Dmitrij Sjostakovitj

Wikipedia

Dmitrij Dmitrijevitj Sjostakovitj (ryska: Дмитрий Дмитриевич Шостакович), född 25 september 1906 (gammal kalender: 12 september), död 9 augusti 1975, rysk/sovjetisk tonsättare, en av 1900-talets främsta symfoniker och kammarmusiker, omväxlande mycket uppskattad och hårt kritiserad i sitt hemland.

Bland hans verk kan särskilt nämnas den 7:e symfonin (av totalt 15), som skildrar belägringen av Leningrad, samt den 5:e och 10:e symfonin.

Sjostakovitj skrev även 15 stråkkvartetter, två pianokonserter, två cellokonserter och två violinkonserter samt filmmusik, bland annat till Berlins fall. Hans komposition Konsert för piano, solotrumpet och stråkar c-moll op 35, komponerad 1933, samt flera verk med socialistrealistiskt program, vittnar om hur han försökte anpassa sig till de politiska kraven och försökte uttrycka sig mindre modernt och mer nyklassiskt. Ett annat exempel är den pastischartade andra pianokonserten (Op.102 från 1956-7) skriven för hans son Maxims examenskonsert, som med den melodiska och melankoliska andra satsen (Andante) tillhör hans mest lättillgängliga verk.

Musikaliskt är Sjostakovitjs musik förhållandevis lättillgänglig, många gånger påminnande om skandinavisk folkmusik. Den använder ofta storskalig instrumentering och en ljudbild som visserligen skiljer sig från tidigare klassisk orkestermusik men som sällan känns konstig, avancerad eller obegriplig för oskolade åhörare. Däremot kan hans kammarmusik vara svår att ta till sig. Inte minst gäller detta stråkkvartetterna enligt tolvtonsteknik (kvartett 12 och 13; kvartett 10 använder sig av alla 12 tonerna, men är fortfarande tonal).

Liksom Bach har tonerna B-A-C-H som sin musikaliska signatur, hade Sjostakovitj sekvensen D-Ess-C-H som han använde i ett antal verk (bl.a. i den 10:e symfonin och den 8:e stråkkvarteten).

Sjostakovitj var bara elva år när Lenin kom till makten och kommunismen skulle behålla den så länge Sjostakovitj levde. Sjostakovitj hade mestadels en karriär som kommunismens officiella tonsättare i konkurrens med bland andra Chrennikov och Kabalevskij. Modern forskning har visat att Sjostakovitj troligen var en tyst dissident, både lojal med socialismen och kritisk till livsvillkoren i Sovjetunionen, som lärt sig att överleva i ett mycket repressivt politiskt system.

Innehåll 1 Kort biografi 1.1 Familje- och privatliv 1.2 Tidiga åren 1.3 Stalineran 1.4 Avstalinisering 1.5 Sena åren 1.6 Dissident? 2 Verkförteckning 2.1 Symfonier 2.2 Konserter 2.3 Annan symfonisk musik 2.4 Operor och baletter 2.5 Teatermusik (ej komplett) 2.6 Stråkkvartetter och pianokvintett 2.7 Pianotrior 2.8 Sonater 2.9 Musik för solopiano 2.10 Sånger 2.11 Körverk 2.12 Populärmusik (ej komplett) 2.13 Suiter (ej komplett) 2.14 Andra orkesterverk (ej komplett) 2.15 Filmmusik 2.16 Instrumentering/rekonstruktion av Musorgskijs operor 3 Referenser 4 Fotnoter

[redigera] Kort biografi

[redigera] Familje- och privatliv

Dmitrij Sjostakovitjs familj härstammade från ett polsk-litauiskt släkte och hans farfar Bolesław var utvisad till Sibirien. Efter att han avtjänat sitt straff beslutade han att stanna i Sibirien, i staden Narim (vid floden Ob ca 500km norr om Novosibirsk), där kompositörens far, Dmitrij Boleslavovitj (1875-1922), föddes. Dmitrij Boleslavovitj studerade fysik och matematik vid St. Petersburgs universitet och efter examen 1899 började han yrkesarbeta för bland annat Dmitrij Mendelejev. 1903 gifte han sig med Sofja Vasiljevna Kokoulina (1878-1955), tonsättarens blivande mor, som också kommit från Sibirien. Sofjas far, Vasilij Jakovlevitj Kokoulin härstammade från Sibirien och arbetade sig upp till befattning som guldgruvechef i Bodajbo ett par hundra km från Bajkalsjön. Sofja lärde känna Dmitrij Boleslavovitj när hon studerade piano vid konservatoriet i St. Petersburg. När paret gifte sig övergav hon studierna för att sköta sin make och den växande familjen på heltid. Paret fick tre barn: Marija (född 1903, som blev yrkespianist och lärare), Dmitrij (född 25 september 1906) och Zoja (född 1908, som blev veterinär).

Inom familjen musicerade man gärna, fadern hade en bra tenorröst och sjöng gärna opera, populära stycken och zigenarromanser till sin frus pianoackompanjemang. Likaså tog Sofja under sina studier vid konservatoriet ofta med sig sina kamrater hem för gemensamt musicerande. Dmitrij Dmitrijevitj hade under sin tidiga barndom inte visat större intresse för musik, förrän 1915 då man upptäckte att barnet hade absolut gehör och imponerande musikminne, och därför inledde man systematiska musikstudier.

Modern tog som sin livsuppgift att stödja sonen och ordna för att han skulle få tillgång till högkvalitativ musikutbildning. De båda hade starka band till varandra och modern fortsatte att bo med Dmitrij till sin död.

1923 förälskade sig Dmitrij i Tatjana Glivenko, en jämnårig dotter till en filologiprofessor i Moskva. Dmitrijs familj tyckte inte om flickan, men affektionen höll i sig även efter det att den unga kvinnan gifte sig 1929, och först 1932 när hon födde sitt barn gav Dmitrij upp idén att hon skulle lämna sin man.

1926 inledde Dmitrij en livslång och djup vänskap med Ivan Sollertinskij (1902-1944), en "encyklopedisk" intellektuell, historiker, kulturell publicist och folkbildare i Leningrad, som blev hans förtrogne. De två träffades i samband med ett förhör i obligatorisk marxism-leninism, där studenterna utsattes för skräckinjagande frågor som "Sofokles poesi som uttryck för materialistiska tendenser" eller "sociologiska principer för Bachs temperering och Skrjabins klangaggregat".

Dmitrij Sjostakovitjs första hustru blev Nina Vasiljevna Varzar (med smeknamnet Nita), dotter till ett professors-par; fadern var en juridikprofessor och modern en astronomiprofessor. Nina själv studerade fysik och matematik, och kom att arbeta som forskare inom experimentell fysik och med kosmisk strålning. De gifte sig 1932, men 1935 skilde sig paret efter att Dmitrij inlett ett förhållande med en 24-årig pianist - Jelena Konstantinovskaja. Samma år gifte Dmitrij om sig med Nina, då hon blev gravid. Paret levde ihop till Ninas död i december 1954, även om båda hade affärer vid sidan om. De fick två barn ihop: Galina (maj 1936) och Maxim (10 maj 1938), som blev dirigent och pianist.

I samband med Belägringen av Leningrad evakuerades Sjostakovitj den 15 oktober 1941 till Kujbysjev (nuvarande Samara) vid Volgas strand. Efter kriget bosatte sig kompositören i Moskva.

Sjostakovitjs andra hustru blev Margarita Kainova (1924-????), då en 33-årig Komsomol-aktivist. Margarita var en udda fågel och blev aldrig accepterad i Sjostakovitj familj och miljö. De skildes under sommaren 1959. Hennes vidare öden är okända.

I november 1962 gifte sig Sjostakovitj med Irina Supinskaja, sin tredje hustru. Irina var bara ett par år äldre än Sjostakovitj dotter Galina. Irina var dotter till en polack och en judinna, som båda var döda. Irina hade vuxit upp i ett barnhem ("spec.det.dom") för föräldralösa barn till folkets fiender och var till yrket litterär editor. Irina uppfattades som mer kompatibel med tonsättaren, blev omtyckt av hans vänkrets, och tog hand om honom under de sista åren då hans hälsa blev mer vacklande.

Tonsättarens hälsoproblemen var huvudsakligen kraftlöshet i högra handen, som övergick till orörlighet och som krävde frekventa sjukhus- och hälsohemvistelser, blev i slutet av 1960-talet diagnosticerad som polio. Han drabbades också av benbrott på båda benen, och strax före sin 60-årsdag av en hjärtinfarkt. I början av 1970-talet behandlades Sjostakovitj av en ortopedikirurg i Sibirien, dr. Ilizarov, med mirakulösa resultat - efter behandlingen kunde han spela piano igen, och till och med gå i trappor! Förbättringen var inte beständig och det krävdes återkommande behandlingar och vistelser på sjukhus och hälsohem. Dessutom drabbades han av en andra hjärtinfarkt vid 66 års ålder. Sjostakovitj kunde dock göra resor utomlands, till Tyskland, och flera gånger till England, Irland och även till USA, för att konsultera amerikanska läkare. Från och med februari 1973 strålbehandlades Sjostakovitj för lungcancer, som så småningom spreds till levern.

Sjostakovitj dog klockan 16:30 9 augusti 1975, troligen av lungcancer. Han fick en formell statsbegraving på Novodevitjekyrkogården i Moskva.

[redigera] Tidiga åren

Dmitrij påbörjade kompositions- och pianostudier vid St. Petersburgs konservatorium under hösten 1919 för bland annat Aleksandr Glazunov, Leonid Nikolajev och Maximilian Steinberg. Dmitrij blev uppmärksammad för sitt pianospel, som kanske inte var tekniskt fulländat, men dock uttrycksfullt, och även för de tidiga piano-kompositionerna. Detta ledde till att han ställde upp i Chopin-tävlingen i Warszawa 1927 där en annan ryss, hans vän Lev Oborin, vann första pris. Dmitrij blev dock uppmärksammad i bland annat en specialkonsert för Oborin och Sjostakovitj, där han även uppförde sina tidiga kompositioner.

Hans första symfoni, som uppfördes 12 maj 1926, fick ett mycket bra mottagande av konsertpubliken och sporrade tonsättaren att fortsätta med ytterligare två symfonier med revolutions-teman, som likaså applåderades entusiastiskt: Symfoni No.2 "Oktober" (uppförd 26 november 1927) och Symfoni No.3 "1:a maj" (uppförd 21 januari 1930), och båda symfonierna hade tydlig programform genom körsatser med politiskt poetiska texter av Alexander Bezymenskij och Semjon Kirsanov. Hans första opera var Näsan som byggde på Gogols berättelse. Operan uppfördes samtidigt med Symfoni No.3, men blev ett misslyckande och drogs in efter bara tre föreställningar. Verket utsattes för kritik, till viss del på grund av dess abstrakta handling. Baletterna Den gyllene åldern och Bulten hade politiserande propagandistiska ramverk, men floppade på grund av logiskt och ideologiskt svaga handlingar. De spelas idag som sviter eller utbrutna stycken (till exempel Tahiti Trot/Tea for Two och Polka från Bulten).

[redigera] Stalineran

1934 hade hans opera Lady Macbeth (senare även kallad "Katerina Ismajlova") urpremiär på två teatrar samtidigt - i Moskva och i Leningrad - fick mycket bra mottagande. De spelades för fulla salonger (83 gånger under två år bara i Leningrad), sändes sex gånger i radio och hyllades som den nya sovjetiska operan. Vändningen kom då Josef Stalin besökte ett uppförande den 26 januari 1936, varefter en fas av frekventa och starkt nergörande kritikartiklar i pressen inleddes (bland annat i Pravda: oreda istället för musik), där han kallades formalist och folkets fiende. Stalin ansåg hans musik för ofolklig och önskade en högre grad av nationalism i musiken. Sjostakovitj anpassade sig till dessa krav. År 1936 drogs också Symfoni No.4 in. Trots partiets negativa kampanj, som dessutom sammanföll med den stora repressiva perioden inom Sovjetunionen där även flera kulturpersonligheter fick sätta livet till (se Moskvarättegångarna), mottogs Symfoni no. 5 (1937), stråkkvartett No.1 op.49 (1938) och pianokvintett op.57 (1938) mycket positivt av publiken, och överraskande fick Sjostakovitj Stalinpriset av första kategorin i mars 1941 för kvintetten. Senare belönades han med Stalinpriset även för 7:e symfonin (Leningradsymfonin) (första kategorin; 11 april 1942) och Pianotrio (andra kategorin; 1946).

Under andra världskriget framställdes Sjostakovitj som patriotisk och fick stor publicitet - det största bidraget var Leningradsymfonin vars partitur flögs runt halva jorden (som mikrofilm) mitt under brinnande krig, för att ges premiär nästan samtidigt i Ryssland (5 mars 1942 i Kujbysjev (Samara), där Sjostakovitj var evakuerad, och 20 mars i Moskva samt hos dess allierade (29 juni av Henry Wood i London, i USA den 19 juli av Arturo Toscanini i NBC-sändning och 14 augusti av Serge Koussevitzky i Massachusetts). Det mest anmärkningsvärda uppförandet var i det belägrade Leningrad den 9 augusti där man skrapade ihop en symfoniorkester av 40-50 överlevande. Konserten sändes dessutom över högtalare till de tyska trupperna vid frontlinjen.

År 1946 startade Andrej Zjdanov (1896-1948), som av Stalin utnämnts till ideologisk utrensare inom bland annat konsterna, sina aktioner mot "formalister" och andra som avvek mot partiets uppfattning om vad som var korrekta sovjetiska konstverk. Vid sin sida hade Zjdanov kompositören Tichon Chrennikov, som blev ordförande i tonsättarföreningarna och lojal förespråkare av, för det mesta medioker, socialrealistisk musik. För musikerna kom kulmen vid kompositörernas plenum (2-8 oktober 1946) och vid sovjetiska tonsättares första kongress (17-26 februari 1948). Tonsättare som Vano Muradeli, Sergej Prokofjev, Nikolaj Mjaskovskij, Aram Chatjaturjan, Dmitrij Kabalevskij, Vissarion Sjebalin och Dmitrij Sjostakovitj attackerades mycket häftigt. Partiet upprättade ett index över förbjudna verk. För Sjostakovitj del hamnade symfonierna No.6, 8 och 9, 1:a pianokonserten, Två stycken för stråkoktett, Andra pianosonaten, Sex romanser till texter av W Raleigh, R Burns och W Shakespeare, samt Aforismer i indexet. Sjostakovitj blev dessutom avskedad som professor. Trots de officiella reprimanderna för att inte ha svarat mot sitt ansvar som konstnär i sovjetregimens tjänst uttalade han aldrig publikt någon kritik mot densamma. I allt väsentligt förblev han sin regim trogen.

Sjostakovitj insåg situationens allvar och var nära att sitt liv, väntade på att bli arresterad samt fick leva utan lön den första tiden efter utrensningen. Samtidigt med den olycksaliga kongressen höll han på att komponera Passacaglian i violinkonserten, och troligen återger dess avgrundssmärta tonsättarens situation. Trots att konserten blev klar 1948 fann han det klokast att vänta med uppförandet tills efter Stalins död, liksom med den 4:e symfonin. Några andra verk blev även de skrivna för byrålådan, till exempel sångerna Från judisk folkpoesi som skrevs vid "fel" tidpunkt just när Stalin drog igång en antisemitisk utrensning 1948.

Antiformalist Rajok är en "legendarisk" musikkarikatyr med koppling till kritiken 1948 och till den andra tonsättarkongressen 1957. Det gick länge rykten om Rajoks existens, och dessa skapade en del autenticitetsdebatter, även efter det att noterna kom fram 1989.

Tiden fram till Stalins död 1953 kan ses som fortsatt dressyruppvisning. Under perioden skrev Sjostakovitj filmmusik och ett antal verk med tydlig realsocialistisk programinriktning, som till exempel oratoriet Skogarnas sång (op.81; 1949) och körverket Tio poem till texter av revolutionära poeter från sena 1800- och tidiga 1900-talet (op.88; 1951). Trots verkens tveksamma konstnärliga värde, belönades han med ytterligare två Stalinpris. I det privata skrev han bland annat 24 preludier och fugor (op.87; 1950-51).

Sjostakovitj blev överraskande vald att tillsammans med några författare representera Sovjetunionen på Kultur- och vetenskapskongress för världsfreden i New York 1949, och liknande kongresser i Warszawa 1950 och Wien 1952.

[redigera] Avstalinisering

Strax efter Stalins död vågade sig Sjostakovitj på att återuppta symfonikomponerandet och redan i december 1953 uppfördes hans 10:e symfoni op.93 med stor publikframgång i Leningrad och Moskva. Symfonin innehåller dels kompositörens signatur D-Ess-C-H och signatur på hans "musa" Elmira Navizova, en 24-årig pianist från Baku. Hennes signatur är ett krypto av Elmira - tonerna E-A-E-D-A (med omväxlande tyska och franska tonnamn: E, La=A, Mi=E, Re=D, A).

Trots symfonins framgång fortsatte Chrennikov att diskutera dess "formalism", men atmosfären inom Sovjet blev mer och mer avstaliniserad, och kulturell mångfald blev åter accepterad (inom vissa gränser).

Flera av Sjostakovitj verk som var omöjliga under Stalin uruppfördes:

• 15 januari 1955 Från judisk poesi.
• 29 oktober 1955 Violinkonserten med den ryske stjärnviolinisten David Ojstrach.
• 30 december 1961 Symfoni No.4 med Kirill Kondrasjin.

Dessutom kom verken som blev förbjudna (så kallade "olämpliga att uppföras inom Sovjetunionen") åter på konsertprogrammen. Bland annat Lady Macbeth, som sattes upp igen för operasässongen 1959-60 på Kirovteatern.

När tonsättaren fyllde 50 år förärades han Leninordern och vid en hyllningskonsert uppfördes violinkonserten samt hans 5:e symfoni.

Den första cellokonserten op.107, som uruppfördes 21 september 1959 av Mstislav Rostropovitj, tycks innehålla ett par "kodifierade" teman - det fyra toner långa motiv som finns i hela stycket är taget från processionen till avrättningen i Sjostakovitjs filmmusik till Unga gardet (1948), och finalen innehåller ledmotiv som är förvrängda fraser från Stalins älsklingsfolkmelodi Suliko.

Under hösten 1959 gjorde Sjostakovitj två viktiga resor:

• till festivalen för samtida musik, Warszawa-höst, där han fick möjligheten att höra modern musik av Bacewicz, Górecki, Boulez, Britten, Nono, Xenakis, Varèse, med flera.
• till USA där flera av hans verk uppfördes.

De två efterföljande symfonierna hade igen programmatiskt innehåll: den 11:e symfonin, op.103 "1905" handlar om den blodiga söndagen, som var en av flera dramatiska händelser före den ryska revolutionen. Vissa källor (Sjostakovitjs vänner) gör gällande att detta var en kommentar till Ungernrevolten 1956, men detta förnekades officiellt av tonsättaren. Symfonin uruppfördes på 40:e årsdagen av oktoberrevolutionen, och bringade honom Leninpriset 1958. Den 12:e symfonin op.112 "1917" var tillägnad Lenin och uruppfördes 1 oktober 1961. Symfonin skrev ungefär samtidigt som Sjostakovitj, till stor förvåning bland vännerna och intellektuella, blev medlem i kommunistpartiet år 1960.

[redigera] Sena åren

Den 19 september 1961 publicerade en ung rysk poet vid namn Jevgenij Jevtusjenko dikten Babij Jar i Literaturnaja gazeta, som berörde judarnas förföljelse. Dikten upprörde opinionen och poeten anklagades för att lyfta fram judiska lidanden under andra världskriget framför det ryska folkets. Sjostakovitj blev djupt rörd av texten och satte omedelbart igång med att tonsätta dikten och kontaktade därefter Jevtusjenko för att få hans godkännande att få använda texten. När de båda möttes, blev Sjostakovitj intresserad av fler poemer av författaren och symfoni no.13 blev ett femsatsigt verk för symfoniorkester, basröst och manskör med satserna: (1) Babi Jar, (2) Humor, (3) I butiken, (4) Skräck, (5) En karriär.

Kompositören hade problem att finna dirigent och bas som var villiga att åta sig detta kontroversiella verk. Hans förstahandsval var Mravinskij som uruppförde flera av hans symfonier, men denna vägrade. Likaså avböjde den ukrainske basen Boris Gmirya, som efter att han konsulterat det ukrainska kommunistpartiet fick höra att dikten skulle förbjudas i Ukraina. Dirigenten Kirill Kondrasjin var villig att dirigera symfonin och började instuderingarna med en bolsjoj-bas Viktor Nechipailo och, som det skulle visa sig förutseende, även med en ersättare Vitalij Gromadskij. Det påstås att dagen före premiären uppstod en skarp meningsutbyte mellan Jevtusjenko och Nikita Chrusjtjov när Jevtusjenko och Sjostakovitj tillsades att dra in verket ^[1][2]. På slutrepetitionen var också basen Nechipailo försvunnen av oklar anledning, och reserven Gromadskij fick kallas in. Verket uppfördes som planerat den 18 december 1962, men möttes egentligen av inga kommentarer i pressen! Strax ställdes dock ultimatum att texten skulle justeras för att påpeka att även det ukrainska och ryska folket fick lida under nazismen. Jevtusjenko tog fram åtta ersättningsrader som bättre svarade mot regimens krav och Kondrasjins nästa uppförande fick den ändrade texten. Sjostakovitj vägrade dock att ändra partituren, och i Minsk uppförde strax efter dirigenten Vitalij Katajev den ursprungliga texten. Även om verket inte blivit förbjudet så gjordes det klart att vidare uppförande var ej uppmuntrade.

Sjostakovitj påbörjade 1961 en genomgång av Lady Macbeth och den reviderade operan fick nytt opus nummer, op.114 och ny titel - Katerina Izmailova. En "inofficiell" premiär smusslades in genom att man med kort varsel bytte ut Rossinis Barberaren i Sevilla mot Katerina Izmailova den 26 december 1962, varefter partiet tog en "betänketid". Den "officiella" premiären skedde 8 januari 1963. Den reviderade versionen uppfördes inom de närmaste åren i Riga, London, Wien, Kazan, Kiev, Ruse i Bulgarien, Leningrad och Budapest. När La Scala ämnade att sätta upp den äldre Lady Macbeth protesterade Sjostakovitj och krävde att op.114 skulle användas.

Kompositionerna som tillkom under Sjostakovitjs sista tio år kan ses som egensinniga och gav kompositören och hans vänner stor glädje. Den andra cellokonserten op.126 skrevs speciellt för Rostropovitj och uruppfördes vid uppvaktningskonserten vid Moskvakonservatoriet i samband med kompositörens 60-årsdag, där han förlänades med Leninordern, guldordern "Hammaren och skäran" och titeln "Hjälten av socialistarbete".

I samma period kom Sjostakovitj i en kompositionsfas där dodekafoniska element användes medvetet i hans verk: Sju verser av Alexander Blok op.127, Violinkonsert No.2 op.129, Stråkkvartetterna no.12 op.133 och no.13 op.138, Sonat för violin och piano op.134 och Symfoni no.14 op.135. Under de tidigare åren hade Sjostakovitj i enlighet med sovjetdoktrinen bestämt avfärdat tolvtonsmusiken (som dessutom var förbjuden i landet).

Sju verser av A. Blok är satta för sopran, cello, violin och piano och var skrivna för hans vänner David Ojstrach, Galina Visjnevskaja, Mstislav Rostropovitj och tonsättaren, även om hans hälsotillstånd inte tillät honom att uppföra verket. Vid första uppförandet 23 oktober 1967 spelades piano av en annan vän, Mieczysław/Moisej Vainberg. Violinkonsert no.2 och violinsonaten skrevs som 59- respektive 60-års födelsedagsgåvor till David Ojstrach och uruppfördes av violinisten den 26 september 1967 (med Kirill Kondrasjin) samt den 8 januari 1969 och blev därefter ett stående konsertnummer på dennes turnéer. Den fjortonde symfonin är egentligen en sångcykel till texter av Federico Garcia Lorca, Guillaume Apollinaire, Wilhelm Küchelbecher och Rainer Maria Rilke. Symfonin uppfördes första gången för en sluten krets den 21 januari, med introduktion av tonsättaren, och publikt den 29 september 1969. Det inofficiella uppförandet skedde på Sjostakovitjs initiativ då han märkt av sin sjukdom och var osäker på hur länge han hade kvar att leva.

Symfoni no.15 op.141 (uruppförd 8 januari 1972) och Stråkkvartett no.15 op.144 (uruppförd 1 oktober 1975) kan ses som tonsättarens musikaliska testamente och en summering av hans livsverk där just dessa två musikformer var de viktigaste för honom själv. Symfonin väver in en mängd citat från Rossinis Guillaume Tell, Wagners ödesmotivet från Nibelungens ring, hans egna verk, bland annat passacaglian från första violinkonserten, samt signaturen D-Ess-C-H. Citaten i symfonin drog igång en mängd spekulationer om "de dolda" meddelanden. Kvartetten är mycket allvarlig och mättad av dödsstämning och en naturlig sista kvartett, vilka alltid hade ett personligt och introvärt tonspråk. Sjostakovitjs sista komposition blev Sonat för viola och piano op 147.

[redigera] Dissident?

Sjostakovitjs föregivna memoarer, utgivna på engelska, fick en helt annan reaktion - plötsligt framställdes Sjostakovitj som djupt kritisk mot sovjetsystemet och mot Stalin. Memoarerna, nedskrivna av Solomon Volkov och publicerade under titeln Testimony, the memoirs of Dmitri Shostakovich, as related to and edited by Solomon Volkov, har lett till en omfattande revisionist-debatt angående Sjostakovitjs sanna lojalitet. Enligt Fay, Brown och andra forskare finns det starka indicier att Volkovs bok inte kan ses som auktoriserade Sjostakovitj memoarer - de anteckningssidor som visades upp av Volkov och som var signerade av tonsättaren återgav texter som publicerats i ryska media. Dessutom, enligt tonsättarens änka, Irina, träffade Volkov Sjostakovitj bara vid korta tillfällen, tre-fyra gånger under tiden 1971-75, då Irina för var det mesta i makens närhet, på grund av hans hälsotillstånd, och tiden bör vara otillräcklig för en så tjock bok.

Senare forskning pekar snarast mot att Sjostakovitj under större delen av sitt liv faktiskt var djupt kritisk mot det system han tjänade. Mycket tyder på att han hade en socialistisk åskådning samt blev rikligen belönad (liksom den kommunistiska eliten) men å andra sidan periodvis djupt förnedrad och hotad (huvudsakligen under Stalin-eran). Det är mest troligt att Sjostakovitj har varit en (garderob-) dissident, och uttryckt sina avvikande känslor och åsikter enbart genom sin musik. Antiformalist Rajok som nämndes tidigare är ett exempel där författaren explicit uttryckte en dissidentståndpunkt.

Sjostakovitj kom tidigt att inse spelreglerna i systemet. Två omgångar av allvarlig uppläxning (1936-37 och 1948) lärde honom att anpassa sig till partiets krav, även om det inverkade hämmande på hans innovativa kreativitet, överlevnaden var viktigare än dumdristig heroism. Han uttalade sig i officiella sammanhang, som kontakter med västerländsk press, i överenskommelse med den sovjetiska ideologin. Men å andra sidan kunde han i sina verk ta sig stora friheter och beröra mycket känsliga ämnen som antisemitism. Hans tonala språk i de originella kompositionerna är fyllt med dysterhet, sarkasmer och konfliktfyllda explosioner och skiljer sig markant från den påbjudna socialistrealistika estetiken. Å andra sidan skrev han även ett stort antal "politiskt korrekta" verk av varierande kvalitet. Hans relation till Lenin var också speciell - tonsättaren skrev på egen initiativ ett antal hyllningsverk till minnesdagar, det sista var Lojalitet op.136 (1970), där Lenin i Dolmatovskijs text - som tillkom efter noggranna anvisningar från Sjostakovitj - lyftes upp till religiösa nivåer ovanför gudabilderna i världsreligionerna.

När Alexandr Solzjenitsyn fick Nobelpriset svarade det sovjetiska systemet med förföljelse och förtal, och makarna Rostropovitj och Visjnevskaja protesterade öppet och stödde författaren, valde Sjostakovitj kommuniststatens sida och fördömde honom. Sjostakovitj försökte också tala förstånd med makarna - Visjnevskaja skrev i sina memoarer att han sade "Slösa inte er krafter. Arbeta, spela. Ni lever i detta land och ni måste se saker som de är. Ha inga illusioner. Det finns inget annat liv, det kan inte vara annat. Var bara tacksamma att ni får fortfarande andas!". Liknande episod uppstod när Andrej Sacharov utsattes för en grov häxjakt efter sin kamp för de medborgerliga rättigheterna - även då skrev Sjostakovitj på ett fördömande, även om han enligt vissa källor sägs ha ångrat detta.

[redigera] Verkförteckning

[redigera] Symfonier

(St.Petersburg avser Leningrad, stadens namn efter Lenins död)

• No 1 f-moll Op.10 (1924-25; 1:a uppförande 12 maj 1926 i St. Petersburg, dir. Nikolay Malko)
• No.2 H-dur Op.14 "Dedikation till Oktober", text av Alexander Bezjimenskij, (1927; 1:a uppförande 5 november 1927 i St. Petersburg, dir. Nikolay Malko)
• No.3 Ess-dur Op.20 "1:a maj", text av Semjon Kirsanov, (1929; 1:a uppförande 21 januari 1930 i St. Petersburg, dir Alexander Gauk)
• No.4 c-moll Op.43 (skriven 1935-36 under Stalins storra terrorn, 1:a uppförande 30 december 1961 i Moskva, dir Kirill Kondrasjin)
• No.5 d-moll Op.47 (i Sovjetunionen ofta kallad Hamletsymfoni) (1937; 1:a uppförande 21 november 1937 i St. Petersburg, dir. Jevgenij Mravinskij)
• No.6 h-moll Op.54 (1939; 1:a uppförande 21 november 1939 i St. Petersburg, dir. Jevgenij Mravinskij)
• Nr 7 C-dur Op.60 "Dedikerad till staden Leningrad" ("Leningradsymfonin") (1941; 1:a uppförande 5 mars 1942 i Moskva, dir. Samuil Samosud)
• No.8 c-moll Op.65 (1943; 1:a uppförande 4 november 1943 i Moskva, dir. Jevgenij Mravinskij)
• No.9 Ess-dur Op.70 (1945; 1:a uppförande 3 november 1945 i St. Petersburg, dir. Jevgenij Mravinskij)
• No.10 e-moll Op.93 (1953; 1:a uppförande 17 december 1953 i St. Petersburg, dir. Jevgenij Mravinskij)
• No.11 g-moll Op.103 "Året 1905" (1956-57; 1:a uppförande 30 oktober 1957 i Moskva, dir. Natan Rakhilin)
• No.12 d-moll, Op.112 "Året 1917" till Lenins minne (1959-61; 1:a uppförande 1 oktober 1961 i St. Petersburg, dir. Jevgenij Mravinskij)
• No.13 b-moll, Op.113 "Babi Jar" (med basröst och kör), text av Jevgenij Jevtusjenko, (1962; 1:a uppförande 18 december 1962 i Moskva, dir. Kirill Kondrasjin)
• No.14 Op.135 för sopran, bas, stråkorkester och slagverk, text: Federico Garcia Lorca, Guillaume Apollinaire, Wilhelm Küchelbecher och Rainer Maria Rilke, (1969; 1:a uppförande 29 september 1969 i St. Petersburg, dir. Rudolf Barsjaj)
• No.15 A-dur Op.141 (1971;; 1:a uppförande 8 januari 1972 i Moskva, dir. Maxim Sjostakovitj)
• Kammarsymfoni Op.110a (orkestrering av stråkkvartett nr. 8 c-moll op.110)
• Symfoni för stråkar Op.118a

[redigera] Konserter

• Konsert för piano, trumpet och orkester Op.35 (1933, 1:a uppförande 15 oktober 1933 med tonsättaren piano, Alexander Sjmidt trumpet, Frits Stiedry dirigent, Leningradfilharminikerna i Leningrad)
• Pianokonsert No.2 Op.102 (1957, 1:a uppförande 10 maj 1957 Maxim Sjostakovitj piano, Nikolaj Anosov dirigent, USSR Statssymfoniorkestern i Moskva)
• Violinkonsert No.1 Op.99 (1947-48, 1:a uppförande 29 oktober 1955 David Ojstrach violin, Jevgenij Mravinskij dirigent, Leningradfilharmonikerna i Leningrad)
• Violinkonsert No.2 Op.129 (1967, 1:a uppförande 26 september 1967 David Ojstrach violin, Kirill Kondrasjin dirigent, Moskvafilharmonikerna i Moskva)
• Konsert för cello och orkester No.1 Op.107 (1959, 1:a uppförande 4 oktober 1959 Mstislav Rostropovitj cello, Jevgenij Mravinskij dirigent, Leningradfilharmonikerna i Leningrad)
• Konsert för cello och orkester No.2 Op.126 (1966, 1:a uppförande 25 september 1966 Mstislav Rostropovitj violin, Jevgenij Svetlanov dirigent, Moskvafilharmonikerna i Moskva)

[redigera] Annan symfonisk musik

• Scherzo i fiss-moll op.1 (1919)
• Tema och variationer i B-dur op.3 (1921-22)
• Scherzo i Ess-dur op.7 (1923)
• Två stycken för operan Der arme Columbus av Ervin Dressel op.23 (1929)
• Fem fragment för orkester op.42 (1935; 1:a uppförande 26 april 1965, Leningradfilharmonikerna, dirigent Igor Blasjkov)
• Festuvertyr i A-dur op.96 (1954; 1:a uppförande 6 november 1954, Bolsjoj-orkester, dirigent Alexander Melik-Pasjajev)
• Uvertyr på ryska och kirgiziska folktema op.115 (1963; 1:a uppförande 2 november 1963, Frunze-teater)
• Sorg och triumfpreludium för minnet av hjältarna i slaget om Stalingrad op.130 (1967)
• Oktober, symfonisk poem (1967; 1:a uppförande 16 september 1967, USSR Statliga Symfoniorkestern, dirigent Maxim Sjostakovitj)
• Den sovjetiska milisens marsch för militärorkester op.139 (1970)

[redigera] Operor och baletter

• Opera Näsan Op.15(1927-28)
• Balett Gyllene åldern Op.22 (1929-30)
• Balett Bulten Op. 27 (1930-31)
• Opera Den stora blixten (1931-32, ej fullbordad)
• Opera Lady Macbeth från Mtsenskdistrikten Op.29 (1930-32)
• Balett Klar ström Op.39 (1934-35)
• Opera Spelare efter Gogol (1941-42, ej avslutad)
• Operett Moskva, Tjerjomusjki Op.105 (1957-58)
• Opera Katerina Izmailova Op.114; omarbetning av Lady Macbeth Op.29 (1954-63)

[redigera] Teatermusik (ej komplett)

• Vägglus till en pjäs av Vladimir Majakovskij op.19 op.19 (1929)
• Förklarad död till en revy av Vsevolod Vojevodin, op.31 (1931)
• Hamlet av Shakespeare op.32 (1931-32)
• Kung Lear av Shakespeare op.58a (1941)

[redigera] Stråkkvartetter och pianokvintett

• Stråkkvartett nr. 1 C-dur op.49 (1938, 1:a uppförande: Glazunovkvartetten, 10 oktober 1938 i Leningrad)
• Stråkkvartett nr. 2 A-dur op.68 (1944, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 14 november 1944 i Leningrad)
• Stråkkvartett nr. 3 F-dur op.73 (1946, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 16 december 1946 i Moskva)
• Stråkkvartett nr. 4 D-dur op.83 (1949, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 3 december 1953 i Moskva)
• Stråkkvartett nr. 5 B-dur op.92 (1952, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 13 november 1953 i Moskva)
• Stråkkvartett nr. 6 G-dur op.101 (1956, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 7 oktober 1956 i Leningrad)
• Stråkkvartett nr. 7 fiss-moll op.108 (1960, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 15 maj 1960 i Leningrad)
• Stråkkvartett nr. 8 c-moll op.110 (1960, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 2 oktober 1960 i Leningrad)
• Stråkkvartett nr. 9 Ess-dur op.117 (1964, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 20 november 1964 i Moskva)
• Stråkkvartett nr. 10 Ass-dur op.118 (1964, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 20 november 1964 i Moskva)
• Stråkkvartett nr. 11 f-moll op.122 (1966, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 28 maj 1966 i Leningrad)
• Stråkkvartett nr. 12 Dess-dur op.133 (1968, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 14 september 1968 i Moskva)
• Stråkkvartett nr. 13 B-moll op.138 (1970, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 13 december 1970 i Leningrad)
• Stråkkvartett nr. 14 Fiss-dur op.142 (1973, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten, 12 november 1973 i Leningrad)
• Stråkkvartett nr. 15 ess-moll op.144 (1974, 1:a uppförande: Tanejevkvartetten, 15 november 1974 i Leningrad)

• Pianokvintett g-moll op.57 (1940, 1:a uppförande: Beethovenkvartetten med tonsättaren vid pianot, 23 november 1940 i Moskva)

[redigera] Pianotrior

• No.1 c-moll op.8 (1923)
• No.2 e-moll op.67 (1944, 1:a uppförande Dmitrij Tsiganov, Sergej Sjirinskij och tonsättaren, 14 november i Leningrad)

[redigera] Sonater

• Pianosonat no.1 op.12 (1926)
• Pianosonat no.2 i h-moll op.61 (1943)
• Sonat i d-moll för cello och piano Op.40 (1934)
• Sonat för violin och piano Op.134 (1968)
• Sonat för viola och piano Op.147 (1975)

[redigera] Musik för solopiano

• Åtta preludier op.2 (1918-20)
• Tre fantastiska danser op.5 (1922)
• Svit i fiss-moll för två pianon op.6 (1922)
• Pianosonat no.1 op.12 (1926)
• Aforismer op.13 (1927)
• 24 preludier op.34 (1932-33)
• Pianosonat no.2 i h-moll op.61 (1943)
• Barnens notbok, sju stycken op.69 (1944-45)
• 24 preludier och fugor op. 87 (1950-51)
• Concertino för två pianon op.94 (1954)

Utan opusnummer:

• Fem preludier (1919-1920)
• Glad marsch för två pianon (1949)
• Sju dockdanser arrangemang av balettsviter (1952)
• Tarantella för två pianon (troligen 1954)

[redigera] Sånger

• Två Krylov-fabler för mezzosopran eller kör och orkester op.4 (1922)
• ''Sex romanser på texter av japanska poeter för tenor och orkester op.21 (1928-32)
• Fyra romanser till Pusjkins dikter op.46 (1936-37)
• Sex Romanser till dikter av Raleigh, Burns och Shakespeare för bas och piano op.62 (1942)
• Sex Romanser till dikter av Raleigh, Burns och Shakespeare för bas och kammarorkester op.140 (1971)
• Från den judiska folkpoesin op.79 (för sopran, kontraalt, tenor och piano) (1948)
• Från den judiska folkpoesin op.79a (för sopran, kontraalt, tenor och orkester) (1948-1964)
• Två romanser på texter av M. Lermontov för röst och piano op.84 (1950)
• Fyra sånger till texter av J. Dolmatovskij för röst och piano op.86 (1950-51)
• Fyra monologer på texter av Pusjkin för bass och piano op.91 (1952)
• Fem romanser till texter av J. Dolmatovskij för bas och piano op.98 (1954)
• Spanska sånger för mezzosopran och piano op.100 (1956)
• Satirerna (Bilder av det förflutna) för sopran och piano op.109 (1960)
• Fem romanser på texter från magasinen Krokodil för bas och piano op.121 (1965)
• Förord till en komplett utgåva av mina verk och en kort reflektion apropos detta förord för bas och piano op.123 (1966)
• Sju dikter av A. Blok för sopran, violin, cello och piano op.127 (1967)
• "Vår, vår", romans för bas och piano op.128 (1967)
• Sex verser av Marina Tsvetajeva för kontraalt och piano op.143 (1973)
• Sex verser av Marina Tsvetajeva för kontraalt och kammarorkester op.143a (1974)
• Svit för dikter av Michelangelo Buonarroti op.145 för baryton och piano (1974)
• Svit för dikter av Michelangelo Buonarroti op.145a för baryton och orkester (1975)
• Fyra dikter av kapten Lebjadkin op.146 för baryton och piano (1974) (Not: Lebjadkin från Dostojevskijs Onda andar)

Utan opus-nummer:

• Impromptu-madrigal (troligen 1930)
• Patriotisk sång text: Jevgenij Dolmatovskij (1943)
• Sång om den Röda armén text: Michail Golodny (1942)
• Grekiska sånger för röst och piano (1952-53)
• Där fanns kyssar romans för röst och piano till text av Jevgenij Dolmatovskij (troligen 1954)

[redigera] Körverk

• Fosterlandets poem, kantat för mezzosopran, tenor, två barytoner, bas, kör och orkester op. 74 (1947)
• Skogarnas sång, oratorium op. 81 till text av Jevgenij Dolmatovskij (1949)
• Tio poemer på texter av revolutionära poeter från det sena artonhudratalet och det tidiga nittonhundratalet för kör a cappella op.88 (1951)
• Solen skinner över vårt forsterland kantat op.90 (1952)
• Två ryska folksånger för kör a cappella op.104 (1957)
• Avrättning av Stepan Razin för bas, kör och orkester op.119 (1964)
• Lojalitet, åtta ballader för manskör a cappella op.136 (1970)

Utan opus-nummer:

• Ed till folkets kommissarie (1941)
• Vaktdivisionens sång (1941)
• Ära till vårt sovjetiska hemland (1943)
• En skål till vårt fosterland (1944)
• Svarta havet (1944)
• Antiformalist rajok (troligen 1948-1968)
• Vår sång (1950)
• Fredsförvararnas marsch (troligen 1950)
• Tio ryska folksånger (1951)
• Oktobergryning (1957)
• Vi vårdar oktobergryning i våra hjärtan (1957)
• Vi sjunger lov till vårt fosterland (1957)

[redigera] Populärmusik (ej komplett)

• Svit för Jazzorkester No.1 (1934)
• Svit för Jazzorkester No.2 (1938)

[redigera] Suiter (ej komplett)

[redigera] Andra orkesterverk (ej komplett)

[redigera] Filmmusik

Sjostakovitj skrev musik till 37 filmer, bl.a. Bromsen (med den populära sviten ur filmen). Filmtitlar nedan mer reservation för felöversättningar.

• Det nya Babylon, Op.18, regi Grigorij Kozintsev och Leonod Trauberg (1928-1929)
• Ensam, Op.26, regi Grigorij Kozintsev och Leonod Trauberg (1928-1929)
• Gyllene berg, Op.30, regi Sergej Jutkevitj (1931)
• Motplan, Op.33, regi Fridrich Ermler och Sergej Jutkevitj (1932)
• Berättelsen om prästen och hans arbetare Tjockskale, Op.36, ofullbordad animerad film, regi Michail Tsechanowskij (1933-1934)
• Kärlek och hat, Op.38, regi Albert Gendelsjtein (1934)
• Maxims ungdom, Miximtriologi del 1, Op.41, regi Grigorij Kozintsev och Leonod Trauberg (1934)
• Flickvänner, Op.41a, regi Leo Arnsjtam (1934-1935)
• Maxims återkomst, Miximtriologi del 2, Op.45, regi Grigorij Kozintsev och Leonod Trauberg (1936-1937)
• Volotjajevs dagar, Op.48, regi Georgij Vasiljev och Sergej Vasiljev (1936-1937)
• Viborgdistrikt, Miximtriologi del 3, Op.50, regi Grigorij Kozintsev och Leonod Trauberg (1936-1937)
• Vänner, Op.51, regi Leo Arnsjtam (1938)
• Den store medborgaren, del 1, Op.52, regi Fridrich Ermler (1937)
• Manen med pistolen(geväret?kanonen?), Op.53, regi Sergej Jutkevitj (1938)
• Den store medborgaren, del 1, Op.55, regi Fridrich Ermler (1938-1939)
• Den dumma lilla musen, Op.56, animerad film, regi Michail, Tsechanovskij (1939)
• Korzinkinas äventyr, Op.59, regi Klimentij Mints (1040-1941)
• Zoja, Op.64, regi Leo Arnsjtam (1944)
• Enkla människor, Op.71, regi Grigorij Kozintsev och Leonod Trauberg (1945; releasad 1956)
• Det unga gardet, Op.75, regi Sergej Gerasimov (1947-1948)
• Pirogov, Op.76, regi Grigorij Kozintsev (1947)
• Mitjurin, Op78, regi Alexander Dovzjenko (1948)
• Sammandrabbning vid Elbe, Op.80, regi Grigorij Alexandrov (1948)
• Berlins fall, Op.82, regi Michail Tjaureli (1949)
• Belinskij, regi Grigorij Kozintsev (1950; releasad 1953)
• Det oförglömliga året 1919, Op.89, regi Michail Tjaureli (1949)
• Sången om de stora floderna, Op.95, dokumentär/DDR, regi Joris Ivens (1954)
• Bromsen, Op.97, regi Aleksander Faintsimmer (1955)
• The First Echelon (svensk översättning?), Op.99, regi Michail Kolatozov (1955-56)
• Chovansjtjina, Op.106, orkestrering av Musorgskijs opera för film, regi Vera Strojeva (1958-1959)
• Fem dagar - fem nätter, Op.111, regi Leo Arnsjtam (1960)
• Tjeromusjki, arr. av Op.105, operettfilm, regi Gerbert Rappaport (1962)
• Hamlet, Op.116, regi Grigorij Kozintsev (1963-1964)
• Ett år är som en livstid, Op.120, regi Grigorij Rosjal (1965)
• Katarina Izmaijlova, filmversion av opera op.114, regi Michail Sjapiro (1966)
• Sofija Perovskaja, Op.132, regi Leo Arnsjtam (1967)
• Kung Lear, Op.137, regi Grigorij Kozintsev (1970)

[redigera] Instrumentering/rekonstruktion av Musorgskijs operor

• Boris Godunov, opera av Modest Musorgskij - Sjostakovitj rekonstruerade verket 1939-1940 med en alternativ orkestrering till den vanliga versionen av Rimskij-Korsakov. Klangen är råare och anses ligga närmare Musorgskijs intentioner. (Op.58 i Sjostakovitj verkförteckning). Första scenuppförande 4 november 1959 på Kirov i Leningrad.
• Chovansjtjina, opera av Modest Musorgskij - Sjostakovitj orketrerade operan 1958 först för film. (Op.106 i Sjostakovitj verkförteckning). Första scenuppförande 25 november 1960 på Kirov i Leningrad.

[redigera] Referenser

• Laurell E. Fay Shostakovich - A Life (2000)
• Malcolm Manrick Brown (editor) A Shostakovich Casebook (2004)
• Solomon Volkov Testimony / Vittnesmål - Sjostakovitjs memoarer

[redigera] Fotnoter

1. ^ P.Jonson L.Labedz: Khruishchev and the Arts: The Politics of Soviet Culture 1962-1944, Cambridge MA, 1965
2. ^ Laurel E. Fay: Shostakovich - A Life sida 234