August Strindberg

Wikipedia

August Strindberg

August Strindbergs namnteckning 1898

Johan August Strindberg, född 22 januari 1849, död 14 maj 1912, var en svensk författare och konstnär. Han räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla och internationellt kända författare, kanske främst som dramatiker. Under fyra decennier före och efter sekelskiftet 1900 dominerade han det litterära Sverige och var ständigt omdiskuterad, ofta involverad i personliga konflikter. Hans samlade litterära verk är omfångsrikt och innehåller romaner, noveller och dramer som räknas till svensk litteraturs klassiker. Hans dramatik är känd över hela världen.

[redigera] Livet

August Strindberg vid Rådmansgatans t-banestation

August Strindberg föddes i Stockholm som det tredje barnet till ångbåtskommissionären Carl Oskar Strindberg och Eleonora Ulrika Norling, tidigare anställd vid hushållet. Efter grundläggande studier avlade han studentexamen 1867. Därefter försörjde han sig en tid som folkskollärare vid sidan av sina läkarstudier. Han försökte sig på en karriär som skådespelare men bestämde sig 1870 för att istället studera i Uppsala. Det var under studietiden där som Strindberg påbörjade sitt författarskap. Efter två år tvingade hans ekonomiska situation honom att avbryta studierna och återvända till huvudstaden. 1874 arbetade han som journalist vid Dagens Nyheter och samma år fick han anställning vid Kungliga biblioteket, en anställning som kom att vara till 1882. 1877 gifte han sig med finlandssvenskan Siri von Essen och fick med henne barnen Karin 1880, Greta 1881 och Hans 1884.

Strindbergs genombrott kom 1879 med utgivningen av Röda rummet och uppsättningen av Mäster Olof. Under de följande åren skrev han ett historiskt verk, Svenska folket 1881-1882, och romanen Det nya riket 1882. Dessa verk var skrivna i en realistisk stil som kritiserade i princip samtliga samhällsinstitutioner. Han blev så omdiskuterad och kritiserad att han såg sig nödgad att 1883 lämna Sverige för att bosätta sig i Paris och senare i Schweiz.

Tillsammans med Siri och barnen anslöt sig Strindberg till den skandinaviska konstnärskolonin i Grez. Under utlandsvistelsen fortsatte Strindberg att skriva och publicera självbiografiska romaner som Giftas 1884-1886, Tjänstekvinnans son 1886 och En dåres försvarstal 1887-1888, skådespel som Fadren 1887 och Fröken Julie 1888, samt samhällskritiska romaner som Utopier i verkligheten 1885. Första delen av novellsamlingen Giftas ledde till åtal för hädelse; rättegången brukar kallas Giftas-processen. Andra verk gjorde honom känd som kvinnohatare i hela Europa. Strindberg skulle komma att stanna utomlands ända till 1889. Under den tiden hade hans äktenskap med Siri von Essen blivit alltmer ansträngt, liksom kvinnoporträtten i hans romaner.

Strindberg tillbringade många somrar på Kymmendö i Stockholms skärgård och skrev mycket om "skärkarlens liv": Hemsöborna 1887, Skärgårdsliv 1888 och I havsbandet 1890. Det var också motiv från skärgården som inspirerade Strindberg till de målningar han gjorde under sitt liv - pastosa, symbolladdad verk i impressionistisk teknik som återspeglade hans upprörda själstillstånd.

August och Siri skilde sig 1891. Uppbrottet åtföljs av en konstnärlig kris: Strindberg far till Berlin där han umgås med bl.a. Edvard Munch och Ola Hansson. Efter ett kort äktenskap (1893-1897) med den österrikiska journalisten Frida Uhl, med vilken han får dottern Kerstin 1894, förvärrades Strindbergs psykologiska tillstånd, något han skildrar i Inferno 1897, Legender 1898 och Till Damaskus 1898. Från mitten av 1890-talet påbörjar Strindberg sina vetenskapliga och alkemiska experiment, bl.a. försöker han skapa guld. En nyinriktning skedde i Strindbergs författarskap: Från anarkism, realism och naturalism till mystik, symbolism och ockultism.

En av Strindbergs bostäder i Lund, belägen vid Grönegatan.

Strindberg var nu en berömd författare, vilket inte förhindrade att han levde i ekonomisk kris och fortsatte att göra uppror mot allt och alla. 1897 beslutar han sig dock för att försonas med sitt land och flyttar till Lund där han via Bengt Lidforss får kontakt med poeten Emil Kléen, en av de få vänner som Strindberg inte hann bli ovän med. Året därpå flyttade han till Östermalm i Stockholm. Svarta fanor 1904 var en uppgörelse med kulturetablissemanget i huvudstaden i allmänhet och den yngre författargenerationen i synnerhet. 1901 gifter han sig med Harriet Bosse; hon föder honom dottern Anne-Marie 1902, senare gift Wyller och därefter gift Hagelin, som ännu (2006) är i livet vid 104 års ålder. Äktenskapet varar till 1904. Under denna period skriver Strindberg fler Shakespeareinspirerade teaterstycken: Gustav Vasa 1899, Erik XIV 1899, Karl XII 1901 och Gustav III 1902. Dessutom skrev han en rad kammarspel 1907: Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen.

Harriet Bosse gifte om sig 1908 med skådespelarkollegan Gunnar Wingård och Strindberg flyttar till Drottninggatan i det s.k. Blå Tornet där hans museum idag är inhyst. Under sina sista år återupptar han det samhällskritiska spåret vilket skapar en mycket intensiv debatt: Strindberg blir en ikon för arbetarrörelsen, i synnerhet den radikala gruppen kring tidningen Stormklockan, och dess kamp mot konservativa och liberala debattörer. I sina sista verk, En blå bok 1907 och Stora landsvägen 1909, kritiserar Strindberg vetenskapen och tar ställning för religionen. Han dör 63 år gammal 14 maj 1912 och begravs på Norra begravningsplatsen åtföljd av omkring 60 000 sörjande; "Ave Crux spes unica" (Var hälsat Kors, vårt enda hopp) blev inskriptionen på gravstenen. Sitt avsked till livet tog han med de gripande orden, "nu är allt personligt utplånat" varpå han lade en bibel på bröstet.

Innan Strindberg avled hade Albert Bonniers förlag köpt rätten till Strindbergs samlade verk. Karl Otto Bonnier hade först erbjudit 150 000 kronor för Strindbergs verk (dock ej utländska rättigheter). Strindberg avvisade erbjudandet eftersom Bonniers betalat 100 000 kronor för Gustaf Frödings samlade verk (6 diktsamlingar). När Bonnier höjde erbjudandet till 200 000 kronor slog Strindberg till. Förlaget köpte senare även rättigheter som Strindberg sålt till andra vilket innebar att totalsumman blev nästan 300 000 kronor. ^[1]

Efter Strindbergs död utgav Bonniers förlag Strindbergs Samlade skrifter à 55 band. Under de första 20 åren efter hans död sålde förlaget 1,7 exemplar av Strindbergs böcker. Mellan 1912 och 1927 sålde förlaget böcker av Strindberg för nästan 10 miljoner kronor. ^[2]

[redigera] Författaren

August Strindberg porträtterad 1899 av Carl Larsson

Strindberg skrev omkring sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åtta tusen brev. Det gör honom utan tvekan till en av Sveriges mest produktiva författare. Med denna produktion omfattade Strindberg alla de större idéströmningar som fanns i slutet av 1800-talet. Strindberg förnyade den svenska prosan genom att ersätta det deklamatoriska och retoriska språket i tidigare prosa med talspråk och skarpa iakttagelser direkt från vardagen.

I tidiga verk som Röda rummet, Svenska folket och August Strindbergs lilla katekes för underklassen kombinerade han socialism och realism: träffsäkra och ofta anakronistiska skildringar stödjer den skoningslösa kritiken av stat, kyrka, skola, press, näringsliv och andra samhällsinstitutioner. Perspektivet är ofta arbetarens och den "oförstörde" ynglingens. I Esplanadsystemet hyllade han den nya tidens skoningslösa uppgörelse med förlegade ideal: "Här rivs för att få luft och ljus".

Ur inledning till Röda rummet:

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och han gjorde samma färd tillbaka, genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötulln, utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en vägg.

Inspirerad av Nietzsche och Rousseau åskådliggjorde han naturalistiska och evolutionsteoretiska idéer i till exempel novellen Odlad frukt och romanen Hemsöborna: Arv och miljö driver karaktärerna genom handlingen mot deras "naturliga" öden.

August Strindberg på ett fotografi taget av honom själv

Även tidens feminism återfinns som en tråd i hans författarskap. Han gick i polemik mot både sedlighetsvänner och, som han såg det, alltför radikala jämlikhetsidéer: bland annat var han starkt kritisk till Ibsens Ett dockhem. Strindbergs relationer till kvinnor var dock allt annat än oproblematiska vilket visade sig i Giftas: kritiken mot familjen som samhällsinstitution övergår i ett uttalat kvinnoförakt.

För sin samtid hade Strindberg kanske störst betydelse som dramatiker: Han var inspirerad av Shakespeare och dennes snabba scenväxlingar men Strindberg omdanande också dramatiken genom att låta skådespelarna använda ett naturligt talspråk. Handlingen i hans teaterverk rör sig typiskt nog i en historisk miljö och åskådliggör klasskamp och psykologiska ställningskrig.

Efter sina krisår på 1890-talet bytte Strindberg fot: I till exempel Till Damaskus finns den inre strid kring skuld, lidande och försoning som han förde under sina sista år. Med religiösa idéer inspirerade av Emanuel Swedenborg och förtätade drömscener löste Strindberg upp den tidigare realismen för att ge plats åt det mer expressionistiska. I förordet till Ett drömspel skriver han :

Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster; en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. - Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag.

Strindberg återupptog sin tidigare roll som samhällskritiker åren efter 1900 med romaner som Svarta fanor och Göthiska rummen. Både motdebattörer, kollegor och vänner utsattes för en skoningslös satir.

[redigera] Debattören

Med sitt genombrott Röda rummet kritiserade/förlöjligade han samhällets etablerade institutioner, med Utopier i verkligheten förespråkade han en anarkism som varken tilltalade socialister eller konservativa och 1910 utlöste han med en debattartikel den s.k. Strindbergsfejden - en hetsig kulturdebatt som varade i ett par år i skuggan av unionsupplösningen, storstrejken och den framväxande Socialdemokratin. Hans främsta mål var nittiotalisterna, då främst Verner von Heidenstam, Oskar Levertin och Ellen Key och förhärligandet av bl.a. Karl XII, men även den svenska militären, monarkin, Sven Hedin och Svenska Akademien angreps i artiklar. Den från början litterära debatten om 80-tal och 90-tal blev, när en stor mängd kritiker, författare och riksdagsmän klev in i den, så småningom en del av debatten om rösträtt , försvar och demokrati, ett stycke av förspelet till Bondetåget 1914 (striden kan studeras i Harry Järvs sammanställning Strindbergsfejden och i Björn Meidals Från profet till folktribun.

Under sin långa karriär som debattör och journalist konfronterade han feminister, kyrka, kollegor och vänner av alla grupperingar. Strindberg var stundtals mycket paranoid och såg sig som förbigången och nedvärderad. Han bytte åsikt flera gånger under sitt liv och blev kallad en "radikal reaktionär", men behöll livet igenom sin folkliga och överhetskritiska ståndpunkt. Han offrade både sig själv och andra för sitt författarskap.

[redigera] Strindberg och kvinnofrågan

I "Kvinnans rättigheter", programförklaring tryckt i förordet till Giftas, 1884, framträder August Strindberg som en tidig förespråkare av kvinnlig rösträtt.

Strindbergs förhållande till kvinnorna i hans liv tycks dock i allmänhet ha varit komplicerat, vilket - om inte annat - hans många skilsmässor vittnar om. Strindberg har ofta pekats ut som kvinnohatare men detta har på senare år allt mer ifrågasatts. Eivor Martinus har i boken Strindberg and Love granskat ett stort material av brev mellan Strindberg och hans kvinnor. Martinus slutsats är att Strindberg omöjligt kan ha hatat kvinnor, även om han ofta var i konflikt med dem.

”Utom i det att Jean nu är en stigande, står han över fröken Julie i det att han är man. Könsligt är han aristokraten genom sin manliga styrka, sina finare utvecklade sinnen, och sin förmåga av initiativ.” August Strindberg, ur förordet till Fröken Julie

[redigera] Konstnären

"Solnedgång", målning av August Strindberg från 1892

Som konstnär möttes Strindberg av kompakt oförståelse av sin samtid, inte ens hans konstnärsvänner såg hans målningar som intressanta. Strindberg målade och fotograferade dock med konstnärliga ambitioner under flera perioder av sitt liv. Motiven i målningarna var med få undantag hämtade från hans vistelser i Stockholms skärgård men målningarna kom för det mesta till på annan ort. De var dramatiska havsscener där det figurativa är på väg att upplösas i färgmassan. Symbolladdade expressionistiska verk som vunnit betydligt mer uppskattning under 1900-talets andra hälft. Idag finns han representerad i Nationalmuseums permanenta samlingar. Strindbergs självbiografiska fotografier från vistelsen i Schweiz 1886 följer den realistiska stil som hans skrivna verk från samma period.

Som författare försatte Strindberg naturligtvis inte chansen att utdela sarkasmer mot konstetablissemanget. 1877 skrev han Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare:

Genialisk, grandios, gigantisk, grotesk. Det förstnämnda ordet ganska användbart, i synnerhet om målaren står i närheten, så att han kan höra det. De andra beteckningarna ägna sig för framställningar av stormar, dystra alpsjöar, bergsklyftor, och i allmänhet för alla tavlor som överstiga 10 fots bredd och 6 fots höjd.

[redigera] Alkemisten

Strindberg inledde sina alkemiska experiment under sin psykiskt instabila period i Paris. Han avfärdade det nyligen upptäckta periodiska systemet och idén om grundämnen och försökte bevisa att de olika grundämnena gick att "transmutera" till varandra. Han utförde sina experiment hemma i bostaden utan skyddsutrustning och försökte bl.a. framställa guld; vid ett tillfälle lyckade han framställa kattguld av järn och svavel och trodde sig ha framställt riktigt guld. Strindberg utsatte sig själv för olika kemikalier och 1895 ledde det till en hudsjukdom som slutade med en sjukhusvistelse. Hans kemiska spekulationer avfärdades kategoriskt av en enig kemistkår, bl.a. The Svedberg: "Vad som är riktigt däri, är icke nytt, och vad som är nytt är icke riktigt".

Ur Antibarbarus 1894 (på svenska 1906):

Jag har ofvan utalat den meningen att Bly, Silfver och Qvicksilfver äro så nära förvandta att jag menat det smältande Bly vore Qvicksilfver och att Silfret bildades ur Bly genom upprepad förtunning under smältningsprocessen.

Härför tala: att Cinnober väger lika med Silfveroxid eller 232, hvilket tyckes angifva att Svaflets Syre förtunnat Qvicksilfret till den punkt att det eqvivalerat Silfrets oxid. Kontrolleras ej detta af Silfversuperoxiden som väger lika med Svafvelsilfret eller precis 247,30 båda, hvaraf framgår att svafvelföreningarna äro superoxider, och att Svafvelsyrade salterna är där tillstädes latent liksom Salpetern i Salpetersyran.

[redigera] Mystikern

I samband med sin s.k. "Infernokris" började Strindberg snegla på ockultism och monism. Han började läsa texter av Swedenborg och tog del av Madame Blavatskys teosofi. Vid sin död 1912 hade han i sitt bibliotek en stor mängd teosofisk litteratur, bl.a. Annie Besant, A. P. Sinnett, tillsammans med böcker om mytologi och religionshistoria.

Under slutet av sitt liv var han synkretist och han identifierade sig med en sorts världssjäl som han menade sig stå i förbindelse med genom det undermedvetna. Dessa existentiella spekulationer märks av i hans senare produktion (se citatet ur Ett drömspel ovan).

[redigera] I Strindbergs efterföljd

Av författare som tagit djupa intryck av August Strindberg kan särskilt nämnas Jan Myrdal. Filmskaparen Ingmar Bergman säger sig också ha inspirerats av Strindberg inte minst i sina tidigare teaterpjäser, så även Franz Kafka. Från utlandet kan också nämnas Eugene O'Neill och Lars von Trier, samt Heiner Müller som av den stora Strindbergsvågen mellan ungefär 1912 och 1925 gjordes till en av Tysklands allra mest spelade dramatiker.

[redigera] Kuriosa

Beväpning

Ryktet säger även att August Strindberg gick beväpnad en tid (detta förläggs gärna till sommaren 1888, då Fröken Julie kom till). Som försvar lär han ha sagt: "Jag bär pistol då jag ogärna tar stryk...".

Temat självmord

Strindberg hotade otaliga gånger i brev med att begå självmord, men inte ett enda allvarligt självmordsförsök finns belagt.

Nietzsche

Strindberg brevväxlade under ett par månader i slutet av 1888 med en då relativt okänd tysk filosof vid namn Friedrich Nietzsche. De hade en del beröringspunkter i sin syn på liv och filosofi, och Strindberg drömde om att upprätta en ny litterär skola med Nietzsche vid sin sida. När han fick ett märkligt och aggressivt brev undertecknat "Nietzsche Caesar" (Strindberg undertecknade skämtsamt sitt svarsbrev med "Deus, optimus maximus" dvs. "Gud, den bäste och högste") drog han öronen åt sig och skrev till Georg Brandes, som också var med i kretsen, att denne Nietzsche kanske kunde kompromettera dem inför den litterära publiken. Någon vecka senare inträffade Nietzsches slutliga mentala kollaps.

Begravningsplats

Enligt Stockholms stads webbplats ligger Strindberg begraven på Norra begravningsplatsen, kvarter 13A, gravnr 101.

[redigera] Bibliografi

Den fredlöse (1871)
Från Fjerdingen och Svartbäcken (1877, novell)
Mäster Olof (1872, drama)
Röda Rummet (1879, roman)
Svenska folket i helg och söcken (1881–1882, kulturhistoria)
Det nya riket (1882, roman)
Lycko-Pers resa (1882, drama)
Svenska öden och äfventyr I–IV (1882–1891, novell)
Dikter på vers och prosa (1883)
Sömngångarnätter på vakna dagar (1884, dikt)
Giftas I–II (1884–1886, novell)
Utopier i verkligheten (1885, novell)
Tjensteqvinnans son I–V (1886–1909, självbiografi)
Hemsöborna (1887, roman)
Le plaidoyer d'un fou (1887-1895)

En dåres försvarstal (1914, svensk översättning postumt)

Fadren (1887, drama)
Fröken Julie (1888, drama)
Skärkarlslif (1888, novell)
Paria (1889)
Bland franska bönder (1889, reportage)
Fordringsägare (1888-1889, drama)
I hafsbandet (1890, roman)
Inferno (1897, självbiografi)
Legender (1898, självbiografi)
Till Damaskus I–III (1898–1904, drama)
Advent (1899, drama)
Gustaf Vasa (1899, drama)
Erik XIV (1899)
Påsk (1900-1901, drama)
Kronbruden (1901, drama)
Dödsdansen (1900-1901, drama)
Engelbrekt (1901, drama)
Gustaf III (1902, drama)
Ett drömspel (1901-1902, drama)
Fagervik och Skamsund (1902, novell)
Ensam (självbiografi, 1903)
Götiska rummen (1904, roman)
Ordalek och småkonst (1905, dikt)
Svarta fanor (1904-1907, roman)
Oväder (1907, kammarspel)
Brända tomten (1907, kammarspel)
Spöksonaten (1907, kammarspel)
Pelikanen (1907, kammarspel)
Svarta handsken (1909, kammarspel)
En blå bok I–IV (1907–1912, essä)
Riksföreståndaren (1908)
Stora landsvägen (1909, drama)
Tal till Svenska Nationen... (1910, tidningsartikel)
Världs-språkens rötter (1911, språkvetenskap)
Ett halvt ark papper (1912-1921, Novell)
Vivisektioner (1958, essä, postumt)
Ockulta Dagboken (1977, postumt)
I Bernadottes land (1981, satiriska artiklar skrivna för fransk publik om hemlandet ca 1885, briljant översatta tillbaka till svenska av Sven Stolpe, postumt)

Samlade Skrifter utgavs i 55 band av John Landquist 1912-1920. Upplagan byggde på manuskript och förlagor av mycket olika kvalitet; ofta hängde förläggarnas självsvåldiga strykningar med från originaltrycken in i samlingsupplagan, men den blev standard fram till 1980-talet. En ny upplaga som fyller högt ställda krav på trohet mot texten och med ordförklaringar och inledningar började utges 1981 och är nu (2006) i stort sett avslutad.

Strindbergs brev började utges 1948; det tjugonde och sista bandet utkom 1996. Brevsviten till tredje hustrun Harriet Bosse hade utgetts av henne redan 1932.

[redigera] Referenser

^ Per Gedin. (red.). (2002). Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid. . Översättning: . Stockholm: Bonniers. sid. 174-177. ISBN 9100100765.
^ Per Gedin. (red.). (2002). Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid. . Översättning: . Stockholm: Bonniers. sid. 174-177. ISBN 9100100765.