Aristoteles
Wikipedia
Aristoteles född 384, död 322 f.Kr., var en grekisk filosof och naturforskare. Han var elev till Platon och lärare till Alexander den store. Hans verk omfattar en rad ämnen, bland annat biologi, filosofi, poesi, logik, biologi, goverment och retorik. Tillsammans med Platon och Sokrates anses han vara den mest betydelsefulla av de klassiska grekiska filosoferna. Aristotelismen är tillsammans med Platonismen den viktigaste skolan inom den klassiska filosofin. Förrutom sin betydelsen för filosofin utvecklade Aristoeles logiken och lade grunden för vårt sätt att se på kunskap och vetande.
Innehåll |
[redigera] Aristoteles liv
Aristoteles föddes i Stageira (Makedonien) på halvön Chalkidike som son till Amyntas III livläkare Nikomachos d.ä. och Festis av Illyrien. Han sökte sig 17 år gammal till Platons akademi i Athen där han stannande till Platons död 347 f.kr. Tiden fram till 343 f.kr. tillbringande han i staden Assos och på ön Lesbos. År 343 återvände han till Makedonien och hovet som lärare åt Filip IIs son Alexander som skulle bli känd som Alexander den store.
Aristoteles återvände till Athen omkring 335 f.kr. och började föreläsa vid ett offentligt gymnasium, Lykeion. Hans föreläsningar kom att bli grunden för den peripatetiska skolan. Trots sin långa verksamhet i Athen var Aristoteles aldrig medborgare i Athen, stadsstatens hårda medborgarskapslagar hindrade varje person som inte hade två athenska föräldrar att bli medborgare. Efter Alexander den stores död 323 f.kr. lämnade Aristoteles Athen, pågrund av sina makedonska kontakter blev han politiskt misshaglig och valde enligt traditionen att fly från Athen för att inte athenarna en andra gång (såsom de hade gjort mot Sokrates)skulle förgripa sig på en filosof. Aristoteles avled ett år senare i Chalkis på Euboia. Arvet efter honom kom bland annat att förvaltas av hans lärjunge Theofrastos.
[redigera] Aristoteles idéer
[redigera] Logik
Aristoteles studium av korrekta respektive inkorrekta slutledningar brukar ses som logikens ursprung, som vetenskap betraktat. Se syllogismer. Aristoteles tankar kom i stor grad att påverka den lärda medeltida världen.
[redigera] Filosofi
Aristoteles ansåg att människor av naturen är politiska varelser. Det betydde att människor också är sociala varelser och att varje förståelse av mänskligt beteende och behov måste inkludera sociala överväganden. Han analyserade också värdet av olika politiska system, beskrev deras för- och nackdelar och klassificerade dem som monarki, oligarki, tyranni, demokrati och republik. Aristoteles tankar ligger till grunden för maktfördelningsläran[1]. som finns en central betydelse på 1700-talet med Montesquieus klassiska verk "Om lagarnas anda" från 1748 som var en viktig källa till inspiration för de amerikanska grundlagsfädrerna.
[redigera] Naturvetenskap
Aristoteles fysik var för sin tid mycket nyskapande och är ett vidare begrepp än det vi idag kallar fysik. Aristoteles definition av rörelse innefattar till exempel nästan alla former av förändring, alltså även tillväxt, åldrande m.m. Världsaltet sades bestå av fem element och var indelat i åtta sfärer. Fyra av elementen finns i den innersta sfären, d.v.s. på, runt och i jorden. Dessa element är jord, luft, eld och vatten. Längst ut låg fixstjärnesfären följt av tomrummet, primum mobile (visas ej i bild).
Jorden är tyngst och har en naturlig rörelse som strävar nedåt. Elden är lätt och har en naturlig rörelse som strävar uppåt. Vatten är "ganska tungt" och luft är "ganska lätt". Dessa båda rör sig normalt i sidled (som floder, havsvågor,vindar), utom i förhållande till varandra. Den innersta sfärens beståndsdelar är atomer som i sin tur är uppbyggda av de fyra elementen, en teori som tidigare framlagts av Demokritos. (En utveckling av den teorin ledde till slutsatsen att man genom att blanda olika ämnen i rätt proportioner skulle kunna få fram vilket annat ämne som helst - vilket i sin tur ledde till att alkemin uppstod) De fyra elementen i den inre sfären sades ha en naturligt rätlinjig rörelse. Samtliga dessa element strävar efter att uppnå ett viloläge efter att de satts i rörelse. Vila är alltså enligt Aristoteles det naturliga tillståndet för all materia på jorden - en åsikt som hölls för sann i nästan 2000 år, tills Newton framlade sin teori om trögheten.
Himlakropparna antogs bestå av ett femte element, vars rörelse av naturen är cirkulär och som inte strävar efter att uppnå viloläge. Himlasfärerna är de skikt i vilka himlakropparna rör sig. I den innersta ligger månen, sedan följer solen och de på den tiden kända planeterna. I den yttersta sfären finns stjärnorna. Aristoteles trodde att jorden var ett klot, detta kom han fram till genom att han visste att månförmörkelser berodde på att jorden skymde månen för solljuset. Oavsett i vilken vinkel månen stod på himlen var skuggan av jorden alltid rund. Hade jorden varit en platt skiva eller haft någon annan form skulle denna form ha påverkat skuggans form vid vissa vinklar.
För att förklara oregelbundenheterna i planeternas synbara rörelser vidareutvecklade Aristoteles Eudoxos' modell med 27 koncentriska fiktiva sfärer. Aristoteles kunde inte godta sfärerna enbart som matematiska konstruktioner. För honom måste de vara verkliga och då kom pythagoréernas genomskinliga kristallsfärer väl till pass. Påtagliga sfärer komplicerade dock modellen, som redan förfinats av Kallippos till 33 sfärer. Sfärerna var innästlade i varandra med inre sfärers axlar lagrade på yttre i olika vinklar. För att kompensera för de yttre sfärernas rörelser blev Aristoteles tvungen att arbeta med totalt 55 sfärer. Otympligt och komplicerat menade Hipparchos som skulle ta nästa steg i denna kedja med sin epicykelteori.
I ett berömt experiment lät Aristoteles 20 ägg ruvas av hönor. Sedan öppnade han ett ägg varje dag och följde utvecklingen från blodfläck i äggulan till färdig kyckling.
[redigera] Poesi
Aristoteles poetik "Om diktkonsten" har varit av mycket stor betydelse för litteraturvetenskapen.
[redigera] Aristoteles inflytande
Se huvudartikel Aristotelism
[redigera] Historiskt inflytande
Delar av Aristoteles skrifter, bl.a. Metafysiken, översattes till arabiska vid Al Mansurs hov i Bagdad. I det spanska kalifatet Cordoba stod dessa översättningar i centrum för framstående judiska och arabiska lärdes arbete, bland dem Maimonides, Avicenna och Averroës. Den ökande kunskapen om Aristoteles ledde till att ledande skolastiker under 1100- och 1200-talet förband hans spekulativa etik och logik med den kristna teologin. Thomas av Aquino, Albertus Magnus och Johannes Duns Scotus utnyttjade alla Aristoteles filosofi men omvandlade den ibland, delvis under platonskt inflytande. Även Ayn Rand inspirerades av Aristoteles.
[redigera] Aristoteles aktualitet idag
Hela det moderna tänkandet bygger i hög grad på den aristoteliska indelningen av vetandet (fysik, metafysik, logik och etik) och de frågeställningar och sätt att närma sig verkligheten som ligger i denna. Lika grundläggande för vårt sett att tänka är den aristoteliska logiken. I språken fortlever de aristoteliska begreppen, uttryck som primus motor, kvintessens, sjunde himlen, eter, substans och energi kan liksom aktualitet och potentialitet härledes till Aristoteles. Aristoteles naturvetenskapliga syn får regelbundet en renässans och hans etik är aktuellare än någonsin i den samtida politiska, filosofiska debatten.
[redigera] Externa länkar
Wikiquote har citat av eller om Aristoteles
Wikimedia Commons har media som rör Aristoteles
[redigera] Noter
