Søren Kierkegaard

Wikipedia

Søren Kierkegaard

Søren Aabye Kierkegaard, född 5 maj 1813 i Köpenhamn, död 11 november 1855, dansk filosof, teolog och författare som anses vara en av grundarna till existentialismen.

Kierkegaard påbörjade sitt författarskap 1838. Filosofiskt såg Kierkegaard drivkraften till människans handlande i den existentiella ångesten, och hans inflytande har varit stort såväl inom teologin och filosofin som diktningen. Kierkegaard betyder kyrkogård.

[redigera] Biografi

Kierkegaard var son till Michael Pedersen Kierkegaard, som var en av Danmarks rikaste män och växte upp i ett starkt puritansk religiöst hem. Han började studera teologi 1830, men deltog så aktivt i studentlivet att hans examen fördröjdes.

Fadern led av ett stundtals hårt religiöst melankoli, och det kom också att drabba Kierkegaard. Omkring 1838 inträffade något som Kierkegaard kom att beteckna som ”den stora jordbävningen” då han började tro att hans, broderns och faderns tungsinne samt fem syskons förtidiga död var ett Guds straff. Han visste inte varför Gud straffade honom, men han trodde att det kanske kunde bero på att hans far hade som 11-åring förbannat Gud för världens orättvisor eller för att fadern hade smittat hela familjen med syfilis. Kierkegaard växte upp i ett hem där synden ständigt gjorde att han var utsatt för risken att straffas av Gud. Detta lade i mycket grunden till hans framtida författarskap.

Fadern dog samma år och två år senare tog Kierkegaard sin examen, hans examensarbete som behandlade Ironin ur ett Sokratiskt perspektiv fick ett gott omdöme och sades vare mycket läsvärd, om än lite väl skönlitterär för ett filosofiskt arbete.

Regine Olsen, hans livs kärlek

En annan sak som anses haft stort inflytande på Kierkegaards verk var det som hände härnäst. Han blev förälskad i Regine Olsen, hon blev också mycket förälskad i honom, men mindre än ett år efter att de hade förlovat sig bröt Kierkegaard förlovningen. Ingen vet riktigt varför, men i hans verk antyds att det berodde på att han blev deprimerad när det vanliga livet efter den första stormiga förälskelsen lagt sig. Men han förblev förälskad i henne i hela sitt liv, och strävade efter att bara råka träffa på henne i något sammanhang och när hon sedan gifte sig med en annan (fast hon också fortfarande var kär i honom) och flyttade utomlands, så var det sista gången han såg henne. När hon återvände till Danmark så var Kierkegaard död, de fick dock en sista viloplats i närheten av varandra.

Genom hela sitt författarskap koncentrerade sig Kierkegaard på att analysera vad det var som hade fått honom att bryta förlovningen.

Kierkegaard inleder sitt egentliga arbete med Antingen-eller 1843 ("Enten–Eller"), som är skriven som en monolog med insprängda aforismer, och ett fiktivt brev av en fiktiv person, för att lyfta fram det filosofiska resonemanget. Hans filosofiska grundsats är att det inte finns någon allmängiltig moral och etik, det finns, enligt Kierkegaard, ingen objektiv uppfattning av världen, inget sätt att vara, som gäller för alla. Därför kommer alla försök att förstå världen enligt ett fast, och en gång för alla, slutligt system att slå fel. Var och en måste leva utifrån sina egna förutsättningar, träffa sina egna val och själv ta ansvar för sitt liv. ”Subjektiviteten är sanningen”.

Han kommer dock fram till att det finns några grundläggande inställningar till livet som människan kan ha. Dessa olika sätt att förhålla sig har han rangordnat. Först är det den estetiska, sen den etiska och sist det religiösa förhållningssättet.

Den människa som har det estetiska förhållningssättet är i avsaknad av moral eftersom den inte har tänkt i dessa bannor, den estetiska människan tvingas att tänka över sin etiska förhållningssätt. För om den inte gör det så kommer den till slut att sluta som en gudlös och morallös psykopat, estetikern har bara två val, självmord, antagligen fysiskt eller mentalt (bli psykopat) eller omvärdera sin inställning till livet och gå vidare till nästa steg. I det nästa steget, det etiska, börjar människan forma sin uppfattning om världen och vad som är rätt och fel.

Det sista steget är den religiösa människan, som förlitar sig på Gud och gör sitt bästa för att leva enligt den moral som den har format och formar.

I sin nästa bok Fruktan och bävan ("Frygt og Bæven") kritiserar Kierkegaard den samtida teologin för att försöka förklara kristendomens objektiva sanningen, vilket Kierkegaard anser omöjligt. Det är enbart möjligt, enligt Kierkegaard, att förstå Jesus människoblivande med subjektiv tro. I sin nästa bok Begreppet Ångest (”Begrebet Angest”) så börjar Kierkegaard analysera den tanke om ångesten betydelse för det mänskliga tänkandet som kom att bli ett centralt tema för de framtida existentialisterna. Här beskrivs för första gången tanken om den existentiella ångesten.

Kierkegaard står staty utanför kungliga biblioteket i Köpenhamn

I Afsluttende, uvidenskabelig Efterskrift til de philosophiske Smuler (1846) har Kierkegaard utökat sina förhållningsstadier till sex, det estetiska, ironin, det etiska, humorn, den allmänna religiositeten och den specifikt kristna religiositeten. För att övergå mellan stadierna så krävs nu ett språng, en drastisk förändring. Här utvecklar han också sin existensfilosofi, Gud - om han existerar – är oändligt fri och höjd över tidens och rummets begränsningar, och alltså evig. Människan är ändlig och hennes frihet är begränsad. Men hon kan själv bestämma hur hon vill förvalta friheten, hur hon vill leva sitt liv, och förvalta sin existens. Den existentiella frågan hur människan bör leva sitt liv kan endast hon själv besvara; filosofin kan det inte.

Under hela denna tid led Kierkegaard av sin manodepressivitet och överkänslighet, han generaliserade sina upplevelser utifrån en sekteristisk religiositet, som betonade vikten av att odla sin synd- och skuldmedvetenhet vilket förvärrade hans ångest.

År 1846 blev Kierkegaard utsatt för en rad förlöjligande angrepp i tidskriften Corsaren. På grund av sitt psykiska och mentala tillstånd tog han detta mycket hårt. Han flydde till en uppfattning av urkristendomen och krävde ”samtidghet” med Kristus. Hans förhållningsätt till livet utvecklades till att ännu mer se livet som en plåga. Kierkegaards nya teologi var oförenlig med kyrkans officiella lära. Kierkegaard utträde ur statskyrkan 1854 och började skriva en rad artiklar där han kritiserade prästerskappet och mannade till en återgång till hans omöjliga ”urkristna” krav. Striden blev för hård för honom, hösten 1855 svimmade han av på gatan och avled några veckor senare den 11 november 1855.

[redigera] Filosofi

Det finns, enligt Kierkegaard, ingen objektiv uppfattning av världen, inget sätt att vara, som gäller för alla. Därför kommer alla försök att förstå världen enligt ett fast, och en gång för alla, slutligt system att slå fel. Var och en måste leva utifrån sina egna förutsättningar, träffa sina egna val och själv ta ansvar för sitt liv. Bara så, att genom sina egna fria val ge sitt liv innehåll, kan människan bli sig själv och i sanning existerande - eller som Kierkegaard formulerade det: "Det gäller att finna en sanning, som är sanning för mig, att finna den idé för vilken jag vill leva och dö."

Människan kan, enligt Kierkegaard, inta flera olika hållningar till livet, ex. det estetiska, det etiska eller religiösa förhållningssättet (något han kallar "andens utveckling"). Så har estetikern valt att frånsäga sig allt vad moral och förpliktelser heter, och valt att inte välja, utan istället inrikta sitt liv på njutning - ett leverne som med tiden dock bara kommer att leda till manipulation och förställning, och själslig nöd (jfr. psykopati). Estetikern kan då, enligt Kierkegaard, antingen begå självmord eller också ompröva sin grundinställning till livet - han kan bli etiker. Etikern väljer att fullt ut ta ansvar för sitt liv och sina gärningar. Men detta ansvarstagande kan även det bli för tungt att bära, vilket i så fall kommer att leda till en ny kris. För att lätta sina bördor kan etikern då välja att lägga sitt liv i Guds händer (det religiösa stadiet).

Kierkegaards tänkande kom att få stort inflytande på den under 1900-talet framväxande existentialismen, företrädd av bl.a Jean-Paul Sartre.

[redigera] Citat

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv
Prästen - denna i långa kläder insvepta definition av nonsens!
Subjektiviteten är sanningen
Andersen kan berätta sagan om Lyckans galoscher, jag berättar den om Skon som klämmer

[redigera] Bibliografi

Viktigare verk

Danskt namn	Svenskt namn	Utgivningsår	Kommentar
Af en endnu Levendes Papirer. Udgivet mod hans Villie		1838
Om Begrebet Ironi med stadigt Hensyn til Socrates		1841
Enten - Eller	Antingen-eller: Ett livsfragment	1843	del 1-2, Under psedonymen Victor Eremita
To opbyggelige Taler		1843
Frygt og Bæven. Dialektisk Lyrik af Johannes de Silentio	Fruktan och bävan	1843
Gjentagelsen. Et Forsøg i den experimenterende Psychologi af Constantin Constantius	Upprepningen	1843
Tre opbyggelige Taler		1843
Fire opbyggelige Taler		1843
Begrebet Angest	Begreppet Ångest	1844
Tre Taler ved tænkte Leiligheder		1845
Stadier paa Livets Vei. Studier af Forskjellige		1845	Sammanförda, tryckt och utgiven av Hilarius Bogbinder
Afsluttende uvidenskabelig Efterskrift til de philosophiske Smuler. Mimisk-pathetisk-dialektisk Sammenskrift, Existentielt Indlæg, af Johannes Climacus	Filosofiska smulor	1846	Under psedonymen Johannes Climacus
En literair Anmeldelse. To Tidsaldre, Novelle af Forfatteren til "en Hverdags-Historie"		1846	Utgiven av J. L. Heiberg
Opbyggelige Taler i forskjellig Aand		1847
Kjerlighedens Gjerninger. Nogle christelige Overveielser i Talers Form		1847
Christelige Taler		1848
Lilien paa Marken og Fuglen under Himlen. Tre gudelige Taler		1849
Tvende ethisk-religieuse Smaa-Afhandlinger af H.H.		1849
Sygdommen til Døden. En christelig psychologisk Udvikling til Opbyggelse og Opvækkelse. Af Anti-Climacus	Sjukdomen till döds	1849	Utgiven av S. Kierkegaard
"Ypperstepræsten - "Tolderen" - "Synderinden", tre Taler ved Altergangen om Fredagen		1849
Indøvelse i Christendom af Anti-Climacus.	Övning i kristendom	1850	Nr. I. II. III, utgiven av S. Kierkegaard
En opbyggelig Tale		1850
To Taler ved Altergangen om Fredagen		1851
Til Selvprøvelse. Samtiden anbefalet		1851
Om min Forfatter-Virksomhed		1851
Dette skal siges; saa være det da sagt		1845
Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed. En ligefrem Meddelelse, Rapport til Historien		1859	Skriven 1851-52, utgiven efter Kierkegaards död
Dømmer selv. Til Selvprøvelse Samtiden anbefalet		1876	Skriven 1851-52
Bogen om Adler		1916	Skriven 1846-47