Parsifal (opera)

Wikipedia

Premiäraffisch 1882

Parsifal är ett musikdrama i tre akter av Richard Wagner, med librettot av kompositören, som anknyter till Parsifal-legenden.
Operan uruppfördes 26 juli 1882 i Bayreuth. Sverigepremiär var 21 april 1917 i Stockholm på Kungliga Teatern

Innehåll

1 Bakgrund
2 Handlingen
3 Externa länkar
4 Se även

[redigera] Bakgrund

Kundry försöker förföra Parsifal; Postkort från cirka 1900

Enligt den kristna legenden samlade Josef av Arimathea Jesus blod i en bägare (Graal), som tillsammans med spljutet, som genomborrde hans sida, förvarades av riddarna på slottet Montsalvat i Spanien. De heliga föremålen skulle ge ett evigt liv till riddarna.

Parsifal, som är Wagners sista opera, baserar sig till viss del på Wolfram von Eschenbachs medeltida versepos Parzival. Wagner har också lånat trollkarlen Klingsor från ETA Hoffmanns parafras Der Kamp der Sänger, einer alten Chronik nacherzählt (=Sångarnas kamp återberättad efter en gammal krönika) från Serapions-Brüder (del II), som han använt som underlag för Tannhäuser.

Arbetet att formulera idéer till operan påbörjade Wagner redan på 1850-talet, och sommaren 1865 har han även diskuterat dramats skiss med sin finansär Ludvig II, kungen i Bayern, med lade Parsifal åt sidan för att koncentrera sig på Nibelungens ring.

Två av Wagners operor har starka religiösa motiv - Tannhäuser och Parsifal. I Tannhäuser låter Wagner den protestantiska kritiken av katolicismen komma fram, medan i Parsifal frodas en djup katolsk mysticism och fromhet, blandad med schopenhauersk filosofi och buddistiskt medlidande. Frälsning från varats bojor är också ett återkommande tema i Wagners verk - Senta i Holländaren, Elisabeth i Tannhäuser, Tristans och Isoldes död som befrielse, liksom i Nibelungens ring. I Parsifall gestaltar tenorrollen den "rene dåren" Parsifal som utvecklas till en själsren frälsargestalt.

Att begreppet den rene dåren förekommer i Wagners text kan spåras till J. von Görres som i en utgåva av Logengrin-legenden från 1813, som ger en felaktig etymologi, där han härleder Parsifal till arabiska orden fal (dåren) och parséh (ren). Senare forskning (W Golter, 1891) härleder Parsifal till de galliska orden per gedur - "sökande efter skålen" som blev Perceval, Parzival och Parsifal.

Operan är statisk i sin handling och domineras av religiös allvar, till den graden att den wagnerska traditionen till och med bannlyser applåderna efter den sista akten. Musiken i operan erbjuder flera höjdpunkter bl.a. Förspelet, Långfredagsundret, Kundrys sång Ich sah das Kind (jag såg barnet) och den magnifika slutscenen. Som alltid hos Wagner är de ledande sångarrollerna mycket krävande, och Parsifalrollen kräver en hjältetenor av hög klass.

[redigera] Handlingen

Personer:

Amfortas, kungen som vaktar Graal (baryton)
Titurel, gamle kungen - Amfortas fader (bas)
Gurnemanz, gammal graalriddare (i graven) (bas)
Parsifal (tenor)
Klingsor, trollkarl (bas)
Kundry (sopran)
Två graalriddare
Fyra knektar
Fyra blomsterflickor
En altstämma
Kör

Akt 1: Vid en sjö utanför slottet Montsalvat Gurnemanz och hans två knektar tackar Gud att de fick möta en ny dag. De avbryts av Kundry som kommer med balsam till Amfortas som har tidigare blivit sårad av trollkarlen Klingsor som också rövat bort det heliga spjutet. Klingsor kunde komma åt Amfortas efter att han låtit Kundry förföra Amfortas. Nu är Amfortas på väg till sjön för att bada sitt sår. Kören sjunger att bara den rene dåren som blir vis genom medlidande kan återta spjutet. Då fångar riddarna en okänd yngling, Parsifal som skjutit en svan, och dödandet inte gillas på den heliga platsen. Parsifal får följa med riddarna och får bevittna avtäckningen av den heliga graalen, men då han inte förstår ceremonin drivs han bort av Gurnemanz.

Akt 2: Parsifal närmar sig Klingsors förtrollade trädgården, och Klingsor instruerar Kundry att förföra Parsifal. Parsifal möter först blomsterflickorna som trots sin vackra sång och danser lämnar Parsifal oberörd. Kundry tilltalar honom med namn och påminner honom om hans barndom och moder (Ich sah das Kind). När Kundry kysser honom, och berättar att hon blev dömd till förtappelse efter att ha skrattat åt Jesus på korset, inser han varför Amfortas blev sårad. Parsifal lyckas återta spjutet och Klingsors rike rasar i ruiner.

Akt 3: Efter många år kommer Parsifal åter till Montsalvat. Kundry känner igen honom på en gång, och Gurnemanz när han ser det heliga spjutet. Då inser han att Parsifal skall återställa Montsalvat och smörjer till kung. Parsifal döper Kundry och ber henne tro på frälsaren (Scenen kallas Långfredagsundret). Parsifal, Kundry och Gurnemanz följs åt till slottet, där riddarna försöker få Amfortas att avtäcka graalen, vilket han är oförmögen att göra. När Parsifal vidrör Amfortas sår, läks det, och riddarna faller för sin nye kung som reser graalen och en vit duva sänks över hans huvud till en sång av en himmelsk kör och altröst, medan Kundry faller livlös.