Stoicism
Wikipedia
| Antikens filosofi | |
 |
|
| Epikurism | |
| Gnosticism | |
| Nyplatonism | |
| Platonism | |
| Skepticism | |
| Sofism | |
| Stoicism |
Stoicism, från grekiskans stoa poikile ("pelarhall"), en filosofisk riktning i det antika Grekland med filosofer som Zenon från Kition, Cleanthes, Chrysippos samt romarna Cicero, Seneca, Marcus Aurelius och Epiktetos med flera.
Stoikerna organiserade sig i Aten omkring år 310 f.Kr. då man beskrev världen som sammansatt enligt reglerna i den formaliserade logiken, fysiken och naturetiken. Stoicismen kan härledas till cynismen, en tidigare filosofisk skola i Grekland. Man hyllade logos som den högsta principen i det att logos sågs som den princip eller överordnade naturlag som mekaniskt styrde allt skeende i världen.
I modern tid är den stoiska etiken mest känd. Stoikerna ansåg att människan måste motstå de impulser som ges av drifterna i form av kärlek, lust, hat, fruktan, smärta och så vidare. Det objektivt goda ansåg man ligga i sinnestillståndet, i vishet och återhållsamhet.
Stoicismen delas in i tre faser:
- Antico till och med år fjärde och tredje seklet f.Kr.
- Medio andra och första seklet f.Kr.:
- Panaetius
- Posidonius
- Nuovo o romano första och andra seklet e.Kr.:
- Seneca
- Epiktetos
- Marcus Aurelius
- Cicero (delvis)
