Immanuel Kant
Wikipedia
Immanuel Kant, född 22 april 1724 i Königsberg, nuvarande Kaliningrad, död 12 februari 1804 i samma stad, tysk professor och filosof samt grundare av den kritiska filosofin. Kant skrev banbrytande verk, bl.a. inom områdena etik och kunskapsteori. Som etiker är han känd för det kategoriska imperativet, vars vanligaste formulering lyder: "Handla endast efter den maxim om vilken du samtidigt kan vilja att den upphöjdes till allmän lag." Som kunskapsteoretiker och metafysiker har han fått flera kritiska efterföljare, bl.a. Schopenhauer och Fichte.
[redigera] Perioder i Kants tänkande
Det finns tre tydliga perioder i Kants tänkande:
- filosofiska rationalistiska spekulationer i Leibniz och Christian von Wolff spår med mål att koppla ihop dessa med Newtons naturfilosofi
- empirism- och skepticismperiod med inflyttande av Hume och Rosseau. Kant utgick från Swedenborg och påvisade likheter med den dogmatiska metafysiken. 1766 skrev Kant sitt viktigaste verk under perioden Träume eines Geistersehers/En andeskådares drömmar.
- den egentliga kritiska periden, med bland annat Kritik der reinen Vernunft/Kritik av det rena förnuftet som leder till hans kunskapsmodell med:
- ren matematik
- ren (empirisk) vetenskap
- ren metafysik
[redigera] Kants kunskapsteori och metafysik
Kant är den filosof i vars kunskapsteori en sammanjämkning kunnat ske mellan den rationalistiska traditionen, med Descartes i spetsen via Spinoza och Leibniz, samt den empiristiska traditionen med Locke i spetsen via George Berkeley och David Hume. Rationalisterna menade att själen eller förnuftet, oberoende av all erfarenhet, var bärare av fundamental kunskap om verkligheten, medan empiristerna hävdade att all giltig kunskap (om den inte var analytiskt sann) måste gå att återföra på sinnesintryck. Den senare uppfattningen hade fått sin, gentemot vetenskapen utmanande, spjutspets i David Humes skepticism. Hume hade visat att den världsbild som företräddes av Newton och Locke, och verkade såväl vetenskapligt demonstrerbar som tilltalande för det sunda förnuftet, var uppbyggd på A: induktiva slutledningar som inte gick att berättiga logiskt (av att solen till exempel gått upp alla tidigare dagar följer inte med nödvändighet att den också gör det i morgon) samt B: antaganden om orsakssamband som inte gick att demonstrera. (Att säga "händelsetyp A orsakar händelsetyp B" är att säga att det finns ett nödvändigt samband dem emellan. Men ett sådant kan vi aldrig konstatera, då det enda vi vet är att A hittills har åtföljts av B.)
Läsningen av Hume rubbade inte Kants tro på Newtons världsbild i och för sig, men han vaknade ur sin "dogmatiska slummer" och började ställa sig allvarliga frågor om kunskapens natur. När vi undersöker vår värld, gör vi detta utifrån en rad grundantaganden om verkligheten, som ter sig nödvändiga men icke desto mindre obevisbara. Dessa grundantaganden betecknade han som syntetiska satser a priori och frågade sig hur de var möjliga. Hur kan vi till exempel säga att "alla händelser har en orsak" när det varken är analytiskt sant eller aposterioriskt, dvs. empiriskt, verifierbart? I sitt verk Kritik av det rena förnuftet (som lika gärna kunde ha hetat "Det rena förnuftets kritik av sig självt") går Kant till botten med den erfarenhetsoberoende förnufts- eller förståndsförmågan. Hans uttalade mål är att fälla ett avgörande i den synbara konflikten mellan rationalister och empirister angående kunskapens ursprung, och resultatet blir en medelväg: det finns rena förnuftsidéer, men endast som regulativa principer i erfarenhetens tjänst. Han konstaterar att tid, rum, orsakssamband och andra för den empiriska världen obligatoriska element inte kan existera som oberoende verklighet, utan endast som former för möjlig erfarenhet - av följande skäl:
Om man antar att den värld vi upplever, med de former den nu har, är något genom sig självt existerande, så ger detta upphov till en rad självmotsägelser. När det gäller till exempel tiden och rummet, så ställer Kant den rationalistiska tesen "världen är begränsad med avseende på tiden och rummet" mot den empiristiska antitesen "världen är obegränsad med avseende på tiden och rummet", och visar att argumenten för de båda ståndpunkterna är jämnstarka! Det blir därmed lika möjligt, eller omöjligt, att tänka sig att tiden och rummet är begränsade som att de inte är det, trots att bara ett av alternativen kan vara sant, enligt motsägelselagen. - Samma typ av problem uppstår i fråga om orsakssamband, de yttersta beståndsdelarna i universum samt Guds existens.
Detta beror enligt Kant på att vi gör ett fundamentalt misstag, då vi tar tingen som de ter sig för oss för tingen som de är i sig själva. Vi måste ha klart för oss att erfarenhet aldrig kan vara oberoende verklighet, utan bara just erfarenhet, och som sådan formad av det subjekt som erfar. Utgår man från att den empiriska världen visar oss tingen såsom de är i sig själva, blir den empiriska världen en paradox, som på samma gång måste vara både ändlig och oändlig, både måste bestå ytterst av enkla delar och inte göra det etc. Betraktar man däremot den empiriska världen som en tolkning, som subjektets sätt att bilda sig en upplevelse, så försvinner detta problem, eftersom tid, rum, orsakssamband, ting etc. då endast blir ett (nödvändigt) mönster för denna tolkning. Hade vår kunskapsapparatur varit beskaffad på ett annat sätt, hade också mönstret varit ett annat. Det är således endast i den fenomenella världen som det existerar tidsliga, rumsliga och kausala relationer etc. I det noumenala, dvs. det som existerar genom sig självt oberoende av om det upplevs, kan inte dessa relationer finnas, menar Kant. Det är därmed endast den fenomenella världen, vår egen upplevelse, som är åtkomlig för vetenskaplig undersökning och som förnuftet kan ha kunskap om:
Även om vi kunde ge denna vår åskådning [den empiriska] den högsta graden av tydlighet, skulle vi därigenom inte komma närmare beskaffenheten hos föremålen i sig själva. Ty vi skulle ju i vilket fall som helst bara få fullständig kunskap om vårt åskådningssätt, dvs. vår sinnlighet, och det alltid endast under rummets och tidens betingelser som är ursprungligt häftade vid subjektet; vad föremålen är i sig själva blir ändå aldrig bekant för oss, inte ens genom den mest upplysta kunskap om deras framträdelse, som är det enda som är oss givet. (Ur Kritik av det rena förnuftet, s. 125.)
Denna inskränkning av människans kunskapsförmåga till det fenomenella, innebär inte bara att den oberoende verkligheten är permanent dold för oss, utan också att de eviga frågorna om viljans frihet, själens odödlighet och Guds existens aldrig kan bli besvarade i vetenskaplig mening. Inte desto mindre måste vi tro på dessa ting, menar Kant, om vi ska kunna upprätthålla en moral. Att det i den fenomenella världen inte finns någon frihet, odödlighet eller Gud utesluter inte att det gör detta i den noumenala världen, menar Kant, vilket innebär att det noumenala inte bara blir det ovetbaras utan också trons och förhoppningarnas domän.
Kant är den första som använder uttrycket "tinget i sig" om det ”ting” som han menar vara orsak till vår empiriska värld. Från detta ”ting” hämtar subjektet de sinnesintryck som det gör till sin upplevelse, genom att använda sina två åskådningsformer (tid och rum) och sina tolv förståndskategorier (enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet). Att vi inget kan veta om hur detta ”ting” är beskaffat, innebär för Kant inte att det skulle kunna vara icke-existerande. Ty de framträdelser som den empiriska världen utgörs av måste, menar han, motsvaras av något som existerar oberoende av den. Det kan s.a.s. inte finnas framträdelser utan ”något” som framträder, och som i sig är något annat än själva framträdelsen:
[---] ur begreppet om en framträdelse överhuvudtaget följer naturligtvis också att den måste motsvaras av något som i sig inte är en framträdelse, då ju en framträdelse inte kan vara någonting i sig själv utanför vårt föreställningssätt; för att inte en oändlig cirkel ska uppkomma måste således redan ordet "framträdelse" visa hän mot en relation till något, vars omedelbara föreställning visserligen är sinnlig, men som också utan denna beskaffenhet hos vår sinnlighet [--] måste vara något i sig självt, dvs. ett föremål som är oberoende av sinnligheten. (Ur Kritik av det rena förnuftet, s. 324.)
När Kant benämner detta ”något” som ett ting eller föremål, ska detta emellertid inte förstås bokstavligt. Ty eftersom ”ting” är en av förståndskategorierna, kan ett sådant endast existera som fenomen, och absolut inte tillkomma det noumenala. Inte desto mindre måste vi tänka oss framträdelsernas noumenala motsvarighet på detta sätt, om vi överhuvudtaget ska kunna tänka oss den. Enligt Outfrid Höffe ska Kants ”ting i sig” inte ens förstås som ett metafysiskt begrepp, eftersom det inte närmare kan definieras, utan enbart som ett metodologiskt.
Uttrycket "tinget i sig", eller närmare bestämt "tinget i sig självt betraktat (inte som framträdelse betraktat)" visar hän på att det vi får kunskap om inte uteslutande härrör från kunskapens subjektiva bestämningar. Det finns en "medspelare" som tillhör varken den empiriska subjektiviteten eller den aprioriska subjektiviteten. Detta av subjektet oberoende moment, förutan vilket ingen kunskap är möjlig, är något som måste förutsättas som sådant, utan att man på något sätt kunde bestämma det närmare. För det teoretiska förnuftet är tinget i sig "blott ett gränsbegrepp" - det är den fullständigt obestämda grunden för förnimmelserna, det blotta x:et. (Ur Immanuel Kant, s. 128.)
[redigera] Bibliografi (urval)
- 1766 - En andeskådares drömmar (Träume eines Geistersehers, erläutert durch Träume der Metaphysik)
- 1781 - Kritik av det rena förnuftet (Kritik der reinen Vernunft)
- 1783 - Prolegomena (Prolegomena zu einer jeden künftigen Metaphysik, die als Wissenschaft wird auftreten können)
- 1785 - Grundläggning av sedernas metafysik (Grundlegung zur Metaphysik der Sitten)
- 1788 - Kritik av det praktiska förnuftet (Kritik der praktischen Vernunft)
- 1790 - Kritik av omdömeskraften (Kritik der Urteilskraft)
