Månen

Månen (Luna) är jordens största satellit och är den himlakropp som ligger närmast oss. Även andra planeter har månar men med månen i bestämd form avses jordens måne. Artiklar om månar kring andra planeter i vårt solsystem finns i artikeln Solsystemet.

Innehåll

1 Överblick
2 Månfärder
3 Uppkomst och historia
4 Fysiska egenskaper
5 Förmörkelser
- 5.1 Solförmörkelse
- 5.2 Månförmörkelse
6 Månen inom folktro, symbolik och dylikt
7 Referenser
8 Se även
9 Externa länkar

[redigera] Överblick

Under de 29,5 dygn det tar månen att tillryggalägga ett varv kring jorden, en så kallade synodisk omloppstid, genomgås en komplett måncykel med alla månfaser, exempelvis fullmåne och halvmåne. Månen har givit upphov till tidsbegreppet månad, som numera dock är längre än en måncykel.

Månen har en diameter på 3 476 km vid ekvatorn. Densiteten är 3,34 (jämför med vattens 1,00). Medelavståndet mellan jorden och månen är 384 392 km. Månens yta är cirka 38 miljoner kvadratkilometer vilket är ungefär detsamma som fyra gånger Europa. Omkretsen är 10 940 km.

Bilden till höger visar månen fotograferad av rymdsonden Galileo på ett avstånd av 560 000 km. Bilden visar västra hemisfären med "Mare Orientale", som har en diameter på ca 1 000 km, i centrum. Till vänster syns "månens baksida" och till höger "månens framsida". Från jorden är det alltid framsidan som syns vilket beror på att månen roterar runt sin egen axel ganska precis en gång per varv runt jorden. Detta fenomen beror i sin tur på att jordens dragningskraft (likt tidvattnet) dragit ut månen till en ellipsoid med huvudaxeln riktad och låst i position mot jorden. Månens elliptiska bana gör dock att en liten del av dess baksidan syns.

Solens attraktionskraft på månen är dubbelt så stor som jordens vilket gör månens bana kring jorden mycket komplicerad och det tar över 18 år innan månen återvänder till sitt utgångsläge. Isaac Newton sade "Jag hade aldrig haft huvudvärk, utom de dagarna jag studerade månens teori". Månens bana ryms i en toroid (ungefär formen av ett bildäck).

[redigera] Månfärder

Huvudartikel: Månfärd

Första sond som kom i närheten av månen var den sovjetiska månsonden Luna 1 som 2 januari 1959 passerade månen på avståndet 7 500 km. Första sonden som krashlandade på månen var Luna 2 som 12 september 1959, i Mare Imbrium. Luna 3 var först att fotografera månens baksida. Första bekräftade mjuklandningen skedde 31 januari 1966 av den sovjetiska månsonden Luna 9.

Tolv personer har satt sin fot på månen, alla är män från USA. Dessa var tolv astronauter ur det amerikanska Apolloprogrammet. De första två var Neil Armstrong och svenskättlingen Edwin "Buzz" Aldrin ur besättningen för Apollo 11 som landade i Stillhetens hav i juli 1969. Den sista månlandningen, Apollo 17, ägde rum 1972. Under början av 2004 sade dock USA:s president George W Bush att NASA skulle sända människor till månen igen, som ett steg mot en bemannad färd till Mars.

Se även rymdkapplöpningen.

[redigera] Uppkomst och historia

Månens inklination gör det omöjligt att den ska ha bildats tillsammans med jorden eller ha fångats upp av jorden efter planetens bildande. Månens uppkomst har varit föremål för omfattande vetenskaplig debatt.

Månens tidsåldrar
Copernician	1100 Miljoner år (MÅ) till nu
Eratosthenian	3200 MÅ till 1100 MÅ
Övre Imbrian	3800 MÅ till 3200 MÅ
Nedre Imbrian	3850 MÅ till 3800 MÅ
Nectarian	3920 MÅ till 3850 MÅ
För-Nectarian	4550 MÅ till 3920 MÅ

Enligt tidiga spekulationer ska månen ha "fallit av" jorden på grund av jordens centrifugalkraft och lämmnade kvar Stilla Havet som ett ärr. Detta förutsätter dock att jordens ursprungliga rotation varit orimligt stor samtidigt som månens ursprung i Stilla havet strider mot den geologiska standardmodellen. Andra spekulerade i att månen bildades någon annanstans och senare fångades upp av jordens gravitation. En tredje teori är att månen bildades av det stoft som slängdes ut vid en kollision mellan jorden och en planetesimal.

En stor meteorit slår ner på månen

Nyligen, har jättekollisionshypotesen kommit att räknas som den mest troliga vetenskapliga förklaringen till månens uppkomst. Denna hypotes bygger på att månen skapades av det skräp som uppstod när en mycket tidig, halvsmält jord kolliderade med ett planetliknande objekt i Mars storlek. Denna himlakropp har fått namnet Theia eller Orpheus. Materialet som kastades ut från nedslaget ska ha lagt sig i bana runt jorden för att till slut bilda månen.

Denna hypotes förutsätter dels att månens sammansättning överensstämmer med jordens och dels att radiometrisk datering kan visa att månens skorpa bildades mellan 20 och 30 miljoner efter jordens.^[2]

Då månen befann sig mycket närmare jorden och starka tidvatteneffekter verkade omformades månen från en smält sfär till en ellipsoid med axeln vänd mot jorden. När månen började svalna bildades en kraftig skorpa över smältan i dess inre. Eftersom smältan dras mot jorden är skorpan mycket tunnare i riktning mot jorden än på den motsatta sidan.

Speciellt under det sena tunga bombardemanget för omkring 3,8-4 miljarder år sedan var många stora meteoriter kapabla att penetrera den tunna skorpan på den sida som är vänd mot oss, medan väldigt få kunde göra det på den andra sidan. När den tunna skorpan penetrerades strömmade varm lava upp från kärnan och började sprida sig över ytan. Denna svalnade och bildade de "hav" som syns idag. Detta förklarar också varför det knappt finns några "hav" på den "mörka" sidan.

Månens geologiska epoker är definierade efter dateringen av ett antal större nedslag i dess historia. Perioden för det sena tunga bombardemanget har fastställts genom analyser av månkratrar och en månsten. År 2005 bestämde ett team forskare från Tyskland, Storbritannien och Schweiz månens ålder till 4 527 ± 10 miljoner år. Detta skulle betyda att månen bildades bara 30-50 miljoner år efter solsystemets uppkomst.^[3]

[redigera] Fysiska egenskaper

[redigera] Inre struktur

Månens inre struktur

Innehåll i månens mantel och kärna
Syre	42,6 %
Magnesium	20,8 %
Kisel	20,5 %
Järn	9,9 %
Kalcium	2,31 %
Aluminium	2,04 %
Nickel	0,472 %
Krom	0,314 %
Mangan	0,131 %
Titan	0,122 %

Den nuvarande modellen för månens inre erhölls från de seismometrar man använde under Apolloprogrammet. Dessa instrument användes för att mäta spridningen av de seismiska vågorna som passerar genom kärnan och manteln under månskalv och kraternedslag.

Månens massa är tillräckligt stor för att tidigare teorier att månens inre skulle vara ett tomrum ska kunna uteslutas. Den låga densiteten indikerar att lättmetall dominerar. Månens skorpa varierar i djup men har ett medeldjup på ungefär 68 kilometer. Skorpan är tjockare vid högplatåerna och tunnast under "haven". Skorpan är i genomsnitt tjockare på månens baksida än den sida som är vänd mot jorden, vilket också är anledningen till att inga stora "hav" finns på baksidan.

Månens mantel är ungefär 1000 km djup, med en liten kärna som har en diameter mellan 300 och 425 km. Den yttre delen av kärnan kanske fortfarande är smält, men detta vet man inte säkert. Större delen av de nuvarande seismiska aktiviteterna hänger samman med tidvatteneffekter på jorden.^[4]

[redigera] Selenologi

Månlandskapet präglas av nedslagskratrar, nedslagsprodukter, några vulkaner, lavaflöden och magmafyllda sänkor. Månens yta består av mörka, släta lavaslätter som kallas hav, och upp till 8 000 meter höga berg. Dessa berg, så kallade ringberg, har troligen uppstått vid nedslag och vid vulkanutbrott. Varje år störtar upp till 4 000 meteoriter på månen. De ljusa delarna utgörs av kuperade höglandsområden. Den största månkratern Kopernikus är 96 kilometer bred. Den kan man se tydligt med en kikare.

[redigera] Atmosfär

Tidigare antogs att månen saknar atmosfär. Nu vet man dock att den har en mycket tunn atmosfär, en så kallad exosfär. Atmosfären väger sammanlagt omkring 10 ton. Som jämförelse väger luften i ett normalstort klassrum cirka 300 kg. Atmosfären består till största delen av väte, men där finns även små mängder helium och neon. Man tror att människan har förorenat atmosfären i och med månlandningarna. Månens atmosfär förnyas med jämna mellanrum av solvinden.

[redigera] Förmörkelser

[redigera] Solförmörkelse

Total solförmörkelse i Frankrike 1999

Månförmörkelse

Huvudartikel: Solförmörkelse

En solförmörkelse sker när månen passerar mellan jorden och solen så att solen täcks. En solförmörkelse kan vara partiell eller total. Den är partiell när månen endast täcker en del av solen, så att den fortfarande syns, och total när månen täcker hela solskivan. När det sker en total solförmörkelse kan man urskilja solens korona. Det kan inte förklaras som annat än en slump att solen som är 400 gånger så stor som månen ligger just 400 gånger så långt bort, vilket gör att de två himlakropparna ser nästan exakt lika stora ut från jorden.

[redigera] Månförmörkelse

Huvudartikel: Månförmörkelse

En månförmörkelse inträffar när månen hamnar i jordens skugga. Månen blir dock sällan helt svart, på grund av att lite solljus bryts i jordens atmosfär och träffar månen. Vid en månförmörkelse får månen en röd eller rödbrun färg vilket beror på att det mesta av ljuset som bryts i jordens atmosfär har lång våglängd. Till skillnad från solförmörkelser är månförmörkelser synliga från hela jorden samtidigt (förutsatt att månen ligger ovanför horisonten).

[redigera] Månen inom folktro, symbolik och dylikt

Månen ingår som en av Planeterna i Zodiaken. Månen har inom folkloren ansetts ha en negativ inverkan på människan, jämför med engelskans lunatic, "galning", och det svenska uttrycket "månadsrasande", som användes som beteckning för personer som led av mano-depressiv sinnessjukdom, och "mångalen".

När månen är i avtagande anses det enligt astrologin passa bra att avsluta saker. Det ska vara en bra tid avbryta, säga ifrån och göra sig av med sin negativitet. En viloperiod är det som ska passa bäst vid "mörkermåne", det vill säga vid nytändningen av månen. Den ska stå för det "underjordiska" och ska vara en lämplig tid för vila och meditation. När sedan månen är ny och i växande ska det vara dags att ta tag i saker igen och vara en bra tid för investeringar. Det ska också vara en bra period att inleda kärleksförhållanden, och det ska vara en bra tid för kreativitet, utveckling och att påbörja nya projekt.

Månen används ofta inom lyrik och sång som ett sätt att ge mystik och magi åt en dikt eller vers.

[redigera] Referenser

^ Moon
^ Tests of the giant impact hypothesis
^ http://www.sciencemag.org/cgi/content/abstract/310/5754/1671 Chronometry of Lunar Metals and the Age and Early Differentiation of the Moon
^ Crust composition selected from Ahrens, Global Earth Physics : A Handbook of Physical Constants, American Geophysical Union (1995). ISBN 0875908519