Anarkism

Wikipedia

Den här artikeln ingår i
serien om Anarkism.

Anarkistiska riktningar
Individualanarkism
Social anarkism
Anarkafeminism
Kristen anarkism
Grön anarkism
Syndikalism
Plattformism
Insurrektionell anarkism
Mutualism

Anarkister
Pjotr Kropotkin
Albert Jensen
Michail Bakunin

Tidskrifter
Arbetaren
Brand
Direkt aktion
Dissident
Storm
Anti

Grupper
Batkogruppen
SAC Syndikalisterna
Syndikalistiska ungdomsförbundet
Sveriges syndikalistiska ungdomsförbund
Syndikalistiska Grupprörelsen

Metoder
Direkt aktion
Civilt motstånd
Civil olydnad

redigera

Anarkism är en bred rörelse med flera underliggande teorier. Trots sitt namn är inte anarkism samma sak som anarki och kaos. Istället är anarkister ofta inriktade på lokal direktdemokrati som även skall gälla över ekonomin. Ordet "anarkism" härstammar från grekiskans an archos vilket betyder "utan härskare".

Anarkism i politisk betydelse är således inte synonymt med kaos (anarki). Tvärtom menar anarkisterna att begreppet "anarki" och "anarkism" medvetet används av maktens män och kvinnor för att chikanera anarkismen, vilket skedde första gången under Franska Revolutionen 1789-1793, då högern kallade den ultraradikala gruppen Les Enragés för anarkister. Enligt anarkisternas åsikt är det i stället det rådande klassamhället som skapar kaos och mänskligt lidande och anarkismen som kan erbjuda en högre ordning.

Anarkister vänder sig emot etablissemanget och vill att samhället ska existera utan formella hierarkiska institutioner såsom staten och politiska partier. Många anarkister betraktar parlamentariskt arbete som oförmöget att åstadkomma ett klasslöst samhälle. Införandet av direktdemokrati och självförvaltning genom federerade arbetarråd med när som helst återkallbara delegater ses som ett av målen för den sociala revolutionen; eller så kan detta ske genom kooperativa organisationer representerade av individerna. Samhällsynen genomsyras av en längtan till det enkla och okomplicerade livet, vilket per automatik gör rörelsen motståndare till centralism, byråkrati, stordrift och tvångskollektivisering.^[1]

Vissa anarkister anammar teorin om så kallad förtryckssamverkan, eller tripple-oppression. Att undersöka hur förtryckande strukturer samverkar och återskapar varandra associeras ofta med den socialistiska feminismen. I dagsläget finns flera riktningar som gör anspråk på att vara anarkistiska och konflikter i synsätt är oundvikliga.

Anarkismen anses vara en del av den frihetliga socialismen tillsammans med syndikalismen. Därmed är anarkismen en självskriven motståndare till den auktoritära kommunismen och till kapitalismen; bägge betraktas som system som förutsätter klassamhällen.

Innehåll

1 Historia
2 Anarkismens huvudgrenar
3 Övrig anarkism/frihetlig socialism
4 Det omringade A:et
5 Anarkism i världen
- 5.1 Anarkismen i Sverige
6 Anarkistiska personligheter
7 Se även
8 Referenser
9 Externa länkar

[redigera] Historia

”...ironiskt nog är de bäst organiserade av världens alla motståndare i dag anarkisterna, som energiskt underminerar kapitalismen medan resten av vänstern fortfarande försöker sätta ihop kommittéer.” --Jeremy Hardy, The Guardian (UK)

Anarkism som modern samhällsrörelse uppkom i och med den industriella revolutionen och den gryende arbetarrörelsens framväxt. Från att först ha varit ett filosofiskt system med (Godwin) under den samtida franska revolutionen, övergick anarkismen till att bli en praktisk rörelse under 1830-talet i USA (Warren).^[2] Något senare, under 1840-talet i Frankrike, teoretiseras anarkismen med Proudhons verk Vad är Egendom? (1840) då den politiska ekonomin kritiserades.^[3] Efter att ha suttit i parlamentet en tid insåg Proudhon misstaget och tog avstånd från parlamentarismen, därur uppkom rörelsens motstånd mot parlamentarismen och partiverksamhet. Anarkister var delaktiga i skapandet av den första internationella arbetarrörelsen, första internationalen, men uteslöts efter motsättningar mellan främst Marx och Bakunin.^[4]

Merparten av anarkisterna går över till en en planekonomisk inriktning efter att en av Prouhdons lärjungar, Joseph Déjacque, vänt sig emot marknadsekonomin i ett brev till Proudhon.^[5] Därefter, under 1880-talet utvecklades anarkokommunismen (Kropotkin). I slutet av 1800-talet begås ett antal attentat av anarkister, något som felaktigt stämplat rörelsen som våldromantisk. Under tidigt 1900-tal utvecklas den kristna anarkismen (Tolstoj) och den feministiska anarkismen (Goldman). Kulmen i den anarkistiska rörelsen före andra världskriget nås med Spanska inbördeskriget där anarkister lyckades genomföra en revolution.

Ryska Röda Armén anfaller Kronstadt, 1921, efter en anarkistisk/rådssocialistisk resning.

Efter andra världskriget och med den nyupptäckta miljöproblematiken får den anarkistiska rörelsen ny näring (Murray Bookchin).^[6] Misstron mot det moderna samhället och dess oförmåga att frigöra människan resulterade i uppkomsten av en ny gren under 1970-talen och 1980-talen (Grön anarkism). Ungdomskulturens utveckling under sena 1900-talet har i mycket anammat anarkistiska ideal i protesterna mot etablissemanget.

Sedan slutet av 1960-talet har anarkismens intima associationer med arbetarrörelsen förändrats i Sverige och delar av sociala rörelser som kvinnorörelsen, miljörörelsen och så vidare gjort anspråk på att dela den anarkistiska rörelsens mål, eller arbetat utifrån horisontella och deltagande metoder vilket har skapat ett brett användande av begreppet anarkism.

Efter de dramatiska omvälvningarna i Östeuropa 1989-1991, statskommunismens debacle och socialdemokratins gradvisa tillbakagång framstår, menar anarkisterna, den frihetliga socialismen som det enda okomprometterade och genomförbara alternativet till den globaliserade kapitalismen.

Några händelser där anarkistiska idéer och handlingar spelat en avgörande roll är Pariskommunen 1871, Haymarketmassakern 1886, Petrogradkommunen 1905, den mexikanska revolutionen 1910, det tyska rådsupproret 1918, Machnoviternas sovjetrevolution i Ukraina 1918-19, fabriksockupationerna i Turin 1920, Kronstadtupproret 1921, Spanska inbördeskriget 1936-39, rådsupproret i Ungern 1956, majrevolten i Paris 1968, nejlikerevolutionen i Portugal 1974, zapatisternas uppror i Chiapas 1994.

[redigera] Anarkismens huvudgrenar

[redigera] Individualanarkism

Pierre-Joseph Proudhon, 1809-1865

Individualanarkismen - företräds av William Godwins, Max Stirners, Pierre-Joseph Proudhons och Josiah Warrens teorier. Denna rörelse sätter alltid den fria individens rättigheter och förmåga före alla gruppers rättigheter. Proudhons och Warrens idéer om fria antikapitalistiska marknader utan ränta och patentskydd, även kallad mutualism, där arbetaren får sitt arbetes hela resultat ligger till grund för de flesta individualanarkisters klasskamp, s.k. gradualism. Individualanarkister motsätter sig inte kollektiv samverkan, men idealiserar inte kollektivet som organiserande bas. Man förordar spontan organisering för undvikandet av byråkrati och elitism. Större samhällsdrift ombesörjs av kooperativ, en föreställning som parad med federalistiska tankar ligger till grund för både social- och individualanarkism. Fackföreningskamp är ett annat verktyg mot det kapitalistiska systemet. En del anser att självförsörjning i varierande grad och byteshandel är ett bättre alternativ än reguljär valutaekonomi. Riktningen har två ursprungliga huvudfåror, Stirners egoism/existentialism och Proudhon/Warrens mutualism.

[redigera] Social Anarkism

Mikhail Bakunin, 1814–1876

Social anarkism, även kallat Libertariansk socialism, Frihetlig socialism eller Anarkokommunism - företräds främst av Michail Bakunins och Pjotr Kropotkins arvtagare och är i huvudsak det som idag kallas frihetlig socialism. Dess anhängare tenderar att framhäva gruppgemenskap i form av kollektiva organisationer. Den sociala anarkismen delas in i två huvudfåror. Michail Bakunin företräder s.k. kollektivistisk anarkism medan Pjotr Kropotkin företräder s.k. kommunistisk anarkism. Social anarkism har, precis som de andra huvudinriktningarna, Proudhon som anfader. Precis som sina förgångare, kritiserade Bakunin Marx för, vad han kallade, dennes centralistiska och auktoritära ideologi. Vid den sociala revolutionen skall den kapitalistiska Staten inte erövras utan avskaffas – genom en radikal decentralisering av beslutsrätten som sedan stannar kvar i de minsta enheterna genom utövandet av direktdemokrati. Bakunin bidrog, genom sin omfattande aktivism och smittande talekonst, till att anarkismen spreds över hela världen. Han gästade också Sverige mellan 1863-64.

Under den senare delen av 1800-talet utvecklades en facklig variant av anarkismen, anarko-syndikalismen, vilken historiskt räknas till den anarkistiska rörelsen. Syndikalismen kan idag ses som en organiseringsform snarare än en ideologi och inom syndikalismen finns båda anarkister och icke-anarkister. Största och enda syndikalistiska organisation i Sverige idag är SAC, Sveriges Arbetares Centralorganisation som organiserar ungefär 8 500 personer idag.

[redigera] Anarkafeminism

Emma Goldman, 1869-1940

Anarkafeminismen är en term som kom att skapas på 60-talet under den så kallade "andra vågens feminism". De flesta anarkafeminister ser patriarkatet som den största förtryckande kraften i samhället. Detta ger enligt anarkafeminister resultat i mannens överordning och kvinnans underordning. Då anarkafeminister är emot alla former av hierarkier i samhället så motsätter de sig också staten och kapitalismen. Under det spanska inbördeskriget fanns en anarkistisk feministgrupp (Mujeres Libres) som organiserade sig för att försvara de anarkistiska idéerna, då givetvis med vad vi idag kallar en viss feministisk touch. Idag kallar sig många anarkister för feminister och naturnödvändigt finns det sådana som hävdar att de anarkafeministiska idéerna genomströmmar övriga anarkistiska strömningar. Ezra Heywood (1829-1893), Emma Goldman (1869-1940) och Voltairine de Cleyre (1866-1912) är tidiga exempel på anarkafeminister.

[redigera] Kristen anarkism

Detta är början på artikeln Kristen anarkism

Kristen anarkism är tron på att kristna är frivilligt underställda det godas princip (Gud) men att värdsliga makter som regering, företag och den etablerade kyrkan är ofrivilliga och illegitima och inte har rätt att kräva någon underkastelse. Pacifism och motstånd till alla former av maktutövande är viktiga principer inom den kristna anarkismen. Många anser att Leo Tolstoj är en av den kristna anarkismens grundare. Kopplingar och samband med den radikala reformationen och anabaptismen är inte heller ovanliga. En nutida framstående företrädare för den kristna anarkismen är den franske teologen Jacques Ellul. [[7]]

[redigera] Grön Anarkism

Detta är början på artikeln Grön Anarkism

Den grön-svarta fanan symboliserar grön anarkism

Grön anarkism har sin grund i både social- och individualanarkism och till viss del i anarkafeminismen, men är en vidare utveckling med rötter bl.a. i Djupekologin. Förutom gängse anarkistiska ståndpunkter förespråkar man en sorts ursprunglig primal-anarki. De gröna anarkisterna utmärker sig främst genom civilisationskritik mot industrisamhället, något som också förekommer i de ursprungliga riktningarna. Civilisationskritiken har dock hos de gröna anarkisterna i princip ersatt både kritik mot stat och klassamhälle, vilket skiljer ut dem gentemot de ursprungliga riktningarna. Man anser att det inte räcker (eller kanske ens är möjligt) att bara bekämpa specifika förtrycksformer såsom klassamhället, patriarkatet eller rasismen, eftersom dessa alla är produkter av civilisationen. Därför kan riktigt oberoende och jämlikhet endast uppnås utanför civilisationen. Gröna anarkister hämtar många av sina slutsatser från studier i antropologi av hur icke-civiliserade ursprungsfolk lever. Från den gröna anarkismen har anarko-primitivismen utvecklats.

Till skillnad från föregångarna förkastar primitivisterna all typ av civilisation. John Zerzan och John Moore anses vara något av portalfigurer för primitivisterna. Primitivismen anses av många anarkister vara en återvändsgränd, den positiva synen på människans förmåga att själv lösa problem utesluts. Det diskuteras huruvida inriktningen tillför anarkismen något av värde. En del anarkister hävdar att den har gjort det genom att belysa industrisamhällets rovdrift, andra menar att den kompromisslösa hållningen gentemot etablissemanget är bra.

[redigera] Övrig anarkism/frihetlig socialism

Plattformism, strömmning inom socialanarkismen. Utvecklades av exil-ryska anarkister som författade "De frihetliga kommunisternas organisationsplattform" 1926. Plattformen reflekterar författarnas syn på varför anarkismen marginaliseras och formulerar en organisationspositiv anarkism i en frihetlig kommunisisk tradition. Plattformen referas till som ett inspirerande dokument bland annat i nordamerikanska organisationer som Nothern Eastern Federation for Anarcho-communists och Irländska Workers Solidarity Movement.

Det omringade A:et. En känd anarkistsymbol.

Den insurrektionella anarkismen är en strömning inom anarkiströrelsen som förespråkar en permanent motsättning och konflikt ("permanent konfliktualitet") med kapitalet och staten, och en politisk verksamhet som syftar till att skapa insurrektioner. Insurrektionella anarkister tenderar att ofta använda sig av direkt aktion och agitation som lätt kan kopieras för att uppmuntra till en mer generell revolt. Anledningen till detta beteende varierar ofta bland anarkister. Många söker avsluta kapitalismen medan andra motsätter sig civilisationen (se primitivism).

Rådskommunismen (Anton Pannekoek, Herman Gorter och Paul Mattick) och den autonoma marxismen (Cornelius Castoriadis, Mario Tronti, Martin Glaberman och Antonio Negri) har mottagit inflytande från både marxism och anarkism. Dessa rörelser befinner sig teoretiskt sett utanför den anarkistiska traditionen då man i huvudsak arbetar utifrån andra principer än de anarkistiska. De har dock i praktiken mycket gemensamt med den frihetliga socialismen. Situationisterna (Guy Debord, Raoul Vaneigem m.fl.), en annan marxistisk grupp, måste dock betraktas ur ett annat perspektiv. De kom från en konstnärlig rörelse, Situationistiska Internationalen, och kritiserade därifrån den moderna livsföringen på ett sätt som i mycket påminde om anarkistiska tongångar. Föga förvånansvärt är också situationisternas kritik av det moderna samhället långt radikalare än de gamla rådskommunisternas och de autonoma marxisternas.

Anarkokapitalister använder anarkismen som förevändning för att förespråka en kapitalistisk ekonomi. De anses dock inte som anarkister i egentlig mening eftersom de inte hör till samma ideologiska tradition. De betraktar det kapitalistiska systemet som ett redskap för att maximera friheten (jmf nyliberalism). De placerar sig på så sätt i konflikt med såväl individualanarkister som socialanarkister av olika schatteringar.

[redigera] Det omringade A:et

Den kanske mest kända symbol som associeras med anarkismen är det så kallade "omringade A:et" (syns i artikelns början). Symbolen härstammar från Proudhons maxim "anarki är ordning" och förekom redan under det spanska inbördeskriget och på femtiotalet som den franska organistationen Alliance Ouvrière Anarchistes symbol. Organisationen Jeunesses Libertaires (frihetlig ungdom) i Frankrike har ibland ansetts som symbolens uppfinnare då de 1964 började använda den i sin bulletin. Symbolen populariserades i Storbritannien på sjuttio- och åttiotalen av Crass, i samband med punkrörelsen.

Den röd-svarta fanan, ofta, även i Sverige, associerad med anarkosyndikalismen.

[redigera] Anarkism i världen

EZLN:s flagga.

Anarchist Yellow Pages - En guide till anarkister i hela världen
Voluntary Cooperation Movement är ett mutualistiskt nätverk verkande i Storbritannien, Kanada och Argentina för individer som vill verka kooperativt.
EZLN Zapatistarmén för nationell befrielse

[redigera] Anarkismen i Sverige

I Sverige har anarkismen i vissa sammanhang varit en inflytelserik rörelse, och den anarkistiska tidningen Brand har utkommit med varierande innehåll i mer än hundra år. Den viktigaste anarkistinfluerade organisationen är den syndikalistiska fackföreningen SAC, som räknar sitt ursprung till ungsocialisterna, vilka en gång rymdes inom det urspungliga socialdemokratiska ungdomsförbundet. Ungsocialisterna bröt sig dock loss ur socialdemokraterna 1908 efter interna stridigheter. 1910, efter storstrejken stod till största delen skåneavdelningen inom ungsocialisterna (Lunda-kommittén med Gustav Sjöström) bakom bildandet av ett anarkosyndikalistiskt fackförbund, SAC. SAC har de senaste åren genomgått en facklig reorganisering och radikalisering. Tidningen heter Arbetaren och förlaget Federativs. Den världsberömde trubaduren och IWW:aren Joe Hill har fått ge namnet åt SAC:s industrisekretariat, Joe Hill-gården i Gävle.

Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Suf, har anor från 1930-talet och är sedan 1993 en viktig aktör i den moderna anarkiströrelsen. Nutidens SUF skiljer sig avsevärt från 30-talets. SUF och SAC samarbetar, men SUF är fristående och alltså inte fackföreningen SACs ungdomsförbund vilket ofta misstolkats. Nämnas bör att under 1960-talet fyllde Syndikalistiska Grupprörelsen tomrummet efter SUF med utgåvor av bl.a. tidskriften "Zenit" och översättningar av till exempel situationistiskt material. Under sextiotalets slut uppstod många nya grupper, som ProVie (efter mönster från holländska Provos) och lokala anarkistgrupper med tillhörande Fri Press.

Anarkister demonstrerar mot nationaldemokraterna i Göteborg 2004

Husockupation blev under flera decennier något av en frihetlig kampform och Punk-rörelsen hade anarkistiska tendenser även i Sverige. Ytterligare en organisation som bör nämnas är fångkampsgruppen Anarkistiska Svarta Hammaren (Anarchist Black Cross - Sweden). Det antirasistiska arbetet blev nödvändigt i och med det nynazistiska uppsvinget under tidigt 1990-tal. Under inledningen av 2000-talet har de svenska anarkisterna exempelvis utmärkt sig via aktioner genom Antifascistisk Aktion (AFA). AFA anser sig själva inte vara någon anarkistisk organisation, utan är baserade på en bred plattform som täcker in många strömningar. Man har också jobbat på att använda internet vilket portalen Motkraft och den välrenommérade nättidningen Yelah är exempel på. Många grupper och organisationer kan sägas bedriva anarkistisk kamp utan att de för den skull själva kallar sig anarkister, exempelvis Ingen Människa Är Illegal, svenska RTS - Reclaim the Streets eller självorganiseringskampanjen Osynliga Partiet.

Den äldre svenska rörelsens förmodligen viktigaste förgrundsfigurer var Hinke Bergegren och Albert Jensen, den förre främst agitator, den senare ideologisk förnyare av betydelse, båda tidvis redaktörer för den anarkistiska tidningen Brand. Bland andra kända frihetliga socialister kan författarna Eyvind Johnson, Stig Dagerman,Moa Martinson och Folke Fridell nämnas, liksom Spanien-veteranen Nisse Lätt och 68-aktivisten Klas Hellborg. Bland böcker på svenska om anarkismen kan nämnas "Anarkismens Återkomst" av Staffan Jacobson (2006), "Anarkisterna i klasskampen" av Bengt Ericson och Ingemar Johansson (1969), "Anarkismen - från lära till handling" av Daniel Guérin (1964) samt "Anarkismen" av George Woodcock (1962).

[redigera] Anarkistiska personligheter

"Sörj inte, organisera!" Joe Hill.

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

^ Woodcock, George Anarkismen, Omstörtande nihilism eller fredlig idealism? sid 21
^ Warren, Josiah Plan of the Cincinnati Labor for Labor Store
^ Proudhon, Pierre Joseph What is Property? An Inquiry into the Principle of Right and of Government
^ Ericson, Johansson Stridigheterna inom Första Internationalen
^ Dejacque, Joseph Le Libertaire
^ Bookchin, Murray Our Synthetic Environment

[redigera] Externa länkar

[redigera] Nyheter

[redigera] Anarkistiska tidskrifter

[redigera] Svenska anarkistiska grupper och nätverk

[redigera] Övrigt

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../a/n/a/Anarkism.html

Kategorier: Ismer | Anarkism | Socialism | Politiska åskådningar