Kosovo

Wikipedia

Косово и Метохија
Kosova

Officiella språk	albanska och serbiska
Huvudstad	Priština (Prishtina på albanska)
Yta  – totalt  – % vatten	10 887 km²  n/a
Folkmängd  – totalt  – per kvadratkilometer	(2003)  2,0 - 2,2 miljoner  185/km²
Etniska grupper (2003)	Albaner: 88% Serber: 7% Övriga: 5%
Tidszon	UTC +1
Flygbolag	Kosova Airlines

Kosovo (med betydelsen "koltrast" på serbiska, skrivet Косово med serbisk kyrilliska; på albanska Kosova), officiellt Kosovo och Metohija (Косово и Метохија med serbisk kyrilliska, transkriberat Kosovo i Metohija), är de jure en autonom provins i södra Serbien, men administreras helt av FN sedan Kosovokriget 1999. Området har en yta på 10 887 km² och omkring 2,2 miljoner invånare, varav 88 % är albaner, i övrigt främst serber (med mindre grupper romer, bosniaker, med flera). Huvudstad är Priština (albanska: Prishtina). Den kosovoalbanska ledningen har efter Kosovokriget förklarat sin självständighet från Serbien, något som erkänts endast av Albanien. Under 2006 skall FN:s säkerhetsråd ta en slutlig ställning gällande Kosovos framtida status.

[redigera] Historia

	Denna artikels neutralitet är omstridd.
	Se diskussionssidan för mer information.

Under antiken utgjorde Kosovo en del av Dardanien innan området erövrades av Makedonien under Filip II, far till Alexander den store. Området kom senare att vara en del av Romarriket.

Sedan den bysantinske kejsaren Herakleios bjöd in slaverna till Balkan på 600-talet e.Kr., har Kosovo varit bebott av serber. Under 1100-talet blev Serbien ett självständigt rike och Kosovo låg då i hjärtat av landet. Under efterföljande århundranden fram till efter den serbiska tsaren Stefan Dušans imperium på 1300-talet, som sträckte sig över hela västra Balkan, var Kosovo Serbiens politiska, ekonomiska, religiösa och kulturella centrum. Flera hundra kyrkor och kloster byggdes i Kosovo under denna tid.

Den 28 juni 1389 stod slaget vid Kosovo Polje mellan en kristen allierad styrka (bestående av mestadels serber men även många albaner, bosnier, kroater, ungrare, bulgarer, vlaker och andra) under befäl av den serbiske prinsen Lazar Hrebeljanović, den bosniske befälhavaren Vlatko Vuković och den serbiska adelsmannen Vuk Branković. På den andra sidan stod trupper tillhöriga Osmanska riket (varav en icke obetydlig del utgjordes av serber och greker)^[1]. Den kristna armén besegrades och Lazar avrättades, men även den osmanske sultanen Murat I dog, mördad av Miloš Obilić, och osmanerna kunde inte konsolidera segern. En stor del av den serbiska armén gick under och under efteröljande år stod Serbien svagt mot osmanerna. Området blev 1448 ett osmanskt lydrike, för att 1459 uppgå i riket tillsammans med övriga Serbien, som blev ett självstyrande despotat under Osmanska riket. Som en del av osmanska riket fick den serbiska befolkningen fler rättigheter än vad man hade haft under de kristna härskarna, bland annat avskaffades livegenskapen^[2]. Dock diskriminerades kristna bönder vid konflikt med muslimska då rättsväsendet favoriserade utövare av islam. I samband med kriget mellan Osmanska riket och Habsburg och dess allierade 1683-1699 reste sig serberna i ett uppror. Då Habsburgarna drog sig tillbaka norr om floden Donau vid fredsslutet, följde Osmanernas hämnd som slog hårt mot den serbiska befolkningen. Därav följde en stor utflyttning av serber, det finns uppgifter om att 37 000 serbiska familjer lämnade Kosovo^{[källa behövs]} och angränsande områden till de katolska områden under Habsburg norr om Donau. Efter detta skedde en storskalig inflyttning av muslimska albaner från norra Albanien till Kosovo. Denna process pågick i cirka 200 år fram till sekelskiftet år 1900, under denna period bevittnades även en albanisering av delar av den serbiska befolkningen^{[källa behövs]} som övergick till att tala albanska och konverterade till islam.

Andra hälften av 1800-talet såg den första större konflikten mellan albaner och serber då de muslimska albanerna tog sida för den osmanska regimen i kriget 1876-1877. Vid fredslutet var Serbien tvunget att återlämna Kosovo till osmanerna som sedan påbörjade en utrensning av de ortodoxa serberna från det nyskappade Vilayetet Kosovo. Många uppgifter talar om att totalt mellan 200 000 och 400 000 serber blev tvångsdeporterade från Vilayetet Kosovo i samband med förföljerser från den muslimska befolkningen. I sin tur var cirka 30 000 albaner tvugna att fly från de områden som Serbien behöll vid krigsslutet. ^[3] Den etniska rensningen av serber i Kosovo nådde sin höjdpunkt i samband med kriget mellan Grekland och Osmanska riket år 1897.

[redigera] 1900-talet och framåt

I samband med Balkankrigen 1912 erövrades Kosovo av Serbien från Osmanska riket och i samband med frederna 1913 kom Kosovo att tillhöra Serbien medan området Metohija blev endel av Montenegro. 25 000 albaner mördades det året i Kosovo.^[4]. Efter första världskriget blev Kosovo en del i det nybildade konungariket Jugoslavien. Under andra världskriget ockuperades Kosovo av det italienska Albanien. Under ledingen av den albanska SS Division Skanderbeg mördades 10 000 serber medan ungefär 100 000 flydde Kosovo.^{[källa behövs]} 1944 återtogs Kosovo av de jugoslaviska partisanerna, ledda av Tito. Under 1960- och 1970-talen flyttade många serber från provinsen för att bosätta sig i Serbien (framför allt Vojvodina) eftersom levnadsstandarden där var betydligt bättre än i Kosovo som förblev den fattigaste delen av Jugoslavien. En annan anledning, kan var det hårda tryck som följde från Titos regering. Under denna period skedde en inflyttning av albaner från Albanien till Kosovo då Tito skulle ha föredragit att hålla provinsen med en albansk majoritet^{[källa behövs]}, albanerna fick således makten i den autonoma provinsen vilket balanserade maktläget i det multi-etniska Jugoslavien.

Kosovo var en autonom provins i delrepubliken Serbien i Jugoslavien fram till 1989 då Slobodan Milošević avskaffade Kosovos självstyre, vilket bidrog till missnöje i den albanska majoriteten. Detta ledde till att tusentals albaner blev utan arbete, utbildning och sjukvård.^{[källa behövs]} Miloševićs avskaffade av Kosovos privilegier försämrade albanernas situation avsevärt. Hundratusentals albaner emigrerade till väst (bland annat 40 000 till Sverige). Kosovos inofficiella president Ibrahim Rugova ledde den albanska befolkningen genom sin antivåldspolitik fram till 1997, då väpnad konflikt bröt ut och Kosovokonflikten var ett faktum.

År 1999 inledde NATO ett krig mot Serbien, som då tvingades att dra tillbaka sina trupper från Kosovo samma år. Sedan dess har Kosovo administrerats av FN genom UNMIK. Sedan kriget tog slut 1999 har större delen av den serbiska och romska befolkningen varit tvungen att fly på grund av våldsaktioner som har utförts av albanska extremister, sedan UNMIK har varit oförmögna att ge det utlovade beskyddet. En stor del av kulturminnesmärkena, som de medeltida klostren och kyrkorna, har förstörts av albanska extremister.^[5] Under 2006 har Kosovo och Serbien börjat förhandla om Kosovos slutliga status vilket har givits en tidsfrist fram till slutet av 2006 eller alternativt till början av 2007. En övervägande majoritet hos den albanska befolkningen i Kosovo vill ha ett självständigt Kosovo medan bland annat den serbiska befolkningen är emot.

[redigera] Geografi

Engelskspråkig karta

Kosovo upptar en yta på 10 887 km² och gränsar i nordväst till Montenegro; i norr och öster till övriga Serbien; i söder till Makedonien och i sydväst till Albanien. De största städerna är huvudstaden Priština med över 200 000 invånare och Prizren i sydväst med omkring 120 000 invånare. Fem andra städer har fler än 50 000 invånare.

[redigera] Geografiska områden

Metohija (albanska: Rrafshi i Dukagjinit) är en stor sänka i provinsens västra delar med bland annat städerna Istok, Pec, Dečani, Đakovica, Orahovac och Prizren. Kosovo är sänkan kring floden Sitnica med städer som Uroševac, Priština, Vučitrn och Kosovska Mitrovica. Andra städer är Caglavica och Lipljan. Kosovo Polje är egentligen bara det smala område där slaget vid Kosovo Polje ägde rum, men namnet användes av kommunisterna vid de administrativa förändringarna 1968 och omfattade då hela provinsen. De delar av Kosovo som ligger längs med floden Lab där bland annat staden Podujevo ligger kallas Llap (Malo Kosovo). Mellan Metohija och Kosovo ligger Drenica med städerna Srbica (Skënderaj), Klina och Mališevo. I provinsens södra delar längs med gränsen till Makedonien ligger Gora, Sredačka Župa och Sirinićka Župa.

[redigera] Berg

Kosovos högsta berg är Gjeravica med en höjd på 2522 meter över havet, beläget vid Peć (Peja).

[redigera] Administrativ indelning

Kosovos distrikt enligt UNMIK

[redigera] UNMIK:s distriktindelning

• Priština (Prishtina)
• Kosovska Mitrovica (Mitrovica)
• Peć (Peja)
• Prizren (Prizreni)
• Gnjilane (Gjilani)
• Đakovica (Gjakova)
• Uroševac (Ferizaji)

[redigera] Serbisk distriktindelning

• Kosovo-distriktet (med säte i Priština)
• Kosovska Mitrovica-distriktet (med säte i Kosovska Mitrovica)
• Kosovo-Pomoravlje-distriktet (med säte i Gnjilane)
• Peć-distriktet (med säte i Peć)
• Prizren-distriktet (med säte i Prizren)

[redigera] Ekonomi

Kosovo har stora områden med bördig jord. Förutsättningarna för jordbruk är utmärkta, men bristen på kapital har inneburit ganska primitiva brukningsmetoder med låg mekaniseringsgrad och följaktligen ganska låg avkastning. Även den ökade organiserade brottsligheten under 2000-talet har haft en kraftigt negativ effekt för tillväxten i regionen.^[6]

Kosovo är rikt på mineraler. Trepca-gruvorna vid Mitrovica är belägna vid några av de största fyndigheterna av bly, zink och nickel i Europa. Tillgången på vattenkraft är också mycket god; denna är till stor del oexploaterad.

[redigera] Demografi

Enligt folkräkningen år 2002 var folkmängden 1 900 000. Av dessa var 1 672 736 albaner (88 %); serberna uppgick samtidigt till 133 792 (7 %). Övriga 95 000 (5 %) var romer, ashkali, bosniaker och bulgarer. Enligt folkräkningen 1981 var folkmängden 1 584 000. Av dessa var 1 226 736 albaner (77 %); serberna uppgick samtidigt till 209 792 (13 %). Befolkningstillväxten var fram till början av 1990-talet mycket hög, framför allt inom den albanska befolkningen, men på grund av konflikterna i området har hundratusentals albaner tvingats fly landet till bland annat Västeuropa och USA. Samtidigt har en omfattande utflyttning av serber till övriga Serbien skett sedan konflikten 1999. Befolkningsutvecklingen påverkades även av förflyttningen av albaner från Presheva-dalen, ett albanskbebott område i Serbien.

[redigera] Religion

År 2005 var 90 % av Kosovos albaner muslimer och omkring 10% katoliker. Serberna i Kosovo är ortodoxa. De flesta romer i Kosovo är muslimer men även en stor grupp är ortodoxa. Även de flesta bosniaker är muslimer.

De flesta kosovoserber, även de som inte är religiösa, ser sin ortodoxa tro som en viktig komponent till deras nationella identitet, till skillnad från albanerna som definierar sin nationalitet genom språket.

Under de 450 år som Osmanska riket härskade i Kosovo kom en majoritet av befolkningen att övergå till islam, främst på grund av att muslimer hade ekonomiska och politiska fördelar. Den ortodoxa kyrkan, som favoriserades av Osmanerna i förhållande till den katolska kyrkan^[7], förlorade sin ledande roll i Kosovo efter det serbiska upproret under kriget 1683-1699 då stora delar av den ortodoxa befolkningen övergav Kosovo och bosatte sig i dagens Kroatien och Vojvodina.

[redigera] Kultur

Den albanska kulturen i Kosovo utmärks av många element som smält samman under historiens gång. Påverkan av grekisk och romersk-latinsk kultur skedde under antiken, senare har slaviska och turkiska element införlivats i kulturen.

Bland kosovoalbaner har den osmanska perioden lämnat sina spår i form av gamla moskéer och badhus, och även turkiska traditioner (i vissa fall används fortfarande den gamla kanunlagen), men dessa lagar samt spår av osmanska traditioner och levnadssätt har i viss mån försvunnit under 1990-talet och ersatts med mer albanska traditioner och ett mer västinriktat levnadssätt. Den kosovoalbanska kulturen har även påverkats av sina slaviska grannar i form av lånord och musik.

Den serbiska kulturen i Kosovo skiljer sig lika mycket som när de gäller andra regioner bebodda av serber, oavsett om det är i Serbien, Bosnien-Hercegovina eller i Montenegro. De största skillnaderna finner man i de gamla traditionella folkdräkterna och den lokala musik kulturen.

[redigera] Externa länkar

• FN:s mission i Kosovo (UNMIK)
• Kosovos legislativa församling
• Serbiens regering
• Kosovos premiärminister
• Plan för Kosovos och Metohijas framtid - Serbiska regeringens förslag till lösningen på Kosovos politiska status
• VisitKosovo - Kosovos regerings officiella webbplats för turism- och reseinformation om regionen.

[redigera] Referenser

1. ^ Sanimir Resic. (red.). (2006). En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall. . Översättning: . Lund: Historiska media. sid. 43-44. ISBN 9185057754.
2. ^ {{bokref|författare=Anders Björnsson|titel=Osmanernas riket - ett försummat europeiskt arv|utgivare=SNS Förlag|
3. ^ http://www.kosovo.net/sk/history/kosovo_origins/ko_chapter2.html
4. ^ Sanimir Resic. (red.). (2006). En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall. . Översättning: . Lund: Historiska media. sid. 43-44. ISBN 9185057754.
5. ^ AUSTRALIAN POLISH REVIEW (ed) (2001): Crucified Kosovo. Destroyed and Desecrated Churches in Kosovo and Metohia. Meri Publishing. Sydney, Australia. Page 53.
6. ^ http://www.unhcr.org/cgi-bin/texis/vtx/home/opendoc.pdf?tbl=SUBSITES&id=412b0b674
7. ^ Sanimir Resic. (red.). (2006). En historia om Balkan. Jugoslaviens uppgång och fall. . Översättning: . Lund: Historiska media. sid. 43-44. ISBN 9185057754.