Solsystemet

Wikipedia

Solsystemets planeter och dvärgplaneten Pluto.

Solsystemet är det planetsystem som omfattas av Solen, de åtta planeterna och deras månar, samt otaliga andra mindre objekt (meteoroider, asteroider och kometer), främst i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, i Kuiperbältet (där Pluto ingår) utanför Neptunus och i Oorts kometmoln vid gränsen mot den interstellära rymden.

Merkurius, Venus, jorden och Mars utgör de inre planeterna. Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus utgör de yttre planeterna. Pluto, som länge räknades som en planet, tillhör Kuiperbältet liksom Sedna. Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus är vad man kallar gasplaneter eller gasjättar.

[redigera] Solsystemet i Vintergatan

Solen med sina planeter är en del av ett stort stjärnsystem. Den är en av de minst 100 miljarder (några uppskattar upp till 400 miljarder) stjärnor som ingår i den galax som kallas Vintergatan.

Stjärnan som ligger närmast solen är Proxima Centauri. Avståndet från solsystemet är ungefär 4,24 ljusår eller 268 000 astronomiska enheter. Solsystemet tappar periodiskt en stor mängd massa. Det beror troligtvis på densitetsvågor som flyter genom galaxen. Den del av Vintergatan i vilken solsystemet befinner sig är nästan fri från galaktiskt damm. Dessutom håller solvinden mindre partiklar borta från solsystemet.

[redigera] Uppkomst

För ungefär 7 miljarder år sedan fanns i området där solsystemet befinner sig ett stort gasmoln som kretsade kring galaxens centrum. Molnet bestod till 99 procent av väte och helium, med en mindre andel små dammpartiklar.^[1] Dessa var mestadels sammansatta av kemiska föreningar som vatten, kolmonoxid, koldioxid och andra föreningar av kol, ammoniak och kisel. Delar av detta moln blev tätare på grund av den egna tyngdkraften. Vid förtätningen skapades troligtvis många hundra eller tusen stjärnor i en stjärnhop. Efter några hundra miljoner år skildes enskilda stjärnor och dubbelstjärnor åt.

Solsystemet självt skapades som en roterande skiva. Den största delen av materien i skivan pressades ihop i dess mitt. Trycket och temperaturen ökade så att kärnfusion blev möjligt. Den vid kärnfusionen frigorda energin bildade ett strålningstryck i motsatt riktning till gravitationen. Den nybildade stabila stjärnan, solen, var skapad.

I skivans rest skedde en sammanklumpning av det kvarstående dammet och bildade planetliknande kroppar. Dessa kroppar som hade en diameter på cirka en kilometer hade tillräcklig gravitation att förena sig med liknande objekt. Stort inflytande på planeternas skapande var avståndet till solen. Tunga element förblev i solens närhet medan gasformiga trängdes ut med solvinden. Därför är de jordnära planeterna Merkurius, Venus, jorden och Mars huvudsakligen uppbyggda av kisel och järn. I de kallare regionerna vid solsystemets rand var det också möjligt för planeterna att binda lätta gaser som väte, helium och metan. Här skapades de så kallade gasjättarna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus. ^[2]

En del av materien som inte fångades av planeterna bildar idag kometer och asteroider. På grund av att de skapades under solsystemets första tid, får vi mycket information om solsystemets uppkomst, när vi undersöker dem. ^{[3] [4]}

[redigera] Struktur

Trots att diagram ofta avbildar solsystemet med dess medlemmar i ekvidistanta banor, så är dessa i själva verket i stort sett geometriskt arrangerade. De flesta banor ligger på ungefär dubbla avståndet från solen som den närmast innanför. Venus avstånd från solen är ungefär dubbelt så långt som Merkurius och så vidare. Detta förhållande uttrycks i Titius–Bodes lag.

[redigera] Information om planeterna i solsystemet

Bilden visar banan för Sedna och ger en god uppfattning om solsystemets layout. Medurs uppifrån vänster: systemets inre, de yttre planeterna och Kuiperbältet, Sednas bana och Oorts kometmoln.

Internationella Astronomiska Unionen (IAU) listar åtta planeter i solsystemet. Det är de inre planeterna Merkurius, Venus, Tellus (jorden) och Mars, gasjättarna Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus men inte Pluto. Plutos status som planet är upphävd efter ett möte, då man tog fasta på att gränsdragningen börjar bli problematisk eftersom man hittat småplaneter nästan av Plutos storlek till exempel Sedna, och den något större dvärgplaneten Eris.

Alla planeter är namngivna efter romerska gudar, utom Uranus som fått sitt namn efter den grekiske himmelsguden, och Jorden som inte räknades som en planet av de gamla astronomerna, utan snarare som universums mittpunkt. Planeternas ursprungliga antal var sju: Månen, Merkurius, Venus, Solen, Mars, Jupiter och Saturnus, uppräknat efter Ptolemaios geocentriska världsbild. Efter hand som de astronomiska kunskaperna växte, plockades solen och månen bort som planeter, och de numera accepterade planeterna lades till.

Romarna trodde att de sju gudar som planeterna fått sina namn från, var de som turades om att övervaka det som hände i världen från sin position på himlavalvet. Turordningen lever kvar i namnen på veckodagarna än i våra dagar: Söndag (solen), Måndag (månen), franskans mardi (Mars), mercredi (Merkurius), jeudi (Jupiter), vendredi (Venus) och engelskans Saturday (Saturnus).

Planeternas namn är så gott som universella i västvärlden, medan språk som inte har sitt ursprung i Europa, använder ofta sina egna namn. Grekland är ett undantag från resten av västvärlden, då de naturligtvis namngett planeterna efter de grekiska motsvarigheterna till de romerska gudarna: Hermes (Merkurius), Afrodite (Venus), Gaia (Jorden), Ares (Mars), Zeus (Jupiter), Kronos (Saturnus) , Uranos (Uranus), Poseidon (Neptunus) och Pluton för Pluto.

^* Se Jorden för absoluta värden.

[redigera] Se även

• planeterna
• planetarium

[redigera] Externa länkar

• Rymdportalen.com - Solsystemet
• The Planets
• De ni planetene (på norsk)