Naturrätt
Wikipedia
Naturrätt (jus naturale) är ett fundamentalt begrepp för politiska ideologier och inom rättsfilosofin. Med detta åsyftas teorin att rätt existerar naturligt och är objektivt sann, samt att rätten gäller allmänt. Naturrätten är ett viktigt begrepp bland annat i diskussioner om legitimering av makt, statsbildning, ägande och krigets regler. Naturrätten formar även den idéhistoriska grunden för demokratin.
Naturrätten fanns som begrepp redan under antiken. Under 1600-talet försökte flera filosofer och författare beskriva ett samhälle utan civilisation där människor levde enligt naturens lagar. Hur naturrätten definieras och förhållandet till den beror i mycket på vilken syn man har på människor och naturen, vilket innebär att definitionen av den ändrats genom århundradena. Gemensamt för de olika definitionerna är krav på att rätten ska vara konsekvent och sammanhängande, att rätten ska grundas på moralen, moralen är naturlig, samt att handlingar som bevarar möjligheten till fortsatt samlevnad är rätta handlingar. Motsatserna till naturrätt är värdenihilism och rättspositivism vilka förnekar existensen av en objektivt sann naturrätt.
Innehåll |
[redigera] Teologisk naturrätt
"Jag är Herren, din Gud... som har fört dig ur träldomshuset." 2 Mos.20:1
Teologisk naturrätt skiljer vanligen mellan begreppen "Guds ordning" och "människans natur". I många religioner anses en lagstiftning grundad på Guds vilja, till exempel sharia och Moses lag, vara nödvändig för att upprätthålla Gudsordningen, då människan i allmänhet anses vara ond, syndig eller riskerar att bli syndens redskap i kampen mellan det onda och det goda, där Gud hjälper de fromma och straffar de orättrådiga.
Maktställning legitimeras av att den är av Guds nåde, eller att den är Guds vilja, och kan inte ifrågasättas. I mer sekulariserade länder finns även den "positiva rätten" som är skapad av människan, och avser nödvändiga lagar som de religiösa skrifterna inte direkt stadgar (se för övrigt Talmud). Naturrätten är i de flesta teokratier oberoende av härkomst, och människans rätt handlar om hennes fortlevnad som individ och art, men i vissa fall är släktskap med religiösa frontalfigurer högt värderat (se till exempel kalif, emir).
Den romersk-katolska naturrätten bygger på föreställningen att alla människor har del av Guds förnuft, logos. Naturrätten kan därför begripas och resoneras fram. Dess främste tänkare är Thomas av Aquino. Hans skrifter har varit betydelsefulla för den romersk-katolska kanoniska rätten, som de reformerta kyrkorna avvisade, men som fortfarande är rättssystemet i den romersk-katolska världen.
[redigera] Grotius och förnuftets naturrätt
"Jus naturale est dictatum rectæ rationis"[1]
Hugo Grotius (1583-1645) brukar kallas folkrättens fader. I arbetet De Jure Belli ac Pacis utgår han från naturrätten och skiljer så mellan Guds ordning och denna; för Grotius är inte Gud allsmäktig eftersom inte ens han kan förhindra oberättigad, världslig auktoritet och obefogat våld. Till skillnad från den teologiska definitionen av naturrätt, skiljer Grotius naturrätten från både Guds positiva och människans lagar, trots att han anser att Gud är naturens skapare. Naturrätten är den moraliska nödvändigheten som följer av människans moraliska och förnuftiga natur.
Grotius tror på en absolut sanning, och att ett förnuft med hjälp av bland annat logik kan göra rationella val som är de enda rätta. Detta förnuft kan avgöra om ett maktutövande, ett krig, ägande, eller andra handlingar är legitima eller orättfärdiga, och detta förstår Grotius som en natur av hierarki där det inte råder någon motsättning mellan individens bästa och kollektivets; den rättrådige herren har naturens rätt att styra över sin slav för det är det bästa för båda. Denna naturrätt är även överställd människans lagstiftning, men är det som avgör rättfärdigheten vid dess tillämpning.
Naturrätten är bestämd av att löften hålls, och denna löfteshållning mellan människor är vad stater består av. Människor är samhällsvarelser och goda, och naturrätten bygger på samma principer som den mänskliga naturen. Grotius naturrätt gäller såväl makthavares skyldigheter mot sitt folk, som staters skyldighet mot varandra.
[redigera] Hobbes och den gemensamma själviskheten
"Life it selfe is but Motion, and can never be without Desire"[2]
Thomas Hobbes (1588-1679) framlägger i Leviathan (1651) åsikten att människan i sitt naturtillstånd, såsom ociviliserad vilde, är individualist och styrs av sin egoism, sin äregirighet, och överlevnadsinstinkt. Ett samhälle utan en suverän skulle vara instabilt och farligt, för all själviskhet skulle stå i motsättning till andras, menar Hobbes. Då faran skulle drabba samtliga, måste människorna utse en ledare, samt tvingas leva i grupp för att överleva. Detta är ett slags samhällskontrakt, och när det väl har slutits, har inte medborgarna rätt att göra uppror.
Människans jämlikhet består enligt Hobbes i att även den svagaste kan mörda och stjäla. Människan är dock inte grym av naturen; medvetenheten om andras naturrätt skapar ett behov av självförsvar, och är inte bestämd av en fri vilja som höjer oss från djuren. I ett naturtillstånd kan moralen alltså inte upprätthållas. Moralen tillkommer civilisationen, grundad på och förbättrad av naturvetenskapen och självkännedomen. Suveränen, som har all makt, har även myndighet över religionen och civilisationens danande.
Hobbes formulerar 19 naturlagar, vilka grundas på bibelorden: Såsom ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem (Luk.6:31). Detta är enligt Hobbes ingen moral, utan i likhet med Grotius ser han det som ett slags kollektivt förnuft. Naturen är med andra ord ond, och kräver ett rättsystem. Detta konstruerade, nödvändiga rättsystem grundas på Hobbes naturlag, och ska ses som ett slags minimum för mänsklig samvaro. Naturlagen legitimeras av att naturrätten är varje individs rätt att bevara sitt liv.
[redigera] Lockes positiva naturrätt
"The natural liberty of man is to be free from any superior power on earth and not to be under the will or legislative authority of man, but to have only the law of nature for his rule."[3]
Enligt John Locke (1632-1704) har ingen människa naturlig rätt ("av Guds nåde") att styra över någon annan, men naturlagen kräver en exekutiv ledare som säkerställer människans rätt. Denna rätt förstås av varje individ, och varje individ bygger upp samhällets hierarki på vars och ens förnuft efter förmåga - det är framför allt däri han skiljer sig från Hobbes, vars idé om allas kamp mot alla inte stämmer med Lockes positiva människosyn. Enligt Lockes idé om naturrätten har heller inte makthavare myndighet över människors tro, tankar eller religion.
Lockes naturrätt bygger även på det ömsesidiga förhållandet mellan individens rätt och skyldighet. Varje individ har enligt Locke rätt till sitt liv, till frihet, och till egendom, för sådan är naturen. Varje individ har följaktligen förpliktelse att straffa när någon kränker människans rätt. Men till skillnad från självförsvar får inte detta straff vara förebyggande. Den som utsätts för brott har även rätt till rekreation och återställande. Då människor skulle kunna bli oense om huruvida ett brott begåtts, behövs dock en ledare som måste godkännas av kollektivet för att makten ska kunna legitimeras. Eftersom jorden är rik, är dock kränkningar onaturliga och oförnuftiga.
[redigera] Upplysningstiden och revolutionerna
Idén om naturrätten ligger till grund för såväl den franska Förklaring av människans och medborgarens rättigheter från 1789 som den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776, och är således källan till den västerländska demokratisynen. Båda förklaringarna bygger på Lockes definition av naturrätten, främst via Rousseaus mer sekulära begreppsvärld; regeringars skyldigheter och människans förnuftiga natur, men tillägger och justerar något olikartat, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, nödvändigheten av skatter, rätten till lycka, behovet av en lagstiftning, och av en civil maktapparat.
Ur upplysningstidens ventilerande om naturrätten växte sakta teorien om samhällsfördraget fram, att stater legitimeras genom folkets godkännande av regenten. Företrädare för denna följd av naturrätten är i första hand Rousseau, och de som födde idén, bland andra Samuel Rutherford, Samuel von Pufendorf och Johannes Althusius.
Pufendorf kombinerade naturrätten med ekonomiska teorier, eftersom de ekonomiska relationerna är mänskliga relationer.
[redigera] Folkrätten, FN och andra internationella organisationer
Under slutet av 1800-talet började det bli uppenbart att naturrätten inte endast kunde begränsas till enskilda länders lagstiftning eller praxis. I synnerhet vid krig var det nödvändigt med explicita internationella överenskommelser, vilket var den egentliga orsaken till att Nationernas Förbund (och senare FN) bildades. Ett uttryck för tanken är Wienkongressen 1815, men den hade spelat ut sin roll i slutet av 1800-talet då stormakternas intressen tog över. I stället gjordes försök att utveckla folkrätten, där konferenser i Haag 1899 och 1907 fick till följd att 44 länder enades om avtal och konventioner. Första världskriget omöjliggjorde den tredje konferensen 1915. Den humanitära rätten formulerades i Haag 1907, Genèvekonventionen (1949) samt FN:s Folkmordskonvention (1948). Redan 1863 bildades Internationella Röda Korset.
Efter andra världskriget framkom återigen ett behov att definiera naturrätten. 1948 publicerades FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den stadgade att människans rätt även inbegrep rätten till utbildning, rätten till personlig säkerhet och integritet, frihet från förföljelse, rättighet till information, rätt till arbete, att söka skydd i andra länder, och att alla människor har ett inneboende värde.
Även om folkrätten har sin källa i föreställningen om naturrätten är den oavhängig så till vida att den stipuleras genom mellanstatliga överenskommelser, och anses ej vara en beskrivning av antingen Guds ordning, eller staternas eller individernas väsen.
[redigera] Källor
- FN Globalt uppdrag, red. Lars Eriksson för Svenska FN-förbundet (Sthlm 1995)
- Wolff, Jonathan, An Introduction to Political Philosophy (Oxford 1996)
- Filosofilexikonet, red P. Lübcke (Sthlm 1983)
- Hugo Grotius On the Law of War and Peace [1]
- John Locke, Two Treatises of Government[2]
- Thomas Hobbes, The Leviathan [3]
- Den franska deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna [4]
- Declaration of Independence [5]
- FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna[6]
- Svend Erik Stybe, Idéhistorie. Vor kulturs idéer og tanker i historisk perspektiv, 4 utgave, 9 oplag, 1996
- Raoul Muhm: Deutschland: Die Renaissance des Naturrechts und die Verbrechen gegen die Menschlichkeit. Germany: The renaissance of natural law and crimes against humanity. Germania: La rinascita del diritto naturale e i crimini contro l´umanità. Vecchiarelli Editore Manziana (Roma) 2004. ISBN: 88-8247-153-2
- Raoul Muhm : IL «MURO DI BERLINO»,I PROCESSI PARALLELI E IL DIRITTO NATURALE IN GERMANIA , L'INDICE PENALE ,XXVIII - N. 3 - CEDAM, PADOVA, 1994 http://www.larchivio.org/xoom/muhmberlino.htm
[redigera] Noter
- ^ Hugo Grotius, De Jure Belli ac Pacis, 1 kap, X
- ^ Thomas Hobbes, The Leviathan, kap VI
- ^ John Locke, The Second Treatise of Government, 4 kap, sektion 22
[redigera] Se även
- Primitivism
- Folkrätt
- Barnets rättigheter
- Mänskliga rättigheter
- Hugo Grotius
- Rättsfilosofi
- Demokrati
- Haagkonventionen
- Genèvekonventionen
- Folkmordskonventionen
- Internationella Röda Korset
- Eleanor Roosevelt
