Medeltiden

Wikipedia

Teckning i en medeltida handskrift

Byggplats under medeltiden

Medeltiden är tidsperioden mellan antiken och nya tiden. Inom europeisk historia brukar man se medeltiden som perioden mellan Västroms och Östroms fall, det vill säga ungefär från 500-talet till 1500-talet. Ett annat synsätt är att det är tiden mellan antiken och renässansen, alltså från Västroms fall till återupptäckten av antiken på 1500-talet. Förr ville man gärna ha exakta avdelningar av tidsepokerna och då angavs den europeiska medeltiden från Västroms fall 476 till 1453, då Konstantinopel, den sista resten av det östromerska riket, föll i osmanernas händer. Enligt en något längre utsträckning av medeltiden har man satt dess slutdatum till 1492. Detta år seglade nämligen Columbus till Amerika och detta ses då som startpunkt för europeernas utforskning och kolonisation av övriga världen. Numera sätter man gränserna mer flytande och anger dem som sagt till 500-talet och 1500-talet.

Medeltiden delas ofta in i tidig medeltid (cirka 500–1000-talet), högmedeltiden (cirka 1000–1300-talet) och senmedeltiden (cirka 1300- och 1400-talet).

Utmärkande för medeltiden är det ekonomiska och politiska system som kallas feodalism. Detta system innebar personliga band mellan vasall och feodalherre som innebar rättigheter och skyldigheter för båda parter. Ytterligare en särprägel som skiljer medeltiden från antiken är den tekniska utveckling som satte fart från 700-talet och framåt. En tredje sak är utbredandet av kristendomen i hela Europa vilket kom att fungera som en förenande länk mellan olika regioner.

[redigera] Kulturhistoria

Fram till 1000-talet var Europa till största delen uppfyllt av skogar, ödemarker och träskområden. Den befolkning som fanns var liten. Under 1000-talet inleddes en kraftig befolkningstillväxt som innebar att tidigare outnyttjade områden började brukas och befolkas. Orsaken kan sägas bero på ett förändrat andligt klimat som gynnade spridandet av tekniska uppfinningar. I Romarriket som ju använde slavar fanns inte rätt betingelser för att sprida arbetsbesparande teknik. Från 500-talet och framåt tillkommer en mängd tekniska uppfinningar, särskilt inom jordbruket. Romarna använde årder för att plöja fält vilket inte är särskilt lämpligt för tyngre lerjordar. Någon gång före 900-talet kom hjulplogen i bruk. Denna krävde fler dragdjur men kunde plöja djupare och vända upp jorden. Med hjulplogen kunde man odla på tidigare outnyttjad mark, särskilt de bördiga lerjordarna i södra England, norra Frankrike och norra Italien. I dessa områden kunde man skörda brödsäd som kunde föda en växande befolkning. En annan nyhet var att man började använda hästar som dragdjur istället för oxar. Hästarna var snabbare än oxarna om man använde de nyutvecklade seldon som gjorde att hästens kraft kom till bättre användning.^[1]

Att försöka att komma fram till hur stor befolkningen i Europa var innebär stora svårigheter. I några fall finns det bevarade skattelängder vilka naturligtvis endast upptar den del av befolkningen som hade inkomster att beskatta. Den engelske kungen Vilhelm Erövraren upprättade år 1086 en förteckning över alla fastigheter i England, Doomsday Book, och utifrån denna har invånarantalet i England beräknats till ungefär 1,1 miljoner människor vid denna tid. Denna siffra ökade till 3,7 miljoner under första hälften av 1300-talet. Befolkningen i Frankrike (inom 1328 års gränser) har beräknats till mellan 16 och 20 miljoner människor. Som jämförelse kan nämnas befolkningsmängden i det geografiskt större Frankrike år 1789, som har beräknats till ungefär 25 miljoner människor. Befolkningen i norra, södra och västra Europa har sammanlagt beräknats till ungefär 60 miljoner människor.^[2]

Europas största stad i början av 1300-talet var Paris, vars befolkning har uppskattats till 200 000 människor. Näst störst var Neapel med 100 000 invånare. Under 1300-talet gick befolkningstalet tillbaka. Orsakerna var flera. Digerdöden var en faktor men andra skäl är en allmän klimatförsämring och krig.^[3]

Très Riches Heures är en slags kalender med teckningar av bröderna Limbourg från 1410-talet som visar vardagligt liv på den franska landsbygden. På bilden har en bonde spänt en oxe framför en hjulplog till vårsådden.

Från 700-talet finns de första beläggen för att man inom jordbruket gått över från tvåskiftesbruk till treskiftesbruk. Treskiftesbruket innebar att bönderna sådde höstsäd som råg eller vete på ett fält, på det andra fältet vårsäd som havre och att det tredje fältet fick ligga i träda. Varje år bytte man hur fälten användes. Den främsta fördelen med treskiftesbruket var att endast en tredjedel av fälten låg i träda jämfört med hälften av fälten tidigare. Det minskade också risken för att missväxt skulle orsaka hungersnöd. Genom att odla havre fanns också förutsättning att använda hästar i jordbruket. En förutsättning för treskiftssystemet var att det regnade under sommaren så att vårsädden grodde. Systemet slog därför inte igenom i Medelhavsområdet.^[4] På medeltiden uppfanns många redskap inom jordbruket t.ex. hjulplogen, harv, skvalt, vind och vattenkvarnarna

För de allra flesta människor var bröd den dominerande födan. I väst- och sydeuropa bakade man vetebröd medan man i norra Europa istället odlade korn och råg som man antingen bakade bröd av men också kokade gröt av. Man har beräknat att under 1300-talet täcktes 80-90 procent av kaloribehovet genom bröd. I lantbruket odlade man också kål, spenat, morötter och lök som komplement till brödet. Det är också troligt att man under 1300- och 1400-talen åt betydligt mer kött jämfört med följande århundraden.^[5]

[redigera] Tidig medeltid

Huvudartikel: Tidig medeltid

Under 400-talet började Romarrikets politiska sammanhållning att lösas upp, skattebasen för de västra provinserna minskade kraftigt och arméerna som krävdes för försvaret av gränserna rekryterades i allt större utsträckning från allierade så kallade "barbarstammar". Senaten i Rom blev i hög grad beroende av barbarstammarnas hövdingar och generaler för ledning av den samlade romerska armén. I egenskap av legosoldater hade dessa föga lojalitet mot senaten som försökte styra det romerska riket.

Den 4 september 476 avsattes den siste romerske kejsaren, Romulus Augustus, av den heruliske krigsherren Odovakar. Odovakar sände kejsartecknen (insignia imperialia) till Östroms kejsare. I gengäld önskade Odovakar att bli utsedd till Dux (militärbefälhavare) över de västra provinserna. Detta godkändes delvis av Östroms kejsare och Odovakar blev militärbefälhavare över den italienska halvön och delar av Gallien. Större delen av den romerska senaten (adeln) lämnade omgående Rom.

Att 476 är det år "Romarriket föll" är starkt ifrågasatt bland historiker eftersom det är väl visat att livet gick vidare och den romerska kulturen styrde som vanligt i de flesta provinserna även om kejsaren och senaten var avsatt. De romerska provinserna, med skatteintäkter och legioner, togs helt enkelt över antingen regionala generaler, adel eller erövrande barbarhövdingar.

Östrom, eller Bysantinska riket, gjorde i början på 500-talet försök att återerövra de viktigaste provinserna i det forna Västrom. Inledningsvis var denna kampanj framgångsrik och den italienska halvön, Sicilien samt Nordafrika återtogs. År 541 utbröt dock den Justinianska pesten, som härjade i västra Europa till år 700. Pesten, som kan jämföras med digerdöden, dödade ca 50 % av befolkningen i det forna Romarriket. Bysans förlorade med pestens utbrott all kraft att återta de västra provinserna.

Vidare så utbredde sig islam och kalifatet över Medelhavet i slutet av 600-talet och början av 700-talet. Kalifatet, som kom från arabiska halvön och leddes av Muhammeds efterträdare bröt effektivt alla handelsförbindelser och andra kommunikationer i Medelhavet med följd att en ekonomisk kris bredde ut sig i de forna västromerska provinserna.

Islams expansion och dess erövringar på den Iberiska halvön och Frankerrikets framväxt som det första imperiet i väst sedan romarriket tillsammans med Karl Martells stoppande av den islamska expansionen skapade två förändringar som för evigt gjorde avtryck i Europas historia. Islams framväxt påbörjade den långsamma nedgång av Östrom som slutligen medförde att det förintades. Även om den för ett kort ögonblick under 1000-talet hade en tillfällig storhetstid. Men den kom aldrig att återta områden som tidigare tillhöra riket som områden i Afrika och på Levanten. Islams framgångar hade den oväntade effekten att centrum för den kristna makten för evigt flyttade väst.

[redigera] Högmedeltiden

Huvudartikel: Högmedeltiden

Europa år 998.

Under 1000-talet blev länderna i västra Europa stabilare. Med undantag för mongolinvasionen upphörde barbarinvasionerna. Kristnandet och framväxandet av kungadömen i norra Europa skapade ytterligare assimilering i den europeiska enheten. Högmedeltiden är en mer expansionistisk period och ett intellektuellt uppvaknande. Vidare förekom en befolkningsexplosion i Medelhavsområdet. I centrala och norra Italien och i Flandern började självstyrande städer att växa fram och en reurbanisering av västra Europa att ske.

I Spanien och Portugal började en långsam återerövring av de muslimska territorierna. En konsekvens av detta var att den latinska världen fick tillgång till den klassiska litteraturen. Genom att översätta denna kom man att återupptäcka Aristoteles. Samtidigt minskade farorna med handeln och en stadig ekonomisk tillväxt skedde till följd av detta. Under denna period började Hansan och andra handels- och banksammanslutningar att växa fram, vilka drev sin verksamhet över hela Europa. De första medeltida universiteten bildades från 1080 och framåt, vilket bidrog till att ny kunskap började växa fram. Läskunnigheten blev allt mera spridd och bildkonst, skulptur och arkitektur gjorde stora framsteg. Stora katedraler började uppföras över hela kontinenten, först i den romanska stilen och senare i den gotiska stilen.

[redigera] Senmedeltiden

Huvudartikel: Senmedeltiden

Under senmedeltiden utrotades stora delar av Europas befolkning på 1300-talet av digerdöden.Under 1300-talet skedde en ekonomisk tillbakagång börjande med ökat sparande till följt av långsamt ökande inflation som hade sin början på 1000-talet. Klimatet blev sämre och den lilla istiden började, digerdöden tog död på mellan 30-50% speciellt i de tätbefolkade städerna. Till följd av detta skedde stora social och ekonomiska omvälvningar. Bristen på arbetskraft höjde lönerna och ökade friheten för de jordlösa bönderna, en innovation som många hävdar var upphovet till kapitalismen.

Politiskt kom det feodala Europa att försvagas och nationalisterna styrda av kungar speciellt i England, Frankrike och på den Iberiska halvön att stärkas. Konsolideringen kom dock inte att minska antalet krig. T.ex det hundraåriga kriget skedde nu mellan England och Frankrike. Genom att vara med i dessa krig kom de östra delarna av Europa att var svaga i sina konfrantationer med det ständigt växande islamska rikena. Det Bysantinska riket kom att bli allt mer fösvagat. Efter slaget vid Manzikert år 1071, kom det forna stormakten att reduceras till ett skal av sitt forna jag och bli allt mindre tills det år 1453, helt upphörde att existera.

Kristendomen blev allt mer delad speciellt på 1300-talet. Den franske kungen Filip IV flyttade påvedömet från Rom till Avignon i södra Frankrike också kallad Påvarnas babyloniska fångenskap mellan 1305-1378, och den sk. den stora schismen mellan 1378 och 1417. Detta skapade ökad lojalitet till den regionala och den nationella kyrkan och sekulära lösningar söktes allt mer för sociala problem. Luthers splitring med den katolska kyrkan år 1517 och skapandet av protestantismen signalerade slutet på den gamla ordningen.

Genom senmedeltiden kom den stora svälten 1315-1317, böldpesten och folkupproren speciellt i väst att uppmuntra sociala, ekonomiska och teknologiska utvecklingar som signalerade slutet på den gamla medeltida ordningen och lade grundladen för stora förändringar under renässansen.

[redigera] Eftervärldens bild av medeltiden

Renässansen, reformationen och ännu mer upplysningstiden betraktade medeltiden som "den mörka tiden" för att man i perioder ansett att delar av antikens högkultur försvann under medeltiden, och inte återkom förrän i och med renässansens återupptäckt av en rad grekiska verk. Senare forskning (se till exempel Michael Nordberg nedan) betonar att medeltiden är den period då grunderna för all senare europeisk samhällsutveckling lades. Det blir således bara den tidiga medeltidens första århundraden, mellan Västroms fall och Karl den store, som fortfarande kallas "mörka" i och med att de lämnat efter sig få skriftliga källor och större byggnadsverk, och all politisk maktutövning och organisation var geografiskt begränsad.

Från upplysningstiden har historiker kritiserat den katolska kyrkans auktoritet under medeltiden. Många av romantikens konstnärer hade däremot en positiv bild av åtminstone den äldre medeltiden, bland annat genom tolkningar av epos och legender. Det främsta exemplet är kanske Richard Wagners Nibelungens ring.

Under 1900-talet har västerländska historiker också gett större erkännande till utomeuropeiska kulturer under denna period, bland annat araberna och Kina. Se även historierevisionism.

[redigera] Medeltiden i olika delar av världen

[redigera] Västeuropa

Traditionellt brukar man räkna med att västeuropeisk medeltid börjar med det västromerska rikets fall 476 och slutar med erövringen av Konstantinopel 1453. Alternativt från ungefär år 500 till ungefär år 1500. Kyrkans makt var påtaglig, folkets makt var minimal, demokrati var ett ord begravet i Antikens förfall.

[redigera] Norden

Den nordiska medeltiden varade cirka 1050-1525. Tidsgränserna är kopplade till kristendomens införande och reformationen och är således ungefärliga.

[redigera] Sverige

Den svenska medeltiden räknas traditionellt från omkring år 1060, det vill säga från den så kallade ynglingaättens utslocknande till Gustav Vasas val till kung år 1523. Härefter följer Äldre vasatiden. Kulturellt sett kan man hävda att medeltiden varade från det att kristendomen blev den "officiella" religionen på 1000-talet till och med reformationen (som hade ett utdraget förlopp i Sverige från 1527 och nästan ett sekel framåt). Den svenska medeltiden motsvarar alltså ungefärligen den tid då katolicismen var den dominerande religionen.