Retorik
Wikipedia
Retorik är läran om konsten att övertyga. Retoriken upptäcktes under antiken och termen användes då ungefär i betydelsen talekonst.
Innehåll |
[redigera] Retorikens historia
Aristoteles tillskriver upptäckten av retorik till två personer, Korax och Tisias. Enligt historien hade upprättandet av en demokrati på Sicilien under 400-talet f.Kr. lett till en livlig debatt gällande vem som ägde vad, framförallt i markfrågor. Vad Korax och Tisias gjorde var att observera olika talare, varpå de skrev ner vad som visade sig vara effektivt när man talade inför publik.
Det är viktigt att poängtera att retoriken upptäcktes och inte uppfanns. Anledningen är att förmågan att vara retorisk är något allmänmänskligt, dvs. något som man kan vara mer eller mindre bra på oavsett om man är medveten om hur man övertygar. Vad retoriken syftar till är att beskriva och systematisera vad som fungerar övertygande. Den första att göra en sådan grundläggande systematisering var just Aristoteles.
Retoriken har sedan Antiken framlevt som ett betydande ämne vid utbildningar i västvärlden, för att tappa något i status under 1700- och 1800-talet. En förklaring är att retoriken under romantiken allt mer kom att uppfattas som innehållslös och därmed hamnade i ett sorts motsatsförhållande till förnuftet. Vi kan se spår av detta i modernt svenskt språkbruk då man ofta med ordet retorik syftar på övertygande tal utan något egentligt innehåll. Den förändrade synen ledde med tiden till att ämnet alltmer försvann från skolornas scheman.
Efter andra världskriget började dock åter intresset för retoriken att växa. En av anledningarna var att man under kriget hade bevittnat vilket enormt genomslag propaganda kunde ha; vidare började man inom de humanistiska vetenskaperna inse retorikens förtjänster som analytiskt verktyg. För retoriken öppnade det senare upp en helt ny arena. Idag är det inte ovanligt att forskare inom så vitt skilda områden som psykologi, litteraturvetenskap, kommunikationsvetenskap, juridik, filosofi, psykologi som språkvetenskap m.m. använder sig av retoriska analysmetoder.
Utifrån denna senare utveckling har begreppet i en mening förändrats. Från att tidigare främst handlat om situationer där en talare vänder sig till flera lyssnare i syftet att övertyga har det allt mer övergått till att beröra övertygande kommunikation i allmänhet. Idag kan man därför tala om två sorters retorikdefinitioner. En där man definierar den klassiska retoriken såsom den formulerades redan av Aristoteles, och en där man visserligen anammar den klassiska retorikens grundprinciper, men väljer att applicera dessa på i stort all form av kommunikation.
[redigera] Retoriska termer och begrepp
[redigera] Olika sorters tal
I den klassiska retoriken fanns det olika genrer:
- Genus judiciale - Tal som berör något som har hänt. Ofta benämnt som "rättstal", där talaren antingen anklagar eller försvarar någon för det han tidigare gjort.
- Genus deliberativum - Tal som berör något som kan komma att hända.
- Genus demonstrativum - Även kallde för "panegyriska tal", d.v.s. lov- eller klandertal. Det handlar oftast om tal där talaren genom beröm eller smädelser vill göra lyssnaren vänligt eller kritiskt inställd till någon eller något.
Dessa tre är de viktigaste, men det finns självklart blandningar av dessa. I huvudsak används "genus judiciale" till exempel av advokater och "genus deliberativum" av politiker, medan man på exempelvis födelsedagskalas och bröllop brukar hålla sig till "genus demonstratívum".
[redigera] Att övertyga
I retorik skiljer man på att övertala och att övertyga. Övertalning är en tvingande process medan övertyga är en retorisk process. Man övertygar sina åhörare med hjälp av tre faktorer:
- Docere - ”Att undervisa”, talaren försöker vädja till lyssnarnas logos (”förnuft”) med hjälp av argument.
- Delectare – ”Att behaga”, talaren får lyssnaren välvilligt inställd genom sin charmfulla personlighet och sin förtroendeingivande karaktär, sin etos.
- Movere – ”Att röra”, talaren väcker patos, ”en stark känsla”, hos lyssnaren.
[redigera] Arbetsgången för en talare
När man ska skriva ett tal ska man enligt den klassiska retoriken göra på detta sätt:
- Intellectio – Att förstå. Talaren analyserar ämnet och språksituationen, vad ska han/hon tala om, i vilket sammanhang och inför vilka lyssnare ska han/hon tala, vilket är talets syfte och vilket mönster ska han/hon följa?
- Inventio – Att finna. Talaren samlar stoff och i synnerhet argument pro et contra, ”argument för och emot”.
- Dispositio – Att planera. Talaren bestämmer vad talets olika delar ska innehålla.
- Elocutio – Att utsäga, att formulera. Talaren fyller dispositionen med innehåll och finner de rätta orden. Man skriver helt enkelt klart talet.
- Memoria – Att minnas. Man lär sig talet.
- Actio – Att framföra, att agera. Talaren försöker på effektivast möjliga sätt att hålla talet inför publik med tydlig röstbehandling, pronuntiatio, och med genomtänkt bruk av gester och mimik.
[redigera] Talets delar
I den klassiska retoriken delar man upp ett tal, främst genus deliberativum, i olika delar, dispositio.
- Exordium – Inledning, med en kort beskrivning av talets ämne och försök att på något sätt uppnå captatio benevolentiae, ”vinnande av välvilja”, hos lyssnaren.
- Narratio – Berättelse, en kort redogörelse för bakgrundsfakta, för vad som tidigare hänt, som underlag för den kommande argumentationen.
- Propositio – Framställande, att talaren presenterar den tes som talaren i fortsättningen av talet vill argumentera för. Han kan här också göra en partitio, en ”uppdelning” av talets fortsättning, det vill säga tala om i vilken ordning han ska behandla olika frågor som hör till hans ämne.
- Argumentatio – Argumentation, att talaren försvarar sin tes med hjälp av argument. Han börjar med probatio, ”bevis”, det vill säga han presenterar sina argument för tesen, och sedan fortsätta med refutatio dvs ett avvisande av eventuella motargument.
- Peroratio – Avslutande av talet, gärna med en recapitulatio, dvs en ”sammanfattning” av den argumentation som talet innehållit.
[redigera] Medel för att åstadkomma språkliga effekter
I den klassiska retoriken kan man förbättra sitt tal, Elocutio, genom att använda troper ("Vändningar", ovanliga eller oväntade uttryck) och figurer (en oväntad form av formulering eller tanke):
[redigera] Troper
- Hyperbol - överdrift ("Evert Taube finns i alla svenskars hjärtan")
- Analogi (liknelse) - ("Du är som en ros")
- Litotes - underdrift ("Det här var inte så roligt att höra")
- Metafor - ("Du är en ros")
- Metonymi - namnbyte ("Han läser Strindberg just nu")
- Pars pro toto - delen i stället för det hela ("På svensk köl")
[redigera] Stilfigurer
- Anafor - upprepning av samma ord i början av en mening, en sats, en versrad eller ett stycke. (Martin Luther King; "Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm... Jag har en dröm...")
- Antites - motsatta tankar eller begrepp ställs mot varandra. ("Det är en fråga om liv och död.")
- Exclamatio - utrop; "o, gudar!", "medborgare!", "död åt fienden!" och så vidare.
- Interrogatio - retorisk fråga, d.v.s. att man i stället för att påstå något ställer lyssnaren inför en fråga där svaret är mer eller mindre givet.
- Ironi - d.v.s. att man låtsas ha samma åsikt som sina motståndare.
- Klimax - stegring så att man vid en uppräkning låter sista ledet utgöra en höjdpunkt. När en väntad stegring uteblir kallas detta "antiklimax".
- Oxymoron - förnuftig galenskap, d.v.s. en sammanställning av begrepp som brukar vara oförenliga ("Talande tystnad").
- Trikolon - man utformar sin tankar i tre led. "Landslaget behöver rekrytera duktiga spelare. Nya spelstrategier leder till ett effektivare anfallsspel. Först därefter kan Tre kronor förvänta sig att ta VM-guld."
