Stig Dagerman

Wikipedia

Stig Dagerman, född 5 oktober 1923 i Älvkarleby i Uppsala län, död 5 november 1954, var en svensk författare och journalist. Han var en av de mest framträdande författarna inom den svenska 40-talismen och erhöll Svenska Dagbladets litteraturpris år 1946.

Innehåll

1 Biografi
2 Bibliografi
3 Priser och utmärkelser
4 Se även

[redigera] Biografi

Dagerman växte upp hos sina farföräldrar i Älvkarleby, eftersom hans far inte hade råd och möjlighet att försörja honom under den här tiden (fadern arbetade som bergsprängare nere i Stockholm). Modern hade fött Stig på gården och där ägnat några månader åt sitt barn, innan hon lämnade gården för att aldrig komma tillbaka.

Tvärtemot mytbildningarna kring Dagerman beskrev han denna barndomstid som den lyckligaste i sitt liv. Framförallt beundrade han sin farfar och farmor, farföräldrarna som var enkla och skolade efter den gamla läran. 1940 mördades farfadern av en psykiskt sjuk person och en kort tid därefter fick farmodern en hjärnblödning. Påfrestningarna gjorde att Dagerman begick det första i en serie självmordsförsök under sin livstid.

Senare flyttade han ner till sin far i Stockholm. Redan vid trettonårsåldern hade Dagerman sökt sig till anarkismen och syndikalismen och anslutit sig till Syndikalistiska Ungdomsförbundet. Dessa värderingar skulle han komma att bära med sig under hela sitt liv.

Inom ungdomsförbundet visade sig Stig Dagerman göra nytta som skribent och han var för en tid en av redaktörerna för Storm. Senare skulle han komma att få arbete på den anarkosyndikalistiska tidningen Arbetaren, där han bl.a. skrev krönikor och dagsedlar. Med tiden skulle han komma att bli kultursidans redaktör.

Han debuterade 22 år gammal 1945 med romanen Ormen, en löst sammanfogad berättelse med skräcken som grundtema. Kritiken var extatisk. Snarare än en roman kan 'Ormen' sägas vara flera noveller på samma tema, alla kring temat skräck och ångest och alla utspelande sig i barackmiljö.

Stig Dagerman sade upp sig från sitt jobb som kulturredaktör på Arbetaren, och blev författare på heltid. Fyra år av hektisk produktiviet inleddes. 1946 kom hans andra roman, skriven i August Strindbergs hus på Kymmendö. Romanen hette De dömdas ö. Boken har beskrivits som det mest svårtillgängliga Dagerman skrev. All form av realism har här förkastats till förmån för en vidrig mardrömsliknande öde ö, där sju skeppsbrutna inväntar döden. Alla bär de på inre sår som omöjliggör alla försök till kontakt med varandra. I varsitt kapitel får var och en av de skeppsbrutna sina psykologiska porträtt virtuost målade, för att i ett långt avslutande kapitel gå sitt öde till mötes. Språket är fyllt av symboler, meningarna långa och ångesten så stark att bokens idéer stundom riskerar att hamna i bakgrunden. Samtidigt som ångestskildringarna är mer råa här än någon annanstans i hans produktion är det också den mest politiska roman Dagerman skulle komma att skriva.

1947 hade Dagermans första drama Den dödsdömde premiär på Dramaten. Samma år gav han även ut novellsamlingen Nattens lekar som fick god kritik och en samling reportage från efterkrigstidens Tyskland för Expressens räkning samlades i Tysk höst. Denna reseskildring innebar också Dagermans publika genombrott, delvis beroende på den ursinniga uppgörelsen med det starka tyskhatet som hade brett ut sig i flera länder, delvis beroende på att artiklarna var mer lättillgängliga än mycket av Dagermans tidigare verk. År 1949 kom Bröllopsbesvär, en folklig burlesk med kritisk udd.

Därefter drabbades Dagerman av svårartad skrivkramp, skiljde sig från sin första hustru och gifte om sig med den skådespelerskan Anita Björk, kvitterade ut ansenliga förskott från sitt förlag, för att 1954, efter en djup depression ta livet av sig.

Det sista Dagerman skrev publicerades i Arbetaren samma dag som budet om hans död kom:

"Lagen har sina blottor. Hund får de fattiga ha. De kunde väl skaffa sig råttor, som är skattefria och bra. /…/ Något måste beslutas: Hundarna skjuts! Inte sant? Nästa åtgärd: De fattiga skjutas, så spar kommunen en slant."

Denna har sedan tonsatts av Fred Åkerström i sången Varning för Hunden.