Majrevolten
Wikipedia
Majrevolten kallas de oroligheter, strejker och den påföljande politiska kris som ägde rum i Frankrike under maj och juni 1968. Den mest turbulenta delen av revolten, med exempelvis gatukravaller i Paris mellan studenter och polis, varade mellan 3 maj och 30 maj och det är oftast de veckorna som avses när det gäller den febriga, revolutionsartade situation som då rådde. Majrevolten var en del i den radikala vänstervåg som drog över världen under dessa år, och kan sägas vara kulmen av denna vänstervågs politiska kraft i Europa.
Innehåll |
[redigera] Från missnöje till revolt
Missnöjet riktades bl.a. mot de Gaulles utrikespolitik och det gaullistiska, konservativa samhällsstyret. Undervisningssystemet var föråldrat och lektionssalarna hade inte plats för den stora baby-boom-generationen, som ofta fick inhysas i provisoriska lokaler. Den revolterande studentrörelsen krävde även sexuell frigörelse (den stränga könsåtskillnaden på studenthemmen var bland det första som avskaffades) och ett slut på Vietnamkriget. Den storstrejk som utbröt samtidigt fick de Gaulle att temporärt förlora kontrollen över landet och han tvingades vid ett tillfälle att bege sig till Baden-Baden för att försäkra sig om arméns stöd ifall det skulle bli nödvändigt för att upprätthålla ordningen med militära medel. Valen i juni 1968 innebar en gaullistisk majoritet i parlamentet, men händelserna 1968 innebar ändå en viktig omorientering av det franska samhället med större frihet för individen och mindre social kontroll, både på arbetsplatserna och i privatlivet.
[redigera] Skandalen i Strasbourg
Förspelet till maj-revolten anses vara den s.k. skandalen i Strasbourg 1966. En grupp radikala situationister och enragés (jmf Les Enragés 1793) tog över studentkåren vid Universitetet, gav ut broschyren ”Misären i studentens miljö” i massupplaga, tömde kassan och gick under jorden. Situationisterna Guy Debord och Raoul Vaneigem utkom 1967 med varsin bok, som skulle fokusera kampen på alienation och konsumtionssamhälle. Debords teori om den moderna kapitalismen fick namnet Skådespelssamhället, och i Ockupationskommittén på Sorbonne hade man en mycket aktiv roll; bl.a. uppmanade man befolkningen att bilda revolutionära arbetarråd på de fabriker som ockuperats.
[redigera] Studenter och arbetare, samma kamp
Och det var alltså inte bara studenterna som revolterade. Arbetarna anslöt sig också till kampen, trots att fackföreningarna intensivt motarbetade alla sådana kontakter. Mellan 10 och 12 miljoner arbetare gick ut i historiens första vilda generalstrejk, och på nätterna pågick vilda strider mellan demonstranter och polis vid ett 60-tal barrikader runt Quartier Latin där 2-3000 personer var febrilt verksamma. Husväggarna fylldes med poesi och politiska slagord och stämningen var euforisk. Egentligen hade upproret inga ledare, men anarkisten och agitatorn Daniel Cohn-Bendit jagades ofta av journalister som hade svårt att följa med i det snabba händelseförloppet. Efter några veckors vilt tumult, då stadens kommunikationer varit delvis lamslagna, inträdde en avmattning under sommaren. Politiska intriger på hög nivå och inte minst kommunistpartiets och fackföreningarnas tveksamhet bidrog till att den revolutionära situationen inte kulminerade i ett direkt maktövertagande. I stället lyckades de Gaulle genom ”kommunisthotet” och en hastigt mobiliserad borgarklass vinna en förtroendeomröstning. Han avled dock året därpå.
Majrevolten fick världsomfattande konsekvenser, framförallt indirekt, genom att tron på de höga auktoriteterna nu för alltid var rubbad. Den intensiva frihetslängtan som kommit till synes kvarstod.
[redigera] Majrevolten i Sverige
Majrevolten fick ett omedelbart genomslag i hela västvärlden. Så även i Sverige, om än med ett annorlunda förlopp än i Frankrike. Den 20 december 1967 inträffade en våldsam sammandrabbning mellan polis och Vietnam-demonstranter i Stockholm. I maj 1968 stoppade demonstranter den planerade Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia i Båstad. Kårhusockupationen i Stockholm, där Anders Carlberg och Olof Palme duellerade om den illa sedda universitetsreformen UKAS inför en engagerad studentkår, slutade med ett ärevarv på staden och med ett ofullbordat försök att ockupera Operan och andra centrala byggnader efter franskt mönster. Ett par veckor senare firades Lunds Universitets 300 års-jubileum under en närmast militär bevakning, med motdemonstrationer och alternativa seminarier. Flera aktioner inträffade i Lund: solidaritetsdemonstrationer för de franska studenterna, demonstrationen i Domkyrkan mot ett besök från Sydafrika, kravaller i samband med en aktion för värnpliktsvägran och senare en störning av en kontaktkonferens mellan Universitet och näringsliv. Den aktivistiska organisationen SDS (Studerande för ett Demokratiskt Samhälle) bildades efter internationellt mönster på svenska universitet. Den sista april 1967, 68 och 69 brändes studentmössor i Lund som en symbol för klassamhället. Husockupationer inträffade också.
Och detta var bara inledningen på vad som skulle bli en "lång het sommar".
[redigera] Litteratur
- Bensaid, Daniel/Weber, Henri: Maj 1968 – en generalrepetition. Partisanförlaget, 1969.
- Jacobson, Staffan: Dialog om Frihet. Roman om den heta sommaren i Lund 1968. RD förlag, Lund/Malmö 2001.
- Johansson, Sven-Olof: Året var 1968. Stockholms Universitet, Stockholm 1997.
- Karlsson, Bo A.: Hjärtat sitter till vänster. Svensk konst 1964-74. (Katalog). Ordfront 1998.
- Kurlansky, Mark: 1968. De gränslösa drömmarnas år. Ordfront 2006.
- Skrivet på väggarna Paris maj 1968.[[1]]
- Viénet, René: Enragés and Situationists in the Occupation Movement, France, May '68. Autonomedia, N.Y. 1992.
- Östberg, Kjell: 1968 när allt var i rörelse. Prisma 2002.
[redigera] Fotogalleri: Paris maj '68
- [[2]]
