Solen
Wikipedia
 |
|
| Objektet | |
| Status | stjärna |
| Spektraltyp | G2 |
| Temperatur centrum | 15 000 000 °C |
| Temperatur ytan | 6 000 °C |
| Tryck koronan | 86,8 Pa |
| Medelmagnitud | -26,8 |
| Mått | |
| Ekvatorns diameter | 1 392 000 km |
| Polernas diameter | - km |
| Längd | - km |
| Bredd | - km |
| Höjd | - km |
| Volym | 1,41×1027 m3 |
| Yta | 6,09×1012 m2 |
| Fysik | |
| Massa | 1,9891×1030 kg |
| Massa (i jordmassor) | 333 000 |
| Medeltäthet | 1 410 kg/m3 |
| Medeltäthet | 0,26 × jordens |
| Densitet centrum | 148 000 kg/m3 |
| Densitet medel | 1 411 kg/m3 |
| Excentricitet | 0,00005 |
| Ytgravitation ekvatorn | 273,95 m/s2 (27,9 g) |
| Rörelser | |
| Rotationstid vid 0° (E) | 27 d, 06 h, 36 m |
| Rotationstid vid 30° | 28 d, 04 h, 48 m |
| Rotationstid vid 60° | 30 d, 19 h, 12 m |
| Rotationstid vid 75° | 31 d, 19 h, 12 m |
| Omloppstid | 240 000 000 år |
| Flykthastighet | 617,3 km/s |
| Banhastighet | 220 km/s |
| Beståndsdelar | |
| Väte (H) | 73,46 % |
| Helium (He) | 24,85 % |
| Kol (C) | 0,29 % |
| Kväve (N) | 0,09 % |
| Syre (O) | 0,77 % |
| Neon (Ne) | 0,12 % |
| Magnesium (Mg) | 0,05 % |
| Svavel (S) | 0,04 % |
| Kisel (Si) | 0,07 % |
| Järn (Fe) | 0,16 % |
| Avstånd och vinklar | |
| Medelavstånd (1) | 26 228 450 000 000 000 km |
| Störst avstånd | - km |
| minst avstånd | - km |
| Banans lutning (2) | 7° 15' |
| Axelns lutning (3) | - ° --' |
| Förklaringar till tabellen ovan | |
| Tecken | Betydelse |
| (1) | från Vintegatans centrum |
| (2) | jämfört med jordens |
| (3) | jämfört med banans plan |
| (E) | Ekvatorn |
-
- Denna artikel handlar om den stjärna vi kallar Solen. Se även Sol för andra betydelser.
Solen är den stjärna som finns i centrum av vårt solsystem. I omloppsbanor kring solen rör sig solsystemets planeter, bland dessa jorden. Solljuset förser jorden med all energi som behövs för liv, väder och uppvärmning.
Solen är det största objektet i jordens närhet och dess diameter är cirka 109 gånger större än jordens. Den har en massa på cirka 1,99×1030 kg, alltså 333 000 gånger jordens massa. Omkring 99 % av hela solsystemets massa finns i solen, som är en medelstor stjärna. Många andra stjärnor i universum är mycket större.
Solen befinner sig i utkanten av galaxen Vintergatan; 30 000 ljusår (ca 28×1016 km) från Vintergatans centrum och 2,6 ljusår (ca 25×1012 km) från Vintergatans mittplan. Solen rör sig med en hastighet av 220 km/s och det tar drygt 240 miljoner år för den att förflytta sig ett varv runt Vintergatans centrum.
Innehåll |
[redigera] Ljus och temperatur
Merparten av solen (73,46 %) består av väte (H). Den höga temperaturen i solens centrala delar gör att väte omvandlas till helium (He) genom fusion. Denna process producerar en stor mängd energirika fotoner (gamma och röntgenstrålning). På väg ut ur solen påverkas fotonerna av joner genom absorbtion och spridning. Under denna långa process (17.000 år - 50 miljoner år) förlorar varje foton energi och de flesta fotonerna lämnar slutligen solytan med en energi motsvarande synligt ljus. Solens spektrum approximeras väl av en svartkroppsstrålare med en temperatur på cirka 6 000 °C.
Fusionsprocessen upprätthåller den höga temperaturen i solens inre, som beräknas vara 15 miljoner °C. På ytan är solens temperatur cirka 6 000 °C.
[redigera] Solvinden
Solen slungar ständigt ut materia åt alla håll i universum, med en takt av cirka 106 kg/s. Denna materia, som till största delen består av elektroner och protoner, utgör den så kallade solvinden. Mängden materia som utstrålas varierar regelmässigt, med en periodtid på ungefär 11 år. När solvinden är som intensivast påverkar den oss bland annat därigenom att kommunikationssatelliter kan bli funktionsodugliga. Solvindens intensitet tycks bland annat bero på mängden solfläckar, som är mörkare områden på solytan.
[redigera] Fenomen på jorden som orsakas av solen
Det mesta av solvinden avlänkas av jordens magnetfält innan det når atmosfären. Men vid polerna kan dock en liten del nå fram till jorden och då ge upphov till norrsken och sydsken (se polarsken) kring nord- respektive sydpolen.
Solstrålningen påverkar elektrontätheten i jonosfären och detta ger drastiska effekter på utbredningen av radiovågor. Dessa effekter har ett nära samband med solfläckscykeln.
Andra fenomen som solen medverkar till är tidvattnet, som visserligen till största delen beror på månens gravitationsfält, men där även solen spelar en stor roll. De starkaste tidvattenkrafterna bildas när solen och månen samverkar, så kallad springflod. När de motverkar varandra kallas det nipflod.
[redigera] Fenomen av astronomisk art
Solen har en avgörande roll i alla slags förmörkelser. Vid en solförmörkelse ställer sig månen och jorden i en linje så att månen skuggar en del av jorden. När månen rör sig i sin elliptiska bana runt jorden, växlar avståndet mellan jorden och månen. När månen är som närmast jorden och den ställer sig i linje med solen blir det en total solförmörkelse. Om månen är som längst ifrån jorden blir det en ringformig solförmörkelse. När månen är i ett läge där den precis täcker solen kan det hända att förmörkelsen blir både ringformig och total, d.v.s. total endast längs en del av förmörkelsens väg på jordytan, och ringformig i övrigt. Solförmörkelsen kallas då hybrid.
Den vanligaste solförmörkelsen är partiell. Månen täcker då en del av solen, och lämnar kvar en lysande del med en form som liknar en månskära. Detta är en följd av att månen inte helt ställer sig på linje med jorden och solen, sett från betraktarens position. Oftast finns det dock i sådana fall andra platser på jordytan där förmörkelsen är antingen total eller ringformig.
En annan typ av förmörkelse är månförmörkelsen. När jorden ställer sig på en linje mellan solen och månen så att jorden skuggar månen helt, bildas en total månförmörkelse. Månen blir dock aldrig helt förmörkad även om solens direkta ljus är blockerat, eftersom ljus bryts i jordens atmosfär och därefter kan lysa upp månen med ett rödbrunt sken. På samma sätt som det kan bli partiell solförmörkelse kan det även bli en partiell månförmörkelse. Då ställer sig månen inte riktigt i linjen med solen och jorden och endast en del av månen hamnar i kärnskuggan. Då månen inte träffas av jordens kärnskugga, utan endast av halvskuggan, blir det en umbrisk månförmörkelse.
Det bör påpekas att en stor skillnad mellan de två typerna av förmörkelse är, att i första fallet skymmer månen solen för oss, och i andra fallet ser vi en måne som skuggas av jorden. När vi betraktar en månförmörkelse, skulle man alltså samtidigt på månen uppleva en solförmörkelse!
En betydligt ovanligare typ av förmörkelse är passagerna. Det finns två sorters passager. Merkuriuspassage är då Merkurius passerar över solskivan. Merkurius hamnar alltså mellan Jorden och solen. Den andra passagen är Venuspassagen. Då är det Venus som ställer sig mellan jorden och solen. Vid dessa astronomiska händelser kan man med lämpliga instrument se hur en liten rund, svart prick rör sig över solskivan. Den senaste Merkuriuspassagen inträffade den 7 maj 2003, och den senaste Venuspassagen den 8 juni 2004.
[redigera] Solens ålder och framtid
Solen är omkring 4,6 miljarder år gammal, och har ännu inte nått halva sin livslängd. Man beräknar att solen gott och väl kan nå en ålder på 12 miljarder år.
När solen har förbrukat sitt förråd av väte så kommer den att svalna, samtidigt som andelen helium då har ökat. Solen kommer därför att övergå från att främst förbränna väte till att förbränna helium, varför dess strålningstryck kommer att öka samtidigt som gravitationskraften minskar, vilket gör att den sakta kommer att svälla och bli till en stor röd jätte. Den kommer då att sluka närbelägna planeter som jorden och Mars. Efter att ha gjort slut på helium kommer den börja förbränna även andra grundämnen tills detta inte längre är energimässigt fördelaktigt och den därmed får slut på bränsle och sjunker ihop till en vit dvärg, inte mycket större än jorden. Den vita dvärgen lyser och är mycket varm men detta beror inte på kärnreaktioner utan på att det drar sig samman. När sammandragningarna har upphört så slutar den helt lysa och temperaturen minskar kraftigt. Den blir en svart dvärg, en kall stjärna med en mycket hög densitet (täthet).
[redigera] Solen i meteorologin
Solen är motorn till allt väder. På sommaren värmer solen upp luften som då stiger. Då luften stiger måste annan luft röra sig och fylla ut platsen för den luft som stigit. Därmed har en vindrörelse uppstått. Om luften värms upp över vatten så att även vattnet blir uppvärmt, börjar vattnet stiga som ånga. När ångan nått en höjd där den kan kondenseras bildas det moln. Molnen blir alltmer mättade med ånga. Till slut måste de tömmas på vatten, vilket når jordytan som olika typer av nederbörd, beroende på den lokala temperaturen.
Om det regnar (oftast på kvällen eller morgonen) och solen kommer åt att lysa på regndropparna i rätt vinkel bildas en regnbåge. För att hitta regnbågen måste man titta på himlen med solen i ryggen.
Andra fenomen är olika typer av halo, vilka uppstår då vi betraktar solen genom tunna slöjmoln bestående av iskristaller.
[redigera] Solen i astrologin
Solen är grunden för vilket stjärntecken som råder. Zodiaken är tolv stjärnbilder som solen passerar under året. Man har valt att ha Väduren som den första stjärnbilden i detta kretslopp, eftersom det är i denna stjärnbild solens ekliptika skär himmelsekvatorn på våren. När zodiaken grundades omkring år 0 var solen verkligen i vädurens stjärnbild men zodiaken roterar vilket man inte visste år 0, så efter 2000 år har nu zodiaken vridits så mycket att när den sägs vara i Vädurens stjärntecken är solen egentligen i Fiskarnas stjärnbild.
[redigera] Solen och religionen
I många kulturer har man dyrkat solen som en gud. I Grekland talade man om Helios, i den babyloniska och assyriska mytologin talas de om '”Shamash”', i Egypten om '”Aton”', i Indien om '”Surya”' och i Romarriket talades det om guden '”Sol”' vilket troligen är den gud som gett oss ordet för det glödande klot som till synes rör sig över himlen. I Norden dyrkades inte solen som en gud, utan solen utgjorde ett av de fyra elementen, nämligen eld. Man hade i stället ljusguden Balder.
[redigera] Solen som tidmätare
Sätter man en stav på plan mark kan man med hjälp av skuggan från staven följa solens vandring över himlen. Detta var det första sättet att mäta tiden och dela in den ljusa delen av dygnet.
[redigera] Se även
Wikimedia Commons har media som berör Solen
[redigera] Litteratur
- Eva Novotny, Introduction to stellar atmospheres and interiors, Oxford University Press, New York, 1973
- Hannes Alfvén, On the origin of the solar system, Oxford at the Clarendon Press, 1954
[redigera] Externa länkar
|
||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Solen Merkurius | Venus | Jorden | Mars | Jupiter | Saturnus | Uranus | Neptunus Övriga himlakroppar: Pluto | Sedna | 2005 FY9 | 2003 EL61 | Quaoar | Eris |
||||||||||||||||
| Områden | Asteroidtyper | |||||||||||||||
| Asteroidbältet | Kuiperbältet | Oorts kometmoln | Vulcaner | NEO | Asteroid | Trojaner | Centaurer Kuiperbältet: Cubewano | Plutino | Twotino | |||||||||||||||
| Planetariska ringar | Solsystemets stösta månar | |||||||||||||||
| Jupiter | Saturnus | Uranus | Neptunus |
|
|||||||||||||||
