Christoph Willibald Gluck

Wikipedia

Christoph Willibald Gluck.

Gluck och hustrun Marianne vid middagsbordet.

Christoph Willibald Gluck, född 2 juli 1714, död 15 november 1787, tysk tonsättare.

Son till en jägarmästare, rymde han i tidig ålder från familjen och började studera musik. Han komponerade sin första opera i Italien, Artaserses (1741). Sedan reste han till London för att sätta upp sina operor men mötte hårt motstånd av Händel som tyckte att han inte kunde mer kontrapunkt än hans kock, tonsättaren Gustav Waltz. Efter det så kom han med i Mingottis operasällskap och kom bl.a till Köpenhamn och gjorde där operan Gudernes Strid.

Efter detta kom han i tjänst hos kejsarinnan Maria Theresia i Wien där han fann nåd och komponerade sin första reformopera, Orfeus och Eurydike, där han bröt mot det gamla sångarväldet och lät orkestern spela större roll; även kören fick mer utrymme. Texten skrevs av Raniero Calzabigi; den innebar också en reform av de gamla sättet att skriva operatexter där man nu gick tillbaka till enkelheten.

Hans andra reformopera var Alceste där han går ännu längre än i Orfeo men får ett blandat mottagande skriver han en opera till som blir ett fiasko Paride ed Elena och han flyttar till Paris där hans operor Orfeo och Alceste tas emot med jubel och han kan sätta igång med sin reform på riktigt och komponerar Iphigénie en Aulide i rask takt och blir en succé.

I Paris utspelades en estetisk strid mellan Gluckister och Niccolò Piccinni, den senare en italiensk kompositör, om huruvida den franska eller den italienska operaformen är bäst , men Gluck och Piccini var själv goda vänner. Gluck komponerade Armide och Iphigénie en Tauride vilken Piccini också tonsatte, men Gluck hann före och avgick med segern.

Hans sista opera Ecco et Narccisus blev ett fiasko och han drog sig då tillbaka. Han gjorde bl.a mässor, baletter Don Juan, Sinfonior och klaververk.

Hans reformoperor var stilbildande i Europa långt in på 1800-talet; bl.a Richard Wagner och Gaspare Spontini hade honom som förebild. Glucks orkestrering är mycket djärv för sin tid och pekar fram mot Richard Wagner.