofi.
Marxismen bygger på Karl Marx utveckling av Friedrich Hegels och är starkt materialistiskt och politiskt fokuserad och kom att dominera stora delar av 1900-talets befolkningar genom sin ställning som statsfilosofi i många östländer, till exempel sovjetunionen. I Sverige och de flesta engelskpråkiga lländer kom marxismen som filosofi inte i någon större grad ta plats på universitetens institutioner för filosofi, men den har funnits att där som ett komplement till den analytiska filosofin. Även om den marxistiska filosofin har förlorat sin ställning som statsfilsofi för miljoner människor och den historiska materialismen, i sin rena form, inte längre har samma tjusning utgör marxism och marxistiskt inspirerade rikningar en levande filosofi med många utövare och som ligger till grund för viktig samhällskritik.
Nythomism är en katolsk filosofi som har sitt ursprung i upptäckten av den medeltida filosofins rikedom är en återgång till och utveckling av den filosofi som Thomas av Aquino en gång tog fram. Nythomism är främst en filsofi inom den romersk-katolska kyrkan, i det protestantiska, och alltmer sekulariserade, har rikningen inte varit särskilt dominerande, men nythomistiska filosofer finns ger ofta viktiga alternativa perspektiv på filsofiska problem.
Kontinental filosofi är ett samlingsnamn för en rad filosofiska riktningar som ofta ställs i motsats till analytisk filosofi. Exempel på filosofiska riktningar som brukar kallas kontinentala är fenomenologi, existentialism, hermeneutik, strukturalism, m fl. Dessa riktningar kan vara ganska olika, men en viss gemensam nämnare kan vara att de i en högre grad än analytisk filosofi intresserar sig för människans situation och samhället, och inte i lika hög grad som analytisk filosofi använder sig av logik och andra formella metoder. Edmund Husserl, Martin Heidegger, Hans-Georg Gadamer, Michel Foucault och Jacques Derrida är berömda kontinentala filosofier, men den för allmänheten mest kända kontinentalfilsofofen är naturligtvis författaren, existentialisten och filosofen Jean Paul Sartre. Medan beteckningen kontinental filosofi en gång var geografiskt rättvisande genom att kontinentala filosofer hade bodde och verkade huvudakligen i Tyskland och Frankrike, d.v.s. kontinenten, är så inte längre fallet, kontinental filsofi lever opch frodas på universitet i hela västvärlden, i USA, på brittiska öarna och även i Sverige, där till exempel Södertörns högskola är speciellt inriktad på kontinental filosofi - de flesta andra institutioner i landet är mer lagda åt det analytiska hållet. Konflikten mellan kontinental och analytisk filosofi har gått tillbaka och öppningar mellan de båda kan ses då och då.
Analytisk filosofi kan sägas ha fyra grundare: På amerikansk sida Charles Sanders Peirce som står för det pragmatismiska inslaget, britten G.E. Moore som ger en humanistisk analys av språket och britten Bertrand Russell som tillsammans med tysken Gottlob Frege ger en matematiskt logisk analys av språkliga, kunskapsteoretiska och matematiska problem. Mitt i allt inträder underbarnet Ludwig Wittgenstein. Ur detta strömmar en rik mängd sätt att bedriva filosofi som förenas av en respekt för vetenskapen, en vilja att göra noggranna analyser, och en viss motvilja mot allt vad kontinentala filosofer gör. Ur Russells analyser och Wittgensteins utveckling av dem uppträder logisk positivism som i protest mot all metafysik använder den symboliska för att analysera vetenskapens språk och avgränsa all ovetenskap från vetenskapen. Den kanske främsta företrädaren för var kanske Rudolf Carnap som också var medlem i den berömda Wienkretsen. De logiska positivisterna splittrades, dels på grund av nazismen men också för att det visade sig av att flera av deras utgångspunkter visade sig felaktiga. De har ändå givit viktiga bidrag till vetenskapsteorin och Willard van Orman Quine har väl förvaltat arvet från både de logiska positivsterna och Peirces pragmatism. Vardagsspråksfilosofin kom att uppträda på de brittiska öarna efter andra världskriget, med G.E. Moore som ursprung och utvecklad framför allt av J.L. Austin och Ludwig Wittgenstein. Riktningen har tappat i popularitet, men teorin för talakter är ett bestående bidrag till språkfilosofin. Logiken har utvecklats enormt sedan Freges första arbeten med den symboliska logiken och flertusenåriga filosofiska problem har kunnat lösas med dess hjälp. Den analytiska filosofins huvudfåra kan sägas vara att i Russells tradition arbeta med problem i logik, kunskapsteori och språkfilosofi. På senare tid har politisk filosofi och medvetandefilosofi blivit allt mer heta områden. Vetenskapsteorin har haft en stark utveckling inom den analytiska filosofin, med namn som Karl Popper och Thomas Samuel Kuhn.
Märkvärda filosofer. Om man skulle gissa på en filosof från 1900-talets traditioner som för alltid ska ha en plats i översikter över filosofins historia är det nog rätt att gissa på Ludwig Wittgenstein från den analytiska traditionen och Martin Heidegger från den kontinentala. Av svenskaspråkiga filosofer är kanske Georg Henrik von Wright tillsammans med Ingemar Hedenius de för allmänheten mest kända. Flera är det dock som gjort sig kända internationellt inom respektive specialområden.
[redigera] 1900-talets idéhistoria och dess koppling till filosofin
1900-talets vetenskap har utvecklats i rask takt med relativitetsteori och kvantfysik inom fysiken, genteknik och kloning inom genetiken och motsavarande inom många andra vetenskaper. Detta har givit många intressanta, men ibland skrämmande, frågor inom filosofin, tex. inom kunskapsteori, metafysik och etik. Att populärt beskriva nya utvecklingar inom vetenskapen har historiskt ofta gjorts av filosofer, men på 1900-talet har uppgiften oftare överlåtits till vetenskapsmännen själva, se till exempel Stephen Hawking.
Med vetenskapen följde också tekniken och det blev allt tydligare att 1900-talets stora ideologier, [[marxism], liberalism, modernism och kristendom alla hade en blind fläck, de saknade miljöhänsyn och därav följde miljöförstöring. Miljörörelsen och med tillhörande ekosofi framträdde och en ledande filosof var norrmanen Arne Næss.
1900-talets första halva var en tid där politisk filosofi inte stod högt i kurs på institutionerna. Något som är intressant med tanke på att 1900-talet kom att bli såväl århundradet där demokratierna ordenligt utvecklades som de totalitära ideologiernas århundrade ( se nazism och sovjetunionen. Med John Rawls och Robert Nozick kom dock den politiska filosofin tillbaka till universiteten.
Framväxten av feminismen (se feminismens historia, den sexuella revolutionen och det uppvaknande intresset för djurrätt har kommit att förändra och utveckla det sätt etik bedrivs. Många andra områden av filsofin är påverkade och många typer av filsofiska problem kan angripas med feministisk utgångspunkt i feministisk filosofi.
Vid 2000-talets början är terrorism och globalisering företelser som oroat diskuteras av allmänheten. Filosofins bidrag till att lösa dessa problem kommer att mottas med förväntan.
[redigera] Källor
- Filosofins historia, Lars Mouwitz, Gleerups förlag.
- Idéernas historia, Sten Högnäs, Historiska media, 2003, ISBN 918944292X
