Mars (planet)

Wikipedia

Denna artikel handlar om planeten Mars, för andra användningar av ordet se Mars (olika betydelser)

Mars  

Planetariska data
Avstånd från solen (medel)	227,9·106 km (1,5237 AE)
Banhastighet (medel)	24,1309 km/s
Excentricitet	0,09341233
Inklination	1,85061°
Månar	Phobos, Deimos
Omloppstid	686,98 dagar
Radie (medel)	3,390·106 m
Rotationstid	24,6229 timmar
Synodisk omloppstid	779,95 dagar
Upptäckare	Okänd
Upptäcktsdatum	Förhistorisk
Fysikaliska data
Albedo	15 %
Axellutning	25,19°
Densitet (medel)	3,94 g/cm3
Diameter vid ekvatorn	6,7944·106 m
Diameter vid poler	6,750·106 m
Flykthastighet	5,02 km/s
Gravitation vid ytan	3,71 m/s2
Massa	6,4191·1023 kg
Temperatur vid ytan	Min Medel Max 133 K 210 K 293 K -140 °C -63 °C +20 °C
Yta	144 miljoner km2
Atmosfär
Tryck	0,7-0,9 kPa
Koldioxid	95,32 %
Kväve	2,7 %
Argon	1,6 %
Syre	0,13 %
Kolmonoxid	0,07 %
Vattenånga	0,03 %
Kväveoxid	0,01 %
Neon	2,5 ppm
Krypton	300 ppb
Xenon	80 ppb
Ozon	30 ppb
Metan	10,5 ppb
Läs mer om Mars på Marsportalen

Mars är den yttersta av de fyra stenplaneterna i solsystemet och är den planet som ligger närmast utanför jorden. Mars har fått sitt namn efter den romerske stridsguden Mars och kallas ibland för "den röda planeten" på grund av sitt rödaktiga utseende. I de kinesiska, japanska, koreanska och vietnamesiska kulturerna kallas himlakroppen för 火星, vilket utläses "eldstjärna". Namnet refererar till den kinesiska filosofin om att naturfenomen kan delas upp i de fem elementen. Den röda färgen beror på stora mängder järnoxid (rost) som finns fördelat över ytan och i atmosfären.

Mars har polarkalotter som innehåller vatten och frusen koldioxid, det största berget i solsystemet - Olympus Mons, solsystemets största kanjon - Valles Marineris, vidsträckta slätter, gamla flodbädder och små bäckraviner ("gullies") som tros ha skapats för inte så länge sedan. Man kan se Mars med blotta ögat, dess skenbara magnitud når som mest -2,9 vilket endast överträffas av solen, månen och Venus. Vissa delar av året då Mars befinner sig långt från jorden kan även Jupiter vara ljusare.

Tidiga observatörer av Mars tolkade delar av dess morfologi med stor fantasi, kanske på grund av den mystisk som omgav planeten och i viss mån fortfarande gör det. Bland annat hade man sett konstgjorda kanaler, pyramider, skulpterade ansikten och regioner som säsongsvis täcktes med vegetation. Senare skulle det visa sig att allt detta var illusioner och att Mars är en obebodd och mycket torr planet. Det har dock funnits mycket vatten på Mars och gör det fortfarande men numera i form av is både över och under ytan.

Mars har två månar, Phobos och Deimos, vilka båda är små och har en oregelbunden form. Månarna, vars namn är grekiska och betyder skräck och fruktan, kan vara infångade asteroider.

[redigera] Omloppsbana och rotation

Mars befinner sig ungefär 1,5 AE (230 miljoner km) från solen och har en omloppsbana med en relativt hög excentricitet på 0,093. Detta kan jämföras med jordens 0,016 och är den näst högsta excentriciteten av alla planeter i solsystemet efter Merkurius. Ett dygn på Mars är marginellt längre än på jorden: 24 timmar, 39 minuter och 35 sekunder (det sideriska dygnet är ca 2 minuter kortare); ett år på Mars är 687 dagar.

Axelns lutning på 25,19° gör att Mars precis som jorden har årstider, även om de är dubbelt så långa på grund av det längre året. Till skillnad från jordaxelns lutning som är ganska stabil tack vare vår stora månes dragningskraft så varierar Mars axellutning kraftigt med tiden. Den anses för bara drygt fem miljoner år sedan ha varit på över 45° och kan tidigare ha varit på mycket mer än så^[1]. En sådan kraftig lutning resulterar i att polerna får betydligt högre maxtemperaturer än ekvatorn och det spekuleras i att Mars omfattande polarisar i större eller mindre omfattning sublimerar och förflyttas till ekvatorn under perioder av hög axellutning^[2][3].

Den 27 augusti 2003, ett dygn före opposition, hade Mars den största skenbara storleken och ljusstyrkan som planeten haft på 60 000 år och sken då med magnituden -2,9. Detta beror på att Mars och jorden då befann sig ovanligt nära varandra. Avståndet var som minst 55,76 miljoner km. Dock var de båda planeterna nästan lika nära varandra 22 augusti 1924. Som mest kan avståndet mellan jorden och Mars vara 400 miljoner km. Mars passerade aphelium i juni 2006 och är nu på väg mot dess perihelium vilket kommer inträffa juni 2007.

Mellan Mars och Jupiter finns ett bälte av asteroider, kallat asteroidbältet.

[redigera] Fysiska egenskaper

[redigera] Hur Mars bildades

En konstnärs uppfattning av en protoplanetarisk skiva

I likhet med alla de andra planeterna bildades Mars av rester från det gasmoln och det stoft som gav upphov till solen. Under miljontals år kolliderade fasta partiklar med varandra och byggde därigenom upp det stora klumpar av sten och metall som kallas planetesimaler. De blev tillräckligt stora för att deras egen tyngdkraft skulle dra tills sig mer materia och ibland kolliderade de och slogs ihop med varandra. På Jorden bildades skorpan långsamt och bröts upp i väldiga skivor som kallas plattor. På Mars bildades aldrig några plattor, så planetens yta har inte rört sig på länge. Frånvaron av plattor förklarar många av särdragen på Mars. Eftersom berg bildas av plattkollisioner har det inte bildats några berg på Mars, men det är bara en del av historien. Astronomerna vet nu att Mars har en tjockare skorpa under de sydliga högplatåerna än under de nordliga slätterna. De tror att skälet är att den södra skorpan svalnade snabbt och stelnade innan den hann plattas ut. De norra slätterna förblev smälta längre och blev därmed jämnare. Skillnaden i avsvalningstakt kan ha förorsakats av att en stor planetesimal träffade norra halvklotet på Mars och alstrade en mängd värme. Det unga Mars skilde sig mycket från den planet vi känner idag. Vattenånga och koldioxid som frigjordes från vulkanerna gav Mars en tät atmosfär som jordens. Vattnet regnade ner från himlen och bildade oceaner, sjöar och floder.

[redigera] Mars inre

I genomskärning urskiljes planetens tre skilda lager. Det översta lagret kallas skorpan. Under skorpan finns 1600 km djup mantel. I mitten av planeten finns kärnan, ett jättelikt järnklot. Astronomer vet inte hur stor kärnan är, eller om den är flytande som Jordens eller fast. En ledtråd kommer från det faktum att Mars inte har något magnetfält. Jordens starka magnetism orsakas av smält järn som roterar i kärnan. Därför borde det vara så att Mars har en stelnad järnkärna. De bergarter som bygger upp Mars är något av ett mysterium. Teoretiskt sett borde alla de inre planeterna, Merkurius, Venus och Jorden, ha samma uppbyggnad. Men rymdsonder som landat på Mars, har visat att den är mindre tät än Jorden och att berggrunden på ytan innehåller mindre järn än jordens klippor, och mer av mineralet kisel. De flesta bergarterna på Mars förefaller vara magmatiska bergarter. De bildades av smält berg som stelnade under avsvalning. Rymdsonder har observerat horisontella linjer på kullar på Mars som antyder att det även kan finnas sedimentära bergarter, vilket är ett tecken på att Mars en gång haft vatten.

[redigera] Geologi

Kap verde, Viktoriakratern, Meridiani Planum. Bilden är tagen av roboten Opportunity. Klippan är ungefär 6 meter hög.

Marsytan består framförallt av basalt, detta grundas på de marsmeteoriter man har samlat in samt observationer från rymdfarkoster. Det finns vissa tecken som tyder på att en del av Mars yta kanske är mer silikatrik än typiskt basalt och att dessa mineral skulle kunna påminna om andesit på jorden. En stor del av ytan täcks av ett djupt lager finfördelat stoft som bland annat innehåller mycket järn(III)oxid vilket ger Mars des rödaktiga färg.

Observationer utförda av Mars Global Surveyor av Mars magnetfält visar att en del av planetens yta är magnetiserad trots att Mars inte idag har något globalt magnetfält. Denna magnetisation har blivit jämförd med jordens magnetiska linjemönster funna på havets botten. En hypotes, publicerad 1999^[4], är att denna magnetism är bevis för att det har funnits tektoniska plattor på Mars under dess tidigaste period. 2005 kunde man efter fortsatta kartläggningar av magnetfältet förstärka fallet för tektonism^[5] men det ännu inte fastställt om Mars verkligen hade en tidig period med tektonik eller inte.

Enligt modeller av planetens inre består kärnan till större delen av järn med 15-17% svavel. Den 2 960 km stora kärnan anses vara delvis smält med ungefär dubbelt så mycket lätta ämnen som jordens kärna. Runt kärnan finns en tjock mantel av silikater som har skapat många av de tektoniska och vulkaniska särdrag Mars uppvisar. Numera tycks dock Mars vara nästan eller helt geologiskt död även om vissa tecken finns på att sparsam vulkanisk aktivitet fortfarande förekommer. Den genomsnittliga tjockleken på skorpan, som är det yttersta lagret, är ungefär 50 km och som tjockast är den 125 km.^[6]

Dessa småkulor av hematit, även kallade "blåbär", hittades av roboten Opportunity på Mars. De anses vara bland de starkaste bevisen för att vatten flutit på Mars yta.

Det finns övertygande bevis om att det en gång har runnit stora mängder vatten på Mars. Nyckelupptäckter som har hjälpt forskare dra den slutsatsen inkluderar fynd av olika mineral som hematit och goethit. Dessa kan vanligen bara bildas med hjälp av vatten^[7].

[redigera] Geologiska epoker

Den geologiska historian på Mars delas normalt in i tre epoker:

• Den Noakiska epoken (namngiven efter Noachis Terra): Ytor från den Noakiska epoken är mellan 3 800 och 3 500 miljoner år gamla. De är ärrade av många stora kratrar från kollisioner med asteroider. Tharsis-platån tros ha bildats under den noakiska epoken och katastrofala översvämningar skedde under den senare delen av perioden.

• Den Hesperiska epoken (namngiven efter Hesperia Planum): 3 500 miljoner till 1 800 miljoner år sedan. Under den Heasperiska epoken bildades många omfattande lavaflöden och vulkaner.

• Den Amazoniska epoken (namngiven efter Amazonis Planitia): 1 800 miljoner år sedan till idag. De Amazoniska regionerna har få eller mycket få nedslagskratrar men är annars ganska varierade. Under den tidiga Amazoniska epoken hade Mars en betydande vulkanisk aktivitet och de väldiga vulkanerna på Tharsis-platån växte till dagens giganter under den här perioden.

[redigera] Areografi (Mars geografi)

Topografisk karta över Mars.

Läran om Mars yta kallas areografi. De första "aerograferna" anses vara Johann Heinrich von Mädler och Wilhelm Beer även om de är mer kända för kartläggandet av månen. De började med att en gång för alla fastställa att större delen av Mars ytan var permanent samt bestämde Mars rotationsperiod. År 1840 kombinerade Mädler tio års observationer och ritade den första kartan över Mars. Istället för att ge namn till de olika särdrag på ytan som de kartlade betecknade de dem helt enkelt med bokstäver, Sinus Meridiani blev t.ex. "a". I september 1877 gjorde den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli sina första detaljerade kartor över Mars. Dessa kartor skulle senare bli grogrunden för myten om kanalerna på Mars.^[8]

Idag är platser på Mars namngivna från en rad olika källor. De områden som kunde ses från jorden när Mars började kartläggas har i allmänhet fått behålla sina namn även om vissa har uppdaterats för att bättre reflektera naturen av objektet. På så sätt har t.ex. Nix Olympia (Olympens snö) fått sitt nuvarande namn Olympus Mons (Olympusberget). Anledningen till att det fick sitt första namn är att moln ofta bildas ovanför den massiva vulkanen vilket får området att se vitt ut, det gick däremot inte att urskilja att det rörde sig om en vulkan.^[9]

Mars ekvator är definierad av planetens rotation, men dess nollmeridian är precis som på jorden definierad av en godtycklig punkt. Mädler och Beer valde en linje 1830 för deras första kartor över Mars. När rymdsonden Mariner 9 sände tillbaka detaljerade bilder över Mars 1972 valdes en 500 m stor krater längs med nollmeridianen, senare kallad Airy-0, i Sinus Meridiani ("Medelviken" eller "Meridianviken") som definitionen av 0,0° longitud.^[10]

Eftersom Mars inte har några oceaner, och därför ingen havsnivå, valde man istället den höjd där lufttrycket är 610,5 Pa (ungefär 6 % av jordens lufttryck vid havsnivå) vid en temperatur på 0 °C. Detta tryck och temperatur motsvarar trippelpunkten hos vatten.^[11]

[redigera] Vulkaner

Olympus Mons, det största berget i solsystemet.

Valles Marineris är solsystemets största kanjon och ses här från en höjd av 56 km strax efter soluppgång. Till höger i förgrunden finns Lus Chasma, bortanför denna och längre mot solen syns Melas Chasma. Till vänster vid horisonten kan Candor Chasma skymtas. Horisonten är ungefär 500 km tvärs över.

Mars yta är prydligt uppdelad i två områden. I söder finns lätt förhöjda högplatåer, täckta av kratrar. I norr finns plana slätter. Mellan de två finns en enorm upphöjning i Marsytan, Tharsis-platån, med väldiga vulkaner. Vulkanerna, tillsammans med kanjonen Valles Marineris, är de mest imponerande formationerna på Mars. Den största, Olympus Mons reser sig 27 km över ytan – tre gånger högre än Mount Everest och är solsystemets högsta berg. Ytterligare tre vulkaner bildar en linje tvärs Tharsis-platån. Marsvulkanerna släppte långsamt ut lava under miljoner år och byggde upp lager efter lager. När utbrotten avtog, och lavasjöarna på vulkanerna avsvalnade, kollapsade centrum av vulkantopparna och bildade en nedsänkt krater som kallas caldera. Calderan på Olympus Mons är 90 km i diameter. Idag är vulkanerna på Mars så vitt man vet tysta och det finns inga tecken på aktivitet som skulle kunna leda till utbrott i framtiden. Men de yttersta lavalagren är mycket unga och antyder att de var aktiva så sent som för 2 miljoner år sedan^[12].

Med tanke på den långa tid som vulkanerna har varit aktiva är det inte troligt att de nu skulle vara helt döda med utbrott för så kort tid sedan. Sannolikt pågår fortfarande en begränsad och utdöende vulkanisk aktivitet på Tharsis-platån. Själva platån är väldig, över 4000 km lång. Somliga astronomer tror att den är avlagringar av lava från miljarder år av utbrott, medan andra tror att den trycktes upp från planetens inre. Runt platån finns väldiga klyftor och raviner där marken brustit.

[redigera] Kanjoner

Solsystemets längsta kanjonområde skär fram över 4023 km från öst till väst på Marsytan. Detta stora system av klyftor och raviner kallas Valles Marineris. Den är 644 km som bredast och 7 km som djupast. Som jämförelse kan nämnas att Grand Canyon i USA endast är 446 km lång och 2 km djup, en dvärg jämfört med sin marsianska motsvarighet.

Valles Marineris bildades vid uppsvällningen av Tharsis-platån som orsakade att marken kollapsade där den stora kanjonen ligger idag. Vid den västra änden av Valles Marineris ligger Noctis Labyrinthus. Det är ett komplext mönster av mindre sprickor som löper åt alla håll, och kan föra tankarna till en labyrint. En annan stor kanjon är Ma'adim Valles som med sin längd på 700 km även den är betydligt större än jordens Grand Canyon.

[redigera] Högplatåer och slätter

Hellas Planitia, en av de största nedslagskratrarna i solsystemet.

Bortsett från vulkanerna domineras landskapet på Mars av öppna slätter och upphöjda högplatåer. Det finns ett fåtal nedslagskratrar på slätterna och i vulkanområdet, men de flesta är koncentrerade till högplatåerna. Under miljarder år har många kratrar nötts bort, så numera syns bara de största eller de senaste. Den allra största är Hellas-Bäckenet som är en av de största kratrarna i solsystemet (den största kända är Aitken-bäckenet på månen) med mer än 1800 km i diameter och kom till vid ett väldigt nedslag sent under Mars tillkomst.

Mars hade en gång mycket mer vatten än idag varav det mesta fanns på de lågt liggande norra slätterna. Dessa har breda kanaler och klyftor som förefaller ha bildats vid en serie katastrofala översvämningar^[13]. Även om de finns på flera platser så tycks de största och mest omfattande översvämningarna ha börjat vid Tharsis-platån^[14], något som tyder på ett samband med geologisk aktivitet.

Andra områden har vindlade dalar som långsamt grävdes ut ur marken av floder. Genom att studera hur mycket erosion som åstadkommits av vatten på Mars har astronomer beräknat att det en gång fanns minst tillräckligt mycket vatten för att täcka planeten i ett 500 m djupt hav men sannolikt mer^[13]. Ett av de största mysterierna rörande Mars är frågan om vart allt detta vatten tog vägen. En del av vattnet har sannolikt svepts bort från planeten av solvinden men en stor del av det ursprungliga vattnet tros finnas kvar på Mars under ytan, kanske så mycket som motsvarande ett globalt lager på över en km ^[15]. Man har också sett tecken som tyder på att vatten faktiskt har flutit på Mars tämligen nyligen^[16]. Detta vattnet kan dock inte behålla sin flytande form länge på grund av det låga trycket och den låga temperaturen.

[redigera] Polarkalotterna

Mars nord- och sydpol är täckta med tunna iskalotter som växer och krymper med årstiderna. Trots att de från jorden ser ut som våra egna polarkalotter är de annorlunda. Den stora skillnaden är att Mars iskalotter huvudsakligen består av frusen koldioxid, den huvudsakliga gasen I Mars atmosfär. Fruset vatten finns endast på Mars nordpol. När det är sommar på norra halvklotet på Mars får värmen från solen den norra kalotten att krympa. Samtidigt är det vinter i söder och den södra kalotten växer. Astronomer hoppas att förekomsten av vatten vid nordpolen är ett tecken på att mer vatten I frusen form finns bundet under Marsytan.

[redigera] Atmosfär

En bild på Mars från Hubble, den 28 oktober, 2005, visar en sandstorm.

Atmosfären på Mars är mycket tunnare än jordens, och består av 95% koldioxid. Trycket är 0,7-0,9 kPa, som endast är en bråkdel av jordens 101,3 kPa. I den övre Marsatmosfären fryser vattenånga och koldioxid och bildar höga moln. Mars kan ha haft en mycket tjockare atmosfär för länge sedan, men har i så fall blåsts bort av meteorer. Mars atmosfär börjar någonstans vid 11 km höjd, jordens börjar vid 6 km höjd.

I mars 2004 fann Mars Express metan i atmosfären, fast endast mycket lite^[17]. Metan är en instabil gas på planeten, den har endast funnits där i några hundra år. Vulkanisk aktivitet, kometnedslag och eventuellt mikrobiologiskt liv är olika möjligheter för hur metanet kommit till Mars.

[redigera] Klimat

Mars är en frusen öken med torrt och bitande kallt väder. Marshimlen är för det mesta klar och skär, men ibland dyker små vita moln upp. Molnen uppträder huvudsakligen runt polerna på vintern, eller i närheten av ekvatorn på sommaren. Molnen består av vatten i form av is och frusen koldioxid, och de är alltid tunna och stripiga. Vissa moln bildas över vulkaner. När luften strömmar över vulkanerna pressas den upp till högre och kallare höjd där den bildar iskristaller. Kraftiga vindar sveper ofta över Mars yta och piskar upp stoftet till väldiga moln som kan ha en diameter på hundratals kilometer. De kan variera från en storm på en liten yta, till gigantiska som kan täcka hela planeten. En trend är att stormarna bildas då Mars är närmast solen, då den globala temperaturen är förhöjd.^[18]

[redigera] Mars månar

Huvudartikel: Mars naturliga satelliter

Två små månar, Phobos och Deimos kretsar kring planeten Mars. De upptäcktes 1877 av den amerikanska astronomen Asaph Hall och namngavs efter krigsguden Ares (latin: Mars) två söner, som i Iliaden drog krigsgudens vagn. Månarna består av oregelbundna klippor, och kan vara asteroider som infångats av planetens gravitationsfält.

Phobos kommer i framtiden att kollidera med Mars eller brytas sönder på grund av den kraft som skapar tidvatten på jorden, men det tar ungefär 50 miljoner år tills händelsen äger rum. Deimos ökar däremot avståndet till Mars och kommer någon gång att bli helt frigjord från planetens gravitationsfält.

[redigera] Människan och Mars

Planeten upptäcktes redan under förhistorisk tid. Den omnämndes i Kina, Egypten och Assyrien. På grund av sin röda färg fick den av romarna namnet Ares (Mars) efter krigsguden Mars.

Mars astrologiska symbol är ♂. De kinesiska, koreanska och japanska kulturerna kallar den "Eldstjärnan" (火星), efter ett av de fem elementen: eld, vatten, ved, metall och jord.

[redigera] Tidiga studier

Eftersom Mars är synlig för blotta ögat har planeten varit känd sen antiken. Människor har använt sig av teleskop för att studera Mars sedan 1600-talet, men de tidiga teleskopen var allt för små för att visa några detaljer på dess yta. Den förste som observerade något mönster på ytan var Christiaan Huygens, som såg en stor mörk triangel på Mars yta. Han beräknande också Mars-dygnet. Han var också den förste som såg sydkalotten och inte förrän 1704 såg man nordkalotten. William Herschel som upptäckte Uranus var också intresserad av Mars. Han såg att stjärnorna inte bleknade när de passerade kanten på Mars och drog därav slutsatsen att atmosfären där måste vara tunn. Han trodde att de mörka fläckarna var hav.

Karta över Mars från 1888. Tysk återgivning av Giovanni Schiaparellis kartläggning.

[redigera] Kanalerna på Mars

1877 publicerade den italienske astronomen Giovanni Schiaparelli den första detaljerade kartan av Mars. Denna karta ställde till mycket problem. Schiaparelli drog ett antal tunna linjer mellan de mörka områdena. Han trodde att linjerna var floder mellan områden med vegetation och kallade dem därför "canali". Canali översattes sedan med "kanaler", som betyder konstgjorda vattenvägar. Detta ledde till en livlig debatt, eftersom det antydde att Mars en gång varit hemvist för en avancerad civilisation. Många människor hävdade att de kunde se kanalerna genom sina teleskop, men andra ansåg att kanalerna var en synvilla. Debatten varade tills de första rymdsonderna sände tydliga bilder av Mars. Folk insåg då att de lurats att se vad de ville se.

[redigera] Utforskningen av Mars

Huvudartikel: Utforskningen av Mars

Viking 1:s landningsplats.

[redigera] Tidiga rymdsonder

Ett flertal rymdsonder har sänts till Mars, inkluderat kretsare, landare och rover (strövare). Den första rymdsonden att nå Mars var Mariner 4, uppskjuten 1964. Den lyckades sända hem 21 bilder från ytan, och dessa bilder spräckte alla teorier om att Mars skulle ha några intelligenta livsformer. De första farkosterna som lyckades landa på Mars yta var Mars 2 och 3. Mars 3 var den enda som fungerade, och det endast i 20 sekunder.

Efter Mariner 4 lyckades både Mariner 6 och 7 med att flyga förbi Mars, men var och en av dessa tre sonder missade alla de stora vulkanerna och ravinerna. Den första sonden som lyckades fotografera dessa var Mariner 9. Mariner 9 lade sig i omloppsbana 1971, där den kartlade hela Mars yta.

[redigera] Viking

Efter upptäckterna som gjordes med Mariner 9 ville man landa på ytan för att leta efter liv. Viking-sonderna sändes upp 1975 och kom fram 1976. Viking 1 landade på ett område som kallas Chryse Planitia (guldfälten). Dess första bilder visade ett stenigt ökenlandskap med en skär himmel. Viking 2 landade den 3 september. Den landade på Utopia Planitia.

[redigera] Senare färder

Efter det ganska lyckade Marsprogrammet (Mars 2, 3) sände Sovjet år 1988 Phobos 1 och 2 till Mars för att studera dess månar Phobos och Deimos. Man förlorade kontakten med Phobos 1 på dess väg till Mars. Phobos 2 lyckades med att fotografera Mars och månen Phobos, däribland bilder med både Phobos och Mars i samma bild.

Denna bild från Mars Global Surveyor visar spår av vatten på Mars yta.

Efter misslyckandet med Mars Observer år 1992 tog NASA snabbt fram Mars Global Surveyor. Denna rymdsond var den första marssonden på två decennier som lyckades genomföra det den var avsedd för. Man sköt upp sonden den 7 november 1996, och gick in omloppsbana 12 september 1997. I mars 1999, efter att i ett och ett halvt år arbetat med att komma i cirkulär bana, kunde huvuduppdraget påbörjas. Uppdraget var att från en låg höjd kartlägga hela Mars yta med hjälp av kameror. Detta klarade den på ett Mars-år (drygt två jordår). Mars Global Surveyors huvuduppdrag slutade 31 januari 2001 och den arbetar nu på övertid.

Mars Pathfinder, som sköts upp en månad efter Mars Global Surveyor, landade den 4 juli 1997. Dess landningsplats var en uttorkad havsbotten på Mars norra hemisfär kallad Ares Vallis, vilket tillhör de stenigaste områdena på Mars. Pathfinder hade med sig en liten radiostyrd bil kallad Sojourner. Sojourner åkte ett par meter vid landningsplatsen och samlade in sten som den sedan undersökte.

Efter succéerna med Mars Global Surveyor och Mars Pathfinder följde två år av misslyckanden, 1998 och 1999, med den japanska rymdsonden Nozomi och NASA:s Mars Climate Orbiter, Mars Polar Lander, och Deep Space 2.

Skälet till att Mars Climate Orbiter inte kom fram kan förefalla pinsamt. Ingenjörer på Lockheed Martin och NASA blandade ihop kraftenheterna poundforce och newton. Detta orsakade små avvikelser i banan under resan. Oroliga tekniker märkte att det var något som inte stämde, men ledningen sade (helt emot säkerhetsfilosofiskt tänkande) "bry er inte om detta, så länge vi inte vet om det är något 'riktigt fel' så kör vi enligt planen". Ingen fick klarhet i vad felet var i tid, och sonden brann upp i atmosfären. Projektkostnaden var 125 miljoner USD. Felanalys

2 juni 2003 sköts Europeiska rymdorganisationens rymdsond Mars Express upp från Baikonur. Mars Express bestod av Mars Express Orbiter och dess landare Beagle 2. Beagle 2, som var konstruerad att inte röra på sig, förde med sig borrinstrument, den minsta spektrometern som hade byggts, och många andra instrument på en robotarm som kunde röra sig intill Beagle 2.

Mars Express gick in i omloppsbana 25 december 2003 och Beagle 2 gick in i Mars atmosfär samma dag. Men när man skulle kontakta Beagle 2 gick det inte, eftersom Beagle hade kraschat. Man gjorde flera försök att kontakta den, men man misslyckades.

Kort efter Mars Express sände NASA ett par tvillingrobotar som skulle röra sig över planeten. Deras uppdrag skulle vara en del i Mars Exploration Rover Mission. 10 juni 2003 sköts MER-A (Spirit) upp. Den gjorde en lyckad landning i Gusevkratern (som förmodligen är gammal havsbotten) 3 januari 2004. Rovern (strövaren) skulle undersöka stenar och yta för att fastställa områdets vattenhistoria. Den 7 juli 2003 sköts den andra rovern, MER-B (Opportunity), upp. Den landade 24 januari 2004 i Meridiani Planum för att göra liknande arbete.

Den 12 augusti, 2005 sköts Mars Reconnaissance Orbiter upp mot den röda planeten, för att göra ett tvåårigt vetenskapligt arbete. En stor del av uppdraget består av att hitta framtida landningsplatser för landare och bemannade färder. MRO gick in i omloppsbana runt Mars 10 mars 2006

[redigera] Människor på Mars

NASA:s vision är att det senast 2025 ska stå en människa på Mars. Detta ambitiösa projekt kommer att kräva mycket planering. ESA har som mål att sända människor senast 2030. När människor någon gång åker till Mars kommer de nog stanna och bygga upp en bas för forskning. I det långa loppet kommer det kanske att vara möjligt att göra Mars mer jordliknande genom terraformning, vilket kan innebära att man pumpar in växthusgaser i atmosfären så att planeten blir varmare. Om isen smälte och vattnet började rinna skulle man kunna odla växter, och dessa skulle förvandla koldioxiden till syre som går att andas. Efter tusentals, eller till och med så snart som efter några hundra år, skulle kolonister kunna vandra på Mars utan syrgasmask. Eftersom planeten saknar ett skyddande magnetfält behöver människorna fortfarande skydda sig mot solvinden och övriga kosmiska partiklar.

[redigera] Mars i fiktion

Några filmer om Mars är Mars Attacks, Red Planet, Total Recall och Mission to Mars.

I böcker är Mars huvudmiljö i till exempel Tarzanskaparen Edgar Rice Burroughs böcker om John Carter.

[redigera] Marsianska Mysterier

[redigera] Ansiktet på Mars

Foto vid området kring ansiktet

Mars Orbital Cameras bild av 'ansiktet' år 2001

När Viking 1 1976 fotograferade kullarna och taffelbergen i den västra delen av Arabia Terra så upptäcktes en formation som liknade ett mänskligt ansikte. Detta ansikte ansågs av somliga kunna vara en skapelse av intelligenta varelser. Ända fram till 1998 trodde ett stort antal människor fortfarande att det inte var någon naturformation, men detta år kom en ny högupplöst bild från en rymdsond i omloppsbana runt Mars där formationen såg ut som vilket berg som helst.

Denna bild visade att det var skuggor som orsakat det ansiktsliknande foto som Viking 1 tog 1976. I detta område finns det ett ställe som kallas Cyndonia. Som man kan se på bilden till höger så finns det pyramidliknande formationer runt ansiktet. De som fortfarande tror att det är byggnader menar att det är någon sorts ruinstad.

[redigera] Se även

Mars-portalen

• Koloniseringen av Mars
• Planeterna i Zodiaken
• Vikingprogrammet

[redigera] Externa länkar

• Kidscosmos - Mars Opposition
• NASA - Mars Fact Sheet

[redigera] Källor

1. ^ J. Laskar et al. (2004), Long term evolution and chaotic diffusion of the insolation quantities of Mars, Icarus, 170, 343-364
2. ^ B. Jakosky & M. Carr (1985), Possible precipitation of ice at low latitudes of Mars during periods of high obliquity, Nature, 315, 559-561
3. ^ M. Mischna et al. (2003), On the orbital forcing of Martian water and CO2 cycles: A general circulation model study with simplified volatile schemes, J. Geophys. Res., 108(E6), 5062
4. ^ J. Connerney et al. (1999), Magnetic Lineations in the Ancient Crust of Mars, Science, 284, 794-798
5. ^ J. Connerney et al. (2005), From the Cover: Tectonic implications of Mars crustal magnetism, Proc. Natl. Acad. Sci. USA, 102, 14970-14975
6. ^ Dave Jacqué (2004-03-18). APS X-rays reveal secrets of Mars' core. Argonne National Laboratory. URL läst 2006-11-04.
7. ^ (2004-03-18). Mineral in Mars 'Berries' Adds to Water Story. NASA. URL läst 2006-11-04.
8. ^ Fel vid inkludering av mall:webbref2: Parametrarna url och titel måste anges Sheehan, William (1997). The Planet Mars: A History of Observation and Discovery. The University of Arizona Press. URL läst 2006-11-10.
9. ^ Van Zyl, Jan Eben Get to know Mars - 1. Johannesburg Centre, Astronomical Society of Southern Africa.
10. ^ The Martian Prime Meridian -- Longitude "Zero". Malin Space Science Systems. URL läst 2006-11-10.
11. ^ Topography. Mars. URL läst 2006-11-10.
12. ^ Neukum, G. et al. ”Recent and episodic volcanic and glacial activity on Mars revealed by the High Resolution Stereo Camera”. Nature. vol. 432, 2004. ss. 971-979.
13. ^ [a b] Carr, M. H., Water on Mars, Oxford Univ. Press, New York, 1996
14. ^ Jakosky, Bruce M. och Phillips, Roger J. ”Mars' volatile and climate history”. Nature. vol. 412, 2001. ss. 237-244.
15. ^ Hoffman, Nick ”White Mars: A New Model for Mars' Surface and Atmosphere Based on CO₂”. vol. 146, nr. 2 2000. ss. 326-342.
16. ^ Christensen, Philip R. ”Formation of recent martian gullies through melting of extensive water-rich snow deposits”. Nature. vol. 422, 2003. ss. 45-48.
17. ^ "Mars Express confirms methane in the Martian atmosphere" - March 30, 2004 ESA Press release. URL accessed March 17, 2006.
18. ^ {{{författare}}} ({{{publdatum}}}). "Planet Gobbling Dust Storms". {{{verk}}}. {{{utgivare}}}. Hämtad June 7.