Siderisk omloppstid

Wikipedia

Siderisk omloppstid är den tid det tar för en himlakropp att gå ett varv runt en central kropp, exempelvis för en planet att gå runt solen eller en satellit att göra ett varv runt jorden, sett i förhållande till stjärnornas positioner (en tänkt fast position i rymden).

Omloppstiden sedd från den centrala himlakroppen kallas synodisk omloppstid, vilken skiljer sig från den sideriska på grund av att den centrala himlakroppen normalt inte står stilla utan själv förflyttar sig i en bana runt någon annan himlakropp eller på annat sätt rör sig genom rymden.

Siderisk tid är stjärntid. Den utgår från att klockan 00:00 infaller vid vårdagjämningen, soltid 12:00 (båda lokal tid). Eftersom Jorden roterar moturs runt sin axel och dessutom går moturs runt Solen är ett sideriskt dygn ungefär 23 timmar och 56 minuter långt; stjärnorna förefaller gå ett extra varv jämfört med Solen under ett år. Efter ett halvår, omkring höstdagjämningen, sammanfaller således den sideriska tiden med soltiden.

På norra halvklotet når ekliptikan, Solens, Månens och planeternas bana på himlen, sin högsta höjd över horisonten 06:00 siderisk tid. Det är i soltid omkring 18:00 vid vårdagjämningen, 12:00 vid sommarsolståndet, 06:00 vid höstdagjämningen och 00:00 vid vintersolståndet. Det innebär att det är lättare att se Månen och planeterna under vårkvällar än under höstkvällar, eftersom de under vårkvällarna befinner sig högre över horisonten. På morgnarna är det givetvis tvärtom.