Koltrast
Wikipedia
| ?Koltrast Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Livskraftig |
|
|---|---|
 Koltrasthane
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Tättingar Passeriformes |
| Familj: | Trastfåglar Turdidae |
| Släkte: | Turdus |
| Art: | Koltrast T. merula |
|
|
|
| §Turdus merula Auktor: Linné, 1758 |
|
|
|
|
|
Se text. |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Koltrast (Turdus merula) är en fågel som tillhör familjen trastfåglar. Den räknas som den mest utbredda trastfågeln i Europa.
En gång var koltrasten en ren skogsfågel. Sedan mitten av 1800-talet har den även bosatt sig i parker nära bebyggelse samt i trädgårdar, vilket gör den till en kulturföljare.
Koltrasten är på grund av sin närhet till människor mycket allmänt bekant. Redan små barn känner såväl den svarta hanen med gul näbb och ögonring som den mörkbruna honan. Även den melodiska sången, som koltrasthanarna framför högljutt, anses som särskilt vacker.
Koltrasten är välkänd i svenska miljöer och 1962 blev den i en omröstning i Dagens Nyheter utsedd till Sveriges nationalfågel av läsarna.
Innehåll |
[redigera] Utseende
Koltrasten är en av de största trastfåglarna i Europa. De något mindre honorna är mellan 23,5 och 25 cm stora, medan hanarna når en storlek på upp till 29 cm och är därmed endast något mindre än dubbeltrasten.
Hanen har ett vingspann på i genomsnitt 133 mm (standardavvikelse 2,3 mm) och honan 128 mm (standardavvikelse 2,6 mm). Handpenneindex uppgår till 24 till 25.[2]
[redigera] Fältkännetecken för nominatformen T. m. merula
Adult hane är enfärgat svart till brunsvart med orangegul näbb, som mörknar på sensommaren, och lysande orangegul orbitalring. Hand- och armpennorna kan verka urblekta på våren.
Adult hona har en variabelt mörkbrun eller olivgrå ovansida. Dess panna är oftast något ljusare. Den har ett svagt ljusare ögonbrynsstreck, en något mörkare tygel och mörkbruna örontäckare. Strupen och hakan är ljusgrå med längsstreckad vattring som sträcker sig ned på bröstet som är brungrått, gulbrunt eller rödbrunt och oftast mörkbrunt fläckat. I sällsynta fall otecknat. Buken och undergumpen är brunsvart, brun, gråbrun eller grå. Kroppssidorna och de undre stjärttäckarna är mörkbruna eller variabelt olivgrå som ovansidan med längsgående mörka fläckar. Stjärtfjädrarna är mörk- till svartbruna. Ovansidan av vingen är mörkbrun.
En juvenil hane har i jämförelse med en adult hona en rödbrun fjäderdräkt. Dess hjässa och örontäckare är precis som hos den adulta honan mörkbruna men den har ett tydligare ögonbrynsstreck och mörkare tygel vilket ger ansiktet högre kontraster. Dess skuldror, mantel, bröst och kroppssidor har en varmt brun ton och fjädrarna på dessa partier har oftast ett gulbrunt spolstreck vilket ger dessa partier ljusa längsgående fläckar. Bakrygg, övergump och övre stjärttäckare är något mörkare enfärgat mörkbruna. De övre sjärttäckarna uppvisar ibland ljus- eller rostbruna spetsar. är örontäckarna färgade mörkbruna. Haka och strupe är gulbruna ibland även ljust rostfärgade. Stjärtfjädrarna är mörkbruna, nästan redan svarta. Ovansidan av vingen är mörkbrun medan undersidan av vingen liknar den adulta honans och är rödaktigt brun.
En juvenil hona liknar hanen, men är sammantaget ljusare. Framförallt är stjärtfjädrarna som mest mörkbruna och verkar aldrig svartaktiga.
En hane i första vinterdräkt har fortfarande kvar sina bruntonade vingfjädrar från sin juvenila dräkt medan resten av kroppen är ruggad till helsvart fjäderdräkt. Fjädrarna på undersidan har ett omärkligt brunaktigt eller gråaktigt tvärvattring.
En hona i första vinterdräkt är enfärgat mörkbrun, brunaktigt till mörkgrå eller rostbrunaktiga. Dess undersida är däremot intensivt fläckig.
Som pull, det vill säga dununge, har koltrasten ett dun som är matt blekbrunt med mörkare gråbruna spetsar.[2]
[redigera] Genetiska färgavvikelser
Hos koltrasten förekommer albinism liksom partiell eller total leucism. Detta kan framför allt observeras hos kulturföljare, men även i den fria naturen. Till exempel beskrev redan Aristoteles albinokoltrastar. Mycket sällan förekommer även färgavvikelsen brun, också kallad klorokroism.[2]
Läs mer om genetiska färgavvikelser hos fåglar
[redigera] Biometriska data och anatomiska fakta
Vikten hos en nykläckt unge uppgår till ungefär sex gram och inom de första tolv dagarna ökar dess vikt till omkring 64 gram. Vuxna fåglar väger i snitt 84 (♀) till 86 gram (♂). Vid slutet av häckningstiden under koltrastens ruggning väger den som minst. Den högsta vikten uppnår koltrastarna nästan uteslutande genom fettlagring på vintern. Viktminskningen på våren betingas av till ungefär lika delar av fett- och vätskeförlust. Vid ruvningen är honorna genomsnittligt något tyngre än hannarna, annars däremot lättare. Som exempel kan nämnas att extremvärden från fågelstationen Sempach i Schweiz på fångade och ringmärkta koltrastar, uppvisar ett spann på mellan 64 (♂) respektive 58 (♀) gram (april) och 130 (♂, oktober) respektive 133 (♀) gram (januari och augusti).
Koltrastens vingar är sammansatta av tio handpennor och nio armpennor. Den kortaste, alltså den tionde handpennan, mäter 29 mm, den längsta är den femte handpennan med ungefär 114 mm. Armpennorna är mellan 49 (A9) och 96 (A1) mm långa. Stjärtfjädrarna är alla ungefär lika långa, mellan 112 och 116 mm.
Koltrastar blir i vilt tillstånd 4 till 5 år gamla.[2]
Den har bra mörkerseende (liknande rödhaken) vilket i koltrastens traditionella biotop, den mörka slutna skogen, ger fågeln en fördel gentemot predatorer.
[redigera] Läten
Se även Fågelläte
Koltrasten är känd för sin melodiska sång, som den ofta framför från en högt belägen plats. Koltrasten hör till de fåglar som mycket skickligt varierar sina strofer och motiv och som även är en duktig härmare. Många uppfattar koltrastens sång som tilltalande och behaglig.
Koltrasten tillhör de arter som tidigt börjar sjunga om morgonen. Kort före soluppgången börjar den sin vidsträckt hörbara sång. När andra arter stämmer upp sin sång reducerar den sin intensitet. Under den intensiva tiden i maj och juni sjunger den ofta även på sena eftermiddagen och kvällen, ibland ända tills det är fullständigt mörkt.[2]
[redigera] Hanens revirsång
Hanens revirsång sätts samman av drillande toner i början, kombinerat med melodiska strofer och ett "påhäng". Mellandelen innehåller ofta korta imitationer och variationer av andra fågelarter. Bland annat har man registrerat mes-, steglits-, spillkråks- och grönfinksljud, men vissa härmar även ljud skapade av människan.
Varje hane börjar sin sång individuellt, vilket gör det möjligt att känna igen enskilda individer. En utpräglad instinkt hos koltrasten är att reagera med sång på en kontrahents eller grannes sång. Denna form av revirsång kallas på engelska för "countersinging" som skulle kunna översättas med kontrasång eller kontersång. De mest likartat klingande stroferna ur den egna repertoaren framförs med motsvarande egna inledningselement. Även "påhänget" sjungs många gånger i omvandlad form. Därvid är den komplexa uppbyggnaden av detta påhäng knappast möjligt att urskilja för det mänskliga örat, utan detta blir tydligt i sitt fulla omfång först när man betraktar ett sonogram . Stora skillnader i tonhöjder inom en sekund, starkt utpräglade övertoner och diplofona partier med motlöpande frekvensförlopp karakteriserar detta "påhäng".
Den individuella uppbyggnaden och längden på stroferna varierar starkt. En strof kan innehålla mellan 5 och 29 element, med pauser på mellan ett fåtal hundradelars och några tiondelars sekunder, vilka avgränsar strofelementen från varandra.
Under milda vintrar kan revirsången sätta in redan i mitten av februari, men den avbryts om det uppstår en köldknäpp. I mitten av mars börjar långsamt majoriteten av koltrastarna att sjunga. Sångaktiviteten har sin höjdpunkt vid fuktig väderlek mellan maj och juni, och från mitten av juli hörs sången endast mycket sporadiskt.[2]
[redigera] Beteende under sången
Sjungande hanar har två till tre olika, upphöjda utkiksposter, från vilka de framför sin sång. I allmänhet är utkiksposten tydligt lägre än hos taltrasten. Hanar från angränsande revir sjunger ofta direkt bredvid varandra eller går i en sorts tävling och stämmer upp en kontersång. I sällsynta fall sjunger koltrasten under flygningen, då den växlar utkikspost. Då är den också oftast tydligt kortare eller består uteslutande av inledningsljuden.
Det finns ett flertal olika orsaker till revirsång. En huvudanledning är säkerligen att ge sig själv till känna, och försvara och märka ut sitt revir. En annan anledning är att locka till sig honor och att stärka sammanhållningen mellan ett par. Ofta leder särskilt stark revirsång till stridshandlingar eller kontrahentens flykt.[2]
[redigera] Honans läten
Honor låter ibland höra strofer som är dämpade eller som liknar hanens sång. Detta sker övervägande när hon flyger till boet med foder eller stimuleras av hanens sång. Om en hona uppmanar en hane till parning låter hon höra pressat ljudande, mycket svaga och ofta höga ljud i osammanhängande följder.[2]
[redigera] Andra former av sång
Hanar och honor sjunger efter ruggningen på hösten en specifik sång som framförs svagt med sluten näbb. Hanar framför då samma motiv som vid revirsången medan honan snarare ljuder som en ungfågel. Denna höst- och vintersång framförs oftast från ett tätt buskage eller från marken.[2]
[redigera] Lockläte
På sträck hörs ett lågmält rullande "srrri".
[redigera] Oro- och varningsläten
Vid störning eller som alarm vid närvaro av en predator hörs ett hårt och upprört smackande "tack", enkelt eller upprepat. Högljutt och snabbt upprepat är detta varningsläte ett tecken på högsta upprördhet och alarmberedskap, exempelvis vid siktning av en fiende på marken.
Med ett nasalt "djyck" varnar koltrastar sina ungar. Framför allt på vintern yttras detta rop vid sov- eller födoplatser. Vid växande upprördhet stegras "djyck" till bekanta skrik "dackderrigigigi duck duck" eller till höga "tix tix tix") eller metalliska hamrande "pli pli pli pli...". Detta beteende överförs snabbt till artfränder, för att exempelvis fördriva fiender eller uppmana till gemensam uppflykt då lätet ofta slår över i ett crescendo.
Ett mycket högt "ssieh" (mellan 9 och 7 kHz avfallande) används ofta som varningslätet för en fiende som kommer flygande. Dock används detta rop även allmänt som orosläte speciellt mellan partners.[2]
[redigera] Ungfågelläten
Nykläckta dunungar tigger med ett "hip"-ljud. Från den första utfodringen yttras detta rop upprepat. Ju mer högljutt ungen ropar, desto hungrigare är den. Tigglätet ("tsit tsit tsit…", senare "tsri" eller "tsrit") hörs tidigast från den femtonde utfodringsdagen.
Från tigglätet utvecklas varningslätet och med upplösningen av syskonbanden (omkring den 35:e till 40:e dagen) det sociala lätet. Det funktionslösa "ririririri" som hörs hos vilande och just flygga koltrastar är föregångaren till ungfågelsången. Denna är växlingsrik och sätter in tidigast från den nittonde dagen, men då mycket plötsligt. Alltså är sångens typ, till exempel vad gäller tonhöjd eller strofernas enskildheter, medfödd för varje fågel. Denna blir sedan utvidgad med fraser som hörts från olika individer och så uppstår så småningom den egna, oförväxliga sången. Den övande ungkoltrasten känns igen på det avhuggna sättet vid framförandet. Det enda som återstår av det blir motivet, som inom några veckor utvidgas av främmande motiv och egna kompositioner till enskilda melodier.[2]
[redigera] Utbredning
Koltrasten är i Europa den vanligaste företrädaren för familjen trastfåglar. Dess utbredningsområde sträcker sig in i Mellanöstern och Kina.
I de tempererade zonerna i nordvästra Afrika och Europa förekommer den i medelhavsområdena med hårdbladsvegetation och vinterregn, norrut till de sydliga tajgaartade barrskogarna. Till över 2600 möh (Talassiska Alatau) finner man koltrasten i höglands- och bergsskogarna i sydvästra och mellersta Asien. I Himalaya har individer observerats på mellan 3000 och 4500 meters höjd över havet, i extremfall till och med till 5300 möh. Därifrån utsträcker sig utbredningen österut till de sydliga delarna av de sommargröna lövskogarna och de subtropiska skogarna i centrala och östra Kina.
Ytterligare utbredningsområden ligger i västra, södra och östra Indien liksom i Sri Lanka. I Sydvästasien förekommer den från Kaukasus och Turkiets nordliga kustregioner till Zagrosbergen och bergsdalarna i södra Kerman (3100 möh). Likaså finns den i nordöstra Irak, Syrien, nordvästra Jordanien och vid Medelhavets kuster. I utbredningsområdena i Afrika uppträder koltrasten som häckfågel, från Medelhavskusten söderut ända till Saharas nordgräns, till och med i vissa oaser.
Ytterligare, isolerade populationer befinner sig på Azorerna, Madeira och Kanarieöarna.
[redigera] Införda populationer
Under 1860- och 1870-talen infördes koltrasten av europeiska nybyggare till Australien och Nya Zeeland. I Australien skedde etableringen från söder där den idag är vanlig och den blev först talrik runt omkring Melbourne. Dock är den fortfarande ganska ovanlig runt omkring Sidney. Den population som tidigt etablerade sig på Tasmanien härstammar från ett antal fåglar från Hobart Zoo. Denna population ses som ett stort problem bland fruktodlare på ön.[3] Etableringen på omgivande öar kring Australien tror man ägde rum utan mänsklig inblandning.
Populationen runt omkring Australien häckar från september till januari.
[redigera] Taxonomi och geografiska skillnader
Koltrasten uppvisar en klinal variation i sitt utbredningområde i fråga om fjäderdräktens färg och kroppens storlek, vilket leder till geografiska variationer hos arten. Så blir koltrastarna från väster och österut till Iran gradvis blekare, gråare och större. Därifrån och vidare österut till Himalaya omvänt åter mörkare, brunare och mindre.
Koltrasten taxonomi är omdiskuterad och en rad trasttaxa kategoriseras ibland som underarter till koltrasten och bland som egna arter.
Man delar upp koltrasten i en mängd underarter som brukar kategoriseras i fyra grupper:
- Merulagruppen är den grupp som har den största utbredningen av de fyra underartsgrupperna. Dess utbredning sträcker sig från Azorerna i väst, Nordvästafrika i syd genom Europa och Skandinavien österut in i Europeiska Ryssland och sydöst in i Mellanöstern till södra Iran.
- T. m. merula, nominatformen, återfinns i central- och nordöstra Europa och Skandinavien.
- T. m. aterrimus inklusive T. m. insularum, återfinns i sydöstra Europa, Krim, Kaukasien, östra öarna i Medelhavet och norra Iran. Underarten blir österut klinalt blekare och gråare.
- T. m. syriacus, återfinns i södra Turkiet, Mellanöstern och södra Iran.
- T. m. mauretanicus återfinns i Nordvästafrika i Marocko, Algeriet och Tunisien och liknar nominatformen T. m. merula, men honorna är mörkare och gråare. Denna underart har också längre stjärt.
- T. m. cabrerae inklusive T. m. agnetae lever på Madeira och de västra Kanarieöarna.
- T. m. azorensis är en endemisk underart för Azorerna.
De tre underarterna cabrerae, agnetae och azorensis är mörkare och kraftigare färgade än nominatformen T. m. merula, varvid hanen uppvisar en djupare och mer glänsande svart färg och honan är svartbrun.
Populationen på Skottland och Irland, ibland kategoriserad som Ticehursti, har ännu inte fått status som en egen underart. Andra lokala populationer som uppvisar mindre variationer men som formellt inte fått status som taxa är till exempel hispaniae, mallorcae och pinetorum.
- Maximusgruppen återfinns i Mellan- och Centralasien och har en C-formad utbredning i de bergiga områdena runt om öknen Taklamakan och i Himalaya österut till Sichuan i Kina.
- T. m. intermedius återfinns i Kirgizistan, Tadzjikistan, nordöstra Afghanistan, Pamir och Xinjiang.
- T. m. maximus lever i Himalaya i norra Pakistan, norra Indien, Nepal, Bhutan och sydöstra Tibet och är den population som har de största fåglarna.
- T. m. sowerbyi är en isolerad population i Sichuan.
- T. m. mandarinus förs inte till någon underartsgrupp. Denna population har sin utbredning i sydöstra Kina. Den är oftast matt, mörkt smutsbrunt färgad. Hanarna har en smutsvit hakfläck och vitaktiga kantränder på strupens och framhalsens fjädrar. Honorna skiljer sig från hanarna nästan uteslutande genom den på vitaktig grund brett svartbrunt streckade strupen.
- Simillinusgruppen återfinns i Indien och på Sri Lanka. Vissa kategoriserar denna grupp som en egen art Turdus simillimus.
- T. m. nigropileus återfinns i västra Indien i Västra Ghats från Gujarat söderut till Kerala.
- T. m. spencei återfinns i Östra Ghats.
- T. m. simillimus återfinns i Karnataka och västra Tamil Nadu.
- T. m. bourdilloni återfinns i Kerala.
- T. m. kinnisii är en endemisk underart för Sri Lanka.
Populationerna nigripileus och specei är mycket lika nominatformen merula men är något gråare. Underartsgruppen blir söderut klinalt gråare och mörkare. T. m. simillimus är askgrå, sedan bourdilloni som är mörkt askgrå och slutligen populationerna i det kuperade områdena i Sri Lanka kinnisii som på ovan- och undersidan är mörkt skifferfärgad med blåaktig ton.[2][4]
[redigera] Utbredning i Sverige
Koltrasten förekommer allmänt i hela södra och mellersta Sverige ända upp till norra Värmland och uppför Norrlandskusten. Individtätheten avtar ju längre norrut i Sverige man kommer. Man räknar med att den svenska populationen består av 1 000 000 till 2 000 000 par.[5] Den är i allmänhet flyttfågel, som i slutet av september till början av november flyttar till Västeuropa, och återkommer i mars till april. I södra och mellersta Sverige övervintrar en del av populationen, särskilt de som lever nära bebyggelse.[6] I Sverige var tidigare koltrasten en skygg skogsfågel med en utbredning endast i södra Sverige, men i början av 1900-talet började den sprida sig norrut och blev allt mer vanlig i parker och trädgårdar i städer och i närheten av människor vilket har resulterat i att den är en av de mest välkända fåglarna i Sverige.
[redigera] Flyttning
Koltrasten räknas som delflyttare. Ju nordligare och strängare häckningsmiljö, desto större är andelen flyttande individer. Så är exempelvis upp till 65% av populationen i Finland och Tjeckien flyttfåglar. I Danmark och Brittiska öarna är det ungefär 33%, Schweiz 28% och i Belgien endast 14%.
Det typiska övervintringsområdet för europeiska koltrastar sträcker sig över Mellan-, Syd- och Västeuropa. Ofta används häckningsområdet även som övervintringsområde. Mindre flyttningar inom detta område är dock mycket sannolika, varför koltrasten även är en strykfågel.
Det ser dock ut som att ständigt färre koltrastar flyttar. Beståndet tilltar visserligen, men de observerade flyttfågeltalen minskar (till exempel i Randecker Maar). Detta kan bero på det faktum att det finns mer och mer vintergröna träd och buskar på tomter och i parker, vilket möjliggör en tidig häckning med höjd framgång. Stadskoltrastar tycks i själva verket inte flytta och räknas som nästan rena stannfåglar.
Bergsskogar blir fullständigt övergivna. Enstaka koltrastar övervintrar i djupare liggande områden.
I kontinentala Europa sker huvudflytten till sydväst, i Medelhavsområdet även direkt söderut. Från Skandinavien till Tjeckien kan även väst- eller västnordvästlig flyttning observeras. Västliga, mellaneuropeiska populationer flyttar västerut till Västeuropa, Europas övriga populationer till Medelhavsområdet.
Enskilda flyttningar:
- Brittiska populationer: huvudsakligen stann- respektive strykfåglar. Nordliga populationer flyttar till sydligare områden, men även till nordvästra Frankrike eller till Beneluxländerna.
- Norska populationer flyttar delvis direkt över Nordsjön till Brittiska öarna eller över fastlandet till norra Frankrike. Även på Island har ringmärkta fåglar hittats.
- Svenska populationer flyttar till Norge, Danmark, Storbritannien, Irland och Spanien.
- Finländska populationer övervintrar i Västeuropa från England till nordvästra Spanien.
- Nederländska och belgiska populationer är i huvudsak stannfåglar. I mindre utsträckning flyttning till Irland, Frankrike eller Spanien.
- Schweiziska populationer är likaså stannfåglar. Flyttfåglarna når Sydfrankrike, Spanien och ibland även Algeriet.
- Tyska populationer är stryk- och stannfåglar. Flyttning i riktning åt väst och sydväst till Nederländerna, Belgien, södra England, norra och centrala Frankrike. Östligare populationer till Storbritannien, Irland, Belgien, Frankrike, Portugal, Spanien och Italien.
- Tjeckiska populationer övervintrar övervägande i Frankrike, i mindre antal även i Spanien.
- Slovakiska populationer flyttar till Italien, Korsika, Sardinien och Balearerna.
- Ungerska populationer flyttar huvudsakligen till Italien, Sardinien och Korsika och övervintrar.
- Baltiska populationer och de från Kuriska näset flyttar framför allt till Storbritannien och i det sydliga Nordsjöområdet, men även till Frankrike, Spanien och Italien.
- Västryska populationer övervintrar i Sverige, England, Tjeckien och Ungern.[2]
[redigera] Flyttningsbeteende
Vad gäller vädret är koltrasten anpassningsbar under flyttningen. Huvudsakligen flyttar den nattetid eller under de tidiga morgontimmarna i små etapper med många men korta pauser.
I Mellaneuropa börjar flyttningen i övervintringsområdena redan sent i augusti och allmänt i september. Den når sin höjdpunkt i början av oktober, längre norrut även redan något tidigare, och avtar i början till mitten av november. Det är påfallande att tydligt fler ungfåglar flyttar. Några återfynd av ringar tyder på att tidpunkt och hastighet för enskilda individers bortflyttning kan variera mycket. Det händer också att fåglar flyttar på grund av köld, vilket kan leda till stora ansamlingar. Ju sydligare, desto senare sker flyttningens början, höjdpunkt och slut. Så kan det i Camargue finnas efterflyttare ända in i december.
Flyttningen till häckningsområdena börjar i omvänd riktning och når Mellaneuropa ungefär i mars. Starten varierar dock på olika orter mellan februari och maj, så till exempel i södra Storbritannien, där vårflyttningen sätter in redan i slutet av februari, i östra Tyskland däremot först i mitten av maj.[2]
[redigera] Biotop
Bortsett från kopplingen till vegetationsfria eller kortbeväxta marker för födohämtningen är koltrasten mycket anpassningsbar, varför enskilda preferenser ofta inte kan uppfattas. Dess biotopval är idag mycket varierat och man talar idag närmast om stadskoltrastar och skogskoltrastar.
[redigera] Traditionell biotop
De europeiska koltrastarnas livsmiljö var tidigare till största delen knuten till mörka, fuktiga och snårtäta skogar. Fåglar i denna biotop söker sin föda i mer eller mindre vegetationsfri humus. De befinner sig även vid skogsbryn liksom inne i skogen.
I alla sina biotopval verkar den främst föredra flerskiktiga starkträdsbestånd liksom närhet till små skydd. I de homogena ekonomiskogarna kan det komma till en koncentration av häckningsplats och födohämtning i gränsområden. Sådana gränsområden kan vara olikåldriga trädbestånd, gläntor eller skogsbryn.
[redigera] Kulturföljare
Koltrasten, som tidigare var en skygg skogsfågel, började i mitten av 1800-talet intåget i förorterna och centrumen i vissa av Europas storstäder. Denna process är tills idag ännu igång, speciellt i det östliga utbredningsområdet. Denna flyttning grundas på ekologisk anpassning och inte på utbredning av en genetiskt avvikande population.
Biologiskt och morfologiskt kan ingen skillnad mellan så kallade stads- och skogskoltrastar märkas. Populationerna av stadskoltrastar utökas fortlöpande med skogskoltrastar.[2]
[redigera] Övriga biotoper i Europa där koltrasten återfinns
Koltrasten återfinns i nästan alla skogar i Mellaneuropa som sluten högskog, medel- och lågskog, och till och med ljusa busksskogar och buskhedar. Den återfinns även i strandområden, småskogar och häckar, till och med täta vassruggar koloniseras. Sällsynt är den vid enskilt stående, öppna byggnader - som lador eller ställningar - liksom i stugor. I parkanläggningar, trädgårdar eller industriområden är den emellertid hemmastadd. Den är alltid bunden till lövskog, men redan en liten häck är tillräcklig. Rena barrskogar bebor den sällan, och i högre lägen ersätts den snabbt av ringtrasten (Turdus torquatus).
I Sydeuropa är den, speciellt i Italien på grund av den delvis intensiva jakten, ofta inskränkt till starkt skogiga områden.
På senhösten viker koltrasten gärna av till vinodlingsområden och fruktträdgårdar, för att utnyttja det rikhaltiga födoutbudet. Vid utebliven eller försvinnande tillgång till föda försvinner den mycket snabbt igen.
Under vintern förlägger koltrasten sitt habitat av skogar och halvöppna landskap till bebyggda grönområden och trädgårdar. Under stränga vintrar uppsöker den även slutna ortscentrum och lämnar till och med parkanläggningarna, till trädgårdar och bostadskvarter.[2]
[redigera] Häckning
Koltrasten blir normalt könsmogen i början av det andra kalenderåret (2K). Inom en häckningssäsong bildar koltrastparet ett monogamt förhållande. Flyttande individer börjar redan efter vårflyttningen med lek och partnersökande. I slutet av februari eller i mars - i städer tendentiellt tidigare - kan vinterreviren bli till häckningsrevir. De koltrastar som har givit upp sina revir på hösten eller vintern försöker åter ta dem i besittning när häckningstiden rycker närmare. Koltrastar som häckar för första gången försöker bygga upp ett eget revir mellan bestående eller erövra revir.
En andra häckning är möjlig ända fram till sommaren. Samma bo används då, om den första häckningen var framgångsrik. Adulta honor växlar dock häckningsplats ungefär tre gånger oftare än adulta hannar, vilket minskar faran för inavel. Vid större och tilltagande täthet stiger sannolikheten för boplatsväxling på liten yta och revirförskjutningar.
Många av de adulta hanarna söker sig redan i övervintringsområdet en häckningspartner, genom att de förföljer honor och försöker tränga bort sina konkurrenter. Den tidigaste parbildningen bland stadskoltrastar kan observeras i mitten av november, de första fasta paren från andra hälften av december. Normalt bildas paren dock först i slutet av vintern och början av våren. Leken börjar däremot först i mars och aldrig i vinterkvarteret. Utomordentligt lekglada är koltrastar från mars till maj, framförallt efter revirsången på morgonen.
Vad angår platsen för boet skiljer sig experternas uppfattningar. Om boplatsen endast bestäms av honan, på förslag av hanen eller i samarbete, är inte klart. Det tycks dock att honan bestämmer en av de boplatser som hanen har föreslagit. Om honan inte är nöjd med häckningsterritoriet lämnar hon platsen.[2]
[redigera] Boplats
Koltrastar är mycket anpassningsbara vad gäller placering och utformning av boplats. Oftast sätts redet upp på ett fast underlag och skyddas på ovansidan, till exempel med kvistar och blad. För det mesta är bona mycket väl dolda, i ogenomtränglig markvegetation eller täta häckar. I halvöppna och öppna landskap häckar koltrasten gärna i buskar (ofta fläder Sambucus sp.), grenhopar eller direkt på marken. Ju tätare lövverket är, desto större är sannolikheten att finna koltrastar där. Om det förutom lövverk även finns fuktiga och mörka busksnår utgör detta idealplatsen för ett koltrastbo.
Sällsynt blir även naturliga halvhålor i träd, fågelholkar, andkorgar liksom duv- eller kråkfågelbon valda. I stadsområden föredrar koltrasten strukturerade husväggar och murar, som besätts som revir redan innan det börjar grönska. Även i trädgårdar är den vanlig att finna i vintergröna träddungar.
Redet placeras oftast i närheten av marken. Det systematiska sökandet efter en lämplig plats börjar alltså på marken och fortsätts högre upp. I Mellaneuropa ligger den genomsnittliga bohöjden vid ungefär 1,3 meter över marken. Vid tilltagande lövmängd och därmed även nyttjande av löv byggs också högre. Bon mer än 7 meter över marken är undantag även i villaområden. I enstaka fall har dock bon på höjder över 20 meter dokumenterats.
Just i villaområden är även mycket uppseendeväckande och märkliga boplatser möjliga. Exempelvis har följande observationer gjorts: i lyktstolpar, i skrothögar, i bilars motorutrymme; dessutom i ett flygplan, i kranar och järnvägsvagnar, i katedraler, stations- och lagerhallar och balkonglådor.[2]
[redigera] Rede
I huvudsak består redet av kvistar, grova strån, rötter, mossa, tillfälligtvis även lavar, bast- eller barkstycken. Den överbyggnad som ska skydda redet från ovan framställs av tunnare strån, små rötter, löv och mossa. Den grop där äggen läggs formas med fuktigt slam, jord eller lera och kläs med finstrukturerade strån och små kvistar. Det yttre av redet består inte sällan av bortkastat mänskligt avfall, som papper, konstmaterial eller textilier, snören eller träull.
I form och storlek varierar redena efter varje plats. Ju fastare underlag desto större och tyngre kan redet bli.
Genomsnittsvärden av reden med en full kull:
- Yttre diameter 146 x 168 mm
- Gropens diameter 94 x 103 mm
- Gropens djup 50–85 mm
- Redets höjd 80–187 mm
- Vägg- och golvtjocklek mellan 18 och 50 respektive 9 och 53 mm
- Nettovikt 50–530 g
Redet byggs uteslutande av honan, ledsagad av hanen, som övervakar reviret. Om hanen blir störd varnar han honan genom att sätta igång med den svaga spelsången. Bomaterial uppsamlas av honan nästan enbart från marken och transporteras till redesplatsen med full näbb. Om underlaget har en viss fasthet placerar sig honan i mitten, stöttar sig på de utbredda vingarna och sparkar med fötterna bomaterial uppåt, så att den grop som formas blir stabil. Är honan färdig och nöjd med råbygget, samlar hon i den nära omgivningen jord eller lera, fuktar det eventuellt med vatten och klär så in sitt rede ytterligare, tills ett hårt skikt uppstår, vilket hon då madrasserar.
Efter två till fem dagar och ungefär 300 flygningar vid vilka bomaterial transporteras är redet oftast färdigställt.[2]
[redigera] Kull och ägg
Efter färdigställandet av redet lägger honan efter 2 dagar det första ägget. Äggläggningen följer normalt i ett intervall på 24 timmar, ibland dock även oregelbundet. Koltrasthonan lämnar inte sina ägg obevakade över natten. Ofta förekommer det till och med att hon börjar ruva kort innan det första ägget läggs och sedan inte mer lämnar redet. Oftast börjar ruvningen efter att det tredje ägget lagts. Tills alla ungar har kläckts tar det 1 till 3 dagar.
Äggen är mestadels ovala till kortovala, ibland lätt elliptiska. Skalen har nästan ingen glans. Färg och teckning kan vara mycket olika. Grundfärgen för friska ägg är alltid grön, men ofta utblekt. På den gröna bakgrunden finns bruna fläckar. Fläckningen är oftast liten. I vissa fall kan äggen också vara nästan utan fläckning.
Äggens storlek är geografiskt nästan konstant och uppgår till ungefär 29,3 mm x 21,4 mm i snitt. Vikten av nyss lagda, hela ägg uppgår till mellan 5,365 och 9,115 g. Skalets vikt varierar mellan 0,315 och 0,530 g.
Mellan 2 och 7 ägg läggs av honan. Normalt är det 4 till 5, vid slutet av häckningstiden ofta även bara 3, ibland 2 eller 6, mycket sällan 7. Som flest ägg innehåller redet när honan lägger ägg mellan mitten av maj och början av juni.
I naturliga livsmiljöer börjar honan sällan att lägga ägg före mitten av mars och efter början av juli. Stadskoltrastar börjar lite tidigare. En framgångsrik uppfödning av tre kullar omfattar minst 99-104 dagar, med början med byggandet av redet och slut med att den tredje kullen flyger ut.
Om den första häckningen avslutas med framgång börjar de flesta koltrastparen en andra häckning, åtminstone i habitaten upp till 1500 meter över havet. I stadsområden liksom de flesta lågländerna blir det även ofta en tredje häckning. Det finns också några enstaka kända fall där ett par har genomfört mer än tre häckningar med framgång, så till exempel sex framgångsrika häckningar i Nederländerna.
Häckningen varar från att det första ägget läggs tills de sista ungarna kläcks mellan 11 och 16 dagar. Ju senare häckning, desto kortare kan detta tidsspann bli.[2]
[redigera] Föda
Koltrasten är allätare. Den är hela året hänvisad till animalisk föda, i åtminstone små mängder. När tillgången på animalisk föda är knapp äter den även bär och frukter. Den huvudsakliga grundvalen för näringsspektrumet är daggmaskar, skalbaggar upp till ollonborres storlek och myror. Ytterligare regelbundet ätna bytesdjur är snäckor, spindlar, tusenfotingar, iglar liksom i allmänhet insekter och deras larver. Sällan utökar den sin föda med virvelmaskar, små fiskar, groddjur, små ödlor, kopparödlor, möss och näbbmöss. Man har även sett koltrastar som har tagit unga snokar som byte. Tillfälligtvis rövar också koltrastar i mindre trastfåglars och finkars bon liksom deras ungar.
Hela året utökas den animaliska födan med bär och frukter samt svampar. Små myror används ofta till utfodring av dunungar och flygga ungfåglar. Till skillnad från de andra trastfågelarterna skyr koltrasten i nödfall heller inte avfall eller djurfoder och kan regelbundet ses vid utfodringsplatser. Under häckningstiden livnär sig koltrasten nästan enbart på animalisk näring. Härvid spelar daggmasken en central roll. Från mitten av maj börjar den med förtärandet av de första frukterna (jordgubbar, senare häggmisplar, fläder, hägg, körsbär med flera). Även ungarna utfodras redan tidigt med växtföda, så till exempel bären av murgröna liksom olika sorters frukter.
Koltrasten är mycket anpassningsbar i sitt val av föda. Om animalisk föda är knapp livnär den sig från slutet av juli/mitten av augusti av tidigmogna frukter, vilka i oktober och november dominerar födan. Koltrasten är den mångsidigaste företrädaren bland trastfåglarna vad gäller vilka frukter den tar till sig i detta omfång. Frukter äts i följden av deras mognadsprocess och avhängigt av sockerhalt. Om utbudet av frukter blir mindre övergår koltrasten till att äta små ryggradslösa djur.
Då frukter knappast står till förfogande på vintern, livnär sig koltrasten huvudsakligen av animalisk föda. Därvid är utfodringen av grönsaker i stadsområden en uppskattad berikning för koltrasten. Från februari finns då bären av murgröna, vilka till början av april bildar den enda vegetabiliska födan. Av denna orsak äter koltrasten då även frön, som dock knappast kan smältas.
För människor giftiga frukter som de av tibastsläktet, belladonna eller idegranar äter koltrasten utan att lida av det. Exempelvis är atropintoleransen tusentals gånger högre än hos människor.
Olika undersökningar av maginnehållet har visat ett mycket rikhaltigt näringsspektrum. Så hittades till exempel vid en utvärdering i Halle 209 olika arter av bytesdjur. Mer än hälften var skalbaggsarter.[2]
[redigera] Folktro och namn
I Sverige trodde man förr att om man såg en koltrast på vintern betydde det väderomslag.
Dess vetenskapliga namn merula betyder ensam och refererar till dess tidigare skygga "ensamma" beteende innan den påbörjade sig spridning till städer och människans närhet.
Koltrasten har haft många olika namn i olika delar av Sverige, bland annat svarttrast och svartstare i Småland, gråstare och svartklera i Bohuslän, buskstare i Småland och på Öland och Gotland, solsvärta i Skåne och muskvipa i Västergötland.[5]
[redigera] Referenser
[redigera] Noter
- ^ BirdLife International 2004. Turdus merula. I: IUCN 2006. 2006 IUCN Red List of Threatened Species. <www.iucnredlist.org>. Läst 19 november 2006.
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] Amsel i tyskspråkiga Wikipedia, läst 17 november 2006
- ^ Neville W. Cayley, What bird is that?, 2000
- ^ Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
- ^ [a b] www.sofnet.org - Koltrasten
- ^ Roland Staav och Thord Fransson. (red.). (1991). Nordens fåglar. andra upplagan. Översättning: . Stockholm: Norstedts. sid. 362. ISBN 91-1-913142-9.
[redigera] Källor
- Amsel i tyskspråkiga Wikipedia, läst 17 november 2006
- Lars Larsson, Birds of the World, 2001, CD-rom
- www.sofnet.org - Koltrasten
- Roland Staav och Thord Fransson. (red.). (1991). Nordens fåglar. andra upplagan. Översättning: . Stockholm: Norstedts. sid. 362. ISBN 91-1-913142-9.
- Neville W. Cayley, What bird is that?, 2000
[redigera] Litteratur
- C. Harrison/P. Castell: "Jungvögel, Eier, und Nester der Vögel Europas, Nordafrikas und des Mittleren Ostens" 2. Auflage. AULA, Wiebelsheim 2004, ISBN 3-89104-685-5, S. 59, 236
- Brown/Ferguson/Lawrence/Lees: "Federn, Spuren & Zeichen" 2. (unv.) Auflage. AULA, Wiesbaden 1993, ISBN 3-89104-539-5, S. 136
- Glutz von Blotzheim, U. N. & K. M. Bauer (2001): Handbuch der Vögel Mitteleuropas. Band 11-II Passeriformes (2. Teil): Turdidae II, Echte Drosseln: Turdinae, S. 838 ff.
- L. Jonsson: "Fåglar i Europa", Wahlström & Widstrand 1992, ISBN 91-46-15371-3, sidan 416
- W. Gatter: "Vogelzug und Vogelbestände in Mitteleuropa" 1. Auflage. AULA, 2000, ISBN 3-89104-645-6, S. 497f.
