Io (måne)

Wikipedia

n

Io

Upptäckt
Upptäckare	G. Galilei S. Marius
Upptäcksår	1610
Omloppsbanans egenskaper
Genomsnittlig radie	421 600 km
Excentricitet	~0,041
Omloppstid	1,76 d
Omloppsbanans lutning	0,04°
Värdplanet	Jupiter
Fysikaliska egenskaper
Diameter vid ekvatorn	3 632 km
Ytans area	41 miljoner km2
Massa	8,94·1022 kg
Medeldensitet	3,55 g/cm3
Gravitation vid ytan	1,81 m/s2
Rotationstid	1,76 d
Axelns lutning	?°
Albedo	0,61
Temperatur vid ytan	i genomsnitt 130 K
Atmosfärens egenskaper
Tryck	0 kPa
Syre	?

Io är den femte av planeten Jupiters kända naturliga satelliter och den tredje största. Den är den innersta av de fyra Galileiska satelliterna. Io är något större än månen och upptäcktes av Galileo Galilei och Simon Marius 1610.

Färska data från Galileo tyder på att Io har en kärna av järn (kanske blandat med järnsulfid) med en radie på 900 km. Ios yta är radikalt olik någon annan kropps yta i vårt solsystem. Det kom som en stor överraskning för forskarna vid Voyagers första besök. De hade förväntat sig att se nedslagskratrar och på så sätt räkna antalet kratrar per areaenhet för att uppskatta åldern av Ios yta. Men det finns bara få, om ens några, kratrar på Io. Alltså är ytan väldigt ung.

Istället för kratrar hittade Voyager 1 hundratals vulkankratrar. Vissa av vulkanerna är till och med aktiva! Slående foton av faktiska eruptioner med 300 km höga moln sändes tillbaka av båda Voyagersonderna och av Galileo. Detta kan ha varit den viktigaste enskilda upptäckten i Voyageruppdragen; det var det första verkliga beviset att andra "jordiska" kroppars inre faktiskt är hett och aktivt. Materialet som skjuts ut från Ios vulkaniska lufthål verkar vara någon form av svavel eller svaveldioxid. De vulkaniska eruptionerna ändras snabbt. På bara fyra månader mellan ankomsterna av Voyager 1 och Voyager 2 upphörde vissa av dem och nya startade. Avlagringarna som omgav lufthålen ändrades också synligt.

Bilder som nyligen tagits med NASAs infraröda teleskopanordningar på Mauna Kea på Hawaii visar en ny och väldigt stor eruption. En ny stor formation nära Ra Patera har också observerats av hubbleteleskopet. Bilder från Galileo visar också många förändringar från tiden av Voyagers besök. Dessa observationer bekräftar att Ios yta faktiskt är väldigt aktiv.

Analyser av Voyagers bilder led forskarna att tro att lavan som flyter på Ios yta mest bestod av olika föreningar av smält svavel. Hur som helst tyder andra studier på att de är för heta för att vara flytande svavel. En ny ide är att Ios lava består av smält silikatsten. Nyligen gjorda observationer med hubbleteleskopet tyder på att materialet kan vara rikt på natrium. Det kan också vara varierande material på olika platser.

Vissa av de hetaste punkterna på Io når temperaturer på 1500 K, trots att medeltemperaturen är mycket lägre, ca 130 K. Dessa heta punkter är den huvudsakliga mekanismen vid vilken Io förlorar sin hetta.

Energin för all denna aktivitet härleder antagligen från tidvattenkrafter mellan Io, Europa, Ganymedes och Jupiter. De tre satelliterna är låsta i omloppsbanor så att Io går runt två gånger för varje varv Europa gör, som i sin tur går runt två gånger för varje varv Ganymede gör. Trots att Io, precis som Månen, alltid visar samma sida mot sin planet, får påverkan av Europa och Ganymede den att rubbas lite. Denna rubbning sträcker och böjer Io så mycket som 100 m och genererar värme på samma sätt som en klädhängare värms upp när den böjs fram och tillbaka.

Io korsar också Jupiters magnetfältlinjer vilket genererar en elektrisk ström. Trots att det är litet jämfört med tidvattensuppvärmningen, kan effekten bli mer än 1 triljon watt.

Färska data från Galileo tyder på att Io kan ha ett eget magnetfält, som Ganymedes har. Io har en tunn atmosfär bestående av svaveldioxid och kanske några andra gaser.

Till skillnad från de andra Galileiska satelliter, har Io bara lite, eller inget vatten. Detta beror troligen på att Jupiter var tillräckligt het för att tidigt i evolutionen av vårt solsystem, driva bort flyktiga element i Ios omgivning men inte så het att göra det längre ut.

[redigera] Se även

• Io, mytologisk gestalt.

Jupiters månar
Adrastea | Aitne | Amalthea | Ananke | Aoede | Arche | Autonoe | Callisto | Callirrhoe | Carme | Carpo | Chaldene | Cyllene | Elara | Erinome | Euanthe | Eukelade | Euporie | Europa | Eurydome | Ganymede | Harpalyke | Hegemone | Helike | Hermippe | Himalia | Io | Iocaste | Isonoe | Kale | Kallichore | Kalyke | Leda | Lysithea | Megaclite | Metis | Mneme | Orthosie | Pasiphae | Pasithee | Praxidike | Sinope | Sponde | Taygete | Thebe | Thelxinoe | Themisto | Thyone
S/2000 J11 | S/2003 J2 | S/2003 J3 | S/2003 J4 | S/2003 J5 | S/2003 J9 | S/2003 J10 | S/2003 J12 | S/2003 J14 | S/2003 J15 | S/2003 J16 | S/2003 J17 | S/2003 J18 | S/2003 J19 | S/2003 J23
Jupiter | Solsystemet
För andra himlakroppar och områden, se vidare astronomi, rymdfysik och kosmologi.