Web - Amazon

We provide Linux to the World


We support WINRAR [What is this] - [Download .exe file(s) for Windows]

CLASSICISTRANIERI HOME PAGE - YOUTUBE CHANNEL
SITEMAP
Audiobooks by Valerio Di Stefano: Single Download - Complete Download [TAR] [WIM] [ZIP] [RAR] - Alphabetical Download  [TAR] [WIM] [ZIP] [RAR] - Download Instructions

Make a donation: IBAN: IT36M0708677020000000008016 - BIC/SWIFT:  ICRAITRRU60 - VALERIO DI STEFANO or
Privacy Policy Cookie Policy Terms and Conditions
Opera - Wikipedia, den fria encyklopedin

Opera

Wikipedia

Denna artikel handlar om dramagenren opera. För övriga betydelser av ordet opera, se Opera (olika betydelser).
Affisch för Puccinis La bohème.
Affisch för Puccinis La bohème.
Affisch för uruppförandet av Wagners Parsifal.
Affisch för uruppförandet av Wagners Parsifal.

Opera är ett sceniskt verk med sångpartier till orkesterackompanjemang. Sångare, som är skolade i klassisk sång, agerar på scen och använder oftast scenkostymer. Scenen brukar ha dekor för att illustrera operans miljö. De flesta operorna är genomkomponerade. Operor kan innehålla balettscener. En opera kan ha talade dialoger (till exempel "Trollflöjten" av Mozart; eller opera-comique/opera buffa).

Det finns även mellanformer och moderna motsvarigheter till opera, se oratorium, sångspel, operett och musikal. Ibland används också termen "musikdrama" som sammanfattande benämning för alla slags skådespel med sång. Ibland inkluderas i termen "musikdrama" även sådana skådespel med musik där skådespelarna inte själva sjunger, se till exempel balett.

Skillnaden mellan ett oratorium/kantat och opera ligger i att i ett oratorium (eller kantat) agerar inte sångarna och det utförs inte på en scen med dekor. Skillnaden mellan en operett/sångspel och opera är att operetten är musikaliskt enklare och har friare form, men båda formerna använder skolade röster. En musikal kräver inte skolade röster och musikaliskt kan snarare ses som en följd av schlagers och har ofta danscener.

En spansk zarzuela är ett slags mellanting mellan opera buffa och en operett. Zarzuela är ofta en enaktare med humoristisk handling med till viss del improviserade dialoger.

"Opera" kommer från latinets opera som betyder arbete.

Innehåll

[redigera] Historia

[redigera] Tidiga föregångare till formen

Även om dessa tidiga former där musik och drama sammanförts inte kan betecknas som opera så är de ändå bevis på att idén i sig inte är ny:

  • Den antika grekiska mysteriespel innehöll sjungna dramatiska partier.
  • Under medeltiden uppfördes olika liturgiska spel som påskspel eller dramatiseringar av andra bibliska motiv. Uppföranden skedde oftast på platsen framför kyrkan. I Italien kallades spelen för Sacre Rappresentazioni och utvecklades till oratorium och formen som blev opera. Bidragande till att formen blev populär under renässansen var skapandet av teaterhus, med för tiden imponerande scenmaskinerier med skjutbar dekor. I Venedig till exempel , öppnades det första kommersiella "opera"huset den 6 mars 1637 med betalt inträde - ursprungligen uppfördes kristna religiösa spel Sacre Rappresentazioniitalienska. Inom kort hade "nästan" varje välmående församling en egen teater.
  • Under renässansen tog Sacre Rappresentazioni steget in i det profana livet först vid hovet i Mantua med madrigaler, bland annat med Orazio Vecchis "L'Amfiparnasso" (efter 1425), som är en berättande madrigalspel och Polizianos "Ofeo" (1472). Från Mantua spreds formen till de andra italienska hoven hos maktfamiljerna Sforza, Visconti, Gonzaga, d'Este och Medici i Ferrara, Florens, Milano, Venedig, Rom och Neapel. Spektaklen som utvecklades innehöll målade scenbilder (ofta av storheterna som Leonardo da Vinci, Rafael), madrigalsånger, instrumentalt ackompanjemang och en dramatisk handling. Spelen uppfördes vid större festligheter som bröllop i maktfamiljerna. Till exempel vid ett bröllop 1565 i Medicifamiljen uppfördes "Cupid och Psyché" med madrigaler av Francesco Corteccia och instrumentala mellanspel (entr'acte) av en liten orkester bestående av fyra cembali, fyra violiner, två tromboner, två lutor, två tenorblockflöjter, flöjt och kornett. Berättelserna som var populära var ofta tagna ut grekisk och romersk mytologi - "Apollos seger över ormen", "Dafne", "Orfeo", "Euredice", "Grevinnan från Giunone och Minerva", för att ta några exempel.
  • Camerata Fiorentina var en grupp poeter, musiker och tänkare som utvecklade recitativo - en sjungen friform deklamerande sång med enkelt ackompanjemang. Camerata Fiorentina bestod av patronen greven Giovanni Bardi (1534-1614), Ottavio Rinuccini (1552-1621), Jacopo Peri (1561-1633), Giulio Caccini (1550-1618) och Vinzenzo Gailei (1520-1591; Galileo Galileis far). Caccinis skrift "Le Nuove Musiche" (1602) formulerar teorin och visar tillämpning för "Euredice".

[redigera] Italien 1500-1600-talet

Claudio Monteverdi.
Claudio Monteverdi.

Claudio Monteverdis bedrift var att sammanfoga erfarenheterna från renässansen - madrigaler, teorierna från Caccinis Le Nuove Musiche, mognare instrumentering där större uppsättning av instrument gav en palett av klanger att bygga större och intressantare musikformat. Hans första opera "Orfeo" innehåller recitativ, aria, duett samt kören och orkestern spelar en viktig roll. Monteverdis "Arianna" sattes upp 1608 för bröllopet hos Gonzagas i Mantua uppvisade den nya underhållningen och formen togs upp i närliggande städerna (först Toscana och Lombardiet, och därefter i Rom och Neapel) som en variant av tävlan - Giovanni Battista Guarinis "Il Pastor fido" och Torquato Tassos "Gerusalemme liberata" (Jerusalems befrielse). Formerna i de olika städerna uppvisade tidigt skillnader - '"San Alessio"' av Stefano Landi med librettot av Cardinal Rospigliosi avviker starkt från Mantua- och Florensformen, bland annat genom att använda kristen legend istället för antik mytologi.

I Parma byggde Cosimo II de'Medici, storhertig av Toscana, en stor teater för Jacopo Peris "Daphne", den första teatern med skjutbar scen. Där uppfördes 1628 Monteverdis "Mercurio e Marte" som var ett spektakel av imponerande mått. Musiken till Monteverdis tolv tidiga operor (efter Orfeo) är tyvärr inte bevarade, men av hans två sista operor för Venedig "Il Ritorno d'Ulisse in Patria" (1641) och "L'incoronazione di Popea" (1642) visar en mogen form och ses ännu som två mästerverk.

Operan slog igenom i Venedig och mellan 1637 och cirka 1700 byggdes 16 teatrar. De som försåg teatrarna med musik var dels Venedigskolan (den 2:a) (med Monteverdi och Francesco Cavalli), dels Tivolikompositören Francesco Manelli och vid sekelskiftet till 1700-talet Tomasso Albinoni och Antonio Vivaldi.

I Venedig lärde teknikerna sig att utveckla imponerande scenmaskineri som dels gav snabba scenbyten och dels rörliga effekter som förstummade publiken.

Den äldsta bevarade kompletta operan är "Euridice" av Jacopo Peri till libretto av Ottavio Rinuccini som uruppfördes i oktober 1600 i Florens. Monteverdis "Orfeo" räknas som världens första stora opera.

[redigera] Musikexempel

YouTube-länkar (kommer eventuellt tas bort):

  • Monteverdi ur operan L'Orfeo urdrag Dal mio Parnasso, Natalie Dessay YouTube Video

[redigera] Frankrike från 1500-talet till Franska revolutionen

Jean-Baptiste Lully.
Jean-Baptiste Lully.

Utvecklingen av opera i Frankrike hade en annan form än den italienska. Italienska musiker som kom till landet, i samband med diverse högadliga bröllop och politiska visiter, hade med sig exempel på samtida italiensk operamusik. Luigi Rossis "Orfeo" sattes upp 1647 och Corneilles "Andromède" med avancerad scenmaskineri av florentiaren Torelli visades 1650. I Frankrike kom dock dansen och baletten att få det stora inflytandet på konstformen. Det bidragande var Ludvig XIV:s starka intresse för balett som hörsammades av kompositören Jean-Baptiste Lully och författaren Molière. På sikt kom även Jean-Philippe Rameau fortsätta i Lullys spår.

De olika intressena ledde till en långvarig (ända in på 1800-talet) inbördes skepticism mellan Italien och Frankrike med återkommande pamflettkrig och missförstånd. Skillnaderna ligger egentligen i att italienare prioriterade musiken medan fransmännen valde ordagrann handling och balett. Lully var en florentinare som efter sin ankomst till Frankrike kom att dominera musiklivet i landet. Lullys samarbete med Molilère ledde till verk inom så kallad Comédie-Ballet med sång, dans, komedi och upptåg: "La Mariage forcé" (1664), "La Princesse d'Elide" (1664) och "Le Bourgeois Gentilhomme" (1670). Lully utvecklade recitativ genom att modellera musiken på den franska språkmelodin med noggrann rytm och intonation. Lullys orkestrering utvecklades i en bravurform med femstämmig struktur - ving-quatre violons du Roi (kungens 80 violiner) vilket snart var standarden vid hovet. Andra instrument som oboe och flöjt eller trumpeter användes vid pastorala eller krigsscener. Omväxlande långsamma och snabba tempo med fugativo form kom att beteckna en fransk uvertyr. Lullys operor kunde bestå av 32 scener. Rameau utvecklade harmoniken och byggde ut kören från en- till flerstämmig med kontrapunktspråk, samt uppnådde högre dramatik i musiken. Air som var fransk variant av italiensk aria var musikaliskt enklare och hade mindre vikt i operan och var aldrig lika dominerande som den italienska.

Medan Lully och Rameau dominerade hovmusiken, kom mellan- och lägre klasserna att uppskatta underhållning på marknadsplatserna. Det intressanta i sammanhanget var motståndet från etablerade balett-, teater- och musikinstitutioner som hade monopol på uppföranderätten. Det ledde till att former som kringgick de noggranna reglerna - istället för dialoger användes en narrator och mimande skådespelare, istället för att tala sjöng aktörerna; när även detta blev förbjudet ordnades allsång för publiken och även mimande skådespelare och hans/hennes tal som text på en rullande banderoll, ungefär som undertexter på TV. Fenomenet kom att kallas opéra-comique och blev omåttligt populärt. I anslutning till Saint-Germain-marknaden 1715, uppstod opéra-comique francaise som gick ihop med Comédiene-italienne och öppnade för nya utvecklingsmöjligheter. Pièces en vaudevilles - dramatisk handling med avbrott för populära melodier var huvudformen pekade mot tyska Singspiel och framtida operetter.

[redigera] England 1600-1700-talet

Georg Friedrich Händel.
Georg Friedrich Händel.

England befann sig i inbördeskrig under 1600-talet vilket störde mycket av kulturlivet, och det var ingen naturlig utveckling från den blomstrande elisabetanska tiden. Med Thomas Shadwell gjordes tidiga försök att använda musik i teatersammanhang, i Shakespeare-stycken. Shadwell satte 1673 upp "Psyché" uppbyggd enligt samma mönster som Molières och Lullys comédie-ballet med samma namn. Sångerna till Shadwells "Psyche" var skrivna av Locke och instrumenteringen var gjord av en italienare med namn Giovanni Battista Draghi. Henry Purcell (1659-95) skrev troligen 1689 en opera för unga damer "Dido and Aeneas". Dido var startskottet till stor produktivitet hos tonsättaren. Inom sex år skrev han fyrtio verk och ytterligare fem "halvoperor" - bland annat "Dioclesian", "King Arthur", "The Fairy Queen" och ""The Tempest".

Inflytandet från italiensk opera var liten och få italienska operor sattes upp före Georg Friedrich Händels "Rinaldo" (1711). Händel kom att dominera det engelska opera livet med flera av sina mästerverk som "Giulio Cesare" (Julius Caesar; 1728), "Orlando" (1733), "Alcina" (1735), "Serse (Xerxes; 1738). Händels operor är ariaoperor enligt Neapelskolans form (bland annat Alessandro Scarlatti). Viss framgångsrik reaktion mot italiensk opera förekom från och med "The Beggar's Opera" av John Gay (libretto) och John Christopher Pepush (musik), som kan betecknas som en balladopera. Thomas Augustine Arne (1710-78) producerade ett antal engelskspråkiga operor, framför allt lätta komedier, "Thomas and Sally" (1760) och "Love in a Village" (1762).

Trots att både Purcell och Händel kom att utveckla operan till avancerade nivåer hade de ringa inverkan på utveckling av konstformen i det stora. Geografin satte effektivt England i periferin.

[redigera] Musikexempel

  • Händels opera Tamerlano med Trevor Pinnock på magnatune.com (MP3, komplett) akt1, akt2, akt3
  • Purcell opera The Fairy Queen MP3, ljudexempel

[redigera] Opera seria

Christoph Willibald von Gluck.
Christoph Willibald von Gluck.
Jenny Lind som Sömngångerska i Bellinis opera.
Jenny Lind som Sömngångerska i Bellinis opera.

Opera seria - den allvarliga operan utvecklades från hovoperan till skillnad från opera buffa som hade sina rötter i folklig underhållning och gyckelspel inom commedia dell'arte.

Hållpunkterna är:

Hovoperan var en uppvisnings- och förströelseform för kungar, furstar och kejsare. Monarken anställde kompositörer, poeter, musiker och dansare, och förväntade sig underhållning och att kunna visa sin status för gäster. Därför fanns de rikaste operamiljöerna i städer som Paris, Wien, Dresden och Berlin. Vid de tyska och österrikiska hoven dominerade ofta italienare eller tyskar som studerade i Italien. Bilden av Mozart kolliderande med italiofilerna i Wien i filmen Amadeus är nog ingen större överdrift. De rundturnerande castrati (kastraterna) som Farinelli, Senesino, Nicolini och Caffarelli var den tidens firade rockstjärnor som gav extra glans åt föreställningarna.

Karaktäristiska drag för opera seria är en växelvis förekomst av aria och recitativ, där aria ofta är ett melodiskt sångbart stycke med vissa uppvisningselement, medan recitativ är ett berättande avsnitt, monolog eller ett samtal, som skall förse operan med dramatik och slussa till nästa aria. Från och med neapelskolan utvecklades ensamblesång - duetter, trior, osv.

I och med neapelskolan började komiska mellanscener introduceras, så kallade intermezzi som annars hittades i opera buffa, för att lätta upp föreställningarna.

Ariorna i sig kunde vara av olika typer:

  • aria cantabile - långsam och följsam aria
  • aria da capo - 3 delad aria A-B-A (introducerad först av Monteverdi; sonatform)
  • aria di bravura - uppvisning av teknisk och röstmässig skicklighet (introducerad under barocken)
  • aria parlante - deklamerande aria
  • aria di portamento - aria sjungen legato med långa toner och vördnadsfullt
  • aria di mezzo carattere - mer passionerad sångstil
  • aria all'unisono - duettsång där stämmorna ligger i oktav från varandra
  • aria cabaletta - andra delen av en tvådelad aria
  • aria cavata, eller cavatina - en sångbar aria utan repetition
  • fler typer finns för att uttrycka speciella behov.

Recitativerna kunde vara:

  • recitivo secco - med harmonistöd till sångaren på cembalo
  • recitativo accompagnato - orkestrerad ackompanjemang till revitativen

Själva handlingen i de tidiga hovoperorna skulle aldrig vara för komplicerad, publiken skulle känna igen sig och ändå konversera med de galanta hovdamerna. En typisk handling kan sammanfattas med eget såpoperamönster:

  • A älskar B, B älskar C, C älskar A
  • någon klär ut sig och inte känns igen längre och skapar förvirring för ett par akter
  • slavar är av kunglig blod
  • en person måste överge sin älskade för att fullgöra en plikt
  • etc.

Opera seria-genren skakades om i mitten av 1700-talet då det blommade upp en estetisk kontrovers som diskuterade fransk kontra italiensk opera med utgångspunkt i frågan om vilken riktning som kunde anses som "konstgjord" respektive "naturlig" och "enkel". Den franske filosofen Rousseau, med sitt rop "tillbaka till naturen", stödde den italienska skolan, även om han själv trodde mer på opera buffa. Francesco Algarotti som själv arbetade som librettist hos Fredrik den store formulerade en programförklaring i "Essay om opera" (1755), som hörsammades av Christoph Willibald Gluck. Gluck, som var bosatt i Wien från 1747, skrev "Orpheo ed Euridice" och "Iphigénie en Aulide" med vacker enkelhet som motto. Gluck levererade operor både till Wien och Paris och därmed fick hans operareform spridning.

I Paris övergick den tidigare striden mellan franskt och italienskt till all bli ett krig mellan opera seria (Gluck) och opera buffa (Niccolo Piccinni) Glucks läror bars vidare, trots rivaliteten, av Niccolo Piccinni och Antonio Sacchini (bl.a. "Dardanus" 1784) i Paris och Antonio Salieri (bl.a. "Les Danaïdes") i Wien. Gluck kan dessutom ses som fadern för den tyska operan - och en murbräcka för Mozart, Weber och Wagner.

I slutet av 1700-talet kom dock den renodlade opera seria med dess tema om gudar, hjältar och kungar att ha spelat ut sin roll - framtiden kom at ligga snare i en moderniserad och hopslagen buffa/seria form.

[redigera] "Komisk" opera: Opera buffa, Opèra comique, Singspiel

En typisk komisk opera blandar sångnummer (arior) med talade dialoger och formen har egentligen inget med humor att göra. Det finns gravallvarliga "komiska" operor, liksom komiska opera seria. Till exempel den första versionen av Charles Gounods metafysiska opera "Faust" skrevs först som en opèra comique, och senare omarbetade kompositören de talade partierna till sjungna.

Opera buffa uppfanns av Neapelskolan först som ett inskjutet underhållningsstycke i en opera seria. Det var ofta en komedi eller glad underhållning med rötterna i commedia dell'arte traditionen. Opera buffa blev också en självständig form av musikdrama - då en blandning av talad teater och sjungna arior. Anledningen till att formen utvecklades, var att den talade dialogen var säkrare som kommunikationsmedel med publiken - helt enkelt lättare att uppfatta än sång. Denna motivation ger klara linjer till den operett och musikal vi känner idag.

Giovanni Battista Pergolesi och Nicolò Piccinni, båda av en senare upplaga av neapelskolan kan vara representanter för opera buffa. Formen exporterades till tyskspråkiga länder. I Wien anammades formen av kompositörer som hade fått utbildning i Italien. Joseph Haydn skrev också ett 20-tal operor för Esterhazy-familjen. I Hamburg Georg Philip Telemann lärde sig också att behärska formen. Snart började tyskspråkiga spel, Singspiel, sättas upp. Först på plan var "Der Teufel ist Los", översättning från engelska ("The Devil to Pay") med musik av tysken Johan Christian Standfuss. Adam Hiller skrev mellan 1766 och 1777 ett dussin singspiel för teatern i Leipzig. I Frankrike har redan opera comique fått fotfäste som folklig underhållning (se ovan). Den franska opèra comique hade också stort inflyttande på singspiel under slutet av 1700-talet.

[redigera] Mozart

W.A.Mozart
W.A.Mozart

Wolfgang Amadeus Mozart tog sig an operaformatet redan som tolvåring med sin "Bastien och Bastienne", men hans betydelse för musikhistorien inleds då han i Wien får i uppdrag att sätta upp ett antal operor på beställning av kejsaren Joseph II. Mozarts naturliga begåvning för teater och utveckling av en egen polyfonisk stil gjorde att många av hans operor blev odödliga, trots att de mötte motstånd av den tidens styrande italieninriktade musikelit som inte hängde med rent musikaliskt.

"Die Entführung aus dem Serail"/"Enleveringen ur seraljen" (1782), "Der Schauspieldirektor" (1786) och "Die Zauberflöte"/"Trollflöjten" (1791) var alla singspiel på tyska. Hans övriga operor är italienska, och speciellt fruktbart var samarbetet med librettisten Lorenzo da Ponte med "Le Nozze di Figaro"/"Figaros bröllop" (1787) , "Don Giovanni" (1787) och "Cosí fan tutte" (1790).

Totalt skrev Mozart 22 sceniska verk. En del av dem är skrivna som opera seria (att konsumeras som hovopera) och har tillkommit när formen höll på att bli föråldrad, och även i våra dagar har de mest historiskt värde, trots genial musik - "La Clemenza di Tito", Mozarts sista opera (1791), har mycket svårt att hävda sig.

[redigera] Musikexempel

  • Mozart ur Die Entführung aus dem Serail, Durch Zärtlichkeit, Jennifer Graf MP3 piano+sopran
  • Mozart Uvertyren till Figaros bröllop Daniele Giorgi och Orchestra Pistoiese Promusica MP3
  • Mozart ur operan Figarops bröllop Hai gia vinta la causa... Vedro mentr'io sospiro, Zachary Gordin MP3

YouTube-länkar (kommer eventuellt tas bort):

  • Mozart ur operan Figarops bröllop Cherubinos aria Non so più, Federica Von Stade Paris 1980 YouTube Video; Akt II andra trio, Lucia Popp (Susanna), Gundula Janowitz (Contessa Almaviva), Gabriel Bacquier (Almaviva)YouTube Video

[redigera] Nationell medvetenhet och opera - 1800-talet

Giacomo Meyerbeer.
Giacomo Meyerbeer.
Giuseppe Verdi.
Giuseppe Verdi.
Richard Wagner.
Richard Wagner.

Under 1800-talet, i spåren av den franska revolutionen och Napoleon Bonapartes krig uppstod antirojalistiska och nationalistiska spänningar i Europa. Folken sökte sin nationella identitet, och opera, som är en känslomässig konstform, passade perfekt för att kanalisera dessa tankar. Giuseppe Verdis namn råkade vara en förkortning som användes i kampen för att återskapa Italien. Mozarts tyskspråkliga operaförsök, liksom Beethovens "Fidelio" och Webers "Friskytten" banade vägen för Richard Wagner som medvetet sökte uttrycka sin vision av nationalism i forngermanska berättelser om "Tannhäuser", "Lohengrin", "Parsifal" och "Nibelungens ring". På liknande sätt grävde danskar, holländare, polacker, ryssar, svenskar, tjecker med flera, fram sina nationella berättelser och tonsatte dem på sitt sätt, och på sitt eget språk.

Samtidigt pågick en fantastisk och explosionsartad utveckling av musikinstrumenten, harmoniläran och instrumenteringen, som ledde till att gränserna för musiken ständigt flyttades fram. Detta skedde inte utan att vännerna av den gamla ordningen protesterade våldsamt mot vad de uppfattade som skandalmusik.

Nästan alla större städer i Europa fick egna operahus eller teatrar som satte upp operor, och att gå på operaföreställningar och sjunga de senaste ariorna hemma var en viktig beståndsdel i det borgerliga kulturlivet. Pianosättningar av operaarior var den tidens föregångare till melodiradio som distributionskanal för schlagers.

När operan i Paris blev befriad från hovet var det egentligen opera-comique som vann, även om operan inte gav upp flärd och sensationer. Grand opera var en form av femaktsoperor i stort format med körer, baletter, mängder av statister och svulstiga historiska eller exotiska teman. Riktningen sattes upp av Aubers "Den stumma från Portici", Rossinis "Wilhelm Tell" och Meyerbeers "Robert le Diable". Den storslagna teatern attraherade även kompositörer som vi idag inte direkt förknippar med genren, som till exempel Richard Wagner och Giuseppe Verdi. Wagner blev senare stark motståndare till grand opera men kontakten påverkade ett par av hans operor och bidrog till hans musikaliska utveckling. Grand opera har frambringat flera musikaliskt intressanta verk, som tyvärr inte sätts upp speciellt ofta - Meyerbeers "Afrikanskan", "Profeten" och "Hugenotterna" har satts upp under senaste åren och visar att de är klart hör- och sevärda.

Modifierad grand opera-form, om än mindre svulstig, kom att dominera fransk opera under hela århundradet. Det finns en röd tråd från den urpsrungliga grand operan till Charles Gounods "Faust" (1859) och "Romeo et Juliette", Ambroise Thomas med "Mignon" (1866), Camille Saint-Saëns med "Samson et Dalila" (1877), Georges Bizet med "Carmen" (1875) och "Les Pêcheurs de perles/Pärlfiskarna" (1863), Jules Massenet med "Werther", "Le Cid", och inte minst Hector Berlioz med "Béatrice et Bénédict" (1862) och storformatoperan "Les Troyens"/"Trojanerna" (1858; uruppförd i helhet 1890), "La Damnation de Faust"/"Fausts fördömelse" (1846; numera uppförs oftast konsertant, det vill säga som ett oratorium), med mera.

I Italien utvecklades bel canto mest tack vare Rossini med uppföljarna Bellini och Donizetti. Rossinis operor är en uppvisning av rörliga röster och koloratur. "Barberaren i Sevilla" och "La Cenerentola"/"Askungen", som exempel, har flera ekvilibristiska arior. Bellinis bidrag var att förena grand opera med bel canto. Han var också mästare på att använda språkets naturliga melodi och rytm. Bellinis operor har alltid en stor dos sorgsna och allvarsamma känslor och vackra melodier som lyckas motväga hans rätt så banala instrumentering. "Norma" (1831), "Puritanerna" (1835) och "La Sonnambula"/"Sömngångerskan" (1831) hör utan tvekan till operalitteraturens höjdpunkter. Donizetti blev berömd som kompositör till både sentimentala operor som "Lucia di Lammermoor" (1835) och komiska som "Kärleksdrycken"/"L'Elisir d'amore" (1832), även han sökte en syntes av grand opera och bel canto.

Giuseppe Verdi hade flera utvecklingsperioder där hans individuella stil utvecklades, med besök i både bel canto- och grand opera-områden. Alla hans mogna tonsättningar blev odödliga nummer för alla operascener, till exempel Shakespeareoperorna "Macbeth", "Otello" och "Falstaff", liksom Schillers "Don Carlos", samt "Aida", "Il Trovatore/Trubaduren", "Maskeradbalen".

I Tyskland, som det nämndes ovan, kom den italienska operatraditionen att utmanas både språkmässigt och som en romantisk kulturrörelse. Mozarts "Die Entführung aus dem Serail"/"Enleveringen ur seraljen" (1782) och "Trollflöjten" (1791) använde tyska språket liksom då redan etablerade singspiel, som Wranitzkys "Oberon, König del Elfen" (1791). Beethovens "Fidelio", som aldrig slog igenom, är ett annat exempel. Det stora genombrottet kom med ETA Hoffmanns "Undine" (1816) och Carl Maria von Webers singspiel "Der Freischütz"/"Friskytten" som sattes upp i Berlin 1821. Undine sågs som en länk mellan "Trollflöjten" och "Friskytten". Friskyttens framgång berodde på att den uppfattades som den mest tyska operan. Framgången med verket motiverade von Weber att följa upp med en opera seria "Euryanthe" och hans egen version av "Oberon". Tyska kompositörerna Heinrich Marschner med "Vampyren" (1828) och "Hans Heiling" (1833), Ludvig Spohr med Korsriddarna" (1845) , Albert Lortzing med "Zar und Zimmerman" och Robert Schumann med "Genowefa" (1848) följde efter på det tyska spåret.

Då har Richard Wagner redan hunnit bli en etablerad operatonsättare. Han startade från grand opera, med ett antal besök i Paris varvid "Tannhäuser" lyckades ställa till med en liten skandal i världsstaden (dock ej på grund av musiken). Wagner utvecklade snart sin personliga stil som kom att dominera den kulturella debatten i Tyskland - antingen var människorna för eller emot hans konst. Wagners styrka ligger i hans tonspråk som sprängde de harmoniska gränserna och revolutionerade drama och operatänkandet. "Nibelungens ring", ett mastodontverk som i sin helhet tar 14-16 timmar under fyra kvällar, och "Tristan och Isolde" med dödsstöten för dur/moll-systemet är de bästa exemplen på hans verk.

En fråga angående 1800-tals opera som saknar svar, är varför Wagner (1813-83) och Verdi (1813-1901) aldrig har kommenterat varandras verk; båda var firade storheter under sina liv och båda, speciellt Wagner, hade annars en hel del åsikter om samtida kompositörer. De hade dessutom gemensamma bekanta.

Operorna som är mest representativa för 1800-talet kan delas upp i:

[redigera] Musikexempel

YouTube-länkar (kommer eventuellt tas bort):

  • Gounod ur operan Faust Recitativ och Juvelarian, Angela Gheorghiu YouTube Video
  • Rossini ur operan Askungen, Non piu mesta, Agnes Baltsa YouTube Video; Kvintetten Nel volto estatico..., Jennifer Larmore, Rockwell Blake, Carlos Chausson, Alessandro Corbelli och Pierto Spagnoli.YouTube Video
  • Rossini ur operan Ermione, Anna Caterina Antonacci YouTube Video(1) YouTube Video(2)

[redigera] Introduktion av opera i Sverige

Stormningen av Stockholms slott. Teaterscenografi av Louis Jean Desprez till operan Gustaf Wasa (1786)
Stormningen av Stockholms slott. Teaterscenografi av Louis Jean Desprez till operan Gustaf Wasa (1786)

Drottning Christina lät under mitten på 1600-talet sätta upp de första operorna i Sverige. Vid mitten på 1700-talet hade franska och italienska operasällskap etablerats, och de tyska kom ofta på besök. Drottning Lovisa Ulrika byggde upp Drottningholmsteatern 1754; som återuppbyggdes 1766 efter branden 1762. Gustav III, som var djupt intresserad av konstliv inklusive teater, musik och opera, bestämde sig 1771 att avskeda det franska opera sällskapet och att sätta upp en svensk opera. Bollhuset vid Slottsbacken användes som en temporär teater från 1773, där Johann Gottlieb Naumanns "Thetis och Pelée" (1773), "Aline, drottning av Golconda" (1776) och Amphion (1778) sattes upp. Naumann kom senare att skriva nationaloperan "Gustaf Vasa" (1786). I Bollhuset sattes även Christoph Willibald Glucks "Orfeus et Euredice" 1773 upp, alltså före premiären i Paris. Carl Stenborg skrev den första svenska historiska operan i och med "Kung Gustav Adolfs Jakt" (1777), och var för övrigt känd som författare till flera sångspel.

Gustav III anställde 1778 Joseph Martin Kraus som kommissionerades för att skriva "Aeneas i Kartago" för invigningen av det nya operahuset som höll på att byggas. Kraus var stor förespråkare för Gluck och deltog därmed i en intensiv debatt i Stockholms-Posten om opera estetik som gällde "Gluck eller inte Gluck". Olyckliga omständigheter med en flyende dansk primadonna (Caroline Walter/Möller) gjorde tyvärr att operahuset invigdes efter Gustav III:s död med Naumanns "Cora och Alonzo" 30 september 1782. "Aeneas i Kartago" fick vänta ända till 2 juli 2006 för en scenuppsättning, och då inte i Stockholm utan vid Staatstheater i Stuttgart (urdrag och konsertframföranden skedde dock i Sverige). Den Kungliga operans teater revs 1890 för att ge plats för dagens byggnad (vilken byggdes 1898). Vid invigningen spelades delar av Franz Berwalds "Estrella de Soria".

Några kompositörer som vidareutvecklade svensk operakonst var:

I Sverige finns två scener av nationell betydelse: Kungliga Operan i Stockholm och Göteborgsoperan. Viss begränsad verksamhet sker inom Norrlandsoperan i Umeå, Värmlandsoperan i Karlstad (som brukar lyckas med att klämma in stora operor på sin minimala scen), Malmö Opera och Musikteater och Folkoperan i Stockholm. Under sommaren finns operaverksamheter i Dalhalla och flera slottsteatrar som till exempel Drottningholmsteatern och Ulriksdal.

[redigera] 1900-talet

Richard Strauss.
Richard Strauss.
Leos Janacek.
Leos Janacek.

Det karaktäristiska för 1900-talet är dels experimentlusta och dels återanvändning och vidareutveckling av beprövade stilar.

I Tyskland/Österrike kom erövringarna inom harmoni- och instrumentering hos Richard Wagner och de stora tyska symfonikerna att speglas i operan. Richard Strauss med de starkt expressiva operorna "Salome" (1905), "Elektra" (1908), och "Die Frau ohne Schatten" (1919) flyttade fram gränserna för tonalitet och komplex instrumentering i operasammanhang. Hans övriga operor som den mozartska "Der Rosenkavalier" (1911; en klar publikfavorit!), "Ariadne auf Naxos" (med en opera i operan), "Arabella" (1933) och "Capriccio" (1942) (med diskussion om vad som är viktigare i en opera - ord eller musik) är betydligt mer lättsmälta. Hans Pfitzner, som var en ytterst konservativ levererade bland annat "Palestrina" (1917). Erich Wolfgang Korngold kom också med ett antal tungorkestrerade operor som "Die tote Stadt" (1920), liksom Paul Hindemith med "Mathis der Maler" (1938) och "Cardillac" (1926). Förenkling i formen kan hittas hos Carl Orff (så kallad neoprimitivism) och hos Kurt Weills kabarettform med "Die Dreigroschenoper" och "Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny" (med text av Bertolt Brecht).

Alban Berg och Arnold Schönberg var under unga åren vuxit ur det senromaniska språket och startade en dodekafonisk revolution. Berg skrev "Wozzeck" (1915-21) och "Lulu" (1934) som tack vare ett starkt manus och högkvalitativ musik är en av 1900-talets operahöjdpunkter. Schönbergs intensiva monologoperor "Erwartung" (1909), "Von Heute auf Morgen" (1928) och "Moses und Aron" (1930-32) visar kompositörens skicklighet även om verken kan vara svåra för lyssnare ovana vid dodekafonin.

I Frankrike impressionisten Claude Debussy inspirerad av Wagner skrev sin egen version av "Tristan och Isolde" i form av operan "Pellèas et Mélisande"/"Pelléas och Mélisande" (1902). Arthur Honeggers "Judith" (1925) och "Antigone" (1927) vid sidan av ett par oratorier, och några operor av Darius Milhaud var milstenar i scenmusikens utveckling. Francis Poulenc gjorde några uppmärksammade försök inom opera med "Les Dialogues des Carmélites"/"Karmelitsystrarna" (1957) och "La Voix Mummaine" (1958).

I Italien dominerade sedan slutet av 1800-talet verismen med bland annat sena operor av Puccini, de odödliga operorna "Tosca" (1900), "Madama Butterfly" (1904), "La fanciulla del West"/"Flickan från vilda västern" (1910), den mindre spelade "La rondine"/"Svalan" (1917), ovälande "Il trittico"/"Triptyken" (bestående av "Il tabarro"/"Rocken", "Gianni Schicchi" och "Suor Angelica"/Systen Angelica") (1918) och inte minst "Turandot" (1926).

Bland ryssar kom Igor Stravinskij visa sig som stark kompositör av inte bara baletter utan även opera med "Oedipus Rex" (1927) och "The Rakes Progress"/"Rucklarens väg" (1951). I Sovjetunionen försökte Dmitrij Sjostakovitj att skriva en sovjetisk opera, men på grund av motståndet från regimen stannade hans försök vid "Näsan" (1930), efter Gogol, och "Lady Macbeth" (1934). Ett annat exempel på sovjetoperan är "Den tysta Donfloden" av Dzerzjinskij (1935). Prokofievs fantastirika "Kärleken till de tre apelsinerna" (1921), och storslagna "Krig och fred" (1946) måste också omnämnas.

I Tjeckoslovakien, i och med att den nationella frigörelsen från den tyska kulturen kom igång, skrev Leos Janacek flera revolutionerande operor, som slog igenom långt utanför det lilla tjeckiska språkområdet, med "Káta Kabanová", "Prihody Lisky Bystrousky"/"Den listiga räven" (1923), "Vec Macropulos"/"Fallet Macropulos" (1923-25) och "Z martvého domu"/"Från dödens hus" (1928).

I Polen fick, Karol Szymanowskis opera "Król Roger"/"Kung Roger" (1926) och Krzysztof Pendereckis "Djävlarna i Loudun" (1969) internationell spridning.

Bland ungrarna finns först och främst Béla Bartók med "Riddar Blåskäggs borg" (1911, reviderad 1912 och 1918), Zoltán Kodálys "Háry János" (1926), "Snurrande rum" (1932) och "Czinka Panna" (1948) samt György Ligeti med "Le Grand Macabre"/"Den stora makabern" som hade urpremiär i Stockholm 1978.

George Gershwin skrev en amerikansk opera "Porgy and Bess" (1935) som enligt tonsättarens vilja skall spelas av svarta. Amerikanska minimalisterna som Philip Glass med "Einstein on the Beach" (1976) och John Adams med "Nixon in China" (1987) visar ett annorlunda sätt att skapa en opera.

[redigera] Musikexempel

  • Alban Berg operan Wozzeck, Katarina Dalayman MP3-ljudexempel
  • Korngold operan Die Tote Stadt, Kungliga Operan MP3-ljudexempel
  • Puccini ur operan Turandot, Nessun dorma, Alessandro Valente MP3-ljudexempel
  • Richard Strauss ur Der Rosenkvaljer Överlämnande av silverrosen, Krista Adams Santilli MP3 piano+sopran
  • Richar Strauss ur Elektra, Scen möte av Orestes och Elektra, Deborah Polaski, Tomasz Konieczny MP3
  • Stravinskij ur The Rakes Progress, No Word from Tom, Julie Brown MP3 piano+sopran
  • Weill ur operan Die Dreigroschenoper Kanonsången (för brass) MP3

YouTube-länkar (kommer eventuellt tas bort):

[redigera] Operaterminologi

  • Förspel eller uvertyr, de flesta operorna inleds av ett orkesteravsnitt innan ridån går upp. Avsikten är att försätta publiken i rätt stämning innan operans handling går igång. Formen för uvertyren/förspelet varierar med epoken - allt mellan större symfoniskt verk som till exempel förspelet till Wagners "Mästersångarna i Nürnberg", eller presentation av någon slående aria i operan som till exempel Verdis "La Traviata". Undantag finns också: Verdi i "Otello" satte upp ett dramatiskt körstycke som en uvertyr, och Richard Strauss uteslutit förspelet i "Elektra" och "Salome", liksom Verdi i "Falstaff".
  • akt, de flesta operorna är uppdelade i akter och däremellan brukar pauser förläggas. Vid fransk opera är akterna ofta korta och då är det inte ovanligt att man ett par akter i en enhet slås ihop.
  • Scen, en akt brukar uppdelas i scener, som kan vara förlagda till olika ställen och kräver olika dekor, eller så skillnader i handlingen motiverar uppdelning i olika scener. En del operor saknar uppdelning i akter, och då består operan direkt av ett antal scener.
  • Mellanspel eller intermezzo är ett orkesteravsnitt som kan fogas in i en akt eller scen för att låta åskådarna smälta handlingen, få en återhämtning efter en explosiv scen, eller helt enkelt för att ge scenarbetarna chans att byta dekoren. En del intermezzi har blivit älskade konsertstycken som även spelas fristående, till exempel mellanspelet från Pietro Mascagnis "Cavalleria Rusticana"/"På Sicilien"" eller från Massenets "Thaïs"
  • Aria är en sångbar del av en scen, i de flesta fall är det en monolog där sångaren skall uttrycka sina känslor, fatta ett beslut, bli vansinnig eller dö. I operavärlden brukar tiden stanna till under en aria, och fortsätter när den är slut. En del arior kan vara ensemblenummer som duett, trio, osv.
  • Recitativ är ett parlando eller talat avsnitt som fungerar som samtal eller monolog och skall föra handlingen framåt. Brukar ha viss ackompanjemang.
  • I modernare tider (från 1800-talet) har skillnaden mellan traditionell aria och recitativ suddats ut.
  • Ensemblesång: duett, trio, kvartett, kvintett, sextett, septett, oktett, nonett - oftast en aria med 2-9 deltagare. Några berömda ensembler kan hittas i "Lucia di Lammermoor", "Barberaren i Sevilla" och "Mästersångarna i Nürnberg".
  • Kör, är en en- eller mångstämmig sångkör som agerar allt mellan statister som till exempel sjungande bönder som skördar, klassisk grekisk dramakör som kommenterar händelser, eller bara musikalisk inramning.
  • Balett brukar användas i opera som en illustration, framför allt i fransk opera.
  • Final är en slutscen eller del av en slutscen för hela operan eller för en akt. Ofta stegras spänningen till maximum eller förs handlingen till en naturlig slutpunkt.
  • Ledmotiv är en teknik som infördes av Richard Wagner som ett sätt att med en musikfras referera till personer, händelser, föremål eller stämningar. När lyssnaren, genom pavlovsk upprepning associerar frasen med till exempel Wotans spjut, så blir det logiskt att tänka på Wotans spjut när åskådaren hör frasen.
  • Röstlägen - de grundläggande röstlägen är: sopran, mezzosopran/alt, tenor, baryton och bas. Rösterna, framförallt sopraner och tenorer, differencieras efter styrka och rörlighet - en lyrisk sopran eller koloratursopran lämpar sig inte för tunga Wagnerroller, vilket kräver en dramtisk sopran med hög volym och uthållighet, och en dramatisk sopran saknar den rörlighet som koloratursång kräver. På samma sätt tunga wagnerska hjältetenorer och rörliga tungvrickande Rossini-tenorer är mycket olika.

[redigera] Berömda operakompositörer

[redigera] Berömda operahus

[redigera] Se även

[redigera] Referenser

Artikeln baseras bland annat på:

  • Leslie Orray, Rodney Milnes - Opera a Concise History
  • Alfred Einstein - Music in the Romantic Era
  • The Metropolitan Opera Enyclopedia
  • The Concise Oxford Dictionary of Opera
  • Camilla Lundberg - Musikens myter

[redigera] Externa länkar

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org../../../o/p/e/Opera.html
Our "Network":

Project Gutenberg
https://gutenberg.classicistranieri.com

Encyclopaedia Britannica 1911
https://encyclopaediabritannica.classicistranieri.com

Librivox Audiobooks
https://librivox.classicistranieri.com

Linux Distributions
https://old.classicistranieri.com

Magnatune (MP3 Music)
https://magnatune.classicistranieri.com

Static Wikipedia (June 2008)
https://wikipedia.classicistranieri.com

Static Wikipedia (March 2008)
https://wikipedia2007.classicistranieri.com/mar2008/

Static Wikipedia (2007)
https://wikipedia2007.classicistranieri.com

Static Wikipedia (2006)
https://wikipedia2006.classicistranieri.com

Liber Liber
https://liberliber.classicistranieri.com

ZIM Files for Kiwix
https://zim.classicistranieri.com


Other Websites:

Bach - Goldberg Variations
https://www.goldbergvariations.org

Lazarillo de Tormes
https://www.lazarillodetormes.org

Madame Bovary
https://www.madamebovary.org

Il Fu Mattia Pascal
https://www.mattiapascal.it

The Voice in the Desert
https://www.thevoiceinthedesert.org

Confessione d'un amore fascista
https://www.amorefascista.it

Malinverno
https://www.malinverno.org

Debito formativo
https://www.debitoformativo.it

Adina Spire
https://www.adinaspire.com