Wilhelm Stenhammar

Wikipedia

Carl Wilhelm Eugen Stenhammar, född 7 februari 1871 i Stockholm, död 20 november 1927 i Jonsered, Västergötland, svensk tonsättare, pianist och dirigent. Son till tonsättaren och arkitekten Per Ulrik Stenhammar och grevinnan Louise Rudenschöld. Bror till arkitekten Ernst Stenhammar. Gift med konstnären Helga Westerberg. Far till sångarna Claes Göran och Hillevi Stenhammar. Se vidare släkten Stenhammar. Hans familjära tilltalsnamn var Sten.

Som ung var Stenhammar känd som pianist. Han spelade och turnerade tillsammans med bl a violinisten och tonsättaren Tor Aulin.

Stenhammar utbildade sig först i Stockholm och senare i Berlin. Han tog i början av sin bana starka intryck av Richard Wagner och Anton Bruckner, men utvecklade så småningom en lättare, nordiskt färgad stil, påverkad av bl a Jean Sibelius och Carl Nielsen. Stenhammars verkförteckning omfattar två symfonier, en serenad för orkester, två pianokonserter, verk för piano, sex stråkkvartetter, två (mindre kända) operor samt många sånger. Han tonsatte bl.a. "Sverige" med text av Verner von Heidenstam.

Den första av Stenhammars symfonier går i F-dur och komponerades 1902-03. Den är drygt 50 minuter lång, kräver stor orkester, klingar mycket romantiskt och är påverkad av bl a Bruckners verk i genren. Kort efter att den uruppförts drog tonsättaren tillbaka den, eftersom han tyckte att den var för opersonlig. Stenhammar hade då hört sin vän Sibelius andra symfoni och blivit överväldigad av den. Stenhammars egen orkester, Göteborgs Symfoniker tog dock långt efter hans död upp denna symfoni på sin repertoar.

Andra symfonin i g-moll skrevs 1911-15 och blev ett starkt personligt verk. Den är omkring 45 minuter lång. Stilen är inte romantiskt översvallande utan tämligen stram, men musiken är ändå passionerad. Vissa teman har folkvisekaraktär. Stenhammars ambition med denna symfoni var att skriva "nykter och ärlig musik utan klatsch". Eftersom han inte gärna ville kännas vid sin första symfoni kallade han verket enbart "Symfoni i g-moll". Idag är den dock känd som hans "Symfoni nr 2".

Lika betydelsefull i Stenhammars produktion som den andra symfonin är den omkring 35 minuter långa serenaden i F-dur från 1913 (omarbetad 1919). Den inleds och avslutas på lättsamt serenadmanér men innehåller däremellan dramatik och "nordiskt" vemod. Stenhammar fick idén till serenaden under en längre vistelse i Italien.

Skillnaden mellan Stenhammars två pianokonserter liknar skillnaden mellan de två symfonierna: den första är brett upplagd och romantisk medan den andra är kortare och mer sammanfattad. Den första skrevs redan 1893 (den är tonsättarens "opus 1" - hans första mogna verk), och den andra tillkom 1904-07.

Man kan påstå att den eftertänksamma och lite aristokratiska hållning som finns i Stenhammars komponerande blev tydligare ju äldre han blev, även om musikens innehåll är lika engagerande.

Stenhammars sista stort upplagda verk blev kantaten Sången, skriven för Kungliga Musikaliska Akademiens jubileum 1921 till en text av tonsättarkollegan och amatördiktaren Ture Rangström. Åren omkring 1920 komponerade Stenhammar också teatermusik av hög kvalitet. Under sina sista år var han sjuklig och komponerade inte mycket.

Wilhelm Stenhammar var chefdirigent för Göteborgs orkesterförening, nuvarande Göteborgs Symfoniker, under åren 1907-22. Under Stenhammars tid spelade orkestern ofta musik av hans personliga vänner Jean Sibelius och Carl Nielsen (vilkas verk än idag är denna orkesters främsta repertoar). Stenhammar fick ge namn åt Stenhammarsalen, en mindre konsertsal i Göteborgs konserthus.

Efter att han slutat som ledare för Göteborgsorkestern var Stenhammar en kortare period verksam som dirigent vid Kungliga Teatern (operan) i Stockholm, men slutade på grund av dålig hälsa och flyttade tillbaka till Göteborgstrakten, där han dog. Stenhammar begravdes på en ganska undanskymd plats på Mariebergskyrkogården i stadsdelen Majorna i Göteborg.