Callisto

Wikipedia

Callisto

Kretsar kring	Jupiter
Upptäckare	S. Marius G. Galilei
Upptäcktsår	1610
Omloppsbanans egenskaper
Genomsnittlig radie	1,883·10⁶ km
Excentricitet	0,007
Omloppstid	16 d 16 h 32,2 min
Omloppsbanans lutning	0,281°
Fysikaliska egenskaper
Diameter vid ekvatorn	4 820,6 km
Ytans area	7,2 ·10⁷ km²
Massa	1,076·10²³ kg
Medeldensitet	1,851 kg/m³
Gravitation vid ytan	1,24 m/s²
Rotationstid	16 d 16 h 32,2 min
Axelns lutning	?°
Albedo	0,20
Temperatur vid ytan	? K
Atmosfärens egenskaper
Tryck	? kPa
Koldioxid	100 %

Callisto är den åttonde av Jupiters kända satelliter och den näst största, endast något mindre än Merkurius men bara en tredjedel av dess massa. Den upptäcktes av Galileo Galilei och Simon Marius 1610 och är den yttersta av de galileiska satelliterna.

Callisto fotograferad av rymdsonden Galileo

Till skillnad från Ganymedes verkar Callisto ha ganska lite inre struktur. Hur som helst finns det tecken från den senaste datan från Galileo att de inre materialen har är delvis ordnad med en ökande halt sten mot kärnan. Callisto består av ungefär 40 % is och 60 % sten och järn. Titan och Triton är antagligen liknande.

Callistos yta är helt täckt av kratrar. Ytan är väldigt gammal, precis som högländerna på Månen och Mars. Callisto har den äldsta och mest bekratrade ytan av alla kroppar som hittills observerats i Solsystemet. Den har inte genomgått mycket mer förändring än ett och annat nedslag under 4 miljarder år.

De största kratrarna omges av en serie koncentriska ringar som ser ut som enorma sprickor men som har jämnats ut av eoner av långsam rörelse av isen. Den största av dessa har döpts till Valhalla. Med sina 4000 km i diameter är Valhalla ett dramatiskt exempel på en multiringskrater, resultatet av ett massivt nedslag. Andra exempel är Callistos Asgard, Mare Orientale på Månen och Caloris Basin på Merkurius.

Liksom Ganymedes har Callistos forntida kratrar kollapsat, de höga ringbergen och de centrala sänkorna vanliga hos kratrarna på Månen och Merkurius saknas. Detaljerade bilder från Galileo visar att små kratrar, åtminstone på vissa ställen, för det mesta har utplånats. Detta tyder på nyliga processer även om det bara är en gissning.

Gipul Catena är en lång serie av nedslagskratrar uppradade på en rak linje. Detta orsakades antagligen av ett objekt som splittrades när den passerade nära Jupiter och sedan slog ner på Callisto.

Till skillnad från Ganymedes, med sina komplexa terränger, finns det knappast något som tyder på tektonisk aktivitet på Callisto. Galileo har inte upptäckt några bevis för ett magnetfält. Callisto är täckt av nedslagskratrar och ringformiga nedslagsstrukturer. Den största, en jättekrater vid namn Valhallabäckenet, består av flera koncentriska ringar och har en diameter på cirka 3000 km med en ljusare inre region på cirka 600 km i diameter och den näst största, Asgard, är på cirka 1600 km i diameter. Kratrar och nedslagsstrukturer är praktiskt taget de enda geografiska strukturer man finner på Callisto.

---Sidenote START---

Jupiters månar
Adrastea \| Aitne \| Amalthea \| Ananke \| Aoede \| Arche \| Autonoe \| Callisto \| Callirrhoe \| Carme \| Carpo \| Chaldene \| Cyllene \| Elara \| Erinome \| Euanthe \| Eukelade \| Euporie \| Europa \| Eurydome \| Ganymede \| Harpalyke \| Hegemone \| Helike \| Hermippe \| Himalia \| Io \| Iocaste \| Isonoe \| Kale \| Kallichore \| Kalyke \| Leda \| Lysithea \| Megaclite \| Metis \| Mneme \| Orthosie \| Pasiphae \| Pasithee \| Praxidike \| Sinope \| Sponde \| Taygete \| Thebe \| Thelxinoe \| Themisto \| Thyone
S/2000 J11 \| S/2003 J2 \| S/2003 J3 \| S/2003 J4 \| S/2003 J5 \| S/2003 J9 \| S/2003 J10 \| S/2003 J12 \| S/2003 J14 \| S/2003 J15 \| S/2003 J16 \| S/2003 J17 \| S/2003 J18 \| S/2003 J19 \| S/2003 J23
Jupiter \| Solsystemet
För andra himlakroppar och områden, se vidare astronomi, rymdfysik och kosmologi.