Pluto (dvärgplanet)

Wikipedia

134340 Pluto
Kuiperbältet	Oorts kometmoln
Upptäckare	Clyde Tombaugh
Upptäcktsår	18 februari 1930
Omloppsbanans egenskaper
Medelavsånd från solen	5 906 376 272 km 39,481 686 77 AE
Perihelium	4 436 824 613 km 29,658 340 67 AE
Aphelium	7 375 927 931 km 49,305 032 87 AE
Excentricitet	0,248 807 66°
Omloppstid	248,09 år, 90 613,3055 dygn
Omloppsbanans lutning	17,141 75°
Inklination	17,141 75°
Lägsta banhastighet	3,676 km/s
Högsta banhastighet	6,112 km/s
Medelbanhastighet	4,666 km/s
Månar	3
Fysikaliska egenskaper
Diameter vid ekvatorn	2306 ± 20 km
Ytans area	1,795 · 107 km2
Massa	1,305±0,007 · 1022 kg
Medeldensitet	2,03±0,06 kg/m3
Rotationstid	6,387230 dygn
Albedo	0,49–0,66 (varierar med 35 %)
Axellutning	122,54°
Flykthastighet	- km/s
Gravitation vid ytan	0,58
Temperatur vid ytan	min medel max 33 K 44 K 55 K
Magnetiska egenskaper
Magnetiskt moment	- T·m³
Magnetiskt fältstyrka vid ytan	μT
Magnetiskt axellutning	-°
Atmosfär
Tryck	0,30 kPa
Metan och kväve	-

Pluto är en mindre himlakropp utanför den yttersta planeten i solsystemet. Pluto har traditionellt räknats som den nionde och yttersta planeten i solsystemet, men 24 augusti 2006 beslutade Internationella astronomiska unionen att den inte uppfyller kraven för att kunna kallas planet. Den klassificeras därför numera istället som en dvärgplanet. Dess bana är kraftigt elliptisk, varför plutobanan ibland befinner sig närmare solen än Neptunus bana gör.

Pluto upptäcktes av astronomen Clyde Tombaugh på Lowell-observatoriet i Arizona den 18 februari 1930, då han jämförde fotografier tagna den 23 januari och den 29 januari. För att verifiera upptäckten jämförde han även med bilder av lägre kvalité från den 20 januari

Plutos astronomiska symbol är ett P-L-monogram, ♇. Detta representerar de två första bokstäverna i Plutos namn, men även initialerna på Percival Lowell, som gjorde omfattande sökningar efter den nionde planeten, och som även gett sitt namn till observatoriet som upptäckte Pluto.

Himlakroppen består nästan bara av is och sten. Den är mindre än jordens måne, till och med mindre än USA.

[redigera] Plutos uppkomst

En gång i tiden trodde man att Pluto kan ha varit en av Neptunus satelliter, men nu verkar detta knappast troligt. Enligt en tidigare vanlig teori flyttade sig Pluto till en egen omloppsbana runt Solen och fångades senare upp av Neptunus. Nu tror man mer att den största Neptunusmånen Triton istället kretsade runt solen innan den kom in omloppsbana runt Neptunus, eftersom den har mer geologiska likheter med Pluto. Liksom jordens måne kan Charon vara ett resultat av en kollision mellan moderplaneten och en annan kropp.

[redigera] Fysiska egenskaper

[redigera] Massa och storlek

En storleksjämförelse mellan de största månarna i solsystemet och Pluto

Pluto är mindre och mindre massiv än sju av solsystemets månar: Ganymedes, Titan, Callisto, Io, månen, Europa och Triton, men den har mer än den dubbla diametern, och flera gånger massan av den största asteroiden i Asteroidbältet, Ceres. Pluto var även det största kända objektet i Kuiperbältet tills man upptäckte Eris 2005.

Innan man upptäckte Charon hade man svårt att fastställa massa och diameter; diametern var uppe i som högst 6000 km och som lägst runt 2000 km (den lägre siffran är från efter det att man hade upptäckt Charon). Det beror på att inga jordbundna teleskop kan visa Pluto som annat än en punkt eller en suddig fläck (skenbar diameter 0,1″).

[redigera] Sammansättning

Pluto består troligtvis av en stenkärna med ett tunt skal eller mantel av is. Mellan dessa två lager finns det en spännande möjlighet, nämligen att det kan finnas ett hav emellan dem. Pluto och Charon tror man tillsammans består av 65 till 70 % sten (inkluderat metall) och ungefär 30 till 35 % is eller material nära isens densitet, vilket kan mena flytande vatten och organisk massa. Det finns flera olika frusna ämnen på Plutos yta: (kväve, metan och kolmonoxid), men om dessa bildar en distinkt skorpa vet man inte.

[redigera] Underjordiskt hav

En möjlighet är att det kan finnas en hav med flytande vatten under Plutos isiga mantel. Möjligheten finns att en sådan ocean skulle kunna innehålla ett yttre lager bestående av organisk materia. Man har funnit bevis på att Jupiters isiga månar har gömda hav och man vet rätt mycket om hur liv kan uppstå på ismånar varför liv är en tänkbar möjlighet på Pluto.

Framtidsvision av hur ett hav på Jupitermånen Europa utforskas av en liten robot. I verkligheten är förstås underjordiska hav – såväl på Europa som Pluto – så gott som helt mörka.

Liv behöver värme för att överleva; Plutos yta är alldeles för kall för liv men dess inre är troligtvis varm. Man vet att Plutos kärna släpper tillräckligt mycket värme för att det ska kunna bildas ett hav mellan stenkärnan och ismanteln. Planetforskare har länge trott att ismånar har ett organiskt lager under sin yta.

Upptäckten, som gjordes av rymdsonden Galileo, att Jupitermånarna Europa, Callisto och möjligen Ganymedes har underjordiska hav ökar chanserna för att Pluto har ett. Det är också troligt att Plutos hav innehåller biogentiska element i en blandning, speciellt om det är i kontakt med ett organiskt lager.

Pluto klarar troligtvis inte av de astrobiologiska kraven för att liv ska kunna finnas och dess hav är nog mörkt och kallt, nästan vid frystemperatur. Även om havet är i kontakt med kärnan är nog denna idag inte tillräckligt varm för att det ska finnas vulkanisk aktivitet, vilket gör att havet skulle frysa till is. Idag är det svårt föreställa sig ett djupt hav på Pluto. Men å andra sidan är det sant att Plutos kärna var mycket varmare förr och troligtvis var det vanligt med vulkanisk aktiv tidigare. Så för länge sedan kan det ha funnits mikroskopiskt liv på Pluto.[1]

[redigera] Atmosfär

Pluto och dess största måne (överst) tillsammans med de största plutinorna Orcus och Ixion.

Pluto är en av fyra himlakroppar i solsystemet som har en permanent kväveatmosfär. De andra är Saturnus största måne Titan, Neptunus största måne Triton och jorden. Likt sin tvilling i Solsystemet, Triton, har Plutos atmosfär ett tryck på endast 3 till 100 mikrobar (3 till 100 miljontedelar av jordens tryck). Atmosfärens är extremt kall, med temperatur på endast 10 kelvin.

Man tror också att en del av ytan kan täckas av moln eller dimma.

[redigera] Sublimation

Vi vet att en del av all is på Pluto sakta försvinner ut i Plutos tunna atmosfär som gaser. Man har hittat kolmonoxid- och metanisar på Plutos yta med hjälp av teleskop som mäter solreflektionen (vid närinfrarött). Forskare trodde utifrån tidigare kunskaper att atmosfären kan innehålla små mängder kolmonoxid och metangaser som sublimerat; därför var det en viktig upptäckt när man fann isar av dessa ämnen på Plutos yta.

[redigera] Samverkan mellan atmosfär och yta

Plutos stora axellutning (120°) gör att Pluto har stora årstidsvariationer. När isytan smälter i det ökande solljuset transporteras isens gaser och omfördelas i mörka, kalla ytregioner som frost. Samtidigt sjunker gaser ner till ytan på andra platser där en annan årstid råder. Dessa två saker gör att Plutos atmosfär och yta byter material med varandra. Detta eviga förnyande gör att materialet som finns på ytan nu kanske har funnits i flera tusen år.

[redigera] Atmosfärens försvinnande

Pluto rör sig i detta ögonblick bort från solen, efter ha passerat perihelion 1989. Nu när Pluto blir kallare sjunker atmosfären nedåt och kondenserar på ytan. Till slut har all atmosfär skjunkit ner till ytan och kondenserat och befinner sig i flytande form eller i fast form. Man tror att atmosfären kommer att var helt borta år 2020. Det är därför man vill att New Horizons ska komma fram till Pluto så snart som möjligt; just nu ser den ut att komma fram år 2015. Atmosfären kommer dock inte vara borta för evigt utan återkommer när Pluto närmar sig solen på nytt. Detta på grund av att ökad solinstrålning gör att mer is sublimerar till gas än vad som hinner kondenseras.

[redigera] Yta

De ljusa områdena på ytan verkar vara täckta av isar bestående av kväve med mindre metan- och kolmonoxidisar. Sammansättningen av de mörka områdena på Plutos yta är okänd. Materialen tros vara mineraler eller fasta material gjorda av komplexa organiska kemikalier, men forskare har inte gjort några specifika identifikationer av deras sammansättning.

[redigera] Hubbles karta

Den allra första kartan över Plutos yta

Hubble har tagit bilder som täcker nästan hela Plutos yta vid olika tillfällen under Plutos 6,4 dygn långa rotationsperiod. Bilderna, som tagits i blått ljus, visar att Plutos yta är mycket komplex, med kraftig kontrast mellan mörka och ljusa fläckar. Totalt kan ytan indelas i tolv distinkta regioner, som är antingen ljusa eller mörka.

De tydliga mönster som syns på ytan skulle kunna avspegla färska nedslagskratrar liksom motsvarande mönster på månen. Det troligaste är dock att ytans utseende beror på den komplexa flora av iskristaller som förändras med tiden beroende av årstidsväxlingar och Plutos föränderliga avstånd till solen på grund av den excentriska banan. Pluto ligger så långt från solen att till och med kväve, kolmonoxid och metan fryser till is under den period (omkring 100 år) då den befinner sig längst från solen.

[redigera] Kometteorin

Att Pluto har en så låg gravitation (ungefär 1/16 av jordens) leder forskare att tro att kolmonoxid, metan och kväve försvinner ifrån Plutos atmosfär i en hastighet på 75 kg per sekund. Detta beteende är likt en komets, men Pluto är mer än 1000 gånger större än en typisk kometkärna och gaserna blåser 100 till 1000 gånger snabbare ifrån en komet än ifrån Pluto.

[redigera] Plutos månar

Upptäcktsbilden av de två små månarna

Pluto har tre kända månar. Den största är Charon, som upptäcktes 1978 av James W Christy. Charon befinner sig på ett tämligen stort avstånd från moderplaneten.

[redigera] De yttre månarna

De andra två månarna upptäcktes 2005 med hjälp av Hubbleteleskopet, och gavs ursprungligen endast beteckningarna S/2005 P1 respektive S/2005 P2. I juni 2006 namngavs dessa officiellt av Internationella Astronomföreningen till Nix och Hydra efter förslag från upptäckarna. Dessa nyupptäckta månar, som är alltför små för att kunna ses med amatörutrustning, befinner sig i banor mycket långt utanför Charons bana; är mycket mindre och mycket ljussvagare (magnitud 23) än Charon. Diametrarna på Nix och Hydra är 40 km eller något större. Eftersom Pluto ibland befinner sig närmare solen än Neptunus, kommer också någon av de tre månarna att förhållandevis ofta ligga innanför Neptunusbanan. Detta innebär att förutsättningar teoretiskt föreligger för någon spektakulär rymdkrock, eller att någon måne infångas av gravitationskrafter som ger den en ny hemvist. Statistiskt sett är dock sannolikheten att så verkligen sker synnerligen låg. Det har uppenbarligen inte hänt med dem hittills under solsystemets historia.

[redigera] Rymdsond mot Pluto

Pluto har ännu inte blivit nära granskad av någon rymdsond. Pluto och Charon kommer dock att få besök av rymdfarkosten New Horizons, som sändes iväg 19 januari 2006. Den beräknas nå fram juli 2015 och fortsätter sedan ut mot Kuiperbältet.

[redigera] Se även

• Planeterna i Zodiaken

[redigera] Externa länkar

• Se även ordet "Pluto" på Svenska Wiktionary.

• NASA - Pluto Fact Sheet
• Views of the Solar System - Pluto
• Två plutomånar till upptäcks (2005-10-31)