Uranus

Wikipedia

Uranus
Upptäckare	William Herschel
Upptäcktsår	13 mars, 1781
Omloppsbanans egenskaper
Perhelion	3,006,389,405 km 20.096 471 90 AE
Aphelion	3,006,389,405 km 20.096 471 90 AE
Excentricitet	0.047 167 71°
Omloppstid	30,707.4896 dagar
Omloppsbanans lutning	0.769 86°
Inklination	0.769 86°
Minsta banhastighet	6.486 km/s
Mesta banhastighet	7.128 km/s
Medel banhastighet	6.795 km/s
Månar	27
Fysikaliska data
Diameter vid ekvatorn	51,118 km
Ytans area	8.084×109 km2
Massa	8.6832×10<sup<25 kg
Medeldensitet	1.318 kg/m3
Rotationstid	0.718 33 dagar
Albedo	0.51
Axellutning	97.77 °
Flykthastighet	- km/s
Gravitation vid ytan	8.69
Temperatur vid ytan	min medel max 59K 68K N/A KK
Magnetiska egenskaper
Magnetiskt moment	3,8·1017 T*m³
Magnetiskt fältstyrka vid ytan	23 μT
Magnetiskt axellutning	58,6°
Atmosfär
Tryck	58,6 kPa
Väte Helium Metan Ammoniak Etan Etyn Kolmonoxid och Vätesulfid	82% ± 3,3% 15% ± 3,3% 1.99% 0.01% 0.00025% 0.00001% Spår

Uranus är den sjunde planeten från solen. Uranus är den latinska formen av det grekiska gudanamnet Uranos, som även betyder himmel. Uranus är en av solsystemets fyra jätteplaneter - Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus - och är av ungefär samma storlek som Neptunus. Planetens diameter är ungefär 50 000 km och massan cirka 14,5 jordmassor. Planetens rotationsaxel har en lutning på 98 grader, vilket innebär att planeten inte snurrar utan snarare ”rullar” genom rymden på sin bana runt solen. Det tar 84 år för Uranus att fullborda ett varv runt solen.

[redigera] Uranus uppkomst

Uranus och de övriga gasjättarna måste ha bildats på ett annat sätt än det inre solsystemet, men hur är okänt. I likhet med alla de andra planeterna bildades Uranus av rester från det gasmoln och det stoft som gav upphov till solen. Det finns två teorier om hur gasjättarna bildades. Den ena är att partiklar av is och stoft kolliderade och slogs ihop till de yttre planeternas fasta kärnor, som sedan drog till sig gaser genom sin tyngdkraft. Den andra är att den skiva av rymdgrus som omgav den unga solen sprack upp i mindre klot av gas och stoft som sedan drogs samman till planeter. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp det stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra till sig mer materia, och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra. Anledningen till att Uranus är mindre är de inre gasjättarna är troligtvis att det fanns mindre materia i de yttre delarna av det nybildade solsystemet.

[redigera] Fysiska egenskaper

[redigera] Inre struktur

Gasjättarnas inre

Uranus är täckt av moln och har ett grönblått skimmer. Det grönablåa ljuset beror på att det är metan, i form av små kristaller, i atmosfären som absorberar allt rött ljus, vilket gör att det reflekterade ljuset är grönblått. Atmosfären består av ca 82,6 % väte, 15,2 % helium och ca 2 % metan.

Om du kunde skära upp Uranus skulle du se att Uranus består av fyra lager. Den yttre atmosfären består huvudsakligen av den lätta gasen väte, tillsammans med helium och lite metan. Det är metanet som ger Uranus sin blågröna färg. Längre in omvandlas gaserna efterhand till vätska under inverkan av trycket. En fjärdedel in i planeten ersätts av ett lager sörjig ”is” som består av vatten ammoniak och andra tunga kemiska föreningar som blivit fasta och sjunkit mot planetens centrum. Detta islager upptar större delen av Uranus volym. Trots att man bruka kalla Uranus gasjätte bör man istället kalla den en isjätte.

Eftersom isen trycks ihop så hårt av tyngdkraften är den mycket het och delvis smält. Detta sörjiga lagers ständiga virvlande ger upphov till dess magnetfält. I centrumet av Uranus finns en fast kärna som innehåller huvuddelen av planetens massa. Uranus kärna är ungefär lika stor som jorden. Astronomer tror att planetens mitt dras samman under tyngdkraften och avger värme när trycket ökar. Något liknande händer inuti Jupiter och Saturnus. I själva verket är Uranus den enda gasjätte som inte alstrar inre värme.

[redigera] Uranus magnetfält

Uranus har också ett speciellt magnetfält som härleds ur manteln, alltså inte genom kärnan som är vanligast. Magnetfältet är 30 gånger större än jordens och det lutar 60° från axeln. På jorden skulle det innebära att den magnetiska nordpolen skulle vara i Marocko.

[redigera] Uranus ringsystem

Uranus ringar. Denna bild är färgbehandlad för att man ska kunna se ringarna bättre.

Att Uranus har ett ringsystem har varit känt sedan 1977 när planeten passerade (ockulterade) framför en stjärna. Ringarna försvagade då stjärnljuset mätbart. Knappt 10 år senare kom beviset när Voyager 2, som passerade Uranus 1986, skickade bilder som visade ett system av inte mindre än elva ringar. Upptäckten var ganska viktig, eftersom man tidigare trodde att ringsystem runt planeter var något ganska ovanligt.

Ringarna består av sten, från några små korn till block uppemot 10 meter, och is. I likhet med Jupiter är ringarna betydligt mindre, och svagare, än ringarna runt Saturnus. Uranus har också många ringar som består av stenar, men precis som Jupiter är ringarna betydligt svagare än de kring Saturnus. Inifrån är deras namn: 6, 5, 4, Alfa, Beta, Eta, Gamma, Delta, Lambda (1986UIR) och Epsilon. Den bredaste ringen, Epsilon, är 96 km tvärsöver.

[redigera] Klimatet

Uranus är cirka 2870 miljoner km (2 ljustimmar och 40 ljusminuter) från solen; det är cirka dubbelt så långt som Saturnus avstånd till solen. Den fruktansvärt långa sträckan gör att temperaturen är cirka −210 grader i atmosfärens ovansida. Pga temperaturen så är flera av ämnena på Uranus i fast form, tex Metan.

[redigera] Dess atmosfär

Uranus atmosfär består av ca 83,4% väte, 15% helium och 1% metan. Liksom de andra gasplaneterna har Uranus band av moln, men de är extremt ljusa. Den blå färgen på Uranus beror på att metanet i dess yttre atmosfär absorberar rött ljus. Det kan finnas färgade band som på Jupiter men de döljs av metanlagret. Uranus snurrar inte runt solen utan "rullar". Forskare tror att när solsystemet skapades så fick Uranus en smäll av något med ungefär jordens storlek så den började "rulla" istället för att snurra. Planeten ligger nästan på sidan, 98°, och jorden har en lutning på 23,6°.

[redigera] Uranus månar

Huvudartikel: Uranus naturliga satelliter

Uranus har i dagsläget tjugosju konfirmerade månar, varav de fem största heter Miranda, Ariel, Umbriel, Titania och Oberon. Månarna har fått sina namn efter karaktärer i William Shakespeares och Alexander Popes verk.

[redigera] Rymdsonder vid Uranus

Voyager 2, den enda rymdsond som har nått Uranus hittils.

Endast en rymdsond har nått till Uranus och det var Voyager 2. Voyager 2 nådde den 24 januari 1986 fram till Uranus och svepte förbi 81500 km över molntopparna. År 1986 var våra kunskaper om Uranus mycket små ännu mindre om dess månar. Innan Voyager 2 nådde fram till Uranus kände man till 5 månar och 9 ringar. När den lämnade var antalet månar uppe i 15 och antalet ringar 11. Uranus rotationstid innan Voyager 2 nådde dit var uppskattat till mellan 16 och 24 timmar. Nu kunde Voyager 2 ge en exaktare tid: 17 timmar och 41 minuter. Våra kunskaper om Uranus magnetfält var också väldigt grumliga men det visade sig vara kraftfullare än vad man trott. Voyager 2 hann också med att göra en del temperaturmätningar nere bland de översta molnen på Uranus. Temperaturen där var -209°C. Temperaturen verkade vara nästan densamma över hela planeten. Voyager 2 vägde 825 kg och passerade Uranus med hastighet av 64000 km/h. Efter passagen satte den kurs vidare mot Neptunus.

[redigera] Tidiga upptäckter

Uranus var den första planeten som upptäcktes med hjälp av teleskop. Uranus hade observerats flera gånger innan men hade då misstolkats som en stjärna. Bland annat av den engelske astronomen John Flamsteed (1646–1719) som 1690 noterade den som "34 Tauri" på sin stjärnkarta. Men Uranus upptäcktes officiellt av den tyskfödde, brittiske astronomen William Herschel den 13 mars 1781 då han höll på att leta dubbelstjärnor i stjärnbilden Tvillingarna. Första trodde Herschel att det var en komet, men med hjälp av den svenske astronomen Erik Prosperin som hade erfarenhet i banberäkningar kostaterade man att Uranus omloppsbana var nästan cirkelformig och blev upphöjd till planetstatus. Herschel ville döpa planeten till ”Georges stjärna” efter kung George III av England medan andra astronomer helt enkelt kallade den för Herschel. Det dröjde flera årtionden innan alla var överens om namnet Uranus som var den antika Greklands himmelsgud.

[redigera] Se även

• Planeterna i Zodiaken

[redigera] Externa länkar

• NASA - Uranus Fact Sheet
• NASA - Rings of Uranus

Uranus månar
Cordelia | Ophelia | Bianca | Cressida | Desdemona | Juliet | Portia | Rosalind | Cupid
Belinda | Perdita | Puck | Mab | Miranda | Ariel | Umbriel | Titania | Oberon
Francisco | Caliban | Sycorax | Prospero | Setebos | Stephano | Trinculo | Margaret | Ferdinand
Uranus | Solsystemet
För andra himlakroppar och områden, se vidare astronomi, rymdfysik och kosmologi.