Johann Adolf Hasse

Wikipedia

Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:Johann Adolf Hasse för detaljer. Se även fler artiklar med brister

Hasse, Johann Adolf, tysk tonsättare, f. 25 mars, 1699 i Bergedorf vid Hamburg, d. 16 december 1783 i Venedig.

Han började sin bana som operasångare tenor i Hamburg 1718 och Braunschweig 1721 samt framträdde 1721 med sin första opera, Antiochus. Han studerade från 1722 i Neapel komposition för Porpora och Scarlatti. 1726 nådde han med operan Sesostrate en triumf, som spred hans rykte över hela Italien. 1727 blev han konservatoriekapellmästare i Venedig. 1730 gifte han sig med sångerskan Faustina Bordoni, för vilken han sedermera alltid skrev primadonnapartierna i sina operor.

Båda blev 1731 mot lysande villkor anställda vid hovoperan i Dresden, H. som kapellmästare, hans maka som sångerska. H. vistades emellertid före 1740 mest i Italien, där han skrev en mängd operor och fullständigt behärskade scenen. 1733 kallades han även till London för att på scenen uppsätta sin Artaserse och göra opposition mot Händel, men vek snart ur vägen för denne. 1763 blev han, jämte Faustina, av sparsamhetsskäl avskedad från kapellmästarsysslan i Dresden. Han reste då först till Wien, där han ännu komponerade för hovoperan, och slutligen till Venedig. H. skrev över 70 operor, 14 oratorier, 5 Te Deum, flera mässor, ett rekviem, vidare diverse misereren, litanior, motetter, psalmer, kantater, klaverkonserter och sonater, flöjtkonserter m. m. Han satte i musik nästan alla Metastasios libretter, flera av dem mer än en gång.

Få kompositörer ha under sin livstid erhållit en sådan ryktbarhet som Hasse av dessa få har knappt någon efteråt blivit i samma grad bortglömd. Orsaken var, att H. skrev uteslutande för sin tids behov; men dessa visste han och att i ovanlig grad tillfredsställa. H. och Faustina kan sägas, i komposition och exekution, tillsammans bilda själva den typiska spetsen av den italienska operans smakriktning, mot vilken Gluck strax därefter riktade sitt anfall. Ändlösa och tallösa arior, alla skurna efter samma snitt och beräknade mindre för den dramatiska situationen än för sångarens strupskicklighet; enformiga modulationer, obetecknande instrumentering, men å andra sidan elegant flytande, sinnligt tjusande melodi, innerligt anslutande sig till röstens fordringar. Som konsertstycken lever åtskilliga av Hasses arior ännu i dag. Biogr, av Mennicke, 1904.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)